Lästext
I. Min första resa till Marocko
I åratal hade jag sysslat med att ur böcker insamla uppgifter om vilda och halvciviliserade folkslags seder och religion. Det började smaka av kammarlärdom och jag längtade att själv få se och höra sådant som jag läst om och annat därtill. Så kom det sig att jag en dag i början av mars 1898 tog farväl av London, där jag tillbragt hösten och vintern, och i Tilbury steg ombord på Peninsular and Oriental Companys ångfartyg Oriental. Mitt universitet hade tilldelat mig det första Antellska stipendiet på tre år och medgivit mig rättigheten att själv välja mitt forskningsfält. Jag hade således till reskamrater tid och pengar och frihet. Vad kunde jag mer begära?
Oriental for till Indien, men jag följde med endast till Gibraltar. Efter en kortare utflykt till Andalusiens städer fortsatte jag färden med den lilla ångbåten Gibel Tarik, som på omkring tre timmar förde mig över sundet till Marockos närmaste stad, Tanger.
Läsaren ville kanske fråga mig, varför jag reste just till Marocko. Jag svarar: varför skulle jag icke resa dit? Det var ju det första utomeuropeiska land, som låg i min väg. Ehuru beläget på föga mer än en mils avstånd från Europa, hade det |6|förblivit så gott som oberört av dess kultur. Den nya tiden hade dragit förbi dess stränder utan att störa det i dess medeltidsdvala. Det var mer orientaliskt än de flesta av Orientens länder, det var den sista återstoden av arabernas gamla välde, det enda rike på vars tron satt en av Profetens ättlingar. Och ehuru mångomskrivet, var det föga känt. Till och med från Gibraltars sund syntes bergstrakter, där ingen kristen ännu satt sin fot. Huru hade jag kunnat låta bli att vika in i Marocko på min färd?
Ångbåten kastar ankar i Tangers hamn. Morer med röda fezer, bruna kappor och bara ben ha kommit den till mötes och kliva uppför dess reling. Som en gräshoppssvärm slå de sig ned på däcket och börja slåss om bagaget. Passagerarna stå där vanmäktiga och se på huru kappsäckarna slitas hit och dit av den skränande skaran. Först när bytet fördelats och passionerna lagt sig, stiga de ned i båtarna, som föra dem till den |7|nya piren. Om det blåser ostlig storm, såsom icke sällan händer, är båtfärden rätt besvärlig, någon gång till och med farlig eller rent av omöjlig, men nu rådde lugnväder. Förrän piren byggdes, buros passagerarna från båtarna i land på roddarnas nackar.
Jag glömmer aldrig vandringen upp till det lilla hotellet och mina första strövtåg inom Tangers stadsmur. De trånga och gropiga gatorna som slingra sig fram mellan vitrappade hus utan fönster, moskéerna och helgonhusen, de öppna bodarna och de små restaurangerna, de beslöjade kvinnorna, männen med det rakade huvudet och den långa ensamma locken hängande ned från hjässan, vattenbärarna med sitt pösande getskinn på ryggen och en ringklocka i handen, stimmet av sällsamma typer och brokiga dräkter och trasor som rör sig längs huvudgatan, skriket och stojet och stanken av smuts och flott - sådant hade jag läst om i böcker, men det verkade ändå på mig som en uppenbarelse nu när det första gången trängde sig på mina sinnen. Jag kände mig som i en annan värld och frågade mig icke utan oro, huru jag skulle lyckas reda mig där.
Till det intressantaste i Tanger hör torgplatsen utanför stadsporten, som varje söndag och torsdag fylles av tillströmmande landsbor och på festdagar tjänar som samlingsplats för religiösa processioner. Och hur härliga äro icke omgivningarna - den vita sandstranden, som kransar den vackert rundade Tangerbukten, och berget på andra sidan staden, med dess yppiga trädgårdar. Då jag dagen efter min ankomst under en utflykt till Kap Spartel red över detta berg, kunde jag icke ana, huru mångengång jag under senare år skulle tillbringa, mina sommar-, jul- eller påskferier under dess akacior och eukalyptusträd, med Gibraltars sund vid mina fötter och spanska kusten, Medelhavets blåa vatten och Andjras berg i bakgrunden.
Men nu var det icke min mening att länge dröja i Tanger. Huru överväldigande än det första intrycket varit, så hade jag mig nog bekant att Tanger var den minst genuina orten i hela Marocko. Där funnos ju de europeiska makternas legationer, och en ansenlig del av befolkningen utgjordes av inflyttade européer. Jag hade redan i England beslutat att till en början slå mig ned i Tetuan, där det fanns en engelsk vicekonsul, som jag hoppades skulle hjälpa mig på traven med mitt arbete och till vilken jag därför medförde ett rekommendationsbrev.
Tetuan är beläget nära Medelhavets strand, omkring sextifem kilometer öster om Tanger. Då vägen dit är mycket bac|9|kig och oländig, gällde det alltså att stiga tidigt upp för att hinna fram på en dag. Förrän solen gått upp stodo också två hästar och en mulåsna utanför hotellets dörr, och i nästa ögonblick satte sig min lilla karavan i rörelse. I spetsen red den gamla moriska soldaten, som spanska konsuln enligt gällande föreskrifter utsett till min beskyddare, medan eftertruppen utgjordes av en svart åsnepojke, som tog vård om mina kappsäckar. Vi redo längs skumma gator, ännu försänkta i sömn, ut genom stadsporten och förbi en fabriksanläggning och befunno oss sedan ute på landet.
Landskapet är tröstlöst ödsligt. Stora vidder ligga obrukade. Ingen människoboning synes till, ty byarna äro gömda bakom bergen. Träd saknas fullständigt. Vegetationen utgöres till stor del av dvärgpalmstuvor, som här spela samma roll som enrisbuskarna i det finländska landskapet, och oleandrar, som fylla videbuskarnas plats vid åstränderna. Här och där synas betande kor och får med sina herdar; längre fram stöta vi på vanskötta vete- och kornfält och trädesåkrar, där barhuvade bönder arbeta |10|med primitiva plogar. Stigen som vi följa är miserabel och bringar icke sällan själva mulåsnan i förlägenhet. Än befinna vi oss på toppen av en kulle, än i djupet av en dal, över vars grunda ström vi rida utan svårighet. Timme efter timme färdas vi sålunda framåt, medan mörka moln draga sig samman över våra huvud och slutligen överskölja oss med ett ösande regn. Vi skynda på djuren så mycket vi kunna, ty vi måste hinna fram till Tetuan före solnedgången, innan stadsporten stänges och nyckeln bäres upp till baschan. Emellertid blir stigen allt brantare och slipprigare. Negerpojken rider omkull, och mina kappsäckar drypa av gyttja.
Den enda byggnad som vi passera under hela färden är ett moriskt värdshus, en s. k. fondaq, bestående av en stor, fyrkantig, vitrappad omhägnad med flere stall och ett par rum för resande. Rummen sakna all inredning, varför de som tillbringa natten här måste nöja sig med att ligga på halm, som strös ut på golvet. Jag bad om ett glas kaffe eller te, men förgäves. Här serveras varken mat eller dryck.
En stund senare uppnå vi toppen av det högsta berget som ligger i vår väg, och med ens öppnar sig en utsikt av överraskande vidd och skönhet. Nedanför oss en trång floddal, långt borta i fjärran Tetuan med sina gnistrande vita hus och än längre, vid horisonten, en smal blå strimma - Medelhavet. Naturen har efter hand blivit mera leende. Blommande buskar ge landskapet färg. En och annan liten by synes klänga sig fast |11|vid bergssluttningarna. Solen, som krupit fram ur molnen, gjuter liv i den magnifika tavlan. Och i förgrunden, från toppen av en kulle, strålar alltjämt Tetuan emot mig, liknande ett blommande äppelträd. En stund före solnedgången rider jag in genom en vackert välvd port i den gamla stadsmuren, som försöker imponera genom några rostiga kanoner, i vilka småfåglar byggt sig trygga nästen.
Tetuan är, liksom Tanger, en urgammal stad, som fanns redan på romarnas tid. Den ombyggdes av de andalusiska morer som efter Granadas erövring av spanjorerna år 1492 togo sin tillflykt dit. Det uppges att många av flyktingarna förde med sig nycklarna till sina hus i förhoppning att Allah åter en gång skulle låta Granada falla i de rättrognas händer. Men det gick annorlunda. Nära fyrahundra år efteråt kommo spanjorerna till Tetuan och höllo det besatt i över två års tid - mellan 1860 och 1862. Efter dess utrymmande försökte morerna utplåna varje spår av den spanska ockupationen, och nästan det enda som ännu erinrar därom äro de grushögar, till vilka erövrarna förvandlade två av stadens kvarter för att få bränsle, när infödingarna systematiskt avhöllo sig från att sälja kol till dem.
Stadens centrum utgöres av en stor öppen plats, där livlig rörelse råder på torgdagarna. Vithyade, snyggt klädda stadsbor, solbrända berber, kutryggiga judar, rörliga vita bylten ur vilka framblickar ett par kvinnoögon, men även obeslöjade damer från |12|landsbygden sköta om kommersen. Mitt på torget, omgiven av en lyssnande skara, sitter en spåman, som för någon intresserad kund förtäljer hans öde efter att först ha ritat några mystiska streck på trätavlan som han håller i famnen. Och inte långt därifrån har slaktaren fullbordat sitt värv: i en blodpöl vrider sig en döende get med sönderskuren strupe, till synbar förnöjelse för några pojkar, som nyfiket betrakta kroppens konvulsiviska ryckningar.
Gatorna äro trånga, krokiga och fulla av smuts och skräp, som kastats ut från husen. Den ovane måste gå försiktigt för att inte falla i en grop eller sjunka i en pöl eller slinta över ett ruttnande kadaver. De förnämsta gatorna äro kantade med öppna bodar, som även användas som verkstäder, där mästaren och hans gesäller förfärdiga träarbeten, halmmattor, sandaler, bössor eller andra föremål som äro typiska för Tetuanbornas handslöjd. Här |13|och där är man i tillfälle att kasta en förstulen blick i en moské - som man dock på inga villkor får beträda - eller i en skola, där de på golvet sittande barnen under taktmässiga vaggningar med överkroppen plugga i sig koranen - högljutt och alla på en gång, så att det låter som surret från en bikupa, medan skolmästaren sitter ett stycke ifrån dem med ett långt spö i handen, färdig att slå de försumliga på deras bara fötter. Boningshusen äro till sitt yttre rätt obetydliga och låta den förbigående icke ana vad som stundom gömmer sig bakom den lyckta dörren. Om man från den snuskiga gränden träder in i en rik Tetuan-herres bostad, överraskas man av den prakt som råder därinne. I mitten en av arkader omgiven öppen plats med en springbrunn av marmor eller åtminstone en liten damm med rinnande vatten, vars sorl alltid smeker en marockans öra som den ljuvaste musik. Vid sidan därav en trädgård med apelsin-, citron- och andra fruktträd, några murade och vitrappade eller med kulörta tegelplattor belagda gångar och, på ömse sidor och ovanom dessa, spjälverk med vinrankor och andra slingerväxter. På husets golv, pelare, trappor och väggar mosaikinläggning i geometriska |14|figurer och innantaken snidade och målade efter mönster som vi känna från Alhambra. Allt detta är kvarlevor av samma gamla kultur som även röjer sig i den marockanska herremannens belevade sätt och smyckar hans tal med så många artiga fraser.
I ett hörn av torget befinner sig en port som leder till det överbefolkade judiska kvarteret (mellaḥ), med dess raka gator. I Tetuan, liksom i de flesta andra marockanska städer, spela de infödda judarna en mycket viktig roll som hantverkare, handelsmän och bankirer, vilket på det mest eklatanta sätt visar sig på lördagarna, då juden har sin sabbat och affärslivet i staden på den grund domnat bort. De i kuststäderna bosatta judarna äro sannolikt för det mesta ättlingar av sådana som i femtonde seklet fördrevos av spanjorerna och togo sin tillflykt till Marocko i hopp om att där kunna föra en lika dräglig tillvaro som under morerna i Spanien. Från egentliga förföljelser gingo de också tämligen fria, ja Marockos historia har till och med att uppvisa icke så få judar som i egenskap av sultanens rådgivare eller fi|15|nansiärer utövat inflytande på regeringen eller sänts som ambassadörer till främmande hov. Men man kan ändå inte precis säga att den marockanska judens lott är avundsvärd. Från vaggan till graven är han föraktad och hånad - en ”hund”, en ”åsna”, ett ”svin”. I bildat sällskap får man inte tala om en jude utan att be om ursäkt för att man måste göra det. Förbannelser, knuffar och slag äro hans dagliga bröd, men ve den jude som förgriper sig på en mor! Juden måste ta av sig sina tofflor när han går förbi en moské, och i vissa städer måste han gå barfota om han om dagen vill röra sig utom sin mellaḥ. För icke länge sedan var han förbjuden att rida inom stadsportarna och att rida på en häst, även då han var ute på resa. Hans kåpa, tofflor och kalott måste vara svarta, en färg som moren avskyr. Han tvingas till sådant arbete som ingen muhammedan vill åtaga sig: att rensa kloakerna, att bortsläpa liken av hästar och åsnor som dött på gator eller torg, och att salta de avhuggna huvudena av besegrade rebeller, innan de uppspikas ovanför stadsportarna för att tjäna andra till varnagel. Då härtill kommer, att han är en skicklig hantverkare, en väl |16|försedd krämare, en driftig importör av utländskt gods och ett tacksamt beskattnings- och utpressningsobjekt, är det inte att undra på att han betraktas som ett nyttigt husdjur, som det är bra att äga. I den gamla goda tiden voro därför judar belagda med exporttull - fyra dollars för män och hundra för kvinnor.
Vad jag här sagt om judarnas behandling gäller naturligtvis inte om sådana som stå under europeisk protektion. De beskyddas av sina respektive konsuler, klä sig som de behaga, undgå så gott som all beskattning och kunna tilllåta sig mångt och mycket som de andra aldrig våga drömma om. Flere av dem samla en betydlig förmögenhet, skicka sina barn till europeiska skolor och moderniseras ända till oigenkännlighet. De bliva sålunda Marockos mest bildade infödingar, men på samma gång de ointressantaste. I Tanger och städerna på västkusten finnas många sådana judar, men i Tetuan är deras antal inte stort.
På tal om Tetuans befolkning måste jag ännu nämna européerna. Vid tiden för mitt besök utgjordes de av ett obetydligt fåtal. De flesta voro fattiga spanjorer, och av bildade européer fanns det inte ett dussin; jag kan ej påminna mig andra än en spansk konsul, två vicekonsuler, några missionärer samt en engelsman och en fransman som övergått till muhammedanis|17|men. Missionärerna bestodo av några franciskanermunkar, en gammal skotsk herre och ett par engelska fröknar. Varken här eller annorstädes i Marocko ha de infödda visat den ringaste lust att låta omvända sig, varför missionärerna huvudsakligen syssla med doktorerande. Mycket hyggligt behandlas de både av myndigheterna och befolkningen - hyggligare, tror jag, än muhammedanska missionärer skulle bemötas i England. Och lika litet som muhammedanen vill låta omvända sig till kristendomen, bryr han sig om att å sin sida försöka omvända kristna till muhammedanismen. Om den engelska eller franska nationen i sin helhet överginge till islam, skulle han säkert lova och tacka Allah, den barmhärtige förbarmaren, men om den ena eller andra engelsmannen eller fransmannen gör det, är det honom komplett likgiltigt, ja det väcker hans misstroende. Det var också helt och hållet på eget initiativ som de nämnda herrarna avsvuro sin gamla religion och antogo Profetens. Engelsmannen berättade för mig, att han endast med största svårighet lyckats övertala en morisk barberare i Tetuan att på honom utföra |18|omvändelseoperationen - densamma som enligt Herrens befallning skulle utföras på varje gossebarn i Israel när det var åtta dagar gammalt. Hos muhammedanerna försiggår den vid en något senare ålder, när gossen är mellan två och fem år gammal, och anses då vara alldeles ofarlig. Men att utföra den på en fyrtioårig herre föreföll ganska betänkligt, och det var först sedan barberaren i en bevittnad skrivelse frikallats från varje ansvar som han åtog sig uppdraget. Medan operationen pågick höll en gosse en lök under proselytens näsa - det var i stället för kloroform. Men engelsmannen sade mig, att om han kunnat ana huru smärtsam omvändelsen skulle bliva, hade han aldrig övergivit sina fäders tro.
Jag bosatte mig i ett litet spanskt värdshus, vicekonsuln till vilken jag medförde rekommendationsbrevet gav mig genast till lärare en äldre Tetuanbo, som talade engelska flytande, och så började arbetet. Rätt mycket inhämtade jag också genom att driva omkring på gator och torg. Men som oftast stack jag mig ut genom någon av stadsportarna för att se på våren. Och vilken vår! Söder om Tetuan utbreder sig en rymlig och utomordentligt bördig floddal, där jordens alstringskraft efter de ymniga regnen slagit ut i en färgprakt som söker sin like. Åkrarna äro fullströdda med eldröda vallmor bland den saftiga grö|19||20|dan. Ängens blomstermatta skimrar i alla regnbågens färger. Den skira grönskan av fikonträdens stora och fylliga blad bryter sig mot de gråa grenarna och stammen. Granatträdens kvistar och skott prunka i högrött. Päronträden stå vita av blom. Apelsinträden digna under bördan av sina brandgula frukter. Och över allt detta breder sig en molnfri himmel, som skiftar färg allt eftersom solen höjer sig i den tidiga morgonstunden eller om kvällen sänker sig mot horisonten. En vår i Marocko med dess färger och dofter, dess luft och sol, dess sjudande liv, dess sjungande näktergalar, hör till livets högtidsstunder, som fylla ens själ med lycksalighet. Och vilken utsikt har man inte från kullarna som bilda Tetuans naturliga mur mot norr - den snövita staden under ens fötter, fälten och trädgårdarna med förmögna morers lanthus inströdda som sockerbitar bland grönskan, |21|i bakgrunden de violetta konturerna och sluttningarna av Atlasbergens sista förgreningar, och i öster den breda flodmynningen och Medelhavets smaragdbälte mellan himmel och jord.
Tetuan blev mig kärt, och jag erfor en obestämd känsla av att jag en gång komme att återvända dit. Snarare än jag då kunde ana skulle denna känsla förverkligas. Jag tillbragte i Tetuan följande vinter, från november till mars, och tio år senare besökte jag det för tredje gången. Men nu, på min första resa, stannade jag där endast litet över tre veckor. Jag längtade att få se det inre av landet och framför allt dess förnämsta stad och huvudsätet för den moriska kulturen - Fez. Med en mulåsnedrivare och hans två djur for jag tillbaka till Tanger för att träffa nödiga anstalter för den planlagda resan.
Först och främst måste jag skaffa mig en tolk. Den ende som man kunde rekommendera för ändamålet var en syrier vid namn Raschid, som för flera år sedan överflyttat till Marocko. Emellertid fann jag att han just blivit engagerad av en ung engelsman, som av sin läkare sänts till Marocko för att genom strapatser kurera sina sjuka nerver. Engelsmannen skulle också resa till Fez, och då man på engelska legationen fick höra att jag umgicks med liknande planer, föreslog man att vi skulle företaga resan tillsammans. Legationen hade dessförinnan skaffat sig noggranna upplysningar om min person, ty dess skyddsling var son till en lord och hade kommit till Tanger med rekommendationsbrev av prinsen av Wales. Jag gick in på förslaget; för tolkens skull hade jag egentligen intet annat val Och efter några dagars förberedelser voro vi, den 22 april, färdiga att bryta upp.
Vi hade med oss den syriska tolken, en marockansk soldat, fyra marockanska tjänare, engelsmannens betjänt, tre hästar, sju mulåsnor och en åsna, och dessutom fyra tält med inredning och proviant för ett par veckor. Resan började med små äventyr. Vid övergången av en bäck sjönk en av mulåsnorna in i gyttjan och bärgades först efter allvarsamma ansträngningar. En annan tumlade om i gröngräset med hela sin packning. En tredje gjorde i ett obevakat ögonblick helt om och lunkade tillbaka mot Tanger. En av hingstarna slapp lös under middagsrasten, men fångades med en snara. Dessutom tappade soldaten sin snusdosa. Våra karlar började knota: varför skulle vi också starta på en fredag, det kunde omöjligen gå lyckligt.
Om aftonen slogo vi upp våra tält i en mindre by, som bestod av en rund öppen plats omgiven av en vall av ruskor och hyddor uppförda av stenar och lera med tak av halm. Hyddorna saknade både fönster och skorstenar, och för att komma in genom dörröppningen måste man böja sig i nästan rät vinkel. Kvinnorna räckte oss stävor med getmjölk och tillbakavi|23|sade ädelmodigt den betalning vi erbjödo dem. En stor kamelkaravan kom och slog sig ned i närheten av våra tält; och runt omkring oss tändes eldar, vid vilka kameldrivarna, insvepta i sina kappor, vilade ut efter dagens mödor.
Nästa afton valde vi till rastställe byn Ulad Mûsa, där det enligt uppgift fanns ”hundrasextio hus, tjugufem ryttare och trehundra andra män”; kvinnor och barn räknas inte. Vi besökte schejken, en gammal man med distingerat utseende, som bodde i en av de vanliga hyddorna, bevakad av ett halvt dussin arga hundar. Han gav oss mjölk och ägg och inbjöd oss att tillbringa natten under hans tak, vilket vi dock avböjde. Till gengäld gåvo vi honom en ask tändstickor och åt hans hustru och dotter en tvål. Senare på aftonen, då han besvarade visiten, hugnades han med en pennkniv, en blyertspenna och ett band förgyllda glaspärlor för dotterns räkning. Vi erbjödo honom också en liten kompass, men med den ville han ingenting ha att skaffa och vågade inte ens röra den. I hans hydda hade vi också nöjet att se några obeslöjade unga damer med tatuerade hakor och rätt tilldragande ögon. De höllo på att mala säd, men då vi |24|inträdde avbröto de sitt arbete och brusto ut i gapskratt. Då jag undrade över orsaken till deras högljudda munterhet, sade en av våra karlar att de aldrig förut sett några kristna. Och för resten, tilläde han, voro ju våra byxor också ett ganska löjligt plagg.
Vi stannade kvar över en dag på grund av ösregn. På eftermiddagen, då himlen klarnade, inbjödos byns män och ungdom till kappritt och kappspringning på planen utanför våra tält, och smärre pris utdelades. Den första pristagaren var emellertid en av de våra, Sîdi ʿAbdsslam, som visserligen en gång med huvudet förut slungades ned från sin osadlade häst, men med kattens vighet rusade upp igen för att fortsätta ritten. Vid nattens inbrott sände schejken sex män för att bevaka vårt läger. Midnattstid väcktes jag av skrål och hundskall. Man påstod sig |25|ha sett tjuvar ligga och lura på våra hästar. Men det föreföll mycket sannolikare att det var vakterna som råkat i luven på varandra.
Den följande dagens stora händelse var övergången av floden Mkhazen. Vi hade tidigare passerat flera åar, som icke vållat oss mycket besvär eller åtminstone inte varit på långt när lika förtretliga som många av de små bäckarna med sin djupa gyttja. Men i Mkhazen stod nu vattnet till följd av regnen så högt, att det gick en fullvuxen man till halsen, och strömmen var stark. Vi funderade först på att skaffa oss trävirke från närmaste by för att göra oss en flotte, men uppgåvo hela idén när vi sågo en kamelkaravan vara i antågande. Sedan vi fått hyra det nödiga antalet kameler, överflyttade vi på dem all vår packning och satte oss själva överst, en på vart djur. I hela norra Marocko användes kamelen uteslutande som lastdjur, och det undrar jag inte på, ty det är otäckt att rida på den. Det kritiska ögonblicket är uppstigningen, nämligen kamelens, som har godheten att lägga sig ned för att låta sig lastas. När den reser sig sker det i två tempon: först faller ryttaren på näsan, sedan kastas han baklänges, och till sist slungas han upp i luften - betydligt högre än han egentligen önskat. Men det värsta återstod, nämligen övergången av den strida och dyiga floden. Kamelen är inte precis något vattendjur; den slinter lätt på våt grund, och om härvid benet böjes utåt, såsom ofta är fallet, kan den inte resa sig igen, åtminstone ifall den är lastad, utan måste nedslaktas. Men allt gick lyckligt och bra, fastän en dyrbar tid var förlorad och vi i kolmörker fingo söka oss fram till Alcazar, varvid en av mulåsnorna stjälpte i en å med hela sin packning. Av bilden på sid. 26 kan läsaren se, huru lugnt och fridfullt en övergång av Mkhazen gestaltar sig under normala förhållanden.
Alcazar är en ful gammal stad med illaluktande gator, smutsfärgade byggnader, några moskéer och helgongravar och en stork |26|på varje hustak. Det ligger på en slätt, och omgivningarna erbjuda intet annat tilldragande än en slingrande flod och några fruktträdgårdar. Såsom stadens förnämsta sevärdhet påpekades för oss dess fängelse. Försedda med ett hundratal brödbullar och ett par hundra cigarretter, kröpo vi in genom ett litet hål, som föreställde fängelsets dörr, och befunno oss genast omgivna av en talrik skara karlar, som betraktade oss med nyfikna och hoppfulla blickar. Fångarna vislas allesammans i ett enda stort rum, som är renligare än jag väntat, och vars luft tack vare den stora öppningen i taket nästan kan kallas dräglig. De röra sig där fullkomligt fritt och förefalla icke över hövan betryckta, åtminstone så länge de ha någonting att äta. Fängelset består sig icke med egen kosthållning, utan varje fånge måste själv sörja för sitt underhåll, d. v. s. hans släktingar förse honom med mat; och om han inte har några släktingar i närheten, snyltar han på övriga fångars offervillighet. Så var det åtminstone på den tiden; under senare år har förhållandet betydligt förbättrats. Jag har läst många ohyggliga skildringar av marockanska fän|27|gelser, härrörande från filantropiska européer, som strax efter sin ankomst till Tanger eller Mogador eller någon annan kuststad styrt kosan till dess fängelse, utan att alls ha reda på att man i Marocko är van vid smuts och stank och utan att betänka, huru mycket humanare det är att låta fången vara tillsammans Alcazar med sina gelikar än att spärra in honom i en cell. En annan sak är att så mången oskyldig kastas i fängelse enbart på grund av guvernörens snikenhet, medan å andra sidan mången brottsling kan köpa sig fri. Kroppsstraff äro vanliga, men det är ytterst sällsynt att andra än rebeller straffas med döden. Mördare försona ofta sitt brott med ett års fängelse, såvida inte deras offer varit en kristen eller en inföding som står under en kristen makts protektion, ty i så fall fordras mycket strängare veder|28|gällning. Bland fångarna i Alcazar framstodo särskilt två äldre män, som genom sitt utseende och sin dräkt påminte om överklass. De räckte oss artigt handen och uttryckte sin fägnad över att få göra vår bekantskap. Då jag frågade vad som fört dem till denna trista boning, fick jag till svar, att de för ett år sedan anklagats för mordförsök på den brittiska konsularagenten i Alcazar.
Ungefär halvvägs mellan Tanger och Fez kommo vi till Sebûs floddal - en ofantlig, bördig slätt, som först föreföll lika gränslös som havet. Vid horisonten i söder framskymta här och där konturerna av ett berg, liksom en fjärran ö, men i väster märker man inte den minsta upphöjning som skulle avbryta den jämna linjen mellan himmel och jord, och om aftonen gömmer sig solen liksom kornknarren i sädesåkern. Det räckte för oss två dagar att rida tvärs över denna dal, och härunder hade vi för första och sista gången på vår färd nöjet att träffa på en färja. Eljest hade vi inte sluppit över den breda och djupa floden. Men man har också inskränkt sig till det allra |29|nödvändigaste. Det har naturligtvis inte fallit någon in att timra ihop en landbrygga som skulle förbinda färjbåten med den höga och leriga stranden. Djuren måste följaktligen befrias från hela sin packning. Med hugg och slag drivas de sedan att från lerbottnen hoppa över båtkanten, och vi själva bäras ombord av färjkarlarna.
Omsider kommo vi till en bergstrakt, vars omväxlande natur verkade vederkvickande efter de föregående dagarnas enformighet. Hittills hade befolkningen överallt bemött oss med vänlighet. Även när vi redo genom en by utan att stanna, hände det att någon äldre man kom ut och räckte oss en spilkum med mjölk. Men på aftonen av den elvte dagen fingo vi pröva på annat. Vi höllo just på att slå upp våra tält i närheten av en gammal guvernörsborg, då dess ägare, sonen av en nyligen avliden provinsguvernör, kom med en skara tjänare för att förhindra oss i vårt lovliga förehavande. Scenen utspelades på något avstånd från mitt tält. Jag hörde vår gamla soldat föra ett förskräckligt oväsen och såg honom gestikulera våldsamt; detta |30|var nu en gång för alla hans vana och kunde lika gärna betyda gott som ont. Men i nästa ögonblick svängdes käppar i luften, soldaten rusade ut ur den tjutande hopen och besteg sin häst. Det hade så när gått honom mycket illa. Man hade fattat tag i hans huvud och var just i beråd med att avskära hans yviga skägg - den värsta skymf som kan tillfogas en muselman - då en av de våra i det kritiska ögonblicket lyckades slå kniven ur attentatorns hand. Soldaten rider nu i sporrsträck till den närboende guvernören, medan den tjugu man starka fienden försöker dölja sin fruktan under ett ljudeligt hånskratt.
En stund därefter närmar sig en äldre man mitt tält, åtföljd av två tjänare. Det är den unge borgherrens morbror, som kommer för att beklaga vad som skett och be om förlåtelse. Han för med sig några ägg, en stäva mjölk, ett stycke kött och en sockertopp. Presenterna mottagas - med nöje, ty vårt socker hade just tagit slut - men rättvisan måste ha sin gång. Guvernören sänder en av sina soldater för att häkta de skyldiga. En man och en gosse ledas fram som syndabockar. De kasta sig ned för våra fotter och översålla vår soldat med kyssar - ända tills hans hjärta veknar och han skänker dem sin förlåtelse.
Säkerheten tycktes avtaga ju mera vi närmade oss Fez. I byn där vi tillbragte den sista natten yrkade både befolkningen och soldaten på att vi skulle slå upp våra tält inom byomhägnaden, och då vi på grund av smutsen och ohyran vägrade att göra det, omgav man lägret med ett halvt dussin beväpnade nattvakter. Vi hade nu till grannar de fruktade berberna, som endast nominellt lyda under sultanens herravälde. Och dessutom stå även de olika byarna av samma stam ofta nog på spänd fot inbördes och spela varandra gärna ett förtretligt spratt vid lägligt tillfälle. Och ett sådant tillfälle erbjuder sig när byn har nattgäster som resa under regeringens beskydd, ty byn är då ansvarig för deras säkerhet.
Från en backe på vägen uppenbarade sig plötsligt följande |31|morgon konturerna av en stad, som på avstånd nästan föreföll som en europeisk storstad med en mängd fabrikspipor resande sig ur dess mitt. Men ingen rök virvlade fram ur deras mynningar - de visade sig vara dels skyhöga pyramidpopplar, dels minareter, helgade åt en annan gud än den moderna Mammon. Vi fingo liksom nytt blod i våra ådror. Djuren raskade självmant på sina steg. Och en stund därefter redo vi in genom en magnifik stadsport, värdig Alhambra. Vi befunno oss nu i ”nya staden”, som till stor del upptages av det judiska kvarteret, passerade en mindre flod, redo uppför en brant höjd och hamnade först nära en timme senare i ”gamla staden”, det egentliga Fez, Marockos stolthet och hjärta.
Efter en nära två veckors färd genom trädlösa och mestadels ödsliga trakter kändes det uppfriskande att komma till denna härliga nejd med dess yppiga vegetation. Fez är beläget i en dalsänka mellan måttligt höga berg, med kala toppar men med sluttningarna fullströdda av olivträd. På avstånd synes en bergvägg, vit av snö. Där bo berberstammar, till vilka ingen europé |32|kan komma - fria människor, som nästan utanför portarna till sultanens förnämsta residensstad endast till namnet lyda under hans spira. Men det som man särskilt fäster sig vid, när man anländer till Fez, är dess utomordentliga rikedom på vätten. Det genomflytes av en flod som redan vid sitt första inträde i staden upplöses i ett otal rännilar, vilka driva kvarnar, flöda genom trädgårdar, moskéer och boningshus, genomkorsa gator, spruta fram i mosaiksmyckade fontäner och bortskölja kloakernas orenlighet. Varhelst man färdas hör man ljudet av rinnande vatten, och ögat fägnas av grönska, som spirar fram ur den våta mullen. Infödda författare tröttna icke att lovsjunga Fez med dess vatten, som säges bota sjukdomar, uppmjuka huden, rentvätta kläder utan tillsats av såpa, skänka vällukt åt allt som det kommer i beröring med och smaka som honung. Fezbon tar sitt dricksvatten ur floden, icke ur någon av de källor på vilka staden är så rik; och det generar honom inte det ringaste att grannen ovanför måhända sköljt sin byk i samma vatten varmed han släcker sin törst.
Vi begåvo oss raka vägen till en förmögen muhammedans hus, vars övre våning var iordningställd för vår räkning; engelska ambassadören i Tanger, Sir Arthur Nicholson, hade nämligen på förhand bebådat vår ankomst. I denna metropol, vars invånarantal säkert uppgår till hundratusen, fanns det inte ens det anspråkslösaste resandehem, och detsamma var fallet ännu för nio år sedan, då jag sista gången besökte Fez. Då bodde i staden omkring tjugu européer, barn och tjänstefolk medräknade, och när sultanen uppehöll sig på annan ort nedgick deras antal till ett halvt dussin. Jag undrar om det fanns en genuinare huvudstad i hela världen.
Ett hus i en morisk stad erbjuder inte det slags bekvämlighet som vi äro vana vid i Europa. Rummen ha varken stolar eller bord och äro endast försedda med på golvet utbredda madrasser. Fönstren sakna mestadels glas, men kunna tillslutas medelst fönsterluckor av trä. Trappuppgången är mörk och trång och trappstegen äro av olika höjd, men allesammans en smula för höga. Rummen äro stora och luftiga, och vattnets eviga |34|plaskande, där det rinner genom hus och trädgård, verkar svalkande i sommarhettan. Min värd tillbringar större delen av sin dag i bottenvåningen, utsträckt på sin madrass. Om aftnarna arrangerar han gärna små tekalas; och då stämningen blir munter, fattar han sin dragharmonika och sjunger gladeligen vid tonerna av någon gammal hymn: ”Det finns blott en Gud och Muhammed är hans profet, det finns blott en Gud och Muhammed är hans profet”; och så vidare i oändlighet.
Gatorna i Fez bilda en labyrint, där jag inte ens under min senare, halvåriga vistelse på orten lärde mig hitta vägen på egen hand; Toledo är i detta hänseende ett intet i jämförelse med Fez. Orsaken härtill är den, att i det inre av denna stora stad med dess krokiga gator inte finnas några som helst öppna platser. Dessutom äro gatorna, om man undantar de stora pulsådrorna, utomordentligt smala. På många av dem är det omöjligt för två ridande personer att passera varandra, varför den ena måste vända om för att låta den andra komma fram; och det har hänt mig att mina mulåsnor med sin packning in|35|klämts mellan husväggarna, så att de inte kunnat röra sig innan lasten omstuvats. Gatorna äro kantade med höga hus. På sina ställen ha de ett skirt tak av vinrankor, genom vilkas lövverk solens strålar sila sig fram, på andra ställen lika de tunnlar, sprängda genom de överhängande husen, och där gäller det för ryttaren att i tid luta sig framåt över djurets nacke för att inte få ett slag mot pannan eller kastas ur sadeln. I mitten av gatan befinner sig en djup, stundom halvmetersdjup fåra, som upplöjts av djurens hovar och som i regnväder ofta förvandlas till en rinnande ström. Då kanterna eller stränderna vanligen äro så smala att två personer inte kunna gå förbi varandra på samma sida, gestaltar sig en promenad inom staden till ett ständigt hoppande eller klivande upp och ned. På många av dess gator råder emellertid ett myllrande liv, ty Fez är en levande stad och ett stort affärscentrum. De mer betydande handelsartiklarna ha sina särskilda gator där de försäljas; och då allting i Marocko luktar, ha följaktligen också de olika gatorna sin särskilda lukt - av lärft eller läder, härsket smör eller rosor. Vid solnedgången insvepes staden i ett mystiskt halvdun|36|kel, där vita gestalter glida fram som spöklika skepnader. Om aftonen dör livet bort: endast här och där en vandrare, som trevar fram i mörkret, eller en enslig ryttare med en flämtande lykta i handen. Men man måste rida fram försiktigt, ty längs gatornas kanter ha fattiga lagt sig att sova, utan att låta sig störa av hästarnas hovar eller de halvvilda hundarnas skall. Och man må akta sig för att stanna för länge ute; ty senare på aftonen stängas de otaliga portarna, som åtskilja den ena stadsdelen från den andra för att hindra eventuella missdådare från att rädda sig genom flykten.
Hopklämda mellan andra byggnader ligga även de två förnämsta helgedomarna i Fez: Mûläi Idrīs’ gravkapell och den därmed förbundna moskén, samt Qarwîin. Mûläi Idrīs den yngre, son till Marockos förste sultan, grundläde Fez i början av 800-talet och vördas såsom ett av dess största helgon. Senare i samma sekel byggdes Qarwîin, som efteråt utvidgades så att det blev Marockos största moské. Dessutom finnas här ett par hundra andra moskéer och ett stort antal helgonhus. Men flera av de förnämsta helgongravarna ligga utanför stadsmuren, somliga omgivna av vanliga dödligas gravar. Varken i Fez eller annorstädes i Marocko få moskéer och helgonhus beträdas av otrogna, varför vi måste nöja oss med att beskåda dem utifrån, såvida vi inte vilja äventyra liv och lem. På tal om sevärdheterna utanför Fez vill jag ännu nämna den ett stycke därifrån belägna |37|bron över Sebû, som av folket självt betraktas som ett av jordens underverk. Det tog för mig tre minuter att vandra över den.
Men tiden lider och jag vill ännu se ett och annat i Marocko innan jag vänder det ryggen. Efter en tre veckors vistelse i Fez besluter jag att fortsätta resan. Min engelska reskamrat känner sig för trött för att följa med och stannar kvar med vår syriska tolk, medan jag tar med mig en annan av våra karlar, Sîdi ʿAbdsslam, som talar hjälpligt engelska. Soldateskort ämnar jag denna gång undvara. Det strider visserligen mot folkrätten, eftersom sultanen träffat överenskommelse med de europeiska makterna, att om någon av deras undersåtar nödvändigtvis vill resa i hans land (vilket Gud förbjude!), måste han ha militäreskort. Den medföljande soldaten är ett slags livförsäkringspolis, för vilken betalas en fastställd premie, varav större delen hamnar i stadsguvernörens ficka. Men i Marocko kan man göra ungefär vad man behagar, och varför skulle jag kosta på mig ett sådant påhäng, då ju de enda fientligheter jag |38|hittills bevittnat från infödingarnas sida just gällt soldaten som vi hade med oss från Tanger. Min avresa från Fez blev mycket anspråkslös: den skedde med två mulåsnor och två tjänare. Senare hyrde jag ytterligare en häst och städslade en tredje tjänare, och resan förlopp utan varje äventyr.
Det närmaste målet för min färd var Mequinez, nära sexti kilometer väster om Fez, nu en förfallen stad med tretti- eller fyrtitusen invånare men berömd för sina härliga stadsportar, sitt väldiga palats och andra minnesmärken från Mûläi Ismaʿils dagar. Denna sultan, som regerade här under mer än ett halvt sekel, i slutet av 1600- och början av 1700-talet, skildras av europeiska ambassadörer, som besökte hans hov, och kristna fångar, som arbetade under hans gissel, såsom ett vilddjur i människohamn. Under de tjugu första åren av sin regering påstås han med egen hand ha dödat tjugutusen av sina undersåtar. För att prova bettet av ett nytt svärd kunde han hugga av huvudet på sin närmaste man, och då en fransk ambassadör besökte honom roade han sig med att i dennes närvaro sticka ned några slavar. Han hade dessutom alltid vid sin sida en bödel, färdig att ögonblickligen expediera den person han såg på, genom halshuggning, om han gjorde tecken med sin haka, och genom strypning, om han vred sin handled. Pellow, en kristen slav som vann hans förtroende, säger att han på en gång hade trehundra hustrur, som skänkt honom nio|39|hundra söner och tvåhundra döttrar, men andra påstå att han hade över ettusen kvinnor i sitt harem. I Marocko minnes man honom huvudsakligen som den kraftige och fromme härskaren, vars helighet var så stor, att den som hade lyckan att falla för hans hand därigenom vann inträde i paradiset.
Vid tiden för mitt besök funnos i Mequinez några amerikanska missionärer såsom kristendomens enda representanter; före deras ankomst tre år tidigare hade ingen enda kristen bott där. Och det förvånar mig inte. Det vore synd att säga att befolkningen visade sig älskvärd mot mig. När jag vandrade på gatan hörde jag munnar fräsa bakom mig, och när jag för ett ögonblick stannade utanför ett litet kafé, blev värden så rasande att jag genast måste gå min väg. Mequinez har rykte om sig att i lastfullhet överträffa Sodom och Gomorra.
Min väg gick sedan mot nordväst genom en bergstrakt befolkad både av berber och så kallade ”araber”. Man må inte tro att den del av lantbefolkningen som i Marocko kallas l-ʿarab är av oblandad arabisk härkomst; i dess ådror fly|40|ter troligen mera berber- än arabblod, fastän den talar uteslutande arabiska. De s. k. berberna, som tala berbiska, äro däremot alldeles säkert så gott som oblandade ättlingar av det folk som levde i Marocko före arabernas ankomst. De tillhöra antagligen en ras som en gång i tiden bebodde Medelhavets både norra och södra kuster, medelhavsrasen, men deras språk, som tillhör den s. k. hamitiska språkgruppen, har i hög grad uppblandats med arabiska lånord. I de trakter som jag nu genomfor skilja sig berber och ”araber” till utseendet föga från varandra, och så väl de ena som de andra bo i tältbyar. Men förhållandet mellan dem är allt annat än gott. Ofta ligga de i öppen fejd med varandra, och även i fredstid äro araberna rädda för sina berbiska grannar. I den lilla arabbyn, till vilken jag kom om aftonen samma dag jag lämnat Mequinez, hade man hemska historier att förtälja om berbernas framfart och bad mig begiva mig till nästa by, men Sîdi ʿAbdsslam ställde allt till rätta. De ledande männen inbjödos efter vanligheten att slå sig ned kring den rykande tekannan, medan ett tjog kvinnor och barn |41|samlade sig utanför tältet, synade mig från topp till tå och skrattade så att tårarna runno.
Den följande dagen fann mig åter i Sebûs floddal. Gården, i vilken jag slog upp mina tält om aftonen, gjorde ett blandat intryck av välmåga och förfall. Husen voro nya men delvis raserade och stodo obebodda. Byfolket berättade att stället tillhört en landsortsguvernör, som kort förut blivit kastad i fängelse; jämte sina bägge söner. Hans brott hade bestått däri att en man från en annan by hade eftersträvat guvernörsposten och erbjudit sultanen en rundlig summa för den. Processen hade gjorts kort. I Marocko hugnas avskedade tjänstemän inte med livstidspension utan ofta nog med livstidsfängelse.
Sedan jag lämnat Sebû-dalen bakom mig, tog jag vägen över den lilla staden Laraiche, belägen på Atlantens strand, som här stupar brant i havet. I dess närhet träffade jag för första gången under min resa på en verklig skog, bestående av korkekar. Nedanför staden breder floden Lekkûs ut sin mynning. Jag for över den i en färjbåt och följde sedan den sandiga havsstranden åt - en härlig dag med svalkande havsvindar och bad i Atlanten. Men det började kännas en smula kusligt, när natten föll på och ingen människoboning syntes till. Då man re|42|ser i Marocko, bör man alltid försöka hinna fram till en by eller en stad före mörkrets inbrott för att inte råka ut för rövare, som driva omkring i busksnåren eller lagt sig på lur i något gömsle. Men det kan hända att man inte lyckas, och så gick det nu med oss. Det enda vi funno var en vitmenad helgongrav vid ett källsprång på stranden, och där gjorde vi halt i hopp om att rövarna skulle ha en smula respekt för hans helighet Sîdi Bumghait. Min tjänare ʿAbdulla, som utställts som nattvakt, berättade följande morgon att han märkt en karl som smög sig kring tälten. Men han hade förut sett så många troll och andar, att ingen av oss trodde att det han nu sett varit en människa.
Nästa dag komma vi till Azila, de gamla romarnas Zilia, nu en liten sovande kuststad, där intet främmande fartyg får landa och ingen kristen själ har sin boning. Och efter ytterligare en och en halv dagsresa äro vi tillbaka i Tanger. Det saknade ju inte sitt behag att efter tolv dygns tältliv åter ha fast tak |43|över sitt huvud. En resa i Marocko har sina vedermödor. Det oupphörliga ridandet, ibland tio eller tolv timmar om dagen, den brännande solen, den magra kosten, det smutsiga dricksvattnet ställa vissa krav på den resandes fysik. De otaliga smådjur, som flygande, krälande eller hoppande översvämma hans tält, pröva allvarsamt hans nattsömn. Även de moriska tjänarna skänka honom då och då stunder av bekymmer, så vänliga och tjänstvilliga de än regeln äro. Att suga i sig kaffe ur pipan på min |44|kaffekanna, att skära ljusen med min bordskniv just då jag skall börja min måltid, att torka min tallrik med första bästa smutsiga näsduk de få tag i - sådant generar dem inte ett dyft. Och så kommer måhända om aftonen någon gästfri byaman med ett rykande fat av kŭsksu eller sĕksu, den marockanska nationalrätten, bestående av ett slags ångkokade vete- eller korngryn uppblandade med smör, med tillsats av kött och grönsaker; smöret är vanligen gammalt, och det hör rent ut till saken att åtminminstone en del av det skall vara härsket. Sedan gäller det att sticka högra handen i den flottiga anrättningen, rulla åt sig en liten boll och försiktigt kasta den in i munnen. Det är förfärligt konstigt att göra detta utan att smeta ned sig, ty bollen vill falla sönder, innan man fått den inbärgad. När måltiden är slut slickar man fingrarna i bestämd ordning, börjande med lillfingret, långfingret och tummen, och nedkallar Guds välsignelse över den ädle givaren, medan det härskna smöret bränner en i halsen. Det hör egentligen till saken att man skall tvätta händerna både före och efter måltiden, men i allmänhet är man inte så nogräknad utan torkar fingrarna på sina kläder.
Och dock, när allt kommer omkring, vad betyda de små obehagen emot den obeskrivliga tjusning som vilar över en resa i Marocko med dess underbara medeltidsstämning. Jag tyckte mig mången gång vara en vägfarande i Europa på en tid, då där funnos varken körvägar eller broar och den resande måste |46|reda sig på egen hand så gott han kunde. Även människorna som varje afton slogo sig ned kring mitt tält och sutto där småpratande och nästan orörliga timme efter timme voro lika fjärran från den nya tidens ävlan och idéer, som våra egna avlägsna förfäder. Jämförelsen förefaller måhända besynnerlig, då det är fråga om ett muhammedanskt land sådant som Marocko. Men vad är islam bland dess lantbefolkning annat än ett skal, bakom vilket gömmer sig samma tro på magiska krafter och övernaturliga väsen som ännu i ofta svårtydda drag skymtar fram i de europeiska böndernas plägseder i helg och socken? Här lever den kvar med full friskhet, befolkande varje klyfta i bergen, var flod och var källa med andar och troll, som då skymningen sänker sig stiga fram ur sina gömslen och fylla människobarnens sinnen med ängslan och bävan.
Vi befunno oss nu i början av juni. Jag kastade en halvt vemodig blick mot norden, där naturen just vaknat till liv, medan solen här nere redan hunnit förbränna växtligheten och färga landskapet gult som om hösten. Men söderut gick min väg för andra gången. Tillsammans med Sîdi ʿAbdsslam steg jag ombord på en ångbåt, som på ett dygn förde oss till Mazagan vid Atlantens kust. Här hyrde jag tre mulåsnor, städslade två tjänare och begav mig sedan åstad i sydostlig riktning med staden Marráksch som närmaste mål. Jag ville nu se något av södra Marocko, dess huvudstad och Stora Atlasbergen.
Ett och annat nytt fängslade genast min uppmärksamhet. På många ställen anträffade jag enorma svärmar av gräshoppor, som fullständigt ödelagt åkrar och trädgårdar, där de slagit sig ned. De äta allt grönt som de finna på sin väg och äro besvärliga till och med för ryttaren, som måste akta sina ögon för deras vingar. Då de uppträda som tätast och hålla sig på behörig höjd, påminna de om ett häftigt yrväder och nästan förmörka luften. Den enda tröst de kunna skänka den stackars bonden till gengäld för hans förstörda gröda är måltiden som han tillreder av de äggbärande honorna genom att koka dem med salt eller steka dem med peppar; de se då ut som räkor och betraktas som en stor läckerhet. Knappt mindre talrika äro sniglarna, som med sina torkade skal färga alla buskar och strån vita. På marken kräla skorpioner, och här och där i gröngräset hitta vi en kameleont. Befolkningen bor till stor del i runda, bikupsformiga halmhyddor, en byggnadstyp som jag icke träffat på i de trakter jag tidigare genomrest.
Vi färdades över Dukkâlas enformiga slättland och kommo på tredje dagen till Jbel l-Khḍar, ”det gröna berget”, som utgör dess sydöstra gräns. Berget, som knappast gör skäl för sitt namn, innehåller en mängd jordkulor, som bebos av eremiter eller tas i besittning av folk som kommer hit för att fira l-ʾăîd l-kbīr, marockanernas största religiösa fest. Det är ett |48|heligt berg, som fått sin baraka eller helighet på följande sätt. En gång när Adam plöjde i ʿAbda - sydväst om Dukkâla - gick hans hustru Ḥawwa (Eva) till österlandet för att hämta mat åt honom. På återvägen mötte hon i Dukkâla en väldig orm, som inte tillät henne att gå vidare. Adam tillropade då alla berg att det av dem som först kom och trampade på ormen skulle bliva lika heligt som berget ʿArafāt nära Mecka, och Jbel l-Kḥdar lyssnade till uppmaningen. Det är sedan dess så heligt, att den som flera gånger deltar i festen som firas där dagen före l-ʾăîd l-kbīr, därigenom förvärvar sig lika mycken förtjänst som den man vinner genom pilgrimsfärden till Mecka. Läsaren har kanske inte reda på att Adam och Eva slogo sig ned i Dukkâla, när de fördrevos från Paradiset.
Då vi passerat Jbel l-Kḥdar, befunno vi oss i Raḥámna. Här öppnade sig för våra blickar en dal, som var den mest förvillande imitation av havet man någonsin kan tänka sig. Från den jämna ytan, som för tillfället saknar varje spår av vatten, reser sig i sydost en låg bergvägg, liknande en klippkust, som |49|mot slätten i väster utsänder några enstaka hällar, mellan vilka horisonten framskymtar fri och obruten. Marken är betäckt av mörkgröna buskar, åtskilda av vitgula fläckar, och ser på avstånd ut som ett hav i storm. Så illusorisk var denna tavla, att jag för ett ögonblick trodde, att mina följeslagare fört mig vilse, och måste rikta mina blickar på den stora kompassen solen för att övertyga mig om att vad jag såg icke var hav utan land.
På fjärde dagen kommo vi till ett trångt och oländigt bergspass i de s. k. Jbílet, ”småbergen”, där mulåsnorna höllo på att snava i skrevorna. Men så kom belöningen för våra vedermödor - en utsikt som säkert är en av de skönaste i världen. Nedanför oss den breda Tensiftdalen, som bär Marráksch i sitt sköte. På ömse sidor om floden en väldig palmskog, med fikonträdgårdar och olivlundar inströdda mellan dadelpalmerna. Men högt över dessas kronor reser Kutubîya-moskén sitt smala torn, liksom en fyrbåk som för den resande visar vägen till den sydmarockanska huvudstaden. Och i bakgrunden mot sydost utbreder sig Stora Atlasbergens gigantiska kedja med snöhöljda toppar som nå 4 000 meters höjd.
Min väg gick genom palmskogen och trädgårdar belysta av aftonsolens strålar, som ingenstädes förefallit mig färgrikare än i denna härliga nejd. Jag red över den långa bro som förbinder stränderna av Tensifts nu nästan uttorkade flodbädd och anlände en liten stund därefter till Marráksch’ stadsmurar, över en mil i omkrets, tjugu eller tretti fot höga, försedda med åtskilliga fyrkantiga torn och genomborrade av sju valvportar. De äro rödaktiga till färgen på grund av byggnadsmaterialet, och detsamma gäller om husen innanföre. Marráksch kallas också l-ḥamra, ”det röda”.
Marráksch skiljer sig från Fez genom sina breda gator, låga hus och många öppna platser, där akrobater utföra sina konststycken, sagoberättare samla kring sig lyssnande skaror, taskspelare, ormtjusare, spåmän och kvacksalvare driva sina mer |51|eller mindre lönande yrken. I det förnämsta affärskvarteret, Qaisarîyah, äro de korta, raka och parallellt löpande gatorna övertäckta med bamburör och slingerväxter och genom tvärstänger eller kättingar avspärrade från omgivningen för att ryttare och lastdjur må hålla sig undan. Bland befolkningen gör sig negerblodet tydligt märkbart: medan Fezbon i regeln är bleklagd, är Marrákschbon mörkhyad. I Marráksch känner man sig vara i Afrika snarare än i morernas land. Dock finnes här åtminstone ett stort minnesmärke från morernas glansperiod, nämligen Kutubîya-moskéns omkring åttio meter höga torn, en syster till Giralda i Sevilla. Staden själv grundlädes i det elvte århundradet av Yûsef ben Táschfīn, den första härskaren av Almoravidernas dynasti. Infödda författare påstå att den en gång hade. 700 000 invånare, men uppgiften är troligen mycket överdriven. För närvarande uppgår invånarantalet kanske till sextitusen, ehuru det också uppskattas till över hundratusen. Vid tiden för mitt första och även mitt andra och tredje besök i Marráksch rådde där större livaktighet än vanligt: sultanen var där med sin armé. Men på samma gång höll också dödsängeln på att starkt decimera befolkningen genom en mördande tyfusepidemi, som sades ha skonat knappt en enda familj.
Från Sir Arthur Nicholson medförde jag ett rekommendationsbrev till den beryktade Kaid Maclean, som då befann sig i Marráksch tillsammans med hovet. Han hade tjugu år tidigare kommit till Marocko från Gibraltar, där han var officer, för att bli instruktör vid dåvarande sultanen Mûläi l-Ḥasans armé. Under dennes efterträdare Mûläi ʿAbdlʿazîz steg han i graderna och blev den unge sultanens vän, förtrogne och rolighetsminister samt dessutom den moriska regeringens politiska, finansiella och kommersiella agent. Han betraktades snarare som marockan än som kristen och gick liksom varje annan qaid klädd i turban, |53|kaftan, burnus och vida knäbyxor instuckna i gula ryttarstövlar. Då jag första gången besökte Marráksch hade han ännu inte nått höjdpunkten av sin karriär, ty Mûläi ʿAbdlʿazīz var mycket ung och storvisiren Si Aḥmed, vanligen kallad Baḥmed, levde ännu och styrde riket med kraftig hand.
Det var till denne man jag först styrde kosan vid min ankomst till Marráksch. Han mottog mig på det vänligaste, underrättade genast storvisiren om min därvaro och bad å mina vägnar, att ett hus skulle anvisas mig att bo i. Svaret lydde: han skall få ett hus i morgon, men i natt måste han ligga i sitt |54|tält. Så förde man mig till en plats på ett stort torg nära Kutubîya-moskén, och där slog jag upp mitt läger i förväntan på morgondagen. Men huset hördes inte av, varken den dagen eller den följande. Jag upprepade min anhållan, men svaret blev alltid detsamma: ”i morgon”. Man ville inte ha besök av främlingar i Marráksch, och om det oaktat någon kom dit, ställde man det så otrevligt för honom som möjligt. Av européer fanns det då i Marráksch, så vitt jag vet, inga andra än Kaid Maclean och hans familj, en ung läkare, som han nyss kallat |55|till sig från England, och ett par missionärsfamiljer, som reducerats genom tyfusen. Det började bli ledsamt. En kvalmig vind drev sand och damm in i mitt tält, så att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Hettan i tältet var odräglig och lockade dessutom in tusentals flugor, som inte unnade mig ett ögonblicks ro så länge det var ljust. På golvet krälade spindlar och skalbaggar, och en afton befanns en stor skorpion ha smugglat sig in i min tältsäng. - Och så inträffade den stora katastrofen.
En morgon fann jag till min förskräckelse att min kappsäck hade försvunnit och alla mina kläder likaså, undantagandes det enda plagg jag hade på mig medan jag sov. Och i kappsäcken fanns hela min reskassa och alla mina anteckningar. En eller flere banditer hade under natten avskurit ett av tältrepen och smugit sig in, utan att vare sig jag själv eller någon av mina tjänare väckts därav. Vid min huvudgärd låg ännu min försumliga revolver, som i sista hand skulle skydda mig och min egendom, men allt det övriga var borta. Jag kunde inte stiga upp, ty ej ens i Marocko kan en fullvuxen karl gå omkring i bara skjortan. Jag bad kocken ge mig min frukost - men varifrån ta pengar att köpa den? Jag underrättade Kaid Maclean om vad som hänt mig, och han anmälde saken för storvisiren. Jag fordrade skadeersättning, ty jag hade ju blivit bestulen just på den plats som myndigheterna anvisat mig. Storvisiren gjorde undanflykter och menade att jag borde vara innerligen belåten över att ingenting värre hänt mig.
sade han,
Ja, saken var ju litet sjuk: enligt försäkringsreglementet hade jag bort låta ledsaga mig av en soldat från Mazagan. Men å andra sidan hade jag medfört rekommendationsbrev från engelska ambassadören, storvisiren hade lovat mig ett hus men icke hållit sitt löfte, och stadsmyndighe|56|terna hade försummat att ställa ut nattvakt, ehuru jag på sätt och vis var deras gäst. Jag kunde alltså hysa goda förhoppningar.
Nästa natt var mitt läger omringat av ett tiotal vakter, och följande dag fick jag flytta in i ett litet hus, som utrymts för min räkning. Min nya bostad med sina tre avlånga sidorum och sin lilla trädgård i mitten blev för mig ett verkligt Tusculum. Sîdi ʿAbdsslam drog försorg om att jag alltid var omgiven av infödingar från både Marráksch och andra delar av Marocko, som vid det rykande teglaset hade att förtälja intressanta saker om andar, helgon och vanliga dödliga. Bland mina nya bekantskaper må särskilt nämnas en trollkarl från Sūs, söder om Stora Atlasbergen, som gav mig lektioner i magi, samt ett par Gnáwa, svarta sudaneser, vilkas specialitet är att fördriva sjukdomsandar. Sîdi ʿAbdsslam låtsade vara sjuk, lade sig raklång på golvet och antog en ynklig uppsyn, varpå de inkallade Gnáwa genom danser, skrik, knådningar och grimaser försökte locka den onda anden ur hans kropp. I min nya bostad behövde jag inte ens vara rädd för skorpioner, ty vid ingången till mitt rum stod skrivet: ”Muhammed hälsade Noak och alla människor och sade, att Gud befallt dem att ta sig till vara för gift.” Husets ägare försäkrade, att dessa ord skulle skydda mig mot giftiga insekter medan jag sov. Det oaktat var det inte rådligt att sova alltför tungt. En natt gjordes försök till inbrott. Men jag väcktes av ljudet vid dörren, och fridstörarna skrämdes på flykten.
Till Marráksch’ sevärdheter hör (eller rättare hörde) slavmarknaden. Kort före solnedgången varje onsdag, torsdag och fredag säljas slavar på auktion på Ṣōq l-Ghazel, en avlång öppen plats omgiven av en mur med små loger för kunderna. En och en ledas slavarna omkring av mäklarna, som med hög röst ropar ut varje bud som göres. I logen till höger om mig sutto två förmögna stadsbor som intresserade sig för en slavflicka, omkring aderton år gammal. De kallade henne till sig, kände |57|på hennes kropp, synade hennes tänder och viskade henne någonting i örat. Varken hon eller de andra slavarna sågo bedrövade ut, några av barnen föreföllo tvärtom helt muntra. I Marocko betraktas slaveriet som en naturlig sak, såsom hörande till den av Gud bestämda världsordningen; och att vara slav är icke någon skam, på sin höjd en olycka, om ens det. Herren kan visserligen göra med sin slav vad han behagar, men det ligger i hans eget intresse att sörja för att denne får vad han |58|behöver; och dessutom uppkommer ofta dem emellan en förtrolighet, som gör slaveriet i Marocko till någonting helt annat än vad det var i Amerikas slavstater och de europeiska kolonierna. I Marocko står slaven i daglig beröring med sin herre, arbetar i hans hushåll, utför hans uppdrag, ja betraktas nästan som en underordnad medlem av hans familj. Stundom får han även arbeta för egen räkning, så att han kan köpa sig fri, och det händer ofta att han frigives vid sin herres död i enlighet med dennes yttersta vilja. Den frigivna slaven kan stiga huru högt som helst i rangskalan; hans svarta färg utgör intet hinder därför, ty marockanen har ingen motvilja mot negerblodet. Flertalet slavar importeras som barn från Sudan och säljas sedan i Sūs - söder om Stora Atlasbergen - eller i Marráksch. Prisen växla ofantligt, beroende på tillgång och efterfrågan samt på slavens ålder, kön och utseende. Det kan hända att en moder med ett par barn säljes för mindre än hundra mark, medan det finns exempel på att priset för en vacker flicka stigit till fyratusen. För att skingra varje möjlig misstanke vill jag tillägga att det icke var i avsikt att uppträda som köpare som jag slog mig ned i en av logerna på Ṣōq l-Ghazel. En kristen får inte köpa en slav ens för att frigiva honom.
Efter nära två veckors väntan fick jag av storvisiren mottaga två påsar fulla av silvermynt till ett värde av 2 800 pesetas. Detta var ju ganska frikostigt, och jämförelsevis snabbt hade |59|det gått. Kaid Maclean, som jag nog i främsta rummet hade att tacka för den lyckliga utgången, hade ännu inte själv fått ersättning för en liknande plundring, som han flera månader förut varit utsatt för. Men den planerade resan till Stora Atlasbergen måste jag slå ur hågen; moriska regeringen hade inte gett sitt samtycke därtill. Jag begav mig därför västerut, följande Atlaskedjan på något avstånd, och anlände efter fyra och en halv dagars ritt till kuststaden Mogador. Och därifrån for jag med ångbåt tillbaka till Tanger, för att sedan fortsätta färden tillbaka till Europa.
Det var med rätt blandade känslor jag avslutade min första resa i Marocko. Jag hade ju sett och inhämtat mycket nytt, men de förnämsta frukterna av tre månaders ansträngningar hade gått förlorade. Och dessutom hade jag fått klart för mig att en etnologisk forskningsresa är ett allvarsamt företag, som fordrar tid och tålamod. Botanisten, zoologen och geologen kunna ju från en några månaders färd hemföra ganska betydande resultat, men annorlunda förhåller det sig med den som gjort det till sin uppgift att studera ett främmande folk. Han måste först och främst lära sig dess språk. Icke ens den förträffligaste tolk kan ersätta vad som går förlorat för forskaren, om han är ur stånd att direkte meddela sig med de infödde och förstå vad de säga. Detta förefaller mig nu som en självklar sanning. Men att jag inte genast insåg det förvånar mig mindre, då jag betänker hurusom ännu i dag Cambridgeskolans duktiga etnologer förmena, att man även utan egentlig kännedom om infödingarnas språk på en jämförelsevis kort tid kan nå sitt mål, blott man använder den rätta forskningsmetoden. Jag hade ursprungligen tänkt mig Marocko endast som en station på min väg; sedan var det meningen att styra kosan till Ceylon och Söderhavsöarna och Gud vet vart. Men den resan skulle aldrig bli av. Jag skulle komma tillbaka till Marocko, lära mig dess språk och göra mig så förtrogen som möjligt med dess folk. Den uppgiften räckte |60|till för mig; hellre mycket av litet än litet av mycket. Marocko låg ju så nära Europa att jag lätt och ofta kunde återvända dit. Och där kunde jag även fortsätta arbetet på min bok om moralens uppkomst och utveckling, som redan länge sysselsatt mig. Nu måste jag återvända till Europa, men jag skulle inte stanna länge borta. Au revoir.