IX. Ett halvår i Andjra

IX. Ett halvår i Andjra

1 Efter två månaders vistelse i Tanger hade jag fått nog av stadslivet. Regnen hade upphört åtminstone för en tid, och marssolens blida strålar hade lockat fram den första grönskan ur fikonträdens gråa stammar och grenar. Det kändes som när björkarna spricka ut där hemma.

2 Allt sedan mitt julbesök i Andjra hade jag längtat att få tillbringa en längre tid bland dess fria och präktiga folk. Och nu var det rätta ögonblicket inne. Kunde man tänka sig någon|236|ting härligare än en vår i Andjras berg och dalar? Jag satte mig i förbindelse med en av stammens ledande män. Sîdi ʿAbdrráḥman, av scheriff-familjen Bulʿáisch, och han förklarade sig genast villig att upplåta åt mig ett av sina hus i den lilla byn l-ʿAzib dĕ Bulʿáisch.

3 Huset var uppfört av gråsten och lera och taket var gjort av halm. Det bestod av ett enda rum, där det rådde en ständig skymning; ty fönster saknades, och dörröppningen var nätt och jämnt så stor att en fullvuxen karl kunde komma in och ut. Men i trädgården växte frodiga fikonträd, och i skuggan av deras lövverk lät jag slå upp ett tält, som skulle tjäna som arbetsrum. Ett annat tält placerades på gårdsplanen och inreddes till kök. Och i visthuset invid ”karaktärsbyggnaden” inhystes min tjänare: Sîdi ʿAbdssalam, hans kusin Sîdi ʿAbdsslam II och Tousi. Sällskapet ökades snart med en fjärde scheriff, en Andjra-man gemenligen kallad Sîdi Raḥḥal, som jag anställde som lärare; han var skriftlärd och kusin till min värd. En av min värdsbröder, också han naturligtvis scheriff, tjänstgjorde som nattvakt, och en annan av bröderna, liksom Sîdi ʿAbdrráḥam själv när han befann sig på orten, besökte mig så gott som dagligen. Dessutom gjorde scheriffer från andra byar som oftast visit hos mig, antingen av nyfikenhet eller för att njuta av det gröna teet, som flöt i strömmar dag och natt. All denna helighet kunde naturligtvis inte lämna mig oberörd; heligheten smittar, som vi sett. Man började snart tala om mina ”lyckobringande fotknölar”. Och det hade man allt skäl till; ty då mina fotknölar lämnat byn, kommo rövare redan följande natt och huserade i min värds fårhjord. Och längre fram inträffade någonting ännu märkvärdigare: när guvernören i Tanger skickade ett kompani soldater för att bränna byn till straff för befolkningens uppstudsighet, var kojan som jag bott i det enda hus som förblev oskadat. Vi veta ju att elden inte får bukt med heligheten. Min blygsamhet har tillåtit mig att omtala detta, eftersom heligheten ingenting har |237|med karaktären att skaffa utan kan tillfalla en lika oförskylt som dividenden av en krigsaktie.1

4 Aldrig har jag sett så mycket blommor samlade på en fläck som i trädgården utanför min koja. Där solljuset inte utestängdes av trädens kronor stodo blommorna packade som i en kolossal bukett. Man tyckte att utrymmet var upptaget till sista plats; men ändå visade sig varje morgon en mängd nya arter som trängt sig fram och slagit ut i blom. Och vårens ymnighetshorn hade även annat att bjuda på. Det skänkte oss mjölk och smör i överflöd, det gav herdelivet färg och fart. Om aftnarna då får och getter drevos hem från betesmarkerna blev det liv och rörelse i den stilla byn. På en öppen plats uppställdes tackorna i långa rader för att mjölkas, medan lammen fingo betrakta sina mödrar endast på avstånd så länge mjölkningen pågick. De utstötte jämmerliga läten, som av tackorna besvarades i samma sorgbundna tonart. Men ju längre mjölkningen fortskred, desto hoppfullare blev växelsången. Och då slutligen tackornas ben frigjordes från repen som hållit dem bundna och lammen i vildaste fart rusade till sina mödrar för att suga den lilla återstoden av mjölk som ännu fanns kvar i juvren, då genljöd byn av ett öronbedövande glädjeskri, som icke tystnade innan varje lamm funnit sin moder och varje moder sitt lamm.

5 Den lilla byn är belägen på sluttningen av en höjd med utsikt tvärs över en floddal. Mitt emot oss, på andra sidan om dalen, bor Raisûli, som senare vann världsrykte och rikedomar genom att bortröva en förmögen amerikan medan denne satt vid sitt middagsbord i sin villa utanför Tanger. Raisûlis nästa stora |239|bragd var att ta till fånga Kaid Maclean, som kommit för att bedriva underhandlingar med honom på moriska regeringens vägnar; och återigen gjorde han en briljant affär - lösesumman steg till hundratusentals mark. Vid tiden för min vistelse i Andjra hade han ännu inte fallit på idén att driva affärer av detta slag, men icke långt efter min avresa började han sin karriär med att bortröva Times’ korrespondent. Och efter vad jag hört uppgivas, tillbragte denne första natten av sin fångenskap just i den koja där jag nu bodde.

6 Utanför byn ligger en dunkel olivlund med en liten helgedom, bestående av en inhägnad gjord av sten. Det är Sîdi Talḥas hálua. Det berättas att helgonet i sin livstid brukade förrätta sina böner i lunden, som därigenom blev delaktig av hans helighet. Hans grav är i Tetuan, men háluan står i förbindelse med graven genom en ihålig järnkula som på något mystiskt sätt befordrar brev till helgonet. Helgedomen besökes av patienter och supplikanter om fredagen, som är Sîdi Talḥa mottagningsdag. En annan av byns sevärdheter är Sîdi Mäimūns ḥauš med en ensam buske på toppen av en höjd.

7 Livet i byn förflyter lugnt och fridfullt. Scherifferna Bulʿáisch föra en mycket maklig tillvaro: de sitta mestadels stilla och prata. Min värd, Sîdi ʿAbdrráḥman, är en stor och välmående herre med yvigt, gråsprängt skägg, vit hy och myndig uppsyn, respektingivande, allvarsam och reserverad, synbarligen van att befalla över sin omgivning och att smida ränker mot sina ovänner. Han bor i ett litet hus i närheten av min koja, det enda vitrappade huset i byn. Huru det ser ut innanföre vet jag inte, ty jag får naturligtvis inte sätta min fot över tröskeln till den boning där hans hustru residerar. Vi bli emellertid mycket goda vänner, hon och jag. Hon sänder mig dagligen mjölk och smör och vänliga hälsningar, och jag återgäldar hennes godhet med små presenter av kaffe och socker och mysk, de marockanska damernas älsklingsparfym. Men under de sex månader hon var |240|min värdinna såg jag henne inte en enda gång. Hon var för mig det stora okända, på vars bevågenhet min existens berodde men vars tillvaro jag endast kunde ana.

8 En dag firade man bröllop i en grannby, och jag inbjöds som gäst. Brudgummen, som var en fattig karl, fick låna min mulåsna, och jag lyckönskades till att sålunda fä profitera av hans helighet. Vid bröllopet återsåg jag min gamla vän ʿAbdŭlkrim. Han ståtade med en ny turban, en ny kappa och skinande nya sandaler av gult läder. Han hade ju alltid varit en karl av stora dimensioner, men det förvånade mig att han ytterligare svällt ut på bredden så ansenligt, sedan jag såg honom senast. Förklaringen kom när solen gick ned och luften blev svalare. Han bad att få låna mig sin kappa, vartill jag svarade att han ju behövde den själv. Med minen av en mäkta rik man räckte han mig emellertid det tjocka ylleplagget och visade att han hade en annan kappa under den första. Mysande av förtjusning klädde han av sig också denna och trugade den på en annan av sina vänner. Men ʿAbdŭlkrim var fortfarande lika välklädd som förut, om ock litet tunnare, ty han hade en tredje och fjärde kappa under de andra. Han hade i brännande solhettan kommit till bröllopet iklädd alla sina nya kläder för att visa folket huru förmögen han blivit.

9 Tiden led. Regnskurarna, som i april och maj då och då uppfriskat växtligheten, blevo allt sällsyntare och upphörde småningom helt och hållet. Gräset började torka, blommorna vissnade, kornet och vetet på åkrarna föllo för skäran. Frukten mognade på träden; jag behövde endast sträcka ut handen från tältet där jag arbetade för att få tag i saftiga, mörkbruna fikon. I början av juli firades l-ʿansăra, midsommaren efter gamla stilen. På morgonen efter midsommardagen smetades en ring av färsk kodynga uppblandad med nîsän-vatten - d. v. s. regnvatten som fallit den 27 april - kring stammen av varje fikonträd. Man gjorde detta för att hindra frukten att falla från träden; och |241|för samma ändamål ristades några skåror i stammarna, så att saften sipprade ut. Just före solnedgången antändes under varje fikonträd en liten hög av torra örter och gräs, emedan röken av midsommarelden anses ha en renande verkan. Små eldar uppgöras också bland boskapen och en större eld på gårdsplanen, där män, kvinnor och barn hoppa av och an över elden. De befria sig härigenom från sjukdomar, ofruktsamhet och allehanda ofärdsfrön; och de behöva ej vara rädda för att bränna sig, ty midsommarelden är inte vanlig eld. På morgonen av midsommardagen tar man sig dessutom ett bad, helst i havet eller i en flod, om detta låter sig göra; icke endast elden utan även vattnet är nämligen på denna dag ett magiskt reningsmedel. Liknande midsommarbruk anträffas i andra delar av Marocko, i synnerhet bland berberna, hos vilka de säkert förekommit sedan urminnes tider. Kyrkofadern Augustinus vet berätta att libyerna på Johannes Döparens dag brukade bada i havet eller i floder, och att detta var ett gammalt hedniskt bruk. Det är inte osannolikt att berbernas och de europeiska folkens midsommarbruk, som äro i huvudsak identiska, ha ett gemensamt ursprung; ty vi ha anledning att förmoda att berberna tillhöra en ras som en gång bebott även de nordliga medelhavsländerna. Beträffande midsommareldarnas uppkomst har Mannhardt framkastat hypotesen att deras uppgift varit att tillföra solen värme; men allt tyder på att både eld- och vattenbruken från början varit reningsceremonier, såsom de äro i Marocko och i en del trakter av Europa ännu i dag. Frazer, som tidigare accepterat Mannhardts förklaring, har i sista upplagan av sitt stora arbete The Golden Bough övergivit den och anslutit sig till den av mig framställda reningsteorin.1 Att reningsceremonierna anställas vid midsommar|241|tiden kan enligt min mening förklaras sålunda, att de ursprungligen varit skyddsmedel mot ofärdskrafter som antagits vara verksamma just vid denna - sommarsolståndets - tid, ehuru man småningom kommit att tillskriva dem verkningar av mer varaktig natur. Ännu i dag anser man i Marocko att midsommaren är en i många hänseenden farlig tid.

10 Värmen tilltog och brunnarna började sina ut. En vacker dag föreslog Sîdi ʿAbdrráḥman att vi skulle byta om boningsort. Längre in bland bergen, på en dagsresas avstånd, låg hans egentliga hemvist, i byn Dār l-Ḥjar, och där fanns det vatten i överflöd. En morgon i mitten av juli sadlades mulåsnorna, och vi gåvo oss i väg, åtföljda av Sîdi ʿAbdsslam och Tousi. Man kan knappt tänka sig en oländigare ridväg. Vi hade nätt och jämnt med stora ansträngningar kommit till toppen av en bergsrygg, då det åter bar utför tills vi kommo till bottnen av en ny dal; och så redo vi backe upp och backe ned. Min värd hade ej heller valt den minst miserabla av de stigar som leda till Dār l-Ḥjar. Han måste nämligen hålla sig på behörigt avstånd från en by där han hade fiender, för vilkas kulor hans stora kropp utgjort en kärkommen skottavla, lätt att träffa.

11 Landskapet överraskade mig genom sitt friska utseende. Bergssluttningarna voro betäckta med majs- eller durraåkrar, som nu stodo i sin fulla grönska. I dalarna slingrade sig ett blodrött band av blommande oleandrar, som växte längs åstränderna. På eftermiddagen kommo vi till en myrtenskog, som var klädd i den fagraste, snövita bruddräkt. Och på andra sidan om skogen låg byn Dār l-Ḥjar, målet för vår resa. Jag blev genast betagen i stället, återvände efter ett par dagar till l-ʿAzíb för att hämta mina saker och slog mig sedan ned i mitt nyfunna paradis på obestämd tid.

12 Dār l-Ḥjar är ett av de allra vackraste ställen jag sett i Marocko. Det är beläget just nedanför ett bergspass med fantastiskt formade klippor, inbäddat bland träd och små grönskande åkertäppor och bevattnat av otaliga källor och bäckar som flöda nedför branterna. Min värd gav mig till bostad ett gammalt vitrappat hus, som var byggt på en knapp meters avstånd från en lodrät bergvägg, ur vars inre en sval källåder forsade rakt in i huset. Den fyllde med sitt vatten en liten bassäng, rann sedan vidare under golvet och ut genom en portal (som synes på bilden), kastade sig ned för backen utanför huset, förenade sig |243|efter hand med andra bäckar och svällde sålunda ut till en å, som slutligen sökte sig väg till Medelhavets strand. Mitt hus bestod av två våningar; i den nedre befann sig köket och ett stall, där min mulåsna inkvarterades, den övre innehöll tre små rum, jämnt så höga att jag kunde stå rak i dem. Ett av rummen upplystes av två med järngaller försedda fönster, utan glas naturligtvis, medan de två andra voro halvmörka. Genom att göra ett hål i väggen apterade jag det ena av dessa till arbetsrum, det andra uppläts åt Sîdi ʿAbdsslam och Tousi. Sîdi Ráḥḥal, som om dagen tjänstgjorde som min lärare, måste tillbringa natten utanför hålet i väggen. Han skulle föreställa nattvakt, men jag hörde ofta hans snarkningar redan innan jag somnat.

13 På mat led jag ingen brist. Min osynliga värdinna, som också överflyttat till byn, försedde mig som förut med mjölk och smör; och tillgången på dessa varor var ganska riklig, då betesmarkerna tack vare det myckna vattnet höllo sig rätt frodiga hela sommaren igenom. En dag underrättade hon mig om att hon förärat mig en ko, som jag fick ta med mig till mitt eget land om jag någon gång i framtiden komme att lämna Dār l-Ḥjar.

14 Mitt värdfolk hade två söner - Sîdi Muhammed, som var omkring femton år gammal, och Sîdi Mokht^sar, som var omkring tio - samt två döttrar. Den äldre av dessa, som ännu var en ung flicka, var nästan lika anständig som modern, ty om vi någon gång råkade mötas, drog hon alltid duken ned över ansiktet. I byn bodde dessutom ett tjugutal andra familjer, och jag fick snart många nya vänner. En afton ställde jag till stort kalas i mitt hus. Sedan vi ätit upp fåret som slaktats för tillställningen, började en vild lek. En krympling gjordes till sultan, en annan karl utnämndes till guvernör; de övriga gästerna delade sig i två grupper av vilka den ena föreställde guvernörens soldater och den andra uppstudsiga undersåtar. Köket i nedre våningen förvandlades till fängelse, och dit slängdes den ena rebellen efter den andra med huvudet eller fotterna förut, |244|allt som det föll sig. Men slutligen togs guvernören själv till fånga och kastades utför trapporna.

15 Dār l-Ḥjar ägde en pärla, som särskilt denna tid på året var av oskattbart värde: en källa som genom uppdämning gjordes så vid och djup att man bekvämt kunde simma i den. Källan ligger i en urholkning; på tre sidor är den omgiven av höga väggar, men på den fjärde sidan mynnar den ut i en bäck. Bakgrunden utgöres av en brant klippa med ett litet vattenfall, medan de två andra väggarna äro beklädda med lager- och fikonträd, vilkas kronor bilda ett grönskande tak över källan. Det kristallklara vattnet höll sig hela sommaren på en temperatur av sexton eller sjutton grader, även då luftens värme betydligt översteg trettio. Vi badade i källan bitti och sent, och på heta dagar satt jag ofta vid dess bredd och njöt av den underbara svalkan. Stället blev för mig en verklig helgedom. Tidigt om morgonen, innan byns ungdom hade hunnit börja plaska i källan, syntes en stor ål långsamt röra sig i vattnet. Det var källans skyddsande.

16 Byns skyddshelgon är Sîdi l-Makhfi, som är begraven i en olivlund. Ingen vet vem han var; hans namn betyder ”den dolde”. Folket påstår att hans helgedom lyser om aftnarna; men det såg jag aldrig - antagligen emedan jag var en otrogen. I byn finns även en liten prydlig, vitrappad moské med en minaret - kyrka och skola på samma gång. Flere av de äldre gossarna utbilda sig här till skriftlärde, en klass i samhället som är ganska talrik bland dessa bergsbor. Yrket är lönande. De skriftlärde äro skollärare, läkare, präster, helgon - allt på en gång. Ofta ser man dem vandra omkring i större skaror, och de äro då välkomna gäster. Under min vistelse i Dār l-Ḥjar besöktes byn av en sådan skara, som gick från gård till gård, mottog gåvor av får och getter och mat och pengar, och nedkallade Allahs välsignelser i gengäld. Då de skriftlärde gått sin väg, anmärkte jag att de måtte ha varit rätt kostsamma gäster.

17 En dag köpte jag skolgossarna fria för en silverpenning, för att med dem företaga en utfärd bland bergen. Vi drogo fram i ett långt tåg längs smala stigar mellan buskar och snår, över berg och stenar. Var och en av dem hade någonting att bära, ty vi skulle stanna borta hela dagen och det var att förutse att aptiten hos ungdomarna inte kunde tillfredsställas med små smulor. Middagen åts i en grotta - en veritabel rövarkula. På hemvägen fingo vi syn på vildsvin, men jakten på dem blev utan resultat.

18 Det var liv och rörelse i Dār l-Ḥjar denna sommar. En stor del av Andjra-stammen hade avbrutit alla förbindelser med sin guvernör och fordrade hans avsättning. Guvernören var bosatt i Tanger och hade under de många år han innehaft sin post aldrig visat sig inom stammen. Han hade egentligen ingenting att säga över sina undersåtar, men hade väckt förargelse genom att ge sitt moraliska understöd åt en schejk som hade många fiender. Till dessa hörde även min värd och hans stora släkt, och Dār l-Ḥjar blev ett av upprorets huvudcentra. Byn besöktes som |246|oftast av skaror av beväpnade karlar, som drogo från marknad till marknad för att tvinga guvernörens anhängare att ansluta sig till upproret; Andjra är indelat i smärre distrikt, som ha sina särskilda veckomarknader på olika dagar i veckan, och där utkämpades nu ganska blodiga strider. En afton förplägade jag ett femtiotal på krigsstråt stadda bergsbor med ett halvt kilo te och sju kilo socker.

19 En av de ivrigaste upprorsmakarna var en kusin till min värd, vanligen kallad l-Valiente. Då han kom till byn hedrade han mig alltid med sitt besök. En gång klädde han av sig sin skjorta för att visa mig ärren efter de många sår han erhållit. På fyra ställen hade en kula gått in och ut genom köttet; kan man då undra på att han fått rykte om sig att vara en person som fienders kulor ej fingo bukt med? Men så bar han också på sig kraftiga amuletter som hindrade bly att tränga in i kroppen; endast silverkulor kunde bita på en sådan karl, ty mot dem finns det inga skyddsmedel. Han berättade att han på två veckor inte sovit en enda natt. Han var en orolig själ, alltid i farten, en stråtrövare vida känd och ökänd för sina bedrifter, föga förtroendeingivande, bullersam, bråkig och skrytsam. Han vann senare europeiskt rykte genom att ta till fånga två engelska officerare som gått i land i Andjra. Och jag såg en gång bilden av en karl som skulle föreställa l-Valiente figurera i en av Londons illustrerade tidningar.

20 En dag i augusti mottog jag oförmodat ett brev med ryska legationens i Tanger sigill. Jag uppmanades att ögonblickligen lämna Dār l-Ḥjar och Andjra, emedan moriska regeringen inte kunde ansvara för min säkerhet i denna upproriska stam. Befallningen föreföll mig högst obefogad, då ju rebellerna voro mina bästa vänner; men jag måste i alla händelser resa in till Tanger för att förklara situationen. Dessutom hade jag en annan avsikt med min resa. Jag tyckte att kriget mellan rebellerna och deras guvernör var ganska meningslöst och föreslog därför |247|att uppträda som fredsmäklare. Sîdi ʿAbdrráḥman visade sig icke obenägen att gå in på förslaget men sade att avgörandet tillhörde Dûas, som var de upproriskes anförare. Tidigt följande morgon skickade jag därför bud till Dûas med uppmaning att han skulle möta mig på vägen; och en stund därpå bröt jag upp åtföljd av Sîdi ʿAbdsslam och mannen som kommit med brevet från Tanger. Då vi ridit ett par timmar hördes bösskott och två karlar dykte upp vid vägen. Det var Dûas och hans kusin. Jag kände honom av gammalt; vår vänskap daterade sig från ett tillfälle då han kom till l-ʿAzīb efter att ha skjutit bort all sin ammunition och jag gav honom några patroner för att han skulle kunna försvara sig mot sina fiender. Det var en prydlig karl: kraftigt byggd, med smidiga rörelser, regelbundna drag, en böjd näsa och två mörka ögon, än spejande som örnens, än sprutande eld och lågor. Vi slogo oss ned bakom några klippor, så att ingen skulle se oss, och hade en halv timmes konferens, varunder Dûas förklarade att han inte kunde avgöra saken på egen hand utan måste rådföra sig med sina vänner. Med löften om att snart återse varandra skildes vi åt, och jag fortsatte färden med mina två följeslagare - först över en hög bergskam och sedan längs en lång floddal.

21 Den ena gevärssalvan efter den andra hördes från byarna som vi passerade. Det var kanske inte så farligt som det lät, ty bröllopssäsongen pågick som bäst, och till ett landsbröllop hör otroligt mycket smällande och krutrök. Det började skymma och vi hade ännu ett gott stycke väg till l-ʿAzīb, där vi skulle tillbringa natten. Vi vågade inte längre färdas längs huvudstigen som följde flodens lopp, av fruktan för rövare, och togo oss därför på bivägar fram till den stora byn Rumman, där vi hade många vänner som anslutit sig till upproret. Folket hade redan gått till vila och endast hundarna tycktes vara vakna. Vi undveko också Sîdi Talḥas lund, som trots sin helighet hade dåligt rykte om sig denna tid på dygnet, och styrde kosan rakt fram |248|backe upp och backe ned och läto mulåsnorna reda sig i mörkret så gott de kunde.

22 Följande dag anlände vi till Tanger, och vistelsen där blev längre än jag förmodat. Än fick jag höra att upprorsmännen voro benägna för förlikning med guvernören, än läto budskapen mindre hoppfulla. En gammal inflytelserik scheriff som bodde i Tanger och som jag ofta träffade, arbetade ivrigt för freden - men förgäves. Slutligen kom den definitiva underrättelsen att någon förlikning med regeringen inte kunde komma i fråga, så länge guvernören fick sitta kvar. Då beslöt jag att inte vänta längre. Jag begav mig till ryska legationen för att tillkännage min avsikt att följande morgon återvända till Dār l-Ḥjar, men stötte naturligtvis på motstånd. Man sade att moriska regeringen hade klagat över att min vistelse i Dār l-Ḥjar utgjort ett hinder för krigsoperationerna, och att den nu ämnade skicka dit fyrahundra soldater för att bränna byn till aska. Vartill jag genmälde att om regeringen umgicks med sådana planer, jag endast kunde beklaga de stackars soldaterna; jag var säker på att inte en enda av dem skulle komma undan med livet. I Dār l-Ḥjar hade jag ingenting att frukta, upprorsmakarna voro ju mina vänner; och för resten hade jag väl rätt att vistas var jag ville. Legationssekreteraren, som under ministerns sommarsemester skötte den ryska politiken i Marocko, fordrade av mig en skriftlig förklaring att jag återvände till Andjra helt och hållet på egen risk; och skrivelsen förseglades högtidligt med legationens sigill och inlåstes i dess brandfria kassaskåp. För min del utbad jag mig endast den gunsten att legationen inte skulle underrätta de moriska myndigheterna om min avresa innan jag hunnit fram till Dār l-Ḥjar, och att om de skulle få nys om att jag lämnat Tanger och fråga vart jag begivit mig man skulle inbilla dem att jag rest till Tetuan. Eljest kunde det lätt hända att de sände ryttare för att fånga mig och föra mig tillbaka till Tanger.

23 Tidigt följande morgon gav jag mig i väg tillsammans med |250|Sîdi ʿAbdsslam och Sîdi Raḥḥal, som kommit in från landet. Mitt i natten anlände vi till Dār l-Ḥjar. Där var allt sig likt. Folket hade en gång under min frånvaro befarat ett anfall från en grannby och för den skull fört alla sina dyrbarheter till den största gården i byn, som var byggd som en fästning; men numera var faran överstånden. Mina saker hade vaktats av Tousi; och så samvetsgrann hade han varit, att han under de tre veckor jag varit borta inte en enda gång lämnat huset, inte ens då de andra gossarna sökt locka honom att komma och bada med sig i källan.

24 Vi voro nu i slutet av augusti. I september blef luften svalare, och det första regnet föll. Gräset började åter grönska, och de vilda krokusarna slogo ut i blom. I Marocko har man egentligen bara två årstider: våren, som i landets norra delar räcker från oktober till april, och sommaren, som räcker från april till oktober.

25 Vecka efter vecka gick, och ingenting störde numera min ro och trevnad. Min magister, Sîdi Raḥḥal, fick mycket att göra, och även andra lärare måste anlitas; ty nu gällde det för mig att avsluta mina studier av Andjra-folket. Jag hade hoppats att få tillbringa hela vintern i Dār l-Ḥjar, men omständigheter av enskild natur tvungo mig att redan denna höst återvända till hemlandet. En dag i mitten av oktober tog jag farväl av mina vänner i byn. Då jag, efter tre eller fyra timmars ritt, från krönet av en bergsrygg för sista gången lät mina blickar vila på Dār l-Ḥjar, som, inbäddat i mörk grönska, låg och solade sig på andra sidan om den breda dalen, greps jag av denna underbara känsla som man erfar då man för sista gången ser ett ställe som blivit en kärt. Och jag kände tacksamhet mot dessa enkla människor som så länge behandlat den främmande nazarenen som en vän och broder och alltid sökte intala både honom och sig själva, att han visserligan ”hade en otrogen mun men ett rättroget hjärta”.

26 Till följd av mellankommande hinder kunde jag först i november anträda resan till hemlandet. Reskassan hade då krympt hop på ett betänkligt vis; men vänner kommo mig till hjälp. Sîdi ʿAbdsslam erbjöd mig sina besparingar, och detsamma gjorde ʿAbdûlkrim. Det var verkligen snällt av honom; ty han gick som bäst i giftastankar och fick nu lov att skjuta upp bröllopet på en eller ett par månader.

27 Och så bar det av mot norden, över Gibraltar och Genua, Schweiz och Tyskland. Jag hade denna gång vistats i Marocko över två år utan att alls sätta min fot på Europas jord, och på över fyra år hade jag inte varit i Finland.

28 Måhända det intresserar läsaren att höra litet om mina vänners senare öden. Dûas och hans anhängare triumferade fullständigt över sina motståndare, den misshaglige guvernören avsattes, och Dûas själv utnämndes till guvernör över Andjra. Jag träffade honom ett par gånger vid senare besök i Tanger, den ena gången då tyska kejsaren gjorde sin bekanta landstigning där och bergsborna i en kompakt massa ställt upp sig på stranden utanför staden för att salutera fransmännens fiende. Ett år därpå mördades Dûas av sina fiender. L-Valiente är likaledes död. Även honom träffade jag vid kejsarbesöket; han fungerade vid tillfället som bergsbornas ridande polis och skröt med förtjusning över att han just hade kört bort en bekant engelsman - Times’ korrespondent - då denne höll på med fotografering på stranden. Sîdi ʿAbdsslams kusin - den andra Sîdi ʿAbdsslam - dog kort efter min avresa. Tousi, som när jag lämnade Tanger, med gråten i halsen steg ombord på en ångbåt för att återvända till sina föräldrar i Casablanca, blev sedermera ett kringvandrande helgon, som excellerade i konsten att dricka kokande vatten utan att skålla, sin strupe. ʿAbdûlkrim inrättade |252|vid marknadsplatsen utanför Tanger ett litet kafé för bergsbor som rest in till staden; där kan man få ett glas sockersött te eller kaffe för fem penni, och dricker man två glas får man till på köpet tillbringa natten på halmmattan i kaféet. Min värd Sîdi ʿAbdrráḥman, en av hans bröder och min lärare Sîdi Ráḥḥal blevo vid ett besök i Tanger fasttagna som rebeller och fingo med ett halvt års fängelse plikta för sina sympatier för Mûläi Ḥâfiḍ innan denne blivit sultan. Den förstnämnde lever fortfarande och är, efter vad jag nyligen hört, Raisûlis khalifa, alltså en mäktig man; ty Raisûli är för närvarande den faktiska härskaren över norra Marockos bergsstammar. Sîdi ʿAbdrráhmans yngre son, Sîdi Mokht^sar, besökte mig en sommar då jag bodde i en trädgård utanför Tanger; jag kände knappt igen honom, så stor hade han blivit. Han hade kommit den långa vägen från Dār l-Ḥjar för att bjuda mig på sin äldre brors bröllop, men tyvärr kunde jag ej antaga inbjudningen. Jag har ofta under senare år kastat längtansfulla blickar på Andjras blånande berg, men Dār l-Ḥjar har jag inte återsett.