XI. Bland mellersta Marockos berber

XI. Bland mellersta Marockos berber

1 Våren var i antågande. På höjderna utanför Fez syntes brandgula fläckar av blommor. Fruktträden i min trädgård blevo vita som snö. Fåglarna började sjunga, och solen började sticka. Arbetet bedrevs intensivare än någonsin, ty uppbrottets timme närmade sig. Jag måste bege mig till London för att hålla mina föreläsningar vid universitetet.

2 Avskedet var fritt från sentimentalitet, ty jag skulle återse mina vänner snart igen. Endast den vita katten tog saken tragiskt. Hon hoppade upp på mitt knä och störtade sedan ut genom fönstret med ett hjärtslitande skrik. Jag hade tänkt internera henne hos min granne, helgonet Sîdi ʿAli Bughâleb, vars grav myllrar av kattor, som varje morgon undfägnas med frukost av slaktarna i Fez; men man påminte mig om att katten inte tillhörde mig.

3 Jag återvände delvis längs en annan väg än den jag kommit. Min resejournal ser ut så här:

4 Vädret var härligt, luften sval. Färden gick över vårens blomstermatta, som alltjämt skiftade färg: det var vanligen blommor av samma art som översållade vägen på varje särskilt ställe. Det var ledsamt att lämna Marocko just nu när våren stod i sin fulla prakt. -

5 När jag i början av juli återvände till Marocko och ånyo, åtföljd av mina förra tjänare, styrde kosan till Fez, hade gräset redan börjat torka och blommorna hade vissnat. Termometern hade säkert visat fyrtio grader i skuggan, om det funnits någon skugga. Det enda träd på hela vägen som skänkte mig litet svalka var ett gammalt fikonträd på omkring tre timmars avstånd från Jräifi. Medan jag vilade under dess grenar, sammanträffade jag med en gammal bekant, den franska geografen Weissgerber, som kom från Fez. Han berättade mig att han nyligen observerat femtiotvå graders värme i skuggan; fåglarna hade fallit döda från träden, och hans häst hade fått näsblod av hettan. Jag färdades nu samma väg som föregående höst och fann att den var nästan precis lika lång som den jag farit i april. På |289|sträckan mellan Alcazar och Beni ʿAmar satt jag i sadeln 23 ¼ tim. då jag for över Wargha, och 23 ½ då jag for över Bäb Tiuka.

6 Den 17 juli anlände jag till Fez och slog upp mitt läger utanför Bäb Ft^söḥ. Guvernören protesterade som vanligt, men denna gång gav jag inte vika. Jag förklarade att jag hellre blev ihjälslagen av rövare utanför Fez’ stadsmur än jag dog sotdöden på dess förpestade torg; och för resten ämnade jag stanna där endast ett par dagar. Jag hade inte kommit tillbaka från London för att fortsätta mitt arbete i Fez utan för att slå mig ned i den lilla staden Ṣĕfru och därifrån göra utflykter till berberna i omnejden.

7 Sedan jag träffat en del av mina gamla vänner och lockat den ovärderlige Si Ráḥḥo att stänga sin lilla skola och följa med oss till Ṣĕfru, draga vi åstad längs karavanvägen som går i sydostlig riktning från Fez. Vägen går genom trakter bevuxna med dvärgpalm, benved och ärttörne och förbi små byar som planterats här och där som vaktposter, stiger längre fram uppför ett av Aith Yúsibergens utsprång och slingrar sig sedan ned till |290|dalen som genomflytes av floden Ṣĕfru, en biflod till Ṣebû. Några hundra meter från det ställe där den lämnar bergen ligger staden Ṣĕfru på ömse sidor om floden, inbäddad i trädgårdar, där körsbärsträdet trives bättre än på något annat ställe i Marocko, vid sidan av apelsinträdet, granatträdet och oliven. Läget är förtjusande, och tack vare bäckarna som strömma nedför bergen och ledas över fälten är landskapet friskt och grönt till och med i sommarhettan.

8 Man anvisar oss en stor trädgård att bo i, och mitt arbetstält slås upp i skuggan av ett högt och lummigt mullbärsträd. En bäck forsar fram genom trädgården och bildar en bassäng, som användes som badkar. Från denna fridfulla boning göra vi dagligen exkursioner till omnejderna, än till någon helig ort, än till någon nära belägen by; och jag kommer sålunda i personlig beröring med berberstammen Aith Yúsi, vars område sträcker sig till Ṣĕfrus grannskap. Dessutom anställer jag en gammal man från nämnda stam som lärare och lockar då och då någon berbergumma in i min trädgård för att få reda på sådant som endast kvinnor veta.

9 Aith Yúsi tillhöra en stor berbergrupp som tills vidare är så gott som okänd. Nästan de enda uppgifter som meddelats om dessa berber härröra från en fransk upptäcktsresande, markis de Ségonzac, som besökt dem i sällskap med en son till den store helgon-scheriffen av Wazzan, som det redan tidigare varit fråga om; men hans moriska förklädnad tillät honom inte att ägna dem ett grundligare studium, och hans uppgifter äro därför knapphändiga och icke alldeles fria från misstag. Jag hade ju redan i Fez haft flera lärare från denna grupp - från stammarna Aith Sáddĕn, Aith Nḍĕr och Ait Waráin - och var därför ganska väl förberedd när jag nu tog ihop med studiet av stammen Aith Yúsi.

10 Dessa berber äro oberoende av den moriska regeringen och ha inte heller någon permanent styrelse inom, sina egna stammar; endast under oroliga tider väljas en eller flere hövdingar, som sedan utse sina fogdar inom de olika byalagen. Varje släkt uppträder själv som hämnare av oförrätter som tillfogas dess medlemmar. Blodshämnden är högsta lag. Denna institution vilar på solidaritetskänslan mellan alla dem som till|292|höra samma släkt, d. v. s. alla anförvanter på fädernet; blodsfrändskap på mödernet gör icke två personer till medlemmar av samma släkt. Om någon dödat en person tillhörande en annan släkt, är vilken som helst fullvuxen medlem av hans släkt utsatt för att falla offer för den förorättade släktens hämnd, även om hämnarna i främsta rummet söka komma åt banemannen. Dock gäller denna regel icke utan inskränkningar. Personen på vilken hämnden tages måste vara av samma kön som den dräpta. Om en man dödar en kvinna, går han sålunda själv fri, varemot den dräpta kvinnans släkt söker döda en syster till dråparen eller någon annan kvinnlig medlem av hans släkt; och om en kvinna dödar en man, utkräves hämnd inte på henne själv utan på en karl som tillhör samma släkt som hon. Så strängt följes principen "lika mot lika“, att om en havande kvinna råkar dödas i en strid mellan män av samma stam, hennes döda kropp skäres upp så att man får se om fostret i moderlivet är gosse eller flicka och sedan kan taga hämnd på en person av samma kön.

11 Blodshämnden bidrager utan tvivel till ordningens upprätthållande inom stammen, men den medför på samma gång den olägenheten, att förlusten av en stammedlem leder till förlusten av en annan stammedlem. Från stammens sida göras därför allvarliga ansträngningar att förmå den dräptes släkt att mottaga försoningsböter i stället för att utkräva hämnd. Så snart ett dråp begåtts, fly gärningsmannen och alla manliga medlemmar av hans släkt som bo i samma by till någon avlägsen trakt. Några inflytelserika män inom stammen uppträda nu såsom medlare och söka förmå den dräptes släktingar att för en tid avstå från alla förföljelser. Detta tillgår sålunda, att de vid den dödes begravning offra ett får eller också, innan liket lagts i graven, själva stiga ned i den och vägra att avlägsna sig tills den dödes släktingar villfara deras begäran. I regeln har detta åsyftad verkan; och då terminen för förföljelsernas inställande gått ut, söker man återigen genom offer få |293|den förlängd. Ju längre man lyckas sålunda förlänga respittiden, desto sannolikare är det att den dräptes släktingar skola helt och hållet uppgiva tanken på hämnd och i stället nöja sig med en blodspenning (ddīṭ) Hos Aith Yúsi varierar denna mellan två- och femhundra dollars; den är i allmänhet dubbelt högre för en man än för en kvinna. Men det inträffar även att den dödes släkt fordrar att dråparen skall ge sin syster, dotter eller brorsdotter till äkta åt den dräptes närmaste manliga anförvant, varvid kvinnans värde avdrages från blodspenningen.

12 Det anses på intet sätt vanärande att mottaga försoningsböter, såvida gärningsmannen och hans offer tillhöra samma stam och åtminstone ett år hunnit förflyta sedan dråpet förövades. Dock ha dråparens släktingar dessförinnan räddat sig själva genom att var och en erlägga en så kallad abĕrra eller ttĕbrîṭ, som tillfaller den dräptes närmaste manliga släktingar - hans fader, bröder och söner. Av blodspenningen, ddīṭ, däremot erhålla dessa endast en tredjedel, medan resten tillfaller de övriga manliga medlemmarna av släkten, i händelse den dräpte var en man. Blodspenningen för en kvinna tillfaller i sin helhet hennesfader och bröder om hon var ogift, hennes söner och deras fader om hon var gift och lämnat efter sig söner, och hennes döttrars fader ensam om hon var gift och lämnat efter sig endast döttrar; hennes avlägsnare anförvanter få ingenting. Samma principer gälla för blodspenningens erläggande: var den dräpte en man, så betalas en tredjedel därav av dråparen själv och hans fader, bröder och söner, medan återstoden erlägges av de övriga manliga medlemmarna av hans släkt. Om dråparen tillhör en annan stam än hans offer, kan brottet icke försonas genom böter.

13 Mellan viljadråp och vådadråp göres ingen skillnad; vem kan så noga veta huruvida dråpet begåtts med avsikt eller icke? Tillfogandet av kroppsskador som icke medföra döden gottgöres alltid genom skadeersättning. Att beröva en person synen på |294|bägge ögonen kostar lika mycket som att ta hans liv, att beröva honom synen endast på det ena ögat kostar hälften av denna summa. Priset på antingen högra eller vänstra handens tumme är fem får och priset på en utslagen tand en oxe.

14 I glest befolkade trakter, sådana som berbernas hemvist bland bergen, händer det naturligtvis ofta att brott begås utan att man med säkerhet har reda på gärningsmannen. Även i sådana fall föreskriver folkseden vilka mått och steg som böra tagas. Den som misstänkes för brottet tvingas att vid en helgongrav eller en moské med ed bedyra sin oskuld. Men icke nog därmed. Om det begångna brottet är ett dråp, måste han anskaffa fyrtinio andra personer som äro villiga att svära på hans oskuld. Dessa äro naturligtvis i främsta rummet medlemmar av hans egen släkt, men om denna är för fåtalig får antalet fyllas av andra personer. Till och med små gossar kunna befinna sig bland de fyrtinio. Men bland Aith Yúsi fordrar seden att tio av dem som sålunda kallas till edgång skola väljas av den förorättade parten, ehuru bland den misstänktes egna släktingar; och skulle någon av dessa vägra att svära, så anses den misstänkte därigenom vara överbevisad om sin skuld. Ändamålet med denna institution är emellertid icke blott att uppdaga en misstänkt persons skuld eller oskuld utan också att utsätta den skyldige och hans släkt för den övernaturliga straffdom som gömmer sig i en mened. Det är därför som antalet personer som uppfordras att svära är så stort och som även minderåriga gossar, på vilka släktens framtida styrka beror, få deltaga i edgången. Ty ju flere individer det är som försvära sig, desto större blir det av meneden förorsakade manfallet inom gärningsmannens släkt.

15 Det är naturligt att graden av det skydd som självhämnden skänker medlemmarna av en släkt är beroende av släktens storlek och styrka. Men även den svage förfogar över ett medel att skaffa sig upprättelse. Han kan söka hjälp hos en annan släkt |295|än sin egen och faktiskt tvinga den person han anropar om bistånd att antaga sig hans sak. Detta tillgår sålunda att han, såsom marockanen uttrycker sig, gör ʿār för honom. L-ʿār är ett bruk varigenom en person överför villkorliga förbannelser på en annan för att sålunda tvinga honom att uppfylla en begäran. Om den andra personen icke villfar denna begäran, så står hans egen välfärd på spel: då kommer han själv eller hans barn att dö eller någon annan svår olycka att träffa honom. Förbannelsen är alltså villkorlig. Den överföres på personen som anropas genom att supplikanten på ett eller annat sätt upprättar en ledning mellan sig och honom: genom att fatta tag i honom eller i hästen som han rider på, eller genom att beröra honom med sin turban eller ett veck av sin kappa, eller genom att ta sin tillflykt till hans hus eller vidröra pålen som uppbär hans tält. Det är också ʿār om supplikanten går till den han vill anropa med ett stycke av en gammal tältduk hängande över skuldrorna, eller om han rider till honom med en dylik trasa lindad kring hästens hals, eller om han lyfter av sadeln och placerar den upp och nedvänd utanför hans boning. I dessa fall tjänar tältduken eller den upp och nedvända sadeln såsom överförare av den villkorliga förbannelsen. Det är likaså ʿār då man efter ett dråp försöker tvinga den dräptes släktingar att för en tid avstå från att utkräva hämnd genom att stiga ned i graven eller genom att offra ett får vid den. En av de vanligaste och verksammaste formerna av ʿār är att anställa ett slaktoffer; i lättare fall offras en tupp eller höna, i de svåraste fallen en oxe. Även fingerade människooffer förekomma bland berberna söder om Fez: en far för sitt lilla barn till ingången av en annans hus eller tält, lägger kniven på barnets strupe och hotar att döda det om den andre inte villfar hans begäran. För några år sedan inträffade det att fadern vid ett sådant tillfälle faktiskt skar av strupen på barnet; men detta väckte allmän fasa. Man sade att inte ens de kristna tillåta sig något dylikt. Det var hugnesamt att finna, |296|att berbernas föreställningar om de kristnas grymhet dock ha sina gränser.

16 L-ʿār användes för att betvinga icke endast människor utan även övernaturliga varelser - helgon och jinner. Då vandringsmannen kommer till en punkt på vägen från vilken han kan se en helgongrav, gör han ʿār för helgonet genom att lägga en sten på kumlet som vanligen anträffas på sådana orter, och ställer sig därigenom under helgonets beskydd. I Stora Atlasbergen såg jag ofta ett par tre stenar placerade på varandra såsom ʿār för ett helgon; de små staplarna hade upprests av sjuklingar eller av personer som ville bli kvitt ovanan att stöta tårna när de vandrade i bergen eller av andra supplikanter (se bilden på nästa sida). Överallt i Marocko är det brukligt att göra ʿār genom att binda en tyglapp eller en hårtest vid ett träd eller något annat föremål som hör till en helgongrav, eller genom att knyta knutar på blad som växa på ett heligt ställe. Utanför Sîdi ʿAli Būghâlebs qóbba i Fez finnes ett träd som är alldeles översållat av trasor och hårtafsar; om en kvinna har ont i magen eller bröstet, binder hon en liten bit av sina kläder vid |297|en av dess grenar, och om hon lider av huvudvärk så binder hon där hår som lossnat när hon kammat sig. I båda fallen gör hon ʿār för helgonet, ehuru här tanken att överföra sjukdomen tydligen är förknippad med besvärjandet av helgonet. På ett ställe i Stora Atlasbergen såg jag ett stenkummel på en plats där det väldiga helgonet Mûläi ʿAbdlqâder påstås en gång ha suttit. Mitt i kumlet stod en stång, vid vilken hundratals tyglappar voro bundna. Mina följeslagare sade att då en person vill anropa helgonet om hjälp, river han av en liten bit av sina kläder, fäster den vid trädet och frammumlar ungefär följande:

17 Även offret som anställes vid en helgongrav är mycket ofta ʿār för helgonet. Det åtföljes i många fall av ett löfte att belöna helgonet om bönen uppfylles, och denna belöning kan själv bestå i ett offer, som dock icke är ʿār utan ziâra. Det råder en väsentlig skillnad mellan dessa tvenne slag av offer. ʿār-offret är ett tvångsmedel som innehåller en villkorlig förbannelse; då supplikanten slaktar offerdjuret underlåter han att säga det vanliga bismilláh, ”i Guds namn”, och köttet ätes inte av dem som i främsta rummet ha rätt att tillägna sig helgonets offergåvor. Det andra offret, ziâra, är däremot just en offergåva, varför djuret slaktas med iakttagande av sådana formaliteter som göra köttet ätbart.

18 L-ʿār spelar en utomordentligt betydande roll i marockanernas samhällsliv. Bland de oberoende berberstammarna utgör detta bruk vid sidan av självhämnden och eden den viktigaste faktorn i deras rättsordning. Fruktan för den villkorliga förbannelsen som gömmes i l-ʿār förlamar hämnarens arm, ger styrka åt den svage, utgör ett skydd för främlingen. Då en person skall färdas inom en främmande berberstam är det nödvändigt för honom att skaffa sig en beskyddare bland stammens egna medlemmar, och detta tillgår sålunda att han tvingar någon av dem att åtaga sig ansvaret för hans säkerhet genom att han gör ʿār för honom. Och då den som reser i en främmande trakt kommer till någons boning som gäst, kan han vara säker på att där erhålla härbärge och förplägning. Ägaren av ett hus eller tält måste nämligen för sin egen skull hjälpa och ge mat åt var och en som tar sin tillflykt dit; ty genom att befinna sig i hans bostad är främlingen i omedelbar beröring med honom, hans familj och hans tillhörigheter och kan sålunda överföra på dem sina förbannelser. I Marocko är gästfrihetens plikt på det närmaste förbunden med l-ʿār. Och detsamma gäller om asylrätten. Varje helgongrav av någon betydelse är en fristad där till och med brottslingen i regeln kan känna sig trygg. Ej ens helgonets egna avkomlingar, som ha uppsikt över graven, kunna utlämna honom åt rättvisan, ty helgonet måste skydda honom, liksom en värd måste skydda sin gäst; genom att bryta mot denna regel skulle helgonet utsätta sig för den skyddsökandes förbannelser. En liknande föreställning återfinnes hos de gamla grekerna. I en av Aiskylos’ tragedier säger Apollo: ”Både människor och gudar måste bäva för en skyddsökandes vrede (d. v. s. förbannelser), om han avsiktligt lämnas i sticket.”

19 Även kvinnorna draga mycken fördel av den vidskepelse som ligger till grund för l-ʿār. Detta är särskilt fallet bland berberstammarna söder om Fez, där denna vidskepelse givit kvinnan vissa rättigheter som hon icke besitter ens hos oss. Om |300|en gift kvinna blivit trött på sin man, kan hon upplösa äktenskapet genom att fly till en annan mans hus eller tält och fatta tag i pålen som uppbär taket eller vrida omkring handkvarnen några varv, som om hon malde på den. Detta är ʿār. Följderna av hennes tilltag äro ödesdigra för husets eller tältets ägare. Han är nu tvungen att gifta sig med kvinnan, vare sig han tycker om henne eller icke, vare sig han är gift eller icke, och huru många hustrur han än må ha förut. Gör han det inte, så kommer han nog att få ångra sig; ty i kvinnans l-ʿār ligger en farlig förbannelse. Men icke nog med att den stackars mannen måste gifta sig med henne: han måste dessutom betala skadeersättning åt den förra mannen, som övergavs av sin hustru. Beloppet är noga fastställt av seden men växlar betydligt inom olika stammar och även inom olika avdelningar av samma stam; hos Aith Yúsi är det i flera fall 120 dollars, men hos Aith Sáddĕn uppgår det ända till 500. Om den nya äkta mannen inte kan betala den erforderliga summan och hans släktingar ej heller kunna hjälpa honom att göra det, försöker han genom ʿār-|301|offer förmå andra personer att tillskjuta det som fattas, eller söker han övertala några inflytelserika män att föra en oxe till den förorättades boning och där avskära dess knäsenor - det fruktansvärdaste av alla ʿār-offer; eller också gör han processen kort och flyr till en annan stam för att sålunda rädda sitt liv. Allt detta kan en berberkvinna ställa till; såg man någonsin maken? Min lärare från Aith Yúsi, som varit en ganska betydande man, berättade att han fått lov att gifta sig med tre kvinnor som flytt till hans hus.

20 Jag har själv några gånger varit utsatt för infödingarnas ʿār, dock icke med lika tragiska följder. En gång kom en kvinna till mitt tält och ville offra en höna för att tvinga mig att ge hennes lilla son en ny kappa, men mina tjänare hindrade henne |302|tyvärr i hennes förehavande; de fingo ovett för sin beskäftighet, som berövade mig äran att bli föremål för en så smickrande kulthandling som ett offer. I Fez anropades jag av en främmande karl vars hustru blivit häktad under hans frånvaro; jag intervenerade naturligtvis och med gott resultat. Under en av mina resor till Fez kom en karl springande till mitt läger och sökte skydd hos mig, hårt ansatt som han var av en soldat, som just gjort beslag på hans åsna. Då jag lade mig ut för honom hos hans guvernör, svarade denne att han gjort sig skyldig till ett skurkstreck som inte ens en jude eller en kristen hade tillåtit sig. Han hade tre gånger förskjutit sin hustru och sedan ånyo gift sig med henne. Det upprörande i hans handlingssätt låg efter guvernörens förmenande inte i att han förskjutit henne utan i de förnyade giftermålen. Men han ville ändå låta nåd gå för rätt, för min skull.

21 Under vistelsen i Ṣĕfru var jag tyvärr en gång tvungen att uppträda inte som medlare utan som åklagare. En dag när jag badade i den lilla bäcken som rann genom min trädgård kom orenlighet flytande på vattnet. Misstankarna vände sig mot tre |303|scherîfor - heliga damer - som bodde i ett hus litet högre upp. Jag anmälde saken hos stadens guvernör, som lovade se till att jag framdeles fick bada i fred. Men följande dag upprepades skandalen, återigen medan jag befann mig i bäcken. Då blev jag ond och lät guvernören höra några skarpa ord: även om man inte brydde sig om mig, så borde man betänka att bäcken längre fram flöt genom en moské, och scherîforna voro väl inte så heliga personer att de fingo oskära Herrens tempel. De tre impertinenta damerna fingo sedan krypa i kurran för en natt.

22 Guvernören i Ṣĕfru behandlade mig för resten med en älskvärdhet som aldrig förut kommit mig till del från en sådan ämbetsmans sida. Han inbjöd mig en dag till en familjefest som firades i hans hus med anledning av att huvudet på hans lilla son rakades för första gången. Gästerna trakterades med ett halstrat får som serverades såsom det kom från ugnen; fingrarna grävde sig in i det av flott drypande köttet, och det smakade förträffligt. Vid ett annat kalas bestodo anrättningarna av ny bakat bröd, köttbullar, lever och hjärta. Guvernören, som satt vid |304|min sida, tog en köttbulle, doppade den i den oljiga såsen och stack den i munnen på mig. Orientalen säger ju att smaken sitter i fingerspetsarna; men jag föredrar mina egna.

23 En dag fingo vi besök av ett par karlar från Aith Sáddĕn, anförvanter till Si Ráḥḥo. Jag föreslog att följa dem till deras stam, men de vägrade kategoriskt att taga mig med sig; en kristen hade en gång gjort ett försök att komma dit, men blivit snöpligt avfärdad. Att intränga i det inre av mellersta Marockos berbertrakter är ytterst riskabelt till och med för en inföding från någon annan del av landet och omöjligt för en europé, såvida han icke lyckas klä ut sig till marockan; och att under förklädnad bedriva studier sådana som mina låter sig inte göra. Jag måste därför nöja mig med vad jag inhämtat under min samvaro med berber från olika stammar i trakten av Fez och vid mina besök i Aith Yúsis utkanter. Och det enda jag nu kunde göra var att åter styra kosan norrut.

24 Efter fyra veckors, vistelse i Ṣĕfru bröto vi upp. Vi slogo åter läger utanför Fez. Farväl, du härliga stad, dig skall jag |305|aldrig återse, ty du har givit mig allt vad jag begärt av dig! På följande rastställe, Mekkes, överföllos vi av ett åskväder och en orkan vars make jag aldrig skådat. Dammoln förmörkade luften och hotade nästan att kväva oss. Ett av tälten som just slagits upp kastades omkull och tältstången bröts i tu. Byarna och fruktträdgårdarna på bergssluttningen mitt emot vårt läger råkade i brand och förvandlades till ett eldhav vars vågor rullade fram i riktning mot lägret. Då det dessutom var att befara att elden skulle komma lös även i den by där vi befunno oss, måste vi hålla oss beredda att vilket ögonblick som helst taga till flykten med pick och pack och tillbragte därför natten under bar himmel. Detta lilla äventyr var av alldeles oväntad beskaffenhet, i synnerhet så här på sommaren då den ena dagen brukar vara den andra lik. Men för resten hade resan ingenting nytt att bjuda på; det var ju också för fjärde gången under loppet av ett år som jag nu färdades mellan Fez och Tanger. Hettan var lika besvärlig som förr, kosten var klen, vattnet nästan odrickbart.

25 När man under sådana omständigheter timme efter timme rider fram över den enformiga slätten, rör sig inbillningen med förkärlek om ens egen lekamen. Man gör upp matsedlar till läckra middagar med öl och iskyld champagne; det skänker en vederkvickelse för ett ögonblick, men sedan kännes verkligheten så mycket bittrare. Och dock har en resa i Marocko sin tjuskraft även i brännande sommarhetta. När man omsider anlänt till kusten och fått havsvindarna som man suckat efter och maten och drycken som man drömt om, då dröjer det inte många timmar innan nomaden kryper fram igen och man helst skulle lägga tälten på mulåsnorna och fara tillbaka samma väg som man kommit. Med vemod trycker man sina trogna följeslagares händer till avsked och stiger ombord på ångbåten som skall återföra en till civilisationen. Och då man ser Marockos kust långsamt sjunka bakom sig och slutligen försvinna i havet, då |306|erfar man en tryckande känsla över bröstet och man står där på däcket och frågar sig: när skall jag se dig åter, du underbara land?

26 Under de tre följande åren vistades jag i Marocko en längre eller kortare tid varje sommar. Det hade åter börjat bli oroligt i landet; Frankrike ville lägga under sig de södra och mellersta och Spanien de norra delarna av sultanatet. Att företaga längre resor i det inre av landet hade därför varit svårt, även om tiden medgivit det. År 1911 slog jag upp mina tält i scheriffens by i Gharbîya och följande sommar invid Sîdi Kaṣems helgonlund |307|på Atlantens strand mellan Kap Spartel och Azîla. Sommaren 1913 kunde jag inte ens begiva mig dit, huru mycket jag än lockades av lundens skugga, den vita sandstranden och de gudomliga havsbaden. Osäkerheten i Tangers omnejder hade nu blivit så stor, att en del europeiska regeringar förbjudit sina undersåtar att röra sig utanför staden; och det väckte förvåning då man en morgon såg min lilla karavan färdas fram längs vägen som leder till Kap Spartel. Vi slogo oss ned bakom klipporna på stranden söder om fyrtornet, och där tillbragte jag tre fridfulla veckor. Men på avstånd hördes ofta skjutande dagen igenom; och en gång höll friden på att störas alldeles utanför tälten. Karlarna i den närbelägna byn ville nämligen slå ihjäl några spanska fiskare som, uppmuntrade av åsynen av tälten, gått i land för att hämta vatten, och det var med knapp nöd som vi lyckades rädda deras liv.

27 Sedan den sommaren har jag inte varit i Marocko. Men jag hoppas att ännu en gång få se fyrtornet på Kap Spartel vinka emot mig i skymningen.