VIII. Det onda ögat

I likhet med många andra folk tro marockanerna att magiska krafter gömmas i den mänskliga blicken. Denna föreställning är av särskilt intresse på grund av det inflytande den utövat på den dekorativa konsten och kan därför förtjäna ett kapitel för sig.

Genom ögat kunna onda önskningar överföras på den person eller sak på vilken blicken riktas. Ett sådant överförande försiggår lättast om blicken åtföljes av ett yttrande; man påstår att den farligaste av alla människor är den som har ett elakt hjärta och en skämtsam mun. Ja, vissa yttranden kunna åstadkomma skada även om ingen dålig avsikt förefinnes; den som prisar en sak som tillhör en annan måste ovillkorligen tillägga frasen , ”välsignad vare Gud”. Likaså kan blicken ensam för sig medföra olycka: det finns ögon som utstråla ofärd ofrivilligt. Man berättar om fäder som dödat sina egna barn blott och bart genom att se på dem.

Vissa personer och hela familjer ha dåligt rykte om sig för |214|sina ögons skull. Den djupögde, den enögde och den som har ögonbrynen förenade över näsroten äro särskilt farliga. Blåa och gråa ögon injaga också mycken fruktan i trakter med arabisktalande befolkning, där sådana ögon äro sällsynta och därför göra ett hemskt intryck; i Jbel lă-Ḥbíb stirrade en av Buʿassabs söner på mig och utbrast: ”Du har förskräckliga ögon!” Men i Stora Atlasbergen, där blåögda personer icke äro några rariteter, är man inte heller rädd för dem. Såsom vi tidigare sett, ha kvinnor farliga ögon; detta är i synnerhet fallet med gamla kvinnor och brudar.

Vissa personer äro också i högre grad än andra utsatta för faran att skadas av medmänniskors onda ögon: detta gäller om små barn, i synnerhet gossar, brudar och brudgummar samt barnsängskvinnor. Den som är rädd för det onda ögat faller lätt offer för det. Detta är i överensstämmelse med den allmänna principen att fruktan leder till ofärd; om till exempel en person som köper en mulåsna befarar att den inte är god, kommer någon olycka att hända den, varemot övertygelsen om dess förträfflighet verkar som ett slags olycksfallsförsäkring. Faran att skadas av onda ögon är också mycket stor medan man äter, ty då intränger ofärdskraften raka vägen i kroppen. Att intaga föda i närvaro av hungriga åskådare är detsamma som att ta in gift.

Den förödelse det onda ögat åstadkommer är ofantlig. Man påstår att det ”äger två tredjedelar av begravningsplatsen” - för att inte tala om dess härjningar bland husdjur, fruktträd och annan egendom. Och så fullt och fast tror man på dess skadekraft, att om någon olyckshändelse inträffar vid en fest, där en person som är känd för att ha onda ögon är närvarande, denne hålles ansvarig för olyckan och måste gottgöra skadan.

Mot en sådan fiende försöker man naturligtvis skydda sig med alla upptänkliga medel. Det säkraste medlet är att helt och hållet undvika onda blickar. En person som anses för farlig på grund av sina ögon får inte slå upp sitt tält i det omedelbara |215|grannskapet av sina kamraters, ej heller får han besöka fester eller andra tillställningar där flera människor äro församlade. Man undviker så mycket som möjligt att tala om sina egna angelägenheter i andra personers närvaro, ty ”i en sluten mun flyga inga flugor”. Bär man mat från ett ställe till ett annat, så bör man hålla den övertäckt; annars måste man bjuda varje person man möter på vägen, och i synnerhet varje kvinna, att smaka på maten. Vill man äta i en annan persons närvaro, så måste man be honom deltaga i måltiden, och endast en nära vän har rätt att säga nej därtill.1 Har man haft söner som i barndomen dödats av onda ögon, så föreger man att nästa son är en flicka. Och för att skydda sina barn mot avundsjuka blickar ger man dem stundom namn som äro vanliga endast bland slavar.

I en del fall söker man b r ä n n a den farliga blicken. Om en främling inträder i ett hus där det finns en ny matta, sveder husmodern fransen av mattan; och ett vanligt botemedel för sjukdom är att bränna en bit alun och låta patienten inandas röken, varvid ”ögonen” som visa sig på den brända alunbiten representera ögonen som vållat sjukdomen. I andra fall söker man f ö r b l i n d a det onda ögat: till exempel genom att kasta jord i synen på personen som ser på en, eller genom att krama ut saften ur ett granatäpple över hornen på en av oxarna som spänts för plogen då man skall börja höstplöjningen. Eller också söker man s t i c k a ut det onda ögat genom amuletter bestående av igelkottstaggar eller tistelstjälkar.

En annan metod är att a v l e d a den farliga blicken. Då en ung man, fin och putsad och med bössa på axeln, går ut till |216|fest och på vägen möter någon som kan antas kasta avundsjuka blickar på honom, lägger han händerna på ryggen, sträcker ut högra handens långfinger mot vänstra handens flatsida, vänder tungan bakåt i munnen och viskar sakta: ”Må Gud låta din blick flyga sin kos!” Mycket ofta användes som skyddsmedel något föremål som har till uppgift att draga till sig det första ögonkastet, i vilket den huvudsakliga faran alltid ligger. För detta ändamål upphänges i köks- eller fruktträdgården huvudskålen eller något annat ben av en åsna eller häst, eller en sotig gryta; och under tröskningstiden lägges på sädeshögen en stor jordklimp.

Ett ytterst vanligt medel att skydda sig mot onda ögon är att å t e r k a s t a den ur ögat utstrålande skadekraften, . Detta sker i främsta rummet med tillhjälp av handen. Om marockanen tror sig vara i fara att skadas av en annan persons onda blick och inte anser sig bunden av några artighetshänsyn, sträcker han ut högra handens fingrar i riktning mot den andras ögon och säger: (eller, på schelḥa, ), ”fem i ditt öga”. Eller också utför han samma gest först med högra och sedan med vänstra handen, bifogande orden , varvid diminutivet , ”lilla fem,” representerar vänstra handens fingrar. Härmed avser han enligt folkets egen utsago att återkasta ögats skadekraft på den som ser på honom; men det är möjligt att han på samma gång tycker sig sticka ut det onda ögat med de utsträckta fingrarna.

Om sålunda handen med dess fem fingrar betraktas som ett skyddsmedel mot onda ögon, är det lätt begripligt att detsamma är fallet med varje avbild av handen eller dess fingrar. Inom magin försvinner skillnaden mellan verklighet och bild, och vid bildens naturtrohet fästes ej heller någon vikt. Små flata silverstycken föreställande en hand äro mycket vanliga amuletter mot onda ögon; och i vissa städer, till exempel Marráksch, finns det knappast ett hus och allra minst en handelsbod på vars |217|vägg icke en hand eller fem fingrar äro återgivna på ett eller annat sätt. Än finner man där en klumpigt målad hand med utspärrade fingrar, än endast främre delen av en hand starkt stiliserad, än fem fingrar förenade genom en horisontal linje, men vanligast fem fristående streck, längre eller kortare, som stundom reducerats till nästan punktlika fläckar. Figurerna äro målade med tjära, rödmylla, henna eller blåning. Fig. 1-5 framställa en serie av dessa olika typer. Icke sällan äro de fem fingrarna försedda med ett skaft från vilket de utgå (fig. 6-8).

Av dessa väggmålningar framgår att man huvudsakligen fäst sig vid fingrarnas antal. I själva formeln som åtföljer den skyddande gesten med handen - ”fem i ditt öga” - nämnes ju ej heller ordet ”finger” utan i stället endast talet fem. Detta tal har sålunda i och för sig blivit ett skyddsmedel mot onda ögon. Om en person betraktar en sak som tillhör en annan och därvid låter ett beundrande undfalla sig, så avvärjer föremålets ägare genast den hotande olyckan med orden , ”fem och femton”. Om en resa räcker fem dagar, anser sig den resande vara i någon mån skyddad mot onda ögon genom dagarnas antal. Och uttrycket , som betyder torsdag, eller ordagrant ”den femte dagen [i veckan]”, antages likaledes äga skyddande kraft; om en far hör någon prisa hans lilla son, svarar han: ”Han är född på en torsdag.” Till den grad har femtalet associerats med föreställningen om onda ögon, att det anses för opassande att nämna detta tal, och över huvud varje tal innehållande en femma, i närvaro av en överhetsperson. I stället för 5 säger man 4 och 1; och i stället för 15, 25 o. s. v. säger man antingen 14 och 1, 24 och 1 o. s. v. eller |218|16 minus 1, 26 minus 1 o. s. v. Stundom hör man också i stället för , ”fem,” uttrycket , som betyder ”din hand”.

På grund av sin skyddande kraft användes femtalet på mångahanda sätt i amuletter mot onda ögon. En vanlig amulett av detta slag är en bönskida innehållande fem bönor. Fig. 9 och 10 framställa två amuletter från stammen Mnáṣara, av vilka den ena består av fem snäckskal fästa vid en tyglapp och den andra av glaspärlor av fem olika färger grupperade i två cirkelformiga räckor. En annan amulett är en femuddig stjärna som uppritats utan att pennan lyfts från papperet (fig 10 a). Fig. 11 och 12 återge två amuletter av en mycket allmänt förekommande typ, den så kallade eller ”femman”. Dessa amuletter utgöras af två tunna silverplåtar med iögonenfallande upphöjningar - dels bucklor i plåten, dels färgade glasbitar - vilka bilda två femmor, en större och en mindre, med glasbiten i mitten gemensam för båda.

På de två sistnämnda amuletterna äro upphöjningarna grupperade korsformigt, och dessutom äro de mot varandra stående upphöjningarna i den inre gruppen faktiskt förenade genom ett kors. En kombination av femma och kors anträffas även på fig. 13-15, föreställande delar av kvinnosmycken som på samma gång äro amuletter mot onda ögon. I mitten av den första av dessa amuletter befinner sig en rundel omgiven av fyra korsformigt ställda, dropplika upphöjningar, och i mitten av de två senare en rundel omgiven av ett dubbelkors. Rundeln och dubbelkorset representera tydligen de två femmorna som framställas på genom bucklor och en eller flere glasbitar. Men |219|även det enkla korset, bestående av två varandra vinkelrätt skärande linjer utan särskilt markerad mittpunkt, förekommer som skyddsmedel mot onda ögon. Sålunda ser man ofta ett litet svart kors tatuerat på högra handens ringfinger både på män och kvinnor. I en del trakter ha kvinnorna små kors tatuerade i ansiktet. Och bland vissa berber söder om Fez är det brukligt inom familjer som förlorat flera barn genom döden att skydda den nästfödde sonens liv genom att tatuera ett kors på hans nästipp. Fig. 16 föreställer ett skyddsmärke mot onda ögon som jag sett målat med henna på huvudet av en vinthund.

Ehuru korset självt uppfattas som en femma, frågar man sig varför femman så allmänt framställes i form av ett kors. En anledning härtill är måhända den att korset betraktas som en avledare av den ur ögat utstrålade skadekraften; i min bok om moralens uppkomst och utveckling har jag visat att det i vissa andra fall tjänar ett liknande ändamål. I stället för att skada den person eller sak på vilken blicken riktas skingras ofärdskraften av korset i alla fyra väderstrecken. Det är därför en briljant idé att anbringa ett kors på den mest framskjutande delen av ansiktet, nästippen.

Figurer som innehålla femtalet anträffas allmänt på bössor, lerkärl, brickor, väskor, vävnader och andra föremål. Sådana figurer betraktas mycket ofta som rena ornament. Men att de ursprungligen haft en magisk karaktär, framgår tydligt icke endast av deras likhet med amuletter och skyddsmärken utan även därav att de fortfarande i flera fall uppfattas som |220|skyddsmedel mot onda ögon på samma gång de tillfredsställa prydnadsbegäret. Några avbildningar av ornament och mönster som förekomma på olika slags föremål skola giva läsaren en föreställning om i huru hög grad den skyddande åtbörden med handen, ”fem i ditt öga”, ligger till grund för morernas dekorativa konst.

I Antellska samlingarna i Helsingfors befinner sig en kollektion av lerkärl från Rīf i nordöstra Marocko, som har att uppvisa talrika målningar föreställande händer (fig. 17 och 18). I många fall har bålen följt med för fullständighetens skull, ehuru islam förbjuder avbildandet av levande varelser. På fig. 18 synas jämte två par händer även två par utsträckta fingrar, vilka påminna om italienarnas sätt att skydda sig mot onda ögon. Att i dessa målningar uppdraga gränsen mellan magi och dekorativ konst låter sig icke göra. De utföras av kvinnorna, som äro bevandrade i magins hemligheter bättre än männen.

De på planschen på sid. 221 avbildade mässingshänderna äro både amuletter och prydnader. De höra till taklampor förfärdigade av judar i södra Marocko, som äro fullt ut lika rädda för onda ögon som morerna.

N:o 4 och 10 på samma plansch föreställa två dolkar, som både skyddas och prydas av fem på slidan och skaftet anbragta figurer. I det ena fallet (n:o 4, föreställande en dolk från Rīf) bestå dessa av tre kvadratformiga och två runda ”ögon” i slidans plan, på den andra dolken (n:o 10) av fem starkt framträdande upphöjningar. Av denna senare typ, som allmänt förekommer bland berberna i östra delen av Stora Atlasbergen, har jag sett flera exemplar, och upphöjningarnas antal har utan un|221|dantag varit fem. Jag har av infödingarna själva uttryckligt gjorts uppmärksam på att de tjäna till att skydda dolken eller dess bärare mot onda ögon.

Fig. 19 framställer ett handmönster, som befinner sig på det på planschen avbildade draperiet (n:o 1). Dess likhet med ett tidigare avbildat skyddsmärke på hus (fig. 7) är påfallande.

|222|

Fig. 20 framställer ett ornament som är broderat på ett sadel- eller hästtäcke från Glawi, avbildat på planschen på sid. 221 (n:o 8). Originalet till fig. 21 befinner sig på en berberbössa. Fig. 22 återger samma mönster fördubblat. Att detta på metallarbeten allmänt förekommande ornament representerar två femmor med gemensamt centrum bevisas därav att varannan sidofigur är glanslös och varannan glatt. Vi ha sålunda kommit till den åttabladiga rosetten, som vare sig med eller utan centralfigur och med bladen broderade i olika färger mycket ofta anträffas på väskor. De på planschen avbildade väskorna (n:o 5 och 6) äro typiska exempel på detta ornament.

På en annan läderväska (planschen på sid. 221, n:o 7) förekommer det på fig. 23 återgivna ornamentet, som är ett mellanting mellan åttabladig rosett och dubbelkors med markerad mittpunkt. Fig. 24 och 25 framställa ornament eller skyddsmärken målade på läderpungar. De ge tydligt vid handen att punkter eller rundlar av den på fig. 11 och 12 förekommande typen och i kors ställda streck äro uttryck för en och samma idé - femtalet.

Om läsaren nu jämför fig. 20-25 med fig. 11-16, så måste likheten befinnas slående. De figurer med vilka marockanen dekorerar sina föremål äro till stor del identiska eller nästan identiska med de figurer, innehållande femtalet, genom vilka |223|han söker skydda sig själv eller sina husdjur mot sin nästas onda ögon. Och i många om icke alla här anförda fall avser ornamentet icke endast att pryda utan även att skydda föremålet på vilket det förekommer. Detta är fallet både med de enklare figurerna och med den åttabladiga rosetten. Den sistnämnda anträffas som skyddsmärke på ömse sidor om portar.

Från dubbelkorset och den åttabladiga rosetten ha emellertid nya figurer utvecklat sig. Genom att sammanbinda ändpunkterna av de varandra vinkelrätt skärande linjer som bilda de båda enkelkorsen, har man erhållit de två inom varandra ställda kvadraterna, ett ornament som har stor utbredning inom metall- och träslöjden samt broderiet. Fig. 26 och 27 äro hämtade från ett och samma broderi (planschen på sid. 221, n:o 1) där de befinna sig vid sidan av varandra. Att fig. 26 uppfattas som ett dubbelkors, synes därav att de båda enkelkorsen äro utförda i olika färger; och många omständigheter tyda på att de inom varandra ställda kvadraterna uppkommit ur ett dubbelkors. Då hantverkaren skall måla dubbelkvadraten på en träskiva, uppdrar han först ett dubbelkors, som han sedan övermålar. På fig. 27 finna vi också att det ena korset delvis bibehållits inom kvadraterna, varjämte de punkter i vilka de bägge korsen skulle skära kvadraternas sidor ifall de funnes i sin helhet, äro tydligt markerade. Att kvadraternas sidor endast äro att betrakta som sammanbindningslinjer mellan ändpunkterna av två kors som bestå av radier i en cirkel, synes vidare därav att samma punkter stundom sammanbindas icke med räta linjer utan med båglinjer, vilket natur|224|ligtvis ger figuren ett från dubbelkvadraten avvikande utseende. Fig. 28 och 29 framställa ornament som befinna sig i mitten av två metallbrickor. Båda kunna osökt härledas ur samma figur, dubbelkorset. Endast sammanbindningslinjerna variera. På fig. 28 äro de räta, på fig. 29 buktiga.

Man frågar sig varför en sammanbindning över huvud ägt rum. Måhända är begäret efter omväxling, strävandet att åstadkomma nya former, en tillräcklig förklaringsgrund; men man kan också tänka sig en annan anledning därtill. Vi skola i det följande se att inte endast handen och femtalet utan även bilden av ett öga eller ögonpar användes som skydd mot den farliga blicken, och att dessa skyddsmedel med stor förkärlek kombineras med varandra. Såsom framgår av ”ögonen” på dolken från Rīf (planschen på sid. 221, n:o 4) samt av vissa amuletter mot onda ögon (se fig. 12), avbildas ögat även kvadratformigt. Det antagandet ligger då rätt nära till hands att dubbelkvadraten representerar ett ögonpar. Det är att märka att dubbelkvadraten, uppritad på ett papper, antingen ensam eller tillsammans med några magiska ord och; tecken, tjänar som amulett mot onda ögon. Och den förekommer som huvudfigur på ett av de amulettartade handornament som det redan tidigare varit fråga om (se |225|planschen på sid. 221, n:o 2), medan man på andra liknande amuletter anträffar de två inom varandra ställda trianglarna (se planschen på sid. 221, n:o 3) - en figur som med ännu större sannolikhet förefaller att vara ett stiliserat ögonpar.

Av dubbelkvadraten har inom träornamentiken erhållits den rena, på allt innehåll blottade åttahörningen, dels därigenom att alla inom figuren fallande linjer övermålats, dels därigenom att av figurens hela inre gjorts ett hål. Träskivor försedda med ett större antal sådana åttahörniga hål användas såsom fönster (fig. 30).

I dubbelkvadraten befinna sig de sammanbundna punkterna - åttahörningens hörnpunkter - på lika avstånd från medelpunkten, d. v. s. det till grund för figuren liggande dubbelkorset bildar radier i en cirkel. Men det kan också inträffa att de båda korsens ändpunkter befinna sig på olika avstånd från medelpunkten. Fig. 31 föreställer en silveramulett mot onda ögon som innehåller tre femmor med gemensamt centrum, grupperade i form av kors av växlande längd. Om de fyra sidorundlarna i varje femma sammanbindas med räta linjer, erhållas de tre olika stora kvadraterna på fig. 32, som likaledes avbildar en amulett mot onda ögon. Att dessa kvadrater genom sina hörnpunkter i förening med den gemensamma medelpunkten representera femtalet är så mycket påtagligare, som den största femman är tydligt utmärkt genom särskilda ornament. Samma antagande bestyrkes även av fig. 33, som uppvisar ett av brokiga tyglappar utfört mönster bestående av en större och en mindre kvadrat, den ena ställd inom den andra alldeles på samma sätt som de två inre |226|kvadraterna på fig. 32 men med alla åtta hörnen markerade genom - en färgad rundel - alltså en dubbelfemma såväl som en dubbelkvadrat.

Femtalet framställes sålunda mycket ofta i dubbel form: genom en dubbelfemma, ett dubbelkors eller en åttabladig rosett med gemensamt centrum för de båda femmorna. Anledningen härtill är måhända i viss mån den att den avvärjande gesten som ligger till grund för femtalets skyddande kraft är särskilt effektiv om den utföres både med högra och vänstra handen. Denna förmodan stöder sig därpå att den inre femman på amuletter av den av fig. 11 och 12 angivna typen benämnes med samma namn som vänstra handens fingrar i formeln som åtföljer gesten med handen, nämligen , ”lilla femman”. Men såsom fig. 31 utvisar, händer det att femtalet på amuletter representeras icke endast dubbelt utan även tredubbelt, och samma mångdubblingstendens återfinna vi inom ornamentiken. Sålunda förekomma en tolvbladig rosett med gemensamt centrum för de tre femmorna och en sextonbladig rosett - ett mycket vanligt mönster, varpå mittelornamenten på fig. 28 och 29 kunna tjäna som exempel. Fig. 29 visar mycket tydligt hurusom två blad bildats av vart och ett av de ursprungliga åtta. I den på sid. 227 återgivna interiören finnas två tolvbladiga rosetter inom var sin dubbelkvadrat på kransen över ingången till det inre rummet, medan en sextonbladig rosett befinner sig i mitten av det stora väggornamentet, som är amulett såväl som prydnad. Den sistnämnda rosetten är själv centralfigur i en femma vars övriga delar utgöras av fyra händer. Men förutom dessa händer finnas på kransen invid taket två andra med icke mindre än sju fingrar vardera. Händer med sex eller sju fingrar äro långt ifrån ovanliga amuletter mot onda ögon.

Jämte handens fingrar finns det ett annat medel att återkasta onda ögons ofärdskraft, nämligen bilden av ett öga eller ögonpar eller något som påminner om ett öga. Om kan |227|(överföras med blicken, kan det också kastas tillbaka på ett liknande sätt. Vi komma härigenom till en ny klass av skyddsmärken och ornament.

Fig. 34 och 35 återge tvenne väggmålningar som jag anträffat i ett moriskt kafé i Tanger. De äro skyddsmärken föreställande händer och ögon. På fig. 35 är ett av ögonen avbildat kvadratiskt och ställt inom det andra - en omständighet som tyckes tala för sannolikheten av min förmodan att dubbelkvadraten föreställer ett ögonpar. Fig. 36 återger ett broderimönster (från draperiet framställt på planschen på sid. 221, n:o 1), bestående av ett ögonpar och en hand, den senare av samma typ som fig. 7. Fig. 7 och 8 innehålla likaledes en kombination av hand och öga; de runda fläckarna föreställa nämligen ögon. De äro här placerade så, att de tyckas snarare illustrera gesten ”fem i ditt öga” än framställa ögon som återkasta .

Fig. 37 föreställer mittelpartiet av en amulett bestående av glaspärlor av olika färg. I sin helhet innehåller amuletten fem |228|ögonpar, av vilka endast de två mittersta synas på bilden. Flickorna i stammen Mnáṣara som gåvo mig föremålet riktade särskilt min uppmärksamhet på ögonparen och deras skyddande kraft. Det är troligt att även glasbiten i mitten skall föreställa ett öga.

Fig. 38 återger en målning på utsidan av en liten ask i vilken man förvarar guld. Målningen har utan tvivel till uppgift att skydda asken och dess innehåll för avundsjuka blickar. Ögon av en liknande typ återfinnas på lerkärlen från Rīf (fig. 17 och 18).

Ett av de mest iögonenfallande mönster som tron på onda ögon givit upphov åt finnes på Atlasberbernas kappor (fig. 39). Baksidan av kappan upptages till stor del av ett kolossalt öga, vanligen brandgult, med ett broderi i mitten, som tydligen skall föreställa pupillen. Mönstret varierar något - såsom framgår av de exemplar som befinna sig i de Antellska samlingarna - men grundidén förblir densamma. Man skyddar sig på detta sätt mot fiender som hota en i ryggen.

Fig. 40-43 framställa flera ögonpar av olika typer. Originalen, utförda i benmosaik, befinna sig på berberbössor från södra Marocko och äro säkert avsedda att tjäna som skyddsmärken. Av särskilt intresse är det stiliserade människohuvudet, som följt med för ögonens skull.

Fig. 44 föreställer ett ornament målat på en liten mässingsask som marockanen använder som fodral för sin bönbok. Rundeln i mitten utgöres av en ljusblå glasbit; blåa ögon äro, som sagt, särskilt ägnade att överföra, och därför även att återkasta, . Mönstret är en kombination av ögon och dubbelfemma. Kring |229|ögat i mitten äro grupperade fyra ögonpar (”femman”) och dessutom fyra enkla ögon (”lilla femman”). Och alla dessa figurer äro inneslutna i ett stort öga. Många av de figurer som det tidigare varit fråga om uppvisa en kombination av femma och öga. På fig. 11 och 12 är dubbelfemman framställd i form av ögon, av vilka den blå glasbiten i mitten ådrar sig särskild uppmärksamhet. På fig. 10 med dess fem färger finnas två ögon. Fig. 13, 14, 15, 21, 22, 23, 28, 29, 32 och 33 samt väggornamentet i interiören på sid. 227 ha ett öga som centrum. Fig. 21, 23, 24 och 25 föreställa ett öga. Den på planschen på sid. 221 n:o 7, avbildade väskan skyddas av flera ögon, av vilka vart och ett innehåller en dubbelfemma (se fig. 23). De fem snäckskalen på fig. 9 äro skyddsmedel mot onda ögon icke blott på grund av sitt antal utan även emedan de genom sin form påminna om ögon. Liksom femtalet har blivit ett magiskt skyddsmedel på grund av fingrarnas antal, så ha det runda och det buktiga blivit det på grund av ögats form. Krökta vildsvinsbetar (se fig. 32) och lejonklor äro eftersökta amuletter. Judarna i södra Marocko förfärdiga silveramuletter föreställande en halvmåne; och i gamla puniska inskrifter innehållande figurer som tydligen äro avsedda |230|att utgöra skyddsmedel mot onda ögon framställes ögat i form av en halvmåne med pupillen antingen fäst vid halvmånen eller lösgjord därifrån - vilket ger oss anledning att förmoda att den turkiska halvmånen med stjärnan ursprungligen varit en amulett mot onda ögon. Måhända beror även hästskons användande som amulett mot onda ögon på dess form. I Fez ser man hästskor upphängda i bodar, hus och trädgårdar.

Ögat framställes även som en triangel. Fig. 45 återger ett mönster på ett bössfodral av läder, och det är så gott som säkert att det skall föreställa ett öga. I detta fall lämpar sig den triangulära formen efter materialets beskaffenhet. Bergsborna i norra Marocko ha också stora triangelformiga figurer på sina väskor sida vid sida av små cirkelformiga ”ögon” intryckta i lädret med något runt verktyg. Men om ögat sålunda avbildas som en triangel, ligger det nära till hands att antaga att de två inom varandra ställda trianglarna med en liten rundel i mitten representera ett ögonpar med gemensam pupill. Denna figur har en mycket vidsträckt användning. Den förekommer till exempel på marockanska mynt (fig. 46), och uppritad på papper och försedd med inskriptioner från koranen tjänar den som amulett mot onda ögon. Stundom anbringas ett litet ”öga” vid vart och ett av trianglarnas hörn, såsom synes av fig. 47, som föreställer en amulett från Fez. En av de på planschen på sid. 221 avbildade mässingshänderna (n:o 3) innehåller två inom varandra ställda trianglar med ett intressant ögonornament inom den av trianglarna bildade sexhörningen.

Fig. 48 uppvisar en annan ögontyp: en rundel föreställande |231|själva ögat jämte ett stiliserat ögonbryn. Tousi hade denna figur tatuerad på sin arm, och han uppgav att den förekom allmänt i hans hemtrakt, Schawîa. Jag har också sett den på berber i mellersta Marocko, som ha den tatuerad ovanom näsan. Anledningen till att ögonbrynet här framställes i form av två vinkelben är tydligen den att det är lättare att i huden inrista två räta linjer än en båglinje. En påfallande likhet råder mellan detta tatueringsmärke och fig. 49, som är hämtad från ett sadel- eller hästtäcke från Glawi (planschen på sid. 221, n:o 8), på vilket originalet är broderat i brokiga färger. Ögat är här triangelformigt, medan ögonbrynet är återgivet på samma sätt som på tatueringsmärket. Skall nu denna figur vävas i stället för att broderas, måste den naturligtvis avpassas efter vävnadsteknikens fordringar. Jag vågar förmoda att fig. 50 och 51 återge rader av sålunda modifierade ögon och ögonbryn. Dessa och liknande mönster förekomma ytterst allmänt på berbernas mattvävnader (se planschen på sid. 221, n:o 9). De undergå både kombinationer och förenklingar av olika slag. Sålunda har man genom att ställa två rader av ögon och ögonbryn emot varandra erhållit ett mönster där kvadraten, icke triangeln, är den förhärskande figuren (se planschen på sid. 221, n:o 9). En annan kombination av de två ögonraderna, i förening med en fördubblingsprocess - mycket vanlig inom ornamentiken - har lett till mönstret som återges av fig. 52 (se planschen på sid. 221, n:o 8). Å andra sidan förefaller det som om den enkla zigzaglinjen (fig. 53 och 54; se också planschen på sid. 221, n:o 8, vänstra kanten) vore en rad av stiliserade ögonbryn. Fig. 53 är |232|alldeles identisk med ögonbrynslinjen på fig. 51; den enda skillnaden mellan de två mönstren är den att ögat självt har utelämnats på fig. 53. Detta mönster förekommer på precis samma mattor eller vävnader som ha att uppvisa det fullständiga mönstret.

Ögonbrynstypen förekommer även inom arkitekturen. Jag ber läsaren lägga märke till kanten av valvbågen som förenar de två pelarna i interiören på sid. 227. Likheten mellan de där befintliga figurerna och fig. 49 är så påtaglig, att de måste betraktas som olika varianter av ett och samma mönster. Och detsamma gäller om de åtta i rad ställda figurerna på interiörens väggdekoration, som befinna sig ovanom ”femman” och nedanom det övre ögonornamentet.

Man skall måhända anmärka att jag genom att härleda en stor del av marockanernas mönster ur tron på det onda ögat förbisett möjligheten att de kunna vara lånade från andra folk. I själva verket veta vi att flera av dessa mönster ha en vidsträckt utbredning och äro urgamla. Men vi veta också att tron på det onda ögat är utbredd över hela medelhavsområdet, Indien, Persien och andra trakter av Asien, och att handen och bilden av ett öga äro allmänt förekommande skyddsmedel mot onda ögon. Dessa skyddsmedel anträffas i överflöd ovanför gamla puniska inskrifter, och vid sidan av dem finna vi där figurer sådana som den fyrbladiga och åttabladiga rosetten med en rundel i mitten. Ingenting är naturligare än att människorna försöka, så gott de kunna, skydda sig och sina ägodelar mot den fara som efter deras förmenande hotar dem från medmänniskors missunnsamma blic|233||234|kar. Och det är redan på denna grund sannolikt att tron på det onda ögat utövat ett betydligt inflytande på den dekorativa konsten, ehuru detta inflytande hittills nästan helt och hållet undgått konsthistorikernas uppmärksamhet.

Lästext

VIII. Det onda ögat

Faksimil