Edvard Westermarck
(1862–1939)

Edvard Westermarck, finländsk sociolog, socialantropolog och moralfilosof, var en av sin tids ledande vetenskapsmän. Han delade en stor del av sitt liv mellan Finland, England och Marocko, och efterlämnade ett betydande vetenskapligt och filosofiskt arv. Westermarck var professor i filosofi i Finland och professor i sociologi vid London School of Economics and Political Science (LSE). Hans främsta forskningsintressen hade nära koppling till varandra: familj och äktenskap, moral och religion samt magi. Hans omfattande etnografiska fältarbete i Marocko var framför allt inriktat på religion och magi. I denna introduktion undersöker jag hur Westermarcks främsta verk inom dessa områden är sammanflätade med hans livsresa, hans undervisning och med det material som utgör denna digitala Westermarcksamling.

Barndom och studieår

Edvard Alexander Westermarck föddes 1862 i Helsingfors, i en svenskspråkig familj som tillhörde den urbana kunskapseliten. Hans far, Nils Christian Westermarck (1826–1904), var kamrer vid Kejserliga Alexanders Universitetet (Helsingfors universitet). Hans mamma, Constance Gustafva Maria Blomqvist (1830–1909), var dotter till Alexander Blomqvist (1796–1848), universitetsbibliotekarie och professor i lärdomshistoria. Blomqvist var sonson till Johan Sederholm (1722–1805), fabrikör, skeppsägare och vid sin tid Helsingfors rikaste man. Sederholms hus vid Senatstorget är det äldsta bevarade huset i centrala Helsingfors. Sederholms son hade en relation med en piga, vilket resulterade i födelsen av Alexander Blomqvist, som enligt tidens normer betraktades som oäkta.

Familjen Westermarck bodde i det nordvästra hörnet av Gamla kyrkoparken och hade fem barn. Edvard Westermarck stod speciellt nära sin äldre syster, Helena Westermarck (1857–1938), som var exakt fem år äldre än han. Helena var konstnär, utbildad i Paris, produktiv författare och pionjär inom den finländska kvinnorörelsen. Syskonen förblev ogifta och upprätthöll en nära relation livet igenom. Som barn var Edvard sjuklig och led av kronisk katarr och av astmaattacker. Han var tvungen att undvika ansträngning samt kall luft, vilket tidvis fjärmade honom från hans jämnåriga, deras lekar och från det utomhusliv för vilket han senare kom att hysa en stark förkärlek.

Edvard Westermarcks hälsa började förbättras efter studentexamen från Svenska normallyceum år 1881. En läkare rekommenderade honom att vistas på sanatorium i Norge. Där förbättrades hans lungkapacitet, och de många utomhusaktiviteterna tillsammans med den friska bergsluften bidrog till att stärka hans hälsa. Han utvecklade ett intresse för vandring, bergsklättring, segling och naturstudier. Hans biografiska texter utmärks av detaljerade och levande beskrivningar av växter och träd i de miljöer där han bodde och verkade.

Efter studentexamen började Westermarck studera estetik och modern litteratur samt grekiska och grekisk litteratur vid Alexanders Universitetet i Helsingfors. Decenniet 1880 var en tid av intellektuell omvandling, när teorier om biologisk och social evolution, naturalistiska och empiriska tendenser, religionskritik och liberala idéer spreds i studentkretsarna. Westermarck tillhörde en generation av studenter som utmanade den nationalromantiska idealismen hos tidigare generationer. Efter att ha studerat allmän historia växlade Westermarcks intresse över till filosofi och psykologi. Han förkastade den i Finland dominerande tyska idealismen och metafysiken och blev speciellt intresserad av brittisk empirism och evolutionism. Framför allt influerades han av Charles Darwins verk The Descent of Man (1871)¹. Darwins argument om att skillnaderna mellan människors och djurs mentala förmågor och känslor är gradvisa snarare än artspecifika kom att bli en riktgivande princip i Westermarcks arbete.

Äktenskapsforskare

Den inspiration Westermarck fick från Darwin ledde honom till att skriva en doktorsavhandling om relationerna mellan könen och om det mänskliga äktenskapets ursprung. I sina memoarer skriver Edvard Westermarck att han landade på ämnet helt och hållet av en slump, ”och allra minst av något personligt intresse för ämnet”. Westermarck arbetade i London från 1887 till 1888 och utnyttjade samlingarna vid The British Library, en institution som han ofta skulle återvända till i framtiden. Det här krävde att han lärde sig engelska vid 25 års ålder. Westermarck introducerades till Londons vetenskapliga och intellektuella kretsar av den brittiska psykologen James Sully, som han hade mött av en slump under en bergsvandring i Norge. En annan nära och långvarig vän var psykologen Alexander Faulkner Shand.

Westermarcks doktorsavhandling, The History of Human Marriage, Part I. The Origin of Human Marriage (1889), var den första avhandlingen som publicerades på engelska i Finland. Avhandlingen inkorporerades senare i hans första bok, The History of Human Marriage (1891), som gavs ut i England. Förordet skrevs av den berömda brittiska vetenskapsmannen Alfred Russel Wallace, mest känd som den andra upphovsmannen till teorin om evolution genom naturligt urval. Antropologen Edward Burnett Tylor beskrev boken som en ”energisk ansträngning för att inlemma både den biologiska och den kulturella sidan av antropologi i ett sammanhängande system”.² Boken blev en succé bland kritikerna och en bästsäljare som snabbt översattes till franska, tyska, spanska, italienska, ryska och japanska.

I The History of Human Marriage riktar Edvard Westermarck omfattande kritik mot den då rådande vetenskapliga uppfattningen att människor ursprungligen levde i ett tillstånd av okontrollerad sexuell promiskuitet och att det monogama äktenskapet utgjorde en relativt sen företeelse i den historiska utvecklingen. Denna ”promiskuitetsteori” utgick också från att flera av de ursprungsfolk som ännu existerade utövade promiskuitet. Westermarck argumenterade i stället för att familjebildning och äktenskap bygger på känslomässiga och biologiska grunder, vilket indikerar att någon form av permanent band mellan parter troligen har funnits genom hela mänsklighetens historia. Han drog slutsatsen att ”äktenskapet har sin grund i familjen, snarare än familjen i äktenskapet”.³

I The History of Human Marriage introducerade Westermarck också sin numera välkända teori om incestaversion och incesttabut. Han hävdade att ”det finnes en medfödd, instinktlik motvilja mot könsumgänge mellan personer som alt sedan sin spädaste barndom lefvat i mycket nära beröring med hvarandra”.⁴ Denna känslomässiga aversion gäller både för barn uppfostrade i samma familj och för föräldrar och deras barn. Westermarck såg denna aversion som evolutionär anpassning, formad av det naturliga urvalet för att motverka recession genom inavel, eftersom avkomma från nära släktingar har en sämre överlevnadsgrad och fertilitet. Sammanfattningsvis lade han fram att denna aversion reflekteras i sedvänjor och lagar som förbjuder sexuella relationer mellan nära släktingar.

En utarbetad och uppdaterad utgåva av History of Human Marriage gavs ut 1921 i tre volymer. Westermarck återvände till ämnet på 1930-talet i boken Three Essays on Sex and Marriage (1934), där han bemötte sina kritiker och riktade en omfattande kritik mot Sigmund Freud. I boken The Future of Marriage in Western Civilisation (1936) sammanfattar Westermarck sina teoretiska perspektiv och ger sig in i samtida sociala och politiska debatter om äktenskap.

Moralforskare

Edvard Westermarcks intresse för att studera moral uppstod ur en debatt i Filosofiska Föreningen i Finland kring 1890, där man diskuterade i vilken utsträckning en brottsling borde behandlas med godhet. Trots grundlig reflektion lyckades deltagarna inte nå konsensus. I inledningen till The Origin and Development of the Moral Ideas skriver Westermarck att denna debatt fick honom att fundera: ”Varför avvika de moraliska föreställningarna i allmänhet så mycket från varandra? Och å andra sidan, varför råder i många fall en så stor enstämmighet? Ja, varför finns det moraliska föreställningar i överhuvud?”⁵ Dessa frågor var riktgivande för hans arbete under hela 1890-talet. Mellan 1893 och 1894 utförde Westermarck sin forskning i England och fortsatte sitt arbete medan han föreläste i Helsingfors. År 1897 återvände han till England och inledde sitt fältarbete i Marocko året därpå – en period som också kom att ha stor betydelse för hans moralforskning.

Westermarck kallade sitt forskningsprojekt för ”psykologisk etik” eller ”vetenskaplig etik”.⁶ Traditionellt hade man förstått etik som ett försök att etablera universellt gällande regler för mänskligt uppförande. Westermarck förkastade denna normativa syn och underströk i stället behovet av att empiriskt undersöka vilka moraliska uppfattningar människor faktiskt har och att förklara deras orsaker. Förutom av Darwin tog hans projekt intryck av de skotska sentimentalistfilosoferna David Hume och Adam Smith. Trots detta innehåller Westermarcks moralfilosofi även distinkt normativa element.

Edvard Westermarcks andra bok, den 1 500 sidor långa The Origin and Development of the Moral Ideas, publicerades i två volymer åren 1906 och 1908. Den rönte utbredd uppskattning från kritiker och översattes till tyska och franska. Filosofen Rolf Lagerborg, en av Westermarcks studenter och nära vänner, noterade senare att framgången för detta monumentala verk, skrivet av en ensam forskare, var anmärkningsvärd. Den tycktes överskugga hela den durkheimska sociologin, som vid den tiden var Westermarcks främsta rival.

I den första volymen av The Origin and Development of the Moral Ideas presenterar Westermarck sin ”allmänna teori om det moraliska medvetandets natur”,⁷ som han utvecklar till en analys av de känslomässiga grundvalarna för mänskligt socialt liv. Han argumenterar för att moraliska uppfattningar som uttrycks i moraliska bedömningar ”i sista hand grundar sig på moraliska känslor”. Dessa känslor, som han benämner vedergällningskänslor, omfattar både negativa och positiva reaktioner. Moraliskt ogillande eller indignation, liknande vrede, motiverar bestraffning, medan moraliskt gillande eller beröm, liknande tacksamhet, motiverar belöning. Westermarck undersöker både de moraliska känslornas evolutionära ursprung och deras uttryck i det samtida samhället, och betonar hur dessa känslor uppstår genom sympati, emotionell smitta, aversion och avsky samt genom kränkning av sociala normer. Det centrala i hans argument är tanken om att normer och lagar i de mänskliga samhällena har sin grund i dessa emotionella tendenser.

I majoriteten av Westermarcks arbeten ligger fokus på historiska och tvärkulturella jämförelser av olika moraliska och juridiska föreställningar. Syftet med dessa fallstudier är att bekräfta hans teori om de moraliska känslornas natur och ursprung. Han undersöker ett brett spektrum av beteenden, inklusive sådana som påverkar andras välfärd – såsom brott mot liv, stöld, lögn, altruism, gästfrihet och behandlingen av kvinnor – samt sådana som rör individens egen välfärd, såsom självmord eller självförsummelse. Nyckelteman är också sexuellt beteende, exempelvis synen på homosexualitet, tabun kring mat, renlighet och smuts, behandlingen av djur och människors relation till övernaturliga varelser.

Westermarck återvände till dessa teman under sent 1920-tal, vilket kulminerade i hans främsta filosofiska verk, Ethical Relativity (1932). I denna bok lägger han fram sin teori om moraliska känslor i en mer koncis form och använder den för att kritisera moralisk objektivism – tron att universellt giltiga moraliska sanningar kan urskiljas genom förnuftet eller andra mänskliga förmågor. Sin mest omfattande kritik riktar Westermarck mot Immanuel Kant.

Fältarbetare

Edvard Westermarck började planera en omfattande vetenskaplig expedition runt jorden kring 1890. Syftet med expeditionen var att stödja hans pågående undersökning om moral genom att samla in material om moraluppfattningar inom olika kulturer. Han gav sig slutligen av år 1898, finansierad i tre år av Kejserliga Alexanders Universitetet. Tanken var att Marocko skulle bli första anhalt på resan som en dag skulle nå Polynesien. Westermarck kom dock aldrig längre än till Marocko. Under denna första resa tillbringade han sex månader i Marocko och hänfördes av miljön. I självbiografin skriver han:

Jag kände mig förflyttad tusen år tillbaka i tiden och tyckte mig mången gång vara en vägfarande i Europa på en tid då där funnos varken körvägar eller broar och den resande måste reda sig på egen hand så gott han kunde. Jag hade vidare fått en inblick i det orientaliska livet och kommit i daglig beröring med människor som bevarat sin urgamla tro på magiska krafter och på mystiska andeväsen vilka befolka varje klyfta i bergen, var flod och var källa, och då skymningen sänker sig stiga fram ur sina gömslen och fylla människobarnens sinnen med ängslan.

Westermarcks beslut att koncentrera sig på ett enda land hade ett djupgående inflytande på utvecklingen av hans metodologiska tänkande. Han kom fram till att det enda rätta sättet att studera sedvänjor och trosföreställningar hos ett folk var genom att tala deras språk.

Denna språkliga förankring stod i stark kontrast till den samtida antropologiska praktiken. De forskare som mellan 1898 och 1899 reste till Torres sund med Cambridge Anthropological Expedition, ledd av Alfred C. Haddon, förlitade sig exempelvis på tolkar för att kommunicera med lokalbefolkningen. Westermarck ansåg dessutom att det var nödvändigt att tillbringa långa perioder, helst flera år, bland de folk man studerade. Marockos geografiska närhet till Europa gjorde upprepade besök genomförbara. Westermarck hävdade vidare att handlingar och trosföreställningar hos folk måste förstås inifrån, från deras eget perspektiv. Av den här orsaken förlitade han sig uteslutande på egna observationer och på information direkt från lokalbefolkningen.

Mellan 1898 och 1913 tillbringade Edvard Westermarck sammanlagt sex år på fältet, inklusive en oavbruten period på över två år från 1900 till 1902. Hans fältarbete möjliggjordes till stor del tack vare bekantskapen och vänskapen med Abdessalam El-Baqqali [ʿAbd al-Salām al-Baqqālī], en marockan som Westermarck mötte under sitt första besök i landet och som gjorde honom sällskap under samtliga därpå följande resor. Som ättling till en marockansk helig familj, hade El-Baqqali status av sharīf, det vill säga en helig man. Westermarcks offentliga erkännande av El-Baqqalis betydelse för hans forskning är unikt i antropologins historia.

Edvard Westermarck fokuserade särskilt på de berberfolk som bodde i Marockos bergstrakter, även om han också samlade in data från arabiska folkgrupper. Han bodde med medlemmar av var och en av de största berberstammarna och med delar av arabfolken under perioder som sträckte sig från ett fåtal månader till ett halvår. Detta förfaringssätt var delvis en praktisk nödvändighet – i flera områden kunde han nämligen enbart resa förklädd som lokalinvånare – och delvis ett medvetet försök att skapa en helhetsbild av marockanska folkliga föreställningar. Westermarck strävade efter att inkludera både manliga och kvinnliga informanter, vilket var ovanligt för tidens antropologi.

Första världskriget avbröt Westermarcks frekventa resor till Marocko. Han förhindrades att återvända fram till 1923. Det var då han hyrde – och några år senare köpte – Villa Tusculum, beläget på en klippa vid havet på Tangiers västra kust. Villan var omgiven av en lummig trädgård och hade en utsikt som sträckte sig från Medelhavet i öst till Atlanten i väst. I skötseln av villan hade Westermarck hjälp av El-Baqqali, som bodde i huset och underhöll det under hans frånvaro. Från och med 1923 vistades Westermarck varje år i Marocko, ända fram till slutet av sitt liv.

Westermarck började 1899 publicera vetenskapliga artiklar om Marocko, av vilka många sedan inarbetades i hans böcker om landet. I Marriage Ceremonies in Morocco (1914) undersöker Westermarck de magiska och religiösa aspekterna av bröllopsritualer. Det monumentala verket i två volymer, Ritual and Belief in Morocco (1926), bestående av över 1 200 sidor, ger en mångsidig översikt över magiska och religiösa föreställningar inom den marockanska folkkulturen. I verket undersöker Westermarck ämnen såsom baraka (helighet), djinner, det onda ögat, förbannelser, eder, omen, trolldom, behandling av djur samt ritualer förknippade med jordbrukets kretslopp, med födelse, barndom och död. Den marockanska trilogin avslutas med Wit and Wisdom in Morocco. A Study of Native Proverbs (1930), vars fokus ligger på ordspråk och språk. Westermarck diskuterar vidare nyckelresultaten av sin forskning i böckerna Early Beliefs and Their Social Influence (1932) och Pagan Survivals in Mohammedan Civilisation (1933), som baserar sig på de avskedsföreläsningar han höll vid LSE under våren 1931.

Westermarcks erfarenheter i Marocko gjorde honom till en pionjär inom etnografiskt fältarbete, något han aktivt uppmuntrade sina studenter i Finland och England att ägna sig åt. Bland dem idkade sociologen och antropologen Gunnar Landtman omfattande fältarbete bland Kiwaifolket i Nya Guinea från 1910 till 1912. Antropologen och forskaren i religionsvetenskap Rafael Karsten studerade ursprungskulturer i Sydamerika på slätterna i Gran Chaco från 1911 till 1913 och i västra Amazonas från 1916 till 1919. Religionsforskaren Uno Harva, känd som Uno Holmberg fram till 1927, åtog sig flera fältresor till Sibirien mellan 1911 och 1917, där han fokuserade på finsk-ugrisk religion och på sibirisk mytologi. Bronisław Malinowski, den student i London som stod Westermarck närmast, utförde sitt berömda fältarbete på Trobriandöarna tillhörande Papua Nya Guinea mellan 1915 och 1918. Antropologen Hilma Granqvist ägnade sitt fältarbete åt en enda palestinsk by, där hon under åren 1925–1931 tillbringade sammanlagt tre år.

Att definiera samhällsvetenskap och filosofi

Edvard Westermarck undervisade i Finland och England under flera decennier, och hans undervisning stod i nära relation till hans forskning. Han utvecklade många av sina idéer medan han förberedde föreläsningar, vilka han senare strukturerade kring sina publikationer. Samtidigt belyser föreläsningarna centrala aspekter av hans publicerade verk. Westermarcks föreläsningsmanuskript bevaras i arkivsamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek, medan de flesta bevarade studentanteckningarna finns vid LSE.

År 1890 utnämndes Westermarck till docent i sociologi (adjungerad professor) vid Kejserliga Alexanders Universitetet. Från 1894 till 1897 verkade han som tillförordnad professor i filosofi. Från och med 1904 föreläste han vid LSE som lärare i sociologi. En professur i praktisk filosofi grundades 1906 vid Alexanders Universitetet för Westermarck genom att undervisningen i filosofi delades i en teoretisk och en moralisk gren. Parallellt fortsatte han att arbeta vid LSE, där han 1907 utnämndes till Storbritanniens första professor i sociologi, inledningsvis för en period på fem år och från och med 1912 som fast anställd. År 1918 lämnade han Helsingfors för att bli professor i filosofi vid det nygrundande Åbo Akademi, där han även tjänstgjorde som rektor från 1918 till 1921. Westermarck avgick med pension från LSE år 1930 och från Åbo Akademi 1932.

Den första föreläsningsserien i sociologi som hölls i Finland var Westermarcks ”Samhällslära” 1894, även om han före det hade hållit docentföreläsningar på temat familjens historia. Han definierade sociologi som studiet av orsakerna till sociala fenomen. I sin inledande föreläsning vid LSE slog han fast att ”sociologins syfte är att förklara sociala fenomen, att hitta deras orsaker, att visa hur och varför de har uppstått”.⁸ Med sociala fenomen syftade Westermarck på beteenden kopplade till interaktioner och relationer mellan individer. Han talade ofta om ”ursprunget” till sociala fenomen, med vilket han i första hand menade deras orsaker. Dessa frågor var centrala i hans arbete om familj, äktenskap och moral, med speciell betoning på emotionellt ursprung. För Westermarck var socialantropologi en gren av sociologin som studerar icke-europeiska folks kulturer, framför allt dem som saknar en skriftlig tradition.

I de sociologiska föreläsningar som Westermarck höll i Helsingfors och London fokuserade han speciellt på sociala institutioner, vilka han definierade som relationer mellan individer, reglerade av samhället genom sedvänja och lagar. Han undersökte relationer inom familjen, bland samhällets medlemmar och mellan människor från olika samhällen. Vid LSE föreläste Westermarck inledningsvis på temat ”Sociology” och senare, som professor, i ämnen såsom ”Social Institutions” (Sociala institutioner), ”Social Rights and Duties” (Sociala rättigheter och plikter), ”The Family” (Familjen) och ”Early Beliefs and Their Influence on Social relationships and Institutions” (Tidiga trosföreställningar och deras inflytande på sociala relationer och institutioner), där han utforskar religion och magi.

Efter att Westermarck blivit utnämnd till professor i praktisk filosofi i Helsingfors reformerade han undervisningen i ämnet. Han ersatte tysk idealism och metafysik med empirism, normativ etik med ”psykologisk” och ”vetenskaplig” etik, naturlag med sociologi, och religionsfilosofi med religionsvetenskap. Han undervisade också i psykologi, där han utgick från verk av den danske psykologen Alfred Lehmann, den danska filosofen Harald Høffding och den amerikanska filosofen och psykologen William James. Dessutom höll Westermarck omfattande föreläsningar i filosofins historia. Hans föreläsningar om 1700-talets brittiska moralfilosofi, vilka han höll i Finland från 1890-talet till det tidiga 1930-talet, belyser hans intellektuella influenser. Vid Åbo Akademi fokuserade han på tidigmodern filosofi, framför allt på upplysningens filosofi i Storbritannien och Frankrike samt på etik, psykologi och religionsvetenskap.

Som lärare uppskattades Westermarck högt av sina studenter. Som ödmjuk, lätt att närma sig och humoristisk attraherade han en lojal krets, framför allt i Finland. Han betonade seminariearbete vid sidan om föreläsningar, en praktik som han introducerade på 1890-talet. Utöver Rafael Karsten, Gunnar Landtman och Rolf Lagerborg, omfattade hans nära adepter konstakademikern Yrjö Hirn, Finlands långvarige utrikesminister Rudolf Holsti, etnologen och sociologen Karl Robert Villehard Wikman, och sociologen och diplomaten Ragnar Numelin. Hans inflytande sträckte sig bortom denna kärngrupp och påverkade fält som finsk-ugrisk etnologi och religionsstudier, med Uno Harva som frontfigur. Före andra världskriget innehade Westermarck och flera av hans studenter framträdande positioner inom den akademiska undervisningen, bland annat professurer i filosofi, sociologi och estetik vid finländska universitet.

Vid LSE var Bronisław Malinowski Westermarcks närmaste student och senare kollega; han betraktade Westermarck som sin viktigaste influens. De två höll även ett seminarium tillsammans. Westermarck bidrog till utbildningen av en yngre generation brittiska socialantropologer vid LSE, inklusive E. E. Evans-Pritchard och Raymond Firth.

Socialt och politiskt engagemang

Det intellektuella landskap som Westermarck omfamnade på 1880-talet reflekteras inte bara i hans vetenskapliga arbete utan också i hans sociala och politiska aktiviteter. I sina skrifter om moral behandlade han lagars legitimitet och beskrev detta som den ”praktiska” sidan av sitt arbete. I Finland tillhörde han den liberala och reformistiska grupperingen inom den svenskspråkiga intelligentian. På 1880- och 1890-talen stod han nära Liberala partiet och de finska liberalerna inom det ungfinska partiet. I början av 1900-talet, när spänningarna mellan språkgrupperna ökade, sällade han sig i högre grad till den svenska rörelsen. I England upprätthöll han nära band till medlemmar av Fabian Society, av vilka några var grundare till LSE 1895. Fabianerna förespråkade reform genom gradvis förändring och vetenskapligt baserad samhällsplanering.

I och med framgången med The History of Human Marriage blev Westermarck en framstående figur inom den brittiska kvinnorörelsen. På 1890-talet tjänade han som vice ordförande för Women's Progressive Society och i International Women's Union. I Finland var han en aktiv medlem i Kvinnosaksförbundet Unionen r.f., som grundades 1892, där hans syster Helena var medlem och en av grundarna. I sitt vetenskapliga arbete förespråkade Westermarck en liberal lagreform av skilsmässolagen, jämlikhet mellan makar och förbättring av ogifta kvinnors och oäkta barns ställning samt en avkriminalisering av homosexualitet.

Westermarck var särskilt kritisk mot de aspekter av sexualmoral som han ansåg vara rotade i kristna influenser. I Finland var han medgrundare av samt ordförande för Studentföreningen Prometheus, en antireligiös förening grundad 1905. Studentföreningen Prometheus förespråkade religionsfrihet och åtskillnad mellan kyrka och stat, vilket innefattade att avskaffa religionsundervisning i offentliga skolor, erkänna borgerliga äktenskap och avlägsna bibliska eder ur rättsprocesser. Westermarck engagerade sig även i frågor om djurens rättigheter och motsatte sig dödsstraffet. I början av 1930-talet var han en av grundarna till den brittiska djurskyddsföreningen The National Society for the Abolition of Cruel Sports.

Kring år 1900 spelade Westermarck en viktig internationell roll i motståndet mot den ryska förtryckspolitiken under förryskningen i Finland. Han ingick i den kärngrupp som initierade, organiserade och samlade in underskrifter från hela Europa för kulturadressen Pro Finlandia, som 1899 överräcktes till kejsaren Nikolaj II. Denna adress var central i det finländska motståndet mot kejsarens februarimanifest, som syftade till att försvaga Finlands autonoma status. Tack vare Westermarcks och andra kulturpersoners ansträngningar lockade adressen vidsträckt internationellt stöd för Finlands juridiska och kulturella autonomi. Westermarck samlade personligen in underskrifter i England, Schweiz och Italien och ordnade så att en italiensk expert på internationell rätt deltog i den delegation som reste till S:t Petersburg. Dessutom tjänstgjorde han som rådgivare åt den hemliga motståndsrörelsen Kagalen, som aktivt motsatte sig Rysslands förryskningspolitik. Bland hans långvariga vänner fanns Lennart Hohenthal, en aktivist som flydde till London efter att 1905 ha mördat en högt uppsatt tjänsteman som ansvarade för rättsväsendet i det autonoma Finland.

Förryskningspolitiken fortsatte omkring 1910, under vilken tid Westermarck bidrog till att grunda The Anglo-Finnish Society i London, en organisation vars syfte var att vinna internationellt stöd för Finlands sak. Idén om självständighet fick fart under första världskriget. Under denna period ingick Westermarck i en inre krets som samlade in pengar och organiserade militärutbildning i Tyskland för omkring 2 000 frivilliga studenter. Dessa kom att bilda den 27:e kungliga preussiska jägarbataljonen som förberedelse inför kampen för självständighet.

Efter att Finland blivit självständigt 1917 strävade rörelser på Åland och i Sverige efter att återförena ögruppen med Sverige. Ärendet togs upp i Nationernas förbund, där Westermarck 1920–1921 fungerade som representant för Svenska folktinget i Finland och försvarade öarnas anknytning till Finland. Ögruppen förblev omsider en del av Finland som ett särskilt autonomt och demilitariserat område.

Westermarcks kritik av kristendomen nådde sin kulmen i hans sista verk, Christianity and Morals (1939), som publicerades strax före hans död. Hans korrespondens avslöjar att han planerade en bok som skulle summera hans långvariga forskning om religion och magi, med den preliminära titeln ”The Essence of Holiness”.

Westermarck dog i en ålder av 76 år i en utdragen astmaattack, enligt uppgift föranledd av radionyheten om Nazitysklands invasion av Polen. Han avled i sin syster Helenas hus i Lappvik, vid Finlands sydvästra spets. Han ligger begraven i familjegraven på norra sidan av det gamla kapellet på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Eftermäle

Vid sekelskiftet 1900 var Edvard Westermarck mer allmänt erkänd än många av de samhällsvetare som numera betraktas som sociologins klassiska grundare. Hans arbete engagerade och kommenterades av framstående figurer såsom Friedrich Engels, Émile Durkheim, John Dewey, Sigmund Freud, G. E. Moore, Claude Lévi-Strauss och många fler. Trots att han var en av de första professorerna i sociologi i Europa uteslöts hans bidrag till stor del ur sociologins kanon – den samling av tänkare, teorier och texter som anses grundläggande inom disciplinen – efter andra världskriget. Under de senaste åren har Westermarcks arv aktivt omvärderats, vilket speglar ett förnyat erkännande av hans betydelse för den tidiga utvecklingen av de moderna samhällsvetenskaperna, framför allt när det gäller förhållandet mellan natur och kultur.

Som grundare av den finländska sociologin spelade Westermarck en central roll i den tidiga institutionaliseringen av disciplinen i Finland, bland annat genom att inrätta lärartjänster och professurer flera decennier innan en liknande utveckling ägde rum i andra nordiska länder. År 1940 grundade hans adepter The Westermarck Society, som snart blev den nationella föreningen för finländska sociologer. Trots dessa institutionella kontinuiteter avvek den efterkrigstida finländska sociologin märkbart från dess Westermarckska grunder.

Inom antropologin bidrog Westermarck till disciplinens utveckling genom sitt arbete om äktenskap, vilket underminerade rådande teorier om promiskuitet. Denna forskning bidrog till att lägga grunden för moderna släktskapsstudier. Han var en av de första antropologerna som under långa perioder genomförde metodologiskt reflexivt fältarbete på lokalbefolkningens språk. Genom sitt fältarbete och sin undervisning vid LSE påverkade Westermarck utvecklingen av metoderna för etnografiskt fältarbete, i synnerhet genom sin student Bronisław Malinowski, som blev en av 1900-talets mest inflytelserika antropologer.

I dag är Westermarck bäst känd för sin teori om incestaversion och incesttabut, vilken har rönt märkbar uppmärksamhet sedan 1960- och 1970-talen. Den emotionella mekanism som han såg ligga bakom incestaversion är numera känd som ”Westermarckeffekten”. Dagens forskning i antropologi, psykologi och biologi fortsätter att bygga vidare på hans arbete och utforskar aktivt varierande aspekter av hans teori. Han citeras frekvent som en pionjär inom sociobiologi och evolutionär psykologi. Under 2000-talet har hans arbete om moraliska känslor dragit till sig ett växande intresse bland forskare som studerar moralens evolutionära ursprung.

Westermarcks inflytande på filosofin är inte lika direkt uppenbart som hans inverkan på antropologin och de evolutionära studierna. I Finland styrde han filosofin i en övervägande anglosaxisk riktning och rörde sig bort från dess tidigare tyskdominerade tradition. Georg Henrik von Wright har beskrivit The Origin and Development of the Moral Ideas som det viktigaste arbete som någonsin skrivits av en finländsk filosof. Internationellt var Westermarck en av de första att artikulera en filosofiskt rigorös form av moralisk relativism och bidrog till uppkomsten av relativistiska och subjektivistiska perspektiv inom 1900-talets moralfilosofi. Hans arbete influerade John Mackie, vars felteori – som förnekar existensen av objektivt moraliska värderingar – fortfarande är central i dagens debatter.

Litteratur

1. Dahlberg, Julia, Konstnär, kvinna, medborgare. Helena Westermarck och den finska bildningskulturen i det moderna genombrottets tid 1880–1910, Helsingfors: Finska Vetenskaps-Societeten 2017.
2. Husbands, Christopher, Sociology at the London School of Economics and Political Science, 1904–2015, Cham: Palgrave Macmillan 2019.
3. Ihanus, Juhani, Multiple Origins. Edward Westermarck in Search of Mankind, Frankfurt am Main: Peter Lang 1999.
4. Lagerborg, Rolf, Edvard Westermarck och verken från hans verkstad 1927–1939, Helsingfors: Holger Schildts förlag 1951.
5. Lagerborg, Rolf, ”The essence of morals. Fifty years (1895–1945) of rivalry between French and English sociology”, Transactions of the Westermarck Society, 2/1953, s. 9–25.
6. Lagerspetz, Olli & Suolinna, Kirsti, Edward Westermarck: Intellectual networks, philosophy, and social anthropology, Helsinki: Finnish Society of Sciences and Letters 2014.
7. Landtman, Gunnar, Studenter under Finlands kampår 1898–1909, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 1940.
8. Numelin, Ragnar, ”Edv. Westermarck. Fjällvandrare – Fältforskare i Marocko – Politiska engagemang kring sekelskiftet – Under världskriget och Finlands frigörelsekamp – Ålandsfrågan”, Torsten Steinby (red.), Historiska och litteraturhistoriska studier 45, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 1970, s. 28–68.
9. Nygård, Stefan & Strang, Johan, ”Facing asymmetry: Nordic intellectuals and center–periphery dynamics in European cultural space”, Journal of the History of Ideas 77, 2016:1, s. 75–97.
10. Pipatti, Otto, Morality Made Visible: Edward Westermarck’s Moral and Social Theory, London: Routledge 2019.
11. Pipatti, Otto, Ihmisen sosiaalisuuden alkulähteillä: Westermarckilainen sosiologia ja sosiaaliantropologia, Tampere: Vastapaino 2023.
12. Pipatti, Otto, The Origins of Human Social Nature: Westermarckian Sociology and Social Anthropology, Cham: Palgrave Macmillan 2024.
13. Rantanen, Pekka, ”Edward Westermarck as a Finnish patriot abroad”, David Shankland (ed.), Westermarck, London: Occasional Paper No. 44 of the Royal Anthropological Institute 2014, s. 67–79.
14. Shankland, David, ”Westermarck, moral behaviour and ethical relativity”, Nigel Rapport & Huon Wardle (eds.), An Anthropology of the Enlightenment: Moral Social Relations Then and Today London, Bloomsbury Academic 2018, s. 69–80.
15. Shankland, David, ”Social anthropology and its history”, Zeitschrift für Ethnologie, 144(1) 2019, 51–76.
16. Shankland, David, ”Edward Westermarck, a master ethnographer, and his monograph Ritual and Belief in Morocco”, Frederico Delgado Rosa & Han F. Vermeulen (eds.), Other Argonauts: Ethnographers Before Malinowski, 1870–1922, New York: Berghahn 2022, s. 117–149.
17. Timosaari, Niina, Edvard Westermarck: Totuuden etsijä, Helsinki: Gaudeamus 2017.
18. Timosaari, Niina, ”Moralrebellen Edvard Westermarck”, Otto Pipatti & Petteri Pietikäinen (eds.), Moral, evolution och samhälle: Edvard Westermarck och hans närmaste krets, Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag 2021, s. 129–150.
19. Timosaari, Niina, ”Westermarck och homosexualiteten”, Otto Pipatti & Petteri Pietikäinen (eds.), Moral, evolution och samhälle: Edvard Westermarck och hans närmaste krets, Helsingfors & Stockholm: Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag 2021, s. 151–184.
20. Tuomivaara, Salla, Animals in the sociologies of Westermarck and Durkheim, Cham: Palgrave Macmillan 2019.
21. Tylor, Edward Burnett, ”The History of Human Marriage. By Edward Westermarck”, The Academy. A Weekly Review of Literature, Science, and Art, 289, 1891, s. 288–289.
22. von Wright, Georg Henrik, ”The origin and development of Westermarck’s moral philosophy”, Timothy Stroup (ed.), Edward Westermarck: Essays on His Life and Works, Helsinki: Societas Philosophica Fennica 1982, s. 25–61.
23. Westermarck, Edward, ”Sociology as a university study”, Inauguration of the Martin White Professorships of Sociology, London: Murray 1908, s. 24–32.
24. Westermarck, Edvard, Minnen ur mitt liv, Helsingfors: Holger Schildt 1927.
25. Westermarck, Edward, Memories of My life, New York: Macaulay Company 1929.