En kritisk läsning av Sex år i Marocko - Sex år i Marocko

Digital utgåva och översättning

Även om här är föremål för en kritisk läsning är den en betydande källa till antropologins historia och det vetenskapliga intresset för Marockos kulturella landskap i början av 1900-talet. Boken belyser tidig antropologisk forskning och förutsättningarna för att idka fältstudier, samt hur nytt och obeprövat det var för forskare att dokumentera och tolka de samhällen de studerade. Westermarcks observationer av ritualer, sociala normer och sedvänjor är en detaljerad och rik beskrivning av marockanskt liv under en period som kännetecknas av stora förändringar. Genom att studera kan forskare analysera hur vetenskapliga normer och metodologiska ideal har utvecklats, samt reflektera över de begränsningar och fördomar som präglade antropologins framväxt. Boken speglar sin tids koloniala maktstrukturer och diskurser men erbjuder också material för att ifrågasätta och analysera dem.

En av bokens förtjänster är dess dokumentation av kulturella uttryck, så som bröllopsceremonier, helgonkulter och vardagliga praktiker. Även om skildringarna är ett uttryck för Westermarcks egna tolkningar, utgör de ovärderliga källor för kulturhistorisk forskning. Genom en engelsk översättning av boken kan kunskapen tillgängliggöras för en internationell publik och väcka nya forskningsperspektiv. Detta är särskilt viktigt då , trots sitt vetenskapliga och historiska värde, förblivit relativt okänd utanför det svenska språkområdet.

Slutligen ska bokens pedagogiska värde inte förringas. För forskare och studenter kan den fungera som ett exempel på de metodologiska och etiska utmaningar som de tidiga antropologerna mötte i sitt fältarbete och hanterade på varierande vis. Westermarck idkade antropologiskt fältarbete bland de första i världen. Med hjälp av ett kritiskt analysperspektiv på och Westermarcks metoder kan man visa för nutida läsare varför bland annat reflexivitet, kontextualisering och inkludering av lokala röster är viktiga för en mer rättvis och nyanserad representation av andra kulturer.

Bakgrunden och de kritiska ramarna

baserar sig på sexton resor som Edvard Westermarck gjorde till Marocko mellan mars 1898 och sommaren 1913. Boken är tematiskt brokig: den är en tidstypisk reseskildring, med beskrivningar av byar, städer och landsbygd, intryck av lokalbefolkningen och andra invånare jämte ett stort urval bilder och illustrationer; den har också en vetenskaplig karaktär och innehåller sammanfattningar över de etnografiska och antropologiska fältarbeten han utförde under sina färder. Boken bidrar dessutom med redogörelser över politiska, kulturella och sociala förhållanden i Marocko, samt Westermarcks personliga upplevelser och hågkomster. Alla dessa perspektiv gör verket till en unik Westermarck-källa.

Det samtida mottagandet var över lag positivt. Boken utkom inför julen 1918 på Holger Schildts förlag i Finland och på Bonniers förlag i Sverige. Anmälningar publicerades i båda länderna, bland annat i , , , och . I flera av dem framhålls att boken skiljer sig från Westermarcks vetenskapliga produktion genom sin mer lättillgängliga och berättande stil. Den beskrivs som en modern reseskildring – spännande, äventyrlig, fängslande och nöjsam – där läsaren ledsagas genom Westermarcks många resor i Marocko och får bekanta sig med hans medhjälpare, särskilt Abdssalam el-Baqqali (Westermarck använder sig av den marockanska vernakulära stavningsvarianten; på modern standardarabiska skulle hans namn stavas ʿAbd al-Salām al-Baqqālī). Recensenterna, varav flera var Westermarcks egna studenter, lyfter även fram bokens sympatiska skildring av Marockos natur, folk och folkliv.

Det är ändå ofrånkomligt att Westermarcks sätt att skriva om Marocko och dess folk strider mot nutida normer och bör snarare ses som tidstypiska västerländska akademiska framställningar präglade av kolonialistiska perspektiv och eurocentriska diskurser. Med facit i hand har Westermarck kritiserats för sina fältarbetsmetoder2, bristande objektivitet och etiska tillkortakommanden.

Under senare hälften av 1900-talet väckte litteratur och forskning som en livlig motreaktion och banade väg för de postkoloniala och postmoderna vändningarna. Postkolonialismen växte fram i syfte att analysera och dekonstruera koloniala maktstrukturer och ifrågasätta västerländska normer som universella, samt att återge marginaliserade grupper deras röster. Postmodernismen utvecklades däremot för att ifrågasätta universella sanningar, linjära narrativ och fasta hierarkier. Den framhäver att språk och diskurser skapar verkligheter i stället för att återspegla dem. De kritiska perspektiven i dessa forskningsinriktningar kan även tillämpas på för att stävja de kolonialistiska diskursernas långvariga effekter på kultur, identitet och kunskapsproduktion, samt främja epistemologisk och kulturell rättvisa.

Utgivarna av efterlyser problematisering, det vill säga en kritisk läsning av boken. Den kan göras genom att hänvisa till några forskningsbaserade analysperspektiv, så som Gayatri Spivaks undersökning av hur marginaliserade röster, alltså röster tystas och osynliggörs i koloniala diskurser eller Edward Saids kritik av orientalismen och hur västerländska framställningar av ”den andre” skapar stereotyper och hierarkier. Också Frantz Fanons perspektiv på psykologisk kolonisering och hur kolonialismen påverkar både kolonialmakten och de koloniserade bidrar till en kritisk läsning, liksom Stuart Halls teori om representation som en aktiv process som skapar identiteter och förstärker maktförhållanden. Jean Baudrillards teorier om simulering och hyperrealitet kan användas för att analysera hur Westermarcks skildringar skapar en verklighet som speglar västerländska förväntningar snarare än autentiska erfarenheter. Vidare utmanar Jean-François Lyotards kritik av ”grand narratives” den kunskapsproduktion som var typisk på Westermarcks tid och hävdar att de universella berättelserna döljer kulturell mångfald och komplexitet. Michel Foucaults diskursteori analyserar hur makt och kunskap samverkar för att skapa föreställningar om autenticitet och hierarkier mellan kulturer, medan Jacques Derridas dekonstruktion ifrågasätter textens objektivitet och lyfter fram hur mening formas av både författarens och läsarens kontext.

Genom att tillämpa dessa och andra postkoloniala och postmoderna perspektiv framhäver utgivarna att både återspeglar sin tid och reproducerar de koloniala maktordningar som präglade den. Detta kritiska förhållningssätt syftar till att främja en nyanserad förståelse av Westermarcks arbete, samtidigt som behovet av reflektion och rättvisa i framtida forskningsåtaganden belyses. De fem temana , , , och används här som analysverktyg för den kritiska läsningen av Westermarcks Marockoskildringar.

Differentiering – beundran och förminskning

Westermarcks skildringar bär tydliga spår av samtida europeiska föreställningar om olika folks varierande civiliserings- och moderniseringsgrad. Han reser till Marocko uttryckligen för att bekanta sig med folk och kulturer som han bedömer befinna sig i ett tidigare civilisationsstadie än de ”europeiska” som han själv representerar.3 Hans möten med marockaner beskrivs därför som möten med ”primitiva”, ”barbariska” eller ”vidskepliga” folk i syfte att framhäva dem som annorlunda från den referensram som hans tänkta läsare hade. Differentiering och av främmande folk präglade Westermarcks tid, något som var märkbart också i koloniserande staters politik, samtida litteratur, vetenskap och offentlig debatt. I det inledande kapitlet får vi prov på Westermarcks tidstypiska beskrivning av sitt första möte med en främmande värld:

Ångbåten kastar ankar i Tangers hamn. Morer med röda fezer, bruna kappor och bara ben ha kommit den till mötes och kliva uppför dess reling. Som en gräshoppssvärm slå de sig ned på däcket och börja slåss om bagaget. (s. 6)

En postmodernistisk läsning av ovanstående citat kunde inflika att ”Morer med röda fezer” och liknelsen ”en gräshoppssvärm” reducerar de människor som Westermarck möter till symboler av det främmande, snarare än att se dem som subjekt. Jean Baudrillard skulle hävda att detta skapar en – en version av Marocko som är mer litterär än verklig. Tanger framträder inte som en faktisk plats, utan som en textuell konstruktion som ska tillfredsställa läsarens förväntningar på det ”orientaliska”. Differentiering kan vara ett redskap för att rättfärdiga kolonial politik genom att framställa andra som fundamentalt annorlunda och underlägsna vilket i sin tur användes för att motivera västerländskt förmyndarskap. I är detta särskilt tydligt när Westermarck framställer människor, miljöer och sedvänjor som irrationella.

Edward Said kritiserar i hur västerländska texter konstruerar en motsättning mellan ett rationellt och civiliserat ”väst” och ett exotiskt och underutvecklat ”öst”. Westermarcks skildringar av marockanska städer, som Tanger och Fez, följer detta mönster. Han beskriver till exempel Tanger som en plats fylld av ”sällsamma typer” och ”brokiga dräkter”, vilket inte bara förstärker bilden av Marocko som differentierat, utan också reducerar lokalbefolkningen till bakgrundsfigurer i ett västerländskt narrativ.

De trånga och gropiga gatorna som slingra sig fram mellan vitrappade hus utan fönster, moskéerna och helgonhusen, de öppna bodarna och de små restaurangerna, de beslöjade kvinnorna, männen med det rakade huvudet och den långa ensamma locken hängande ned från hjässan, vattenbärarna med sitt pösande getskinn på ryggen och en ringklocka i handen, stimmet av sällsamma typer och brokiga dräkter och trasor som rör sig längs huvudgatan, skriket och stojet och stanken av smuts och flott... (s. 7)

Genom att framhäva det främmande och pittoreska i dessa miljöer skapar han en föreställning som tilltalar en europeisk publik, men som också befäster koloniala hierarkier.

Gayatri Spivak påpekar i essän ”Can the Subaltern Speak?” att denna typ av representation tystar de koloniserades egna röster. I framställs marockanerna inte som subjekt med egna narrativ utan som objekt för hans vetenskapliga och estetiska tolkningar. Detta märks tydligt i hans beskrivningar av religiösa ceremonier och bröllopsritualer, där hans tolkningar baserar sig på deltagande observationer men utelämnar utövarnas egna beskrivningar och perspektiv, vilket berövar dem aktörskap. Spivak skulle notera att ett nedtystande är en form av epistemiskt våld – en marginalisering av lokala röster som förstärker koloniala uppfattningar av berättigad maktutövning.

Stuart Hall framhåller att representation är en aktiv process som formar hur vi uppfattar och förstår ”de andra”. I är representationen inte bara en spegling av Westermarcks tid, utan blir också ett perspektiv som reproducerar koloniala idéer om civilisation och modernitet. Genom att beskriva marockanska sedvänjor som ”vidskepliga” och jordbruksteknik som ”primitiv” förstärker han en bild av Marocko som fånget i det förflutna. Denna framställning bidrar, oavsett Westermarcks avsikter, till att befästa en idé om västerländsk överlägsenhet, både kulturellt och teknologiskt.

Frantz Fanon erbjuder ett psykologiskt perspektiv på differentieringens konsekvenser. Han visar hur koloniala föreställningar påverkar både de koloniserade, genom att internalisera känslor av underlägsenhet, och de koloniala makterna, genom att förstärka deras dominans. I Westermarcks texter speglas detta i hur han beskriver marockanerna: ofta fascinerande men också underlägsna. Denna dubbelhet är central för differentieringens funktion – att samtidigt beundra och förminska det främmande.

Autenticitet som projektion

En tydlig ambition i Westermarcks är att fånga vad han uppfattar som det ”autentiska” Marocko. Hans resor till mer avlägsna områden, bortom de större städerna som Tanger och Fez, reflekterar en strävan att dokumentera folk och kulturer som han ansåg mindre påverkade av europeiskt inflytande. Denna jakt på autenticitet präglas emellertid av kompromisser och förstärkande av stereotyper som underminerar det autenticitetsideal han eftersträvade.4

Edward Said visar i hur den västerländska forskaren ofta projicerar en statisk och förenklad bild av ”det andra” för att förstärka skillnaden mellan det västerländska och det orientaliska. Westermarcks texter följer detta mönster när han framhåller det rurala och ”ursprungliga” Marocko som mer genuint än de områden som han menade var ”förstörda” av kontakt med västerländska influenser. Genom att söka efter en ursprunglig autenticitet tenderar han att ignorera den kulturella dynamik som de facto präglar alla samhällen, inklusive de marockanska.

Ehuru beläget på föga mer än en mils avstånd från Europa, hade det förblivit så gott som oberört av dess kultur. Den nya tiden hade dragit förbi dess stränder utan att störa det i dess medeltidsdvala. (s. 5–6)

Autenticiteten blir i Westermarcks texter en konstruktion som speglar hans egna förväntningar och fördomar snarare än verkligheten. Foucault skulle peka på hur autenticitet konstrueras genom en diskurs som förutsätter en distinktion mellan modernitet och medeltida stagnation. Denna ”medeltidsdvala” är inte ett objektivt faktum utan en del av en diskursiv maktstruktur som gör Marocko till ett objekt för västerländsk fascination.

Gayatri Spivak skulle däremot hävda att Westermarcks autenticitetssökande är problematiskt eftersom det exkluderar de marockanska rösterna från att själva definiera vad som är autentiskt i deras kultur. I hans beskrivningar av bröllopsceremonier eller helgonkult kan man fråga sig hur mycket det är den västerländska blicken som sätter ramarna för vad som anses vara representativt eller äkta, medan deltagarnas egna tolkningar inte framträder.

Bruden tas av sin broder ut ur lådan, och en stark kvinna bär henne på sin rygg in i brudgummens rum under skyddet av täcken, som dölja henne för de kringståendes blickar. (s. 90)

Detta är återigen ett exempel på epistemiskt våld – när forskaren genom sina metoder och språkliga val osynliggör de objektifierade gruppernas egna erfarenheter och perspektiv.

Frantz Fanon bidrar med ytterligare en dimension till denna diskussion. I betonar Fanon hur kolonisatörens definition av vad som är autentiskt skapar en psykologisk belastning för de koloniserade, som tvingas förhålla sig till externa normer. Westermarcks strävan efter att definiera ett ”äkta” Marocko förstärker denna typ av hierarki, där marockanerna framställs som autentiska endast om de lever upp till västerländska föreställningar om det traditionella och exotiska.

Stuart Halls teori om representation ger även insikter i hur autenticitet kan fungera som ett verktyg för att befästa maktförhållanden. Genom att framhäva vissa aspekter av marockansk kultur, såsom traditionella kläder eller religiösa ceremonier, och ignorera andra, såsom interaktioner med modernitet och globalisering, skapar Westermarck en selektiv bild som stärker det koloniala narrativet om Marocko som ett land ”utanför tiden”. Denna representation förstärker idén om västvärlden som normen för utveckling och civilisation, medan andra kulturer reduceras till levande museer.

Reflexivitet och ansvar

Reflexivitet, eller forskarens förmåga att redogöra för sin egen roll i forskningsprocessen, är en grundläggande princip inom modern humanvetenskap. Denna medvetenhet om hur forskarens position, förförståelse och metoder påverkar resultaten började dock utvecklas först under senare hälften av 1900-talet. När Westermarck skrev påverkades hans forskning av de vetenskapliga normer som dominerade hans tid. Det vore anakronistiskt att anklaga honom för att ha ignorerat reflexivitet i sin praktik, eftersom det inte fanns riktlinjer som krävde en sådan medvetenhet. Däremot förutsätter frånvaron av reflexivitet, särskilt i hans relation till informanter, att vi bör diskutera hans redogörelser kritiskt.

Westermarcks digra forskningsgärning i Marocko var ett resultat av både slump och strategisk medvetenhet. Speciellt i början av fältarbetet utmärktes ämnesvalen av spontanitet. Det mångåriga fältarbetet krävde dock en noggrannare plan för att säkra en stabil finansiering. Westermarck står i stor kontrast till sina samtida så kallade fåtöljantropologer och han var en föregångare för den empiriska antropologin. Marockos geografiska närhet till Europa möjliggjorde att Westermarck kunde kombinera sina förpliktelser som professor med återkommande resor till fältet. De vetenskapliga publikationerna som utkom parallellt med och som ett resultat av utlandsvistelserna visade för finansiärerna att arbetet fortskred effektivt och framgångsrikt.

Westermarcks språkkunskaper, särskilt hans förmåga att tala arabiska och delvis förstå berberspråk, förbättrade hans möjligheter att samla information och göra egna observationer. Genom att kommunicera direkt med lokalbefolkningen kunde han minska sitt beroende av informanter som Abdssalam El-Baqqali och fånga detaljer i vardagliga samtal och kulturella uttryck som annars hade gått obemärkt förbi. Detta gav honom större självständighet som forskare och möjliggjorde en mer nyanserad förståelse av ritualer, sociala normer och lokala värderingar.

Språkkunskaperna gjorde det även möjligt för Westermarck att analysera kulturella uttryck som poesi och ordspråk, vilka gav insikter i samhälleliga värderingar och förhållningssätt. Dessa uttryck öppnade upp lokala världsbilder och hans förmåga att tolka dem förstärkte värdet av hans etnografiska arbete. Samtidigt kvarstod vissa begränsningar eftersom han inte behärskade de lokala dialekterna fullständigt. I viss mån var han således fortsatt beroende av informanter för att tolka kulturella och språkliga nyanser.

Trots de positiva effekterna av hans språkkunskaper måste hans arbete förstås i sin historiska och epistemologiska kontext. Språklig kompetens eliminerade inte de kulturella filter och fördomar som präglade hans västerländska referensramar. Hans tolkningar, även när de utgick från direkt kommunikation, påverkades av hans position som västerländsk forskare.

Informanter

Westermarck förlitade sig trots allt i stor utsträckning på sina informanter för att få tillgång till och tolka det marockanska samhället. I många av Westermarcks redogörelser är El-Baqqali en central figur – han agerar som tolk, guide och kulturell förmedlare. Dessutom tillhörde han en av de så kallade sharīfsläkterna som anses vara heliga och härstamma från profeten Muḥammad och hans dotter Fāṭima. För Westermarcks framgång i Marocko ter sig relationen med El-Baqqali som avgörande, men samtidigt präglas den av en asymmetrisk maktstruktur där informanten aldrig framträder som en jämlik kunskapspartner även om han får Westermarcks erkännande. Westermarck beskriver El-Baqqali som ”lojal” och ”lättsinnig”, vilket infantiliserar honom och förstärker en hierarki där forskaren framstår som rationell och objektiv medan informanten reduceras till en hjälpreda.

Han tror naturligtvis (mer eller mindre) på helgon och jinner, ehuru han ändå inte drar sig för att skaffa mig amuletter, som han funnit upphängda vid någon helgongrav, eller att jaga bort katten som nattetid smugit sig in i köket — höjden av hjältemod, ty katten kan ju vara en jinn. (s. 66)

Gayatri Spivak skulle beskriva denna relation som ett exempel på hur subalterna röster filtreras och förvanskas i koloniala forskningspraktiker. Även om El-Baqqalis bidrag är centralt för Westermarcks insikter, sker detta alltid inom och genom forskarens ramverk och språk. Informantens perspektiv återges aldrig på egna villkor, utan blir fragmentariskt och osynliggörs i slutprodukten. Detta speglar bristen på reflexivitet i Westermarcks förhållande till sina informanter och deras roll i hans kunskapsproduktion.

El-Baqqali fungerade som kulturell tolk för Westermarck, men denna förmedlarroll medför en risk för vad vi kan kalla ”dubbel filtrering”. Den information som informanten förmedlar påverkas av hans egen bakgrund, intressen och förståelse av vad forskaren söker, och därefter tolkas den ytterligare av forskaren själv. Ett exempel på detta är Westermarcks beskrivningar av helgonkult och religiösa ritualer, där El-Baqqalis förklaringar sannolikt speglar hans egen världsbild och religiösa föreställningar. Eftersom Westermarck inte reflekterar över denna tolkningskedja framstår hans redogörelser som slutgiltiga och objektiva, snarare än som resultatet av en komplex interaktion mellan forskare och informant.

Jag fann snart att Sîdi 'Abdsslam var den förträffligaste medhjälpare i mina studier jag kunde önska mig — intelligent, intresserad och sannfärdig. I början prövade jag hans noggrannhet genom att vid upprepandet av vad som meddelats mig smuggla in några små oriktigheter, men jag fick en skarp tillrättavisning till svar. „Är det meningen att skriva lögner?“ sade han; „av sådana kan man lätt göra en bok.“ (s. 65–66)

Derridas postmoderna kritik skulle betona att relationen mellan forskaren och informanten aldrig är neutral. Westermarcks framställning av El-Baqqali som ”sannfärdig” och ”lojal” avslöjar inte bara en maktrelation, utan också en textuell konstruktion där informanten reduceras till en funktion i forskarens narrativ. Informantens egna intentioner och kontexter osynliggörs i denna process. Edward Said betonar vidare i att forskare alltid bidrar till asymmetriska maktrelationer när de beskriver ”den andre”. I Westermarcks skildringar exemplifieras detta genom att han inte problematiserar hur hans närvaro och förväntningar formade den information han fick från sina informanter. Pådriven av denna möjliga maktobalans kan El-Baqqali mycket väl ha anpassat sina berättelser för att passa den bild han trodde att Westermarck ville ha.

Westermarck redogör inte metodologiskt för hur han valde sina informanter eller varför han ansåg deras perspektiv pålitliga. Detta är problematiskt eftersom informanterna representerade varierande och begränsade delar av det marockanska samhället. Deras berättelser kan därför inte tas som universella sanningar, särskilt inte i ett land präglat av stor etnisk, religiös och social mångfald. Genom att inte reflektera över urvalet riskerar Westermarcks framställningar av det marockanska samhället att bli urvattnade och bidra till stereotypa och förenklade bilder.

Stuart Hall framhåller att representation aldrig är neutralt, utan formas alltid av urval och tolkningar. Westermarcks framställning av Marocko är således inte bara resultatet av hans egna fördomar och förförståelse, utan också av de röster han valde att lyfta fram genom sina informanter.

Problematiska beskrivningar

Westermarck rapporterar hur lokalbefolkningen uttrycker sig kring och förhåller sig till olika grupper, såsom kvinnor, judar eller svarta afrikaner. Exempelvis beskriver han hur judar i Marocko behandlas med förakt av både muslimer och kristna och återger lokalbefolkningens nedsättande beskrivningar av dem.

Likaså beskriver han svarta afrikaner som föremål för stereotyper kopplade till fysiskt arbete och underlägsenhet. Westermarck använder och återger ”n-ordet” för att beskriva dem, vilket i och för sig var ett tidstypiskt begrepp och inte nödvändigtvis förolämpande i Westermarcks användning, medan däremot begreppet ”slav” markerar de svartas underlägsenhet i hans skildringar. Han rationaliserar och relativiserar slaveriet i Marocko och ger läsaren en förhållandevis fördelaktig uppfattning om denna institution. De förslavade blir aldrig konsulterade och deras röster får inte höras.

Westermarck dokumenterar kvinnornas ställning i marockanska samhällen och återger både restriktioner och möjligheter i deras sociala roller och relationer. Även om hans beskrivningar antyder att kvinnor hade begränsade förutsättningar att delta i beslutsfattande, framhäver han också att kvinnor aktivt deltog i vissa sfärer av det marockanska livet. Ur ett kritiskt perspektiv kan man dock argumentera för att Westermarcks representation av kvinnor inte enbart är en återgivning av lokala normer utan också påverkas av västerländska diskurser om kön, makt och individualism. Detta öppnar upp för en diskussion om hur forskarens egna kulturella och teoretiska utgångspunkter kan forma tolkningen av könsrelationer i de studerade samhällena.

I sin roll som observatör har Westermarck en viss distans till dessa beskrivningar, eftersom han inte uppger dem som sina egna utan som lokalbefolkningens. Han återger attityderna som en del av sin antropologiska kartläggning av samhälleliga normer och föreställningar, men han analyserar sällan de strukturer eller maktrelationer som upprätthåller dessa attityder. Därmed kan man hävda att Westermarck reproducerar dessa fördomar, även om han inte uttrycker dem som sina egna åsikter.

Westermarck var verksam under en tid då antropologin fortfarande präglades av koloniala maktförhållanden och en eurocentrisk världsbild. Att kalla enbart rasistisk eller misogyn skulle ignorera det faktum att Westermarck ofta försöker ge en nyanserad bild av marockanska samhällen. I Marocko visar han ett särintresse för könsrollerna och i historiens backspegel räknas han som en tidig förespråkare för kvinnosaksfrågor, i varje fall i Finland. Bokens synbarliga välvilja mot och fascination för marockaner avlägsnar ändå inte det faktum att skildringarna reproducerar, genom sitt språkbruk och sina utvalda framställningar, många av de koloniala hierarkier och fördomar som präglade Westermarcks tid.

Den digitala utgåvan och engelska översättningen av tillgängliggör ett relativt okänt verk från Westermarcks digra publikationslista och hjälper internationella forskare skapa sig en bättre helhetsbild av hans verksamhet samtidigt som boken kan bidra till att dekolonisera vår förståelse av vetenskapens historia. Genom en kritisk läsning kan vi visa hur koloniala och eurocentriska maktrelationer genomsyrade vetenskaplig kunskapsproduktion och varför det är viktigt att granska och ifrågasätta dessa strukturer. Westermarcks texter kan användas som en utgångspunkt för att förstå hur dessa hierarkier skapades, men också hur vi kan arbeta för att utplåna dem i dagens forskningssammanhang.

Noter

1 ”I jämförelse med hans akademiska publikationer förmedlar skildringen och illustrationerna en mer avslappnad attityd gentemot landet och dess befolkning.” se Marie-Sofie Lundström. 2021. ”Interaktion, autenticitet och differentiering: Text och bild i Edvard Westermarcks reseskildring Sex år i Marocko (1918)”. 11 (2):12. https://doi.org/10.23995/tht.112148.
2 Kirsti Suolinna. “Focusing on Fieldwork: Edvard Westermarck and Hilma Granqvist – before and After Bronislaw Malinowski”. 1999. 17 (2). https://doi.org/10.30674/scripta.67277.
3 Jean-François Lyotard skulle utmana idén om civilisationens linjära utveckling, som implicit framhävs här. I stället skulle han föreslå att varje samhälle bör förstås som pluralistiskt och utan ett gemensamt mål, där skillnaderna mellan ”europeiska” och ”marockanska” inte är hierarkiska utan enbart heterogena.
4 För en diskussion om bildernas funktion i att skapa (och iscensätta) det autentiska Marocko i se Marie-Sofie Lundström. 2021. ”Interaktion, autenticitet och differentiering: Text och bild i Edvard Westermarcks reseskildring Sex år i Marocko (1918)”. 11 (2): 8–31. https://doi.org/10.23995/tht.112148.

Rekommenderad läsning

Baudrillard, Jean, , övers. Sheila Faria Glaser, Ann Arbor: University of Michigan Press, 1994 [1981].
Bhabha, Homi K., . London: Routledge, 1994.
Clifford, James & George Marcus (eds.), . Berkeley: University of California Press, 1986.
Derrida, Jacques, , övers. Gayatri Chakravorty Spivak, Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1976 [1967].
Fanon, Frantz, , övers. Charles Lam Markmann, New York: Grove Press, 1967 [1952].
Fanon, Frantz, , övers. Constance Farrington, New York: Grove Press, 1963 [1961].
Foucault, Michel, , övers. A.M. Sheridan Smith, London: Tavistock Publications, 1972 [1969].
Hall, Stuart (ed.), . London: Sage, 1997.
Loomba, Ania, . London: Routledge, 1998.
Lundström, Marie-Sofie, ”Interaktion, autenticitet och differentiering: Text och bild i Edvard Westermarcks reseskildring Sex år i Marocko (1918)”, 2021. 11, 2021:2, s. 8 – 31, https://doi.org/10.23995/tht.112148.
Lyotard, Jean-François, , övers. Geoff Bennington och Brian Massumi, Minneapolis: University of Minnesota Press, 1984 [1979].
Said, Edward W, . New York: Pantheon Books, 1978.
Santos, Boaventura de Sousa, . London: Routledge, 2014.
Spivak, Gayatri Chakravorty, “Can the Subaltern Speak?” Cary Nelson & Lawrence Grossberg (eds.), , Urbana: University of Illinois Press, 1988, s. 271–313.
Suolinna, Kirsti, “Focusing on Fieldwork: Edvard Westermarck and Hilma Granqvist – before and After Bronislaw Malinowski”, 17, 1999:2, s. 263–278, https://doi.org/10.30674/scripta.67277.
Trinh, T. Minh-ha, . Bloomington: Indiana University Press, 1989.