Lästext
III. Marockanska bröllopsbruk
Den nyårsnatt då det tjugunde seklet inbröt befann jag mig med scheriffen på Atlantiska oceanen någonstädes utanför Spaniens kust. Vi voro nu på återfärd till Marocko, där jag skulle fortsätta mitt avbrutna arbete. Jag hyrde mig sedan ett hus utanför Tanger men företog på våren, vid tiden för muhammedanernas ”stora fest” - l-ʿăîd l-kbīr - en utflykt till en by i stammen Gharbîya, där scheriffen äger jord, som sultanen på sin tid förärat hans helige farfar, och hans farbröder och kusiner nu regerade som små envåldshärskare. Men exkursionen utsträcktes sedan till grannstammen Ṣáhel, Laraiche och Alcazar.
I september bosatte jag mig på landet, i byn Brīsch i Gharbîya, vid Atlantens strand. Byn består dels av hyddor uppförda av sten och lera, dels av kamelhårstält; i de förra bo inflyttade |76|bergsbor, i de senare slättaraber. Själv slog jag upp mitt läger i en fikonträdgard, där jag för första gången fick njuta av en höst i Marocko. Den ena dagen efter den andra, i oavbruten följd, strålar solen från en klarblå himmel. Luften är lagom varm och baden vid stranden härliga. Om nätterna kommer då och då en regnskur. De första grässtråna och blommorna spira upp ur den förbrända marken. Fikonträden ha redan fällt sina blad, men här och där spricka nya ut i stället, överdragande grenarna med en späd grönska i förtid. Träden drömma, säger folket.
Byamännen hålla på med höstsysslorna. Majsen ligger samlad i små runda högar på sandbacken. Ett par hästar eller oxar svänga om på högarna, tröskande säden med sina hovar. Men man gör sig ingen brådska. Karlarna ligga mest i grupper utsträckta på marken, prata och röka kīf - de sönderhackade bladen och stjälkarna av indisk hampa. De små gossarna valla boskapen, de större gå och slå dank. Kvinnorna sköta hushållsbestyren och synas sällan. Över hela byn vilar en stämning av lättja och förnöjsamhet. Marockanens ideal är att göra ingenting och liden blir honom aldrig lång.
Nu är säsongen för bröllopsfirande inne. Aḥmed, son till en av de mera ansedda männen i byn, skall gifta sig med en flicka från Ṣáhel. Hans far hade hört av en vän, att där fanns en passande brud för sonen. Han gav sig följaktligen i väg för att underhandla och lyckades efter något köpslående pruta ned priset för flickan till femtio spanska silverdollarsstycken. Men |77|innan bröllopet kan firas, måste man rensa vetet som behöves för festen. I små grupper, envar med en flagga, komma kvinnorna från de olika hushållen i byn till brudgummens hem, medförande små presenter av bröd, smör, ägg och ett par slantar. De sätta sig ned i ett tält, som uppslagits för tillfället, med fyra flaggor svajande på taket, och börja rensa säden som ligger i en stor hög framför dem. När de slutat sitt arbete, avfyras några bösskott och byns hela befolkning undfägnas med en festmåltid |78|- männen och gossarna först, kvinnorna sedan. Men Aḥmed deltar inte i festen. Han har hela tiden suttit i en närbelägen olivlund, där byns skyddshelgon Sîdi ʿAbdlḥâdi har sin grav. Han är naturligtvis angelägen om att genom böner och små offergåvor försäkra sig om helgonets bevågenhet och bistånd, nu då han står i begrepp att segla in i äktenskapets hamn. Ty den hamnen är full av blindskär. Såsom det ägnar och anstår en hygglig ung man i Marocko, har Aḥmed aldrig sett sin trolovade. För den händelse att läsaren skulle taga anstöt av att flickan köpts för pengar, vill jag nämna att marockanen å sin sida förvånar sig över att de kristna inte betala någonting för sina hustrur. Han uppfattar naturligtvis detta som ett bevis på att vi anse dem vara ingenting värda.
Priset för en hustru (ṣdaq) är mycket olika i olika delar av Marocko och varierar mestadels även på samma ort. I Fez är det jämförelsevis högt. Personer som alls inte betraktas som förmögna få betala från sjutti till hundra dollars för en jungfru och tretti eller fyrti för en änka eller frånskild hustru, medan priset kan stiga ända till sexhundra dollars om de ungas föräldrar äro rika. I Andjra kan en fattig man få sig en lika fattig hustru för tio dollars eller ännu mindre, varemot inom rika familjer ett- eller tvåhundra dollars betalas för ett gott parti. Men i vissa trakter är brudpriset en gång för alla fastställt av seden, alldeles oberoende av förmögenhetsvillkor och andra omständigheter, ehuru det även i så fall växlar betydligt inom olika delar av samma |79|stam. På en ort i Dukkâla, där jag länge uppehöll mig, utgjorde det endast tjugu méṭqal, nominellt motsvarade åtta mark, medan det på ett annat ställe inom samma stamområde uppgick till tjugu gånger detta belopp Men det är mycket vanligt att hela summan icke utbetalas genast, utan att hälften eller en mindre del därav erlägges först vid den äkta mannens död eller om han förskjuter sin hustru utan skälig anledning. Det är att märka att ṣdaq helt och hållet eller delvis kommer hustrun till godo: då fadern bortgifter sin dotter, håller han på sin höjd en del av den mottagna summan för egen räkning och använder återstoden eller ofta nog alltsammans för dotterns utstyrsel. Men även där ṣdaq i sin helhet tillfaller dottern, kan det ändå mycket väl hända att fadern behandlar henne som en handelsvara. Ty i flera stammar är det sed att mannen förutom ṣdaq erlägger en s. k. mákla eller ṭáʿmamt, som uppgår till ett betydligt högre belopp och oavkortad behålles av fadern. Denna kan väl vara en kvarleva av de gamla berbernas brudköp, ehuru mákla är ett arabiskt ord, som betyder ”mat”, och ṭáʿmamt är en berberiserad form av det arabiska ʿămâma, som betyder ”turban”. Berberna ha nu över huvud en synnerligt stark benägenhet att i sitt språk upptaga arabiska ord. Ṣdaq ellet ṣadāq, som det heter i skriftspråket, är däremot en av den muhammedanska rätten föreskriven institution av arabiskt ursprung. Den erfordras för ingående av lagligt äktenskap.
Vad beträffar Aḥmeds obekantskap med sin blivande hustru |80|vill jag tillägga, att särskilt bland de arabisktalande bergsborna i norra Marocko könen äro så strängt avskilda från varandra att inklinationspartier äro omöjliga. Den unga mannen kan naturligtvis ba sina önskningsmål, som han på omvägar låter komma till sina föräldrars kännedom - själv kan han inte anständigtvis tala med dem om saken - men det vanliga är nog att de på egen hand utvälja åt honom en hustru, och i en del fall göra de det medan sonen ännu är en ung gosse. De sköta också om frieriet med tillhjälp av en eller flere talmän. Detta tillgår på något olika sätt i olika trakter. Följande skildring hänför sig till Andjras bergsbor.
Sedan den unga mannen genom någon äldre anförvant låtit sina föräldrar veta, att han icke har någonting att invända mot deras val av hustru, eller de å sin sida gått in på hans önskan, beger sig modern till flickans mor för att se hur landet ligger. Om den senare är emot partiet, förklarar hon att flickan redan |81|är förlovad, vare sig det är sant eller inte, varemot ett marḥabâ bikum, ”välkommen”, är ett säkert tecken på att hon är med om saken. De två mödrarna komma i så fall överens om dagen när frieriet skall ske, och det kan knappast råda något tvivel om utgången, då modern vanligen bestämmer över sin dotters hand. På den utsatta dagen infinner sig den unga mannens far med byns skolmästare och två andra aktade män för att underhandla med flickans far; och de komma inte tomhänta utan föra med sig gåvor av ljus och socker eller salt smör och honung. De hälsa honom med frasen ḍăif nă llah, ”jag är Guds gäst”, och få ett marḥabâ bikum till svar. De bjudas på te och mat, varpå skolmästaren frågar flickans far om han vet i vilket ärende de kommit.
Jag stannade inte tillräckligt länge i Brīsch för att få vara med om Aḥmeds bröllop. Men i stället var jag närvarande vid ett annat bröllop i en grannby - visserligen som snyltgäst. Utklädd till marockan, med gula lädertofflor på fotterna, en vit turban om huvudet och en lång kåpa över kläderna, samt skyddad av nattens mörker, intog jag en blygsam plats i åskådarnas |84|led, då brudgummen högtidligt smordes med henna. Denna ceremoni, som vanligen försiggår före brudens ankomst till det nya hemmet, är en av de viktigaste delarna av bröllopet. Iklädd en vit dräkt, med huvan av sin kappa neddragen över ansiktet och orörlig som en bildstod, sitter brudgummen på gårdsplanen utanför sin boning, medan en av hans kvinnliga släktingar eller - i en del trakter - hans marskalk långsamt stryker det röda färgämnet på hans händer eller högra hand i närvaro av många gäster, som i tur och ordning nedlägga silvermynt på en bricka eller spilkum vid brudgummens fotter. Invid honom står en karl, som ropar ut givarnas namn och nedkallar Guds välsignelser över dem. Kvinnorna sjunga eller ge ifrån sig gälla läten. Musikanterna spela. Karlarna fyra av sina bössor, som äro laddade med löst krut. Men man må inte tro att allt detta buller göres bara för ro skull. Det skall skrämma bort djävlarna och rensa luften från ofärdskrafter. Ty ett bröllop är ett farligt tillfälle, då alla onda makter driva sitt spel och brud och brudgum i all synnerhet måste skyddas mot andar och trolldom och människors onda ögon. Det är därför som brudgummen målas med henna, som både skyddar och renar. Av samma anledning bär han på sig ett svärd eller en dolk eller en bit bergsalt förutom andra amuletter - ty djävlarna äro rädda för stål och salt. Och när ceremonin är över, låter man skålen, i vilken hennan blandats med vatten, falla till marken och gå i kras, för att all ofärd skall gå sin väg.
Men vid sidan av bruk som avse att skydda brudgummen mot hotande faror förekomma vid hennaceremonin andra, som ha till uppgift att bereda honom mer positiva fördelar. Hans vita dräkt skall göra hans liv ljust och lyckligt. För samma ändamål lägges ett ägg eller en fotring av silver i skålen med henna eller på brickan som får mottaga silvermynten. Och dessa själva uppfattas knappast som gåvor i egentlig mening utan fastmer som magiska lyckopengar, som skola föra med sig välstånd |85|i det nya hemmet. Beloppen upptecknas noggrant, ty de måste alla återgäldas vid motsvarande tillfällen i framtiden.
I Fez, där det inte är sed att brudgummen målas med henna, mottar han silvermynt av sina vänner vid det tillfälle då han placerats på en stol för att rakas, medan en negress med myrtenkvistar stänker rosenvatten på håret innan barberaren fullgör sitt värv. Vännerna göra först mynten klibbiga med tillhjälp av sin tunga och fästa dem sedan på brudgummens panna eller kinder. De göra det en och en och få i tur och ordning mottaga en välsignelse för sin gåva, varpå barberaren med handen stryker bort mynten för att bereda rum för nästa givares presenter. Mynten tillfalla icke brudgummen utan barberaren, som på detta sätt kan få en ganska god recett - ända till ett par hundra dollars, om familjen är rik. Sedan brudgummens huvud rakats bäres han i största hast av sina vänner till det s k. dār íslān, ett närbeläget hus som upphyrts eller lånats för att under bröllopet tjäna som festlokal för brudgummen och hans vänner.
Men redan tidigare har en fest firats i den unga mannens hus, nämligen aftonen efter förlovningen. Några tillkallade ngägef - negresser som ha till yrke att assistera Fez-damerna vid festliga tillfällen - klä då ut honom till brud och sätta honom på en med dynor belagd madrass, där han sedan skall sitta med tillslutna ögon på brudars vis. En av negresserna sjunger:
Överallt i Marocko är det brukligt att bruden smörjes med henna, och det är inte endast hennes händer som sålunda målas utan även fotterna och ibland till och med armarna och benen, ansiktet och håret. Hon är som sagt ännu mer utsatt för onda inflytelser än brudgummen; det finns en särskild jinn eller ond ande, benämnd ḫăṭṭaf lă-ʿráis, som har till specialitet att stjäla brudar. Hon renas dessutom genom bad och tvagningar. I Fez går hon tre eftermiddagar å rad till en bastu i sällskap med några kvinnliga anförvanter, av vilka en för med sig ett vaxljus. När de inträda i bastun tändes ljuset och kvinnorna stämma upp ett öronbedövande zġârīt - tydligen för att jaga bort jinnerna, som alltid hålla till på dylika ställen. Sista eftermiddagen skola sju kvinnor hälla över henne sju ämbar ljumt vatten, och sedan målas hon med henna. I en del trakter lägges i hennes högra toffel en synål och litet salt för jinnernas skull, ett |87|silvermynt för att hennes liv skall bli ”vitt” som silver, och en dadel eller ett russin för att hon skall bli ”söt” och angenäm för sin mans familj. Men bruden har också för sig vissa knep för att göra sig till mannens härskarinna. Innan hennes far slaktar gumsen som skall serveras vid kalaset före hennes avfärd från det gamla hemmet, sätter hon sig upp på den och ger den några duktiga örfilar; gumsen gäller nämligen som ställföreträdare för den blivande äkta mannen. Sedan hänger hon ett halsband på den, för att mannen skall bli lika svag och rädd som en kvinna. Och när djuret slaktats och dess mage lagts på ett stort träfat, trampar hon på den, för att mannen skall bli riktigt spak och foglig. Samma afton äter hon gumsens hjärta för att därigenom vinna mannens.
Sedan bruden målats med henna, föres hon till sitt nya hem av brudgummens vänner och släktingar, vanligen av bägge könen, som kommit för att hämta henne; men brudgummen själv har inte gått med och i regeln ej heller hans far. Då bruden på inga villkor får beröra tröskeln eller bara marken med sina skosulor, utbredes ett täcke eller klädesplagg framför henne, när hon skall lämna föräldrahemmet, och hon bäres sedan till djuret som skall föra henne till brudgummens gård. Bland bergsborna är det vanligen en mulåsna och bland slättborna ofta en kamel; men hos några stammar håller man på att det skall vara ett sto, som är ett fruktsamt djur, för att bruden också skall bli fruktsam. I Gharbîya är man däremot av en annan åsikt: där skall djuret vara en hingst, för att det skall födas gossebarn i det nya hemmet. Samma effekt åstadkommes genom att en gosse sitter bakom bruden, men hans uppgift är också att hindra henne från att falla av. I norra Marocko forslas hon till brudgummens gård i en stor låda, som ställts på djurets rygg, men i andra trakter nöjer man sig med att täcka över hennes ansikte. Hon skyddas sålunda för andras onda ögon; och på samma gång skyddas också andra människor för hennes blickar. Ty om bru|88|den ser på en människa eller ett djur, så för det ofärd med sig. Hon är både själv i fara oeh en fara för andra. För den skull vidtagas allehanda försiktighetsmått under hennes färd till det nya hemmet och vid hennes ankomst dit.
I Fez åtföljes bruden av några kvinnor som äro klädda alldeles som hon själv, så att ingen skall kunna skilja mellan dem; härigenom är hon skyddad för trolldom och onda ögon. Om de komma till rinnande vatten kastar en av kvinnorna salt i det, innan bruden går förbi, och man undviker alla broar från vilka man kan se vatten; ty överallt där det finns vatten finns det också jinner. På landsbygden ställer brudparet till ett förskräckligt oväsen. Karlarna som gå framför bruden avfyra den ena salvan efter den andra, så att hon insvepes i ett moln av krutrök. Musikanterna slå på sina trummor och blåsa på sina oboer. Kvinnorna |89|sjunga och drilla i högsta diskant. Vilka djävlar skulle stå ut med ett sådant rumor? Och lika litet tåla jinnerna lukten av krutet. Bakom djuret på vilket bruden rider gå kvinnor av hennes egen eller brudgummens familj och hålla det i svansen för att inte någon illvillig människa må komma och sticka sitt finger i det och genom dylikt trolleri beröva den jungfruliga bruden hennes dyrbaraste ägodel. Om brudskaran passerar en by skynda några kvinnor ut och räcka bruden en skål med mjölk eller stänka mjölk på henne; detta, säger man, skall göra hennes framtid ”vit” och lycklig. Men jag har också hört att man stänker mjölk på bruden och hennes följe för att hindra det myckna skjutandet att föra med sig ofärd - för att hindra fiender att komma och angripa byn med bössa i hand. Och jag är benägen att tro att tanken att skydda byn för ofärd är ett ursprungligare motiv för ifrågavarande bruk än omsorgen om brudens framtid. En brudprocession anses i Marocko för farlig: möter man en sådan på vägen kommer det att gå en illa, och om två brudskaror mötas bombardera kvinnorna varandra med stenar för att drivabort olyckan. I flera trakter är det också sed att då bruden med sitt följe lämnar sitt gamla hem, folket där kastar stenar efter henne, för att - såsom man på ett ställe sade mig - hon skall ta sin ofärd med sig.
Då bruden anländer till brudgummens gård, ledes djuret som hon rider på tre eller sju gånger runt omkring hans hus eller tält, för att olyckskrafterna som hon för med sig skola dunsta bort. Hans mor räcker henne en skål med mjölk eller stänker vatten på henne; det senare påstås leda till regn, som alltid är mycket efterlängtat för skördens skull, men kan också vara en reningsceremoni. I Andjra krossar svärmodern ett ägg mot mulåsnans panna, ”för att bruden skall bli lika vit och röd som ägget och inte bringa ofärd med sig utan göra sin man lycklig”. Sedan kastar hon brödbitar, russin, fikon och valnötter på lådan på djurets rygg, ”för att det alltid skall finnas mycket |90|mat i det nya hemmet”. Bruden tas av sin broder ut ur lådan, och en stark kvinna bär henne på sin rygg in i brudgummens rum under skyddet av täcken, som dölja henne för de kringståendes blickar. Luften genljuder av kvinnornas zġârīt, musikanternas spel och karlarnas skott. Och brudgummens föräldrar traktera gästerna med kŭsksu och kött, medan brudgummen själv sitter tyst i ungkarlarnas krets utan att röra vid läckerheterna. Han väntar på det stora ögonblicket efter mörkrets inbrott, då hans vänner skola föra honom till dörren av brudkammaren.
Något annorlunda går det till hos andra stammar. Bland Aith Yúsi, en berberstam söder om Fez, som jag besökte för några år sedan, går folket i brudgummens by för att möta bruden och hennes följe och stänker på dem mjölk eller vatten. Sedan föres bruden tre gånger omkring byn, innan hon får göra sin entré; men om flera bröllop firas på samma gång, såsom ofta är fallet, måste brudarna vänta på varandra, så att de tillsammans föras omkring byn. Ungkarlarna försöka nu stjäla brudens tofflor eller någonting annat som hon bär på sig, och detta ger anledning till ett våldsamt slagsmål mellan dem och brudsvennerna, som i sitt försvar av bruden energiskt understödas av kvinnorna. Bland dessa berber, som tillåta ett ganska fritt umgänge mellan könen, utses nämligen några unga män till brudsvenner eller imsnein vid det tillfälle då bruden målas med henna. När brudskaran anlänt till brudgummens tält, reser sig bruden i stigbyglarna, med ansiktet vänt mot tältets ingång. Brudgummens mor eller syster räcker henne en bricka med russin, som hon mottar med bägge händerna och kastar bakut över sitt huvud; russinen äro lyckobringande på grund av sin sötma. Svärmodern räcker henne sedan ett lamm, som hon kastar över tältet; det gör att det kommer att födas många lamm i byn. Bruden slår tältet tre gånger med ett spö som hon har i sin hand för att driva bort all ofärd som finns därinne; det vore ju högst förargligt för henne om någon olycka skulle inträffa kort efter |91|hennes ankomst, ty man skulle naturligtvis genast skjuta skulden på hennes olyckliga pannlugg. Hon ställer sig att stå på sadeln, medan brudsvennerna hålla i hennes fotter, rör sina händer tre gånger mot öster, i riktning mot Mecka, och säger varje gång med låg röst: Llâhu kĕbâr, ”Gud är den störste;” detta är ”brudens bön”, ṭázallit n-tslit. Sedan sätter hon sig ned i sadeln och bäres med sadel och allt in i brudgummens tält av en av brudsvennerna, som därpå för sadeln tillbaka till hästen. Svärmodern slår kŭsksu i hennes schal, hon går ut med ansiktet fortfarande övertäckt, låter hästen äta tre gånger av kŭsksun och kastar resten i synen på den; eljest skulle stoet dö eller bli ofruktsamt, emedan bruden ridit på det. När hon återvänt till tältet tar en brudsven henne på sin högra axel; svärmodern räcker henne en smörklimp, som hon gnider mot tältstången, för att det alltid skall finnas smör i hushållet; brudsvennen dansar omkring med henne där hon sitter på hans axel; och slutligen sätter han henne ned på bädden, där hon får sitta medan bröllopsgästerna undfägnas med kŭsksu och salt smör och man sjunger och spelar och dansar både inne i tältet och utanför. Men när gästerna mestadels gått sin väg, blottar svärmodern sitt högra lårben, lägger litet kŭsksu på det och låter bruden tre gånger äta därav. Det hör till saken att bruden härvid skall bita svärmodern försiktigt i benet, för att de skola komma väl överens i framtiden. I en grannstam tvättar svärmodern brudens högra fot och hand över en av de tre stenarna i eldstaden - för att hon skall bli lika stadigvarande i sitt nya hem som de; och sedan stänkes tvättvattnet på fåren och korna - för att hon skall bli god vän med dem.
Bland berberna i södra Marocko är det brukligt att brudgummen inväntar brudens ankomst på taket av sitt hus och mottar henne med en skur av dadlar, russin, mandlar och valnötter. Och i en stam i Stora Atlasbergen försöker han ge henne ett rapp med ett långt spö, som han har i handen. Men det är |92|inte så lätt för honom att komma åt henne, ty hon försvaras av fyra karlar, som hålla ett täcke över hennes huvud.
Kommer så det högtidliga ögonblick då brud och brudgum äntligen skola träffa varandra. Så här går det till i Andjra. Då brudgummen stänger dörren efter sig, måste han akta sig för att vända sig om, för att inte onda andar må komma in på samma gång; ty nu äro alla djävlar i rörelse och faror lura varje hörn. Han kastar av sig sin vita ḥâyĕk eller schal, vänder sig mot öster och läser en bön. Där står mat på ett lågt bord; han äter av den och säger till bruden, som sitter bakom ett förhänge:
I dagbräckningen bulta ungkarlarna på dörren och be brudgummen göra sig färdig. Brudens biträden eller haddáyīn - två gifta kvinnor av hennes familj - som tillbragt natten i ett angränsande rum, tillsäga ungkarlarna att ge sig litet till tåls. Därefter inträda de i brudparets rum, undersöka tofflorna som |93|lagts på bädden för att vittna om brudens jungfrulighet, ge sin belåtenhet till känna genom en ljudelig drill och lyckönska brudgummen med en kyss. på hans panna. När ungkarlarna höra drillen, avfyra de några skott, som föra det glada budskapet till den avlägsnaste vrån av byn, och gå sedan med brudgummen till den lilla bymoskén, där han får mottaga skolmästarens och även de gifta männens lyckönskningar. De senare komma in med bakbundna händer: brudgummen betraktas som sultan och de gifta karlarna som rebeller som underkastat sig. Men deras lojalitet räcker inte länge. Snart komma de in igen i samlad trupp för att stjäla sultanens tofflor och turban och ungkarlarnas flaggor. Det blir ett förskräckligt oväsen och slagsmål. Om ungkarlarna vinna, bindas orostiftarna och straffas med käpprapp men benådas slutligen; och det hela slutar med allmänt kalasande, medan musikanterna stämma upp en morgonserenad utanför brudgummens hus.
Hos en annan arabisktalande bergstam, Tsūl, som bor sydligare - icke långt från Fez - förflyter bröllopsnatten på följande sätt enligt uppgifter som meddelats mig av en frånskild hustru. När bruden hör brudgummens steg, tar hon av sig högra fotens toffel och viftar med den sju gånger åt det håll där dörren är; det gör hon för att mannen skall komma att stå under toffeln. Då han inträder, avskär han genast repet som uppbär förhänget framför bädden där bruden sitter och går fram till henne utan att säga ett ord. Hon kysser hans hand - en artighet som han besvarar med att rycka från hennes huvud brudhatten, som består av en kägelformig ställning av bambubitar, omlindade med silkestråd, och ett par dukar som framtill hänga ned över ansiktet. Han slår sönder hatten och kastar den på golvet; på detta sätt förgör han ofärden eller l-bas, såsom marockanen uttrycker sig. Han ger henne med flatan av sitt svärd sju lätta slag på huvudet - för att bli herre i huset; och först sedan tilltalar han henne. Han bränner olika slag av rökelse - |94|för att jaga bort de onda andarna. Om bruden gör motstånd och brudgummen inte kan reda sig på egen hand, inkallar han sin visir eller marskalk, som står bakom dörren färdig att komma in och binda bruden. Då brudgummen vilar sitt huvud på hennes arm, viskar hon måhända några ord, så sakta att han inte kan höra det, för att göra hans kärlek varaktig:
Bröllopet räcker på sätt och vis i sju dagars tid, ehuru gästerna ofta gå sin väg redan dagen efter brudens ankomst till sitt nya hem. Under denna tid är det i flera stammar brukligt att brudgummen i sällskap med byns ungkarlar gör en turné i omnejderna. Han betraktas fortfarande som sultan och vill naturligtvis som sådan begagna sig av sin rätt att upptaga skatt av sina undersåtar. Han och hans män insamla pengar och matvaror på sin färd, men de gifta karlarna agera igen rebeller, och ställa till oväsen och slagsmål.
Under tiden sitter bruden instängd i sitt rum eller tält. På sjunde dagen omgjordas hon med ett nytt bälte - dessförinnan, |95|så länge bröllopet varat, har hon inte fått ha på sig en sådan tingest; och nu får hon röra sig utomhus. Men detta gäller endast om landsbygdens befolkning. I Fez dröjer det åtminstone sex veckor innan den unga hustrun ens får gå upp på det flata hustaket, där damerna så gärna tillbringa sina aftnar; och i Tanger måste hon fordomdags hålla sig hemma ett helt år.
Av det sagda framgår att de marockanska bröllopsceremonierna inte äro några tomma formaliteter utan avse att tjäna nyttiga ändamål. Många av dem ha till uppgift att skydda brud och brudgum för de övernaturliga faror som hota dem. Andra skola avvärja ofärden som bruden så lätt sprider omkring sig. Andra åter skola leda till mer positiva fördelar - medföra lycka och välstånd i det nya hemmet, göra äktenskapet varaktigt eller välsignat med barn, i synnerhet gossebarn, uppväcka äktenskaplig kärlek hos mannen, göra hans anförvanter vänligt stämda mot hustrun eller henne mot dem, i synnerhet svärmodern, ge mannen makt över sin hustru eller hustrun makt över sin man, o. s. v. Dessutom finns det bruk som ge uttryck åt antagonismen mellan de olika samhällsgrupper som beröras av den viktiga tilldragelsen. Ett äktenskap åstadkommer alltid en viss rubbning i de bestående förhållandena; det upplöser gamla förbindelser, det leder till nya. Det berövar brudens familj en av dess medlemmar; inte så underligt därför att hennes släktingar betrakta brudgummen som ett slags inkräktare och handla därefter. När hans vänner komma för att hämta bruden, mottagas de med en skur av stenar; innan hennes bror eller farbror bär in henne i brudgummens rum, har han en liten dust med honom; eller också försöka männen och kvinnorna från brudens by att ge honom ett kok stryk. Stundom händer det att kvinnorna både från brudens och hans egen by överfalla honom med hugg och slag eller att de utösa förbannelser över hans och brudens fader, liksom om äktenskapet vore en förolämpning mot deras kön; och antagonismen mellan könen visar sig även i slagsmål mellan |96|kvinnorna och ungkarlarna, vilka vilja roffa åt sig maten som kvinnorna trakteras med, och i karlarnas försök att stjäla någonting från bruden, som å sin sida försvaras av de andra kvinnorna. Och slutligen ha vi motsatsen mellan de gifta och ogifta av båda könen. Brudgummen är hela tiden omgiven av byns ungkarlar, som skydda honom för de gifta karlarnas försök att ta honom till fånga eller plundra honom, medan bruden är omgiven av de ogifta flickorna, som måste passa på att inte de gifta kvinnorna stjäla någonting från henne. 1 en del trakter överfalla ungkarlarna brudgummen efter det han målats med henna, liksom till straff för att han överger deras klass. Men deras hugg och slag ha också uttryckligen betecknats som medel att befria honom från olyckskrafter, och det är mycket möjligt att även de övriga små kalabalikerna på samma gång de accentuera motsatsen mellan olika samhällsgrupper ha till uppgift att rensa luften från ofärdsämnen. Ty skenstrider av ett eller annat slag äro i Marocko mycket vanliga reningsmedel vid olika tillfällen.
Det är nog de profylaktiska eller skyddande ceremonierna som äro de mest framträdande vid marockanernas bröllop. De äro också de intressantaste på grund av de problem de väcka Man frågar sig: varför anses brud och brudgum vara i högre grad än vanliga människor utsatta för övernaturliga faror, och varför anses bruden själv därjämte vara en fara för andra? En orsak härtill är den, att en person som gifter sig för första gången inträder i ett nytt tillstånd, och att det i allmänhet anses för mer eller mindre farligt att inträda i ett nytt tillstånd eller göra en sak för första gången. Det är att märka att ett bröllop gestaltar sig mycket olika allteftersom bruden eller brudgummen eller bägge parterna varit gifta förut eller ej. En man som är brudgum för första gången är underkastad precis samma ceremonier vare sig bruden är jungfru eller änka eller en frånskild hustru, varemot dessa ceremonier icke iakttagas om han har eller haft en hustru förut. Och en kvinna som är brud för första |97|gången är underkastad precis samma ceremonier vare sig brudgummen är ungkarl, änkling eller polygamist, varemot dessa ceremonier icke förekomma - åtminstone ej i samma utsträckning - om bruden är en frånskild hustru eller änka. Av allt detta drar jag; den slutsatsen, att ehuru vissa profylaktiska ceremonier utan tvivel kunna ha sin rot i fruktan för att bruden skall föra med sig ofärd till brudgummens hem eller by både i egenskap av nykomling och i egenskap av kvinna, så beror det stora flertalet ceremonier av detta slag dock därpå att den som är underkastad dem är brud eller brudgum för första gången i sitt liv. Men härtill kommer ännu en omständighet av allra största betydelse. Bröllopet utgör icke endast en övergång till ett nytt tillstånd utan även en förberedelse till en förrättning som anses ha sina vådor. Sexuella förbindelser betraktas som förorenande och under vissa omständigheter som en mystisk källa till ofärd. Som bevis härpå kunna många fakta anföras.
En person som haft en sådan förbindelse får icke beträda en moské eller helgongrav eller annan helig plats innan han renat sig genom en tvagning; eljest blir han blind eller lam eller galen eller blir sjuk och dör eller drabbar någon olycka hans hustru, barn eller boskap. Om såningsmannen inte är ren, blir skörden dålig. Om kvinnorna som rensa bort ogräset på åkern inte äro rena, växer det nytt i stället och de bli själva sjuka; och de som skörda, tröska eller mala säden måste också vara rena. Om en oren individ går i det underjordiska rummet där säden förvaras, lider både han och säden därav. Sätter han sin fot i köksträdgården, fördärvar han växten och det kan också gå honom själv illa. Beger han sig i förrådsrummet där matvaror förvaras, händer det lätt att råttorna komma och äta upp dem. Skattar han en bikupa, stinges han av bina eller också flyga de sin kos för alltid. Går han in i en fårhjord, kommer någonting ont att hända antingen honom eller fåren. Rider han en häst, får den sår på ryggen och han själv får bölder eller |98|dör, eller stupar hästen med sin ryttare. Får han se såret på en omskuren gosse, blir det inflammerat; och ser han på en person som bitits av en galen hund, får den bitne vattuskräck. Somnar han in, så plågas han av onda andar, eller lämna hans skyddsänglar honom i sticket.
Föreställningen att sexuella förbindelser äro förorenande beror väl delvis på den hemlighetsfulla slöja som omger hela den sexuella sidan av människans natur, men har säkert också mycket att skaffa med uppfattningen att kvinnan är en oren varelse. Om en kvinna kommer nära en bisvärm, så dör den. Går hon till tröskplatsen, så fördärvar hon säden som ligger där. I en del stammar får hon ej heller besöka spannmålsboden eller köksträdgården. Vissa helgon tillåta icke kvinnor att vallfärda till deras gravar. Det hände en gång att en kvinna var närvarande vid en helgonfest som firades på havsstranden mellan Kap Spartel och Azila, men följden blev den att den stora grytan i vilken man tillredde festmåltiden föll över henne med hela sitt innehåll och skållade henne till döds. Vid vissa tillfällen anses kvinnan för orenare än eljest, och det är troligtvis just dessa ofta återkommande, på den kvinnliga organismen beroende tillfällen som lett till uppfattningen om kvinnans orena natur.
De faror som påstås hota brud och brudgum äro av olika slag - andra människors trollkonster eller onda ögon, jinners spel eller den mystiska, opersonliga ofärdskraft som marockanen kallar l-bas. Jag antar att alla dessa förmenta faror huvudsakligen ha sin rot i den känsla av vidskeplig fruktan som väckes av det nya tillstånd vari brudparet inträder och arten av den förrättning genom vilket äktenskapet fullbordas. Jinnerna äro ett släkte av andeväsen som skapades redan före Adam, men det gäller som allmän regel att de ansätta människorna vid tillfällen eller på platser som förefalla kusliga, och i många fall äro de tydligen endast personifikationer av hemlighetsfulla egenska|99|per hos människor eller ting. I det övernaturligas rike äro gränserna flytande: onda andar och ofärdskrafter blandas med varandra, ty de härröra ur samma källa - människors fruktan.
Så är också kvinnan farlig på många sätt. Hennes ögon äro fruktansvärda. När man firar en fest till ett avlidet helgons ära och många människor äro församlade, låta männen kvinnorna äta först: ty, säga de, huru skulle vi våga äta i hungriga kvinnors åsyn och sålunda blottställa oss för deras onda ögon? En gång då jag satt vid mitt skrivbord rusade en av mina tjänare in i mitt rum och slog till fönsterluckorna. Då jag förvånad frågade, varför han oombedd utestängde ljuset så att jag ingenting kunde se, svarade han att några kvinnor kommit för att hämta vatten från brunnen i trädgården och att han omöjligt kunde låta mig utsättas för deras onda ögon, medan jag höll på att skriva. Och han talade med sådan övertygelse och värme, att jag måste ta på mig min vänligaste min och säga: ”Det var |100|snällt av dig, Muhammed, Gud välsigne dig.” Kvinnan är förfaren i allehanda trollkonster. När jinnernas sultan Schĕm Hârusch dog, lämnade han efter sig en dotter som ännu är vid liv och hjälper sitt kön att trolla; därför förstå sig kvinnorna på den saken ännu bättre än de skriftlärda. De äro satans skyddslingar. När de äro unga kunna de ju vara nog så älskliga, men en gammal kvinna är värre än fan själv - l-ʿagûza ăktsâr mĕn š-šiṭan. Det påstås att då en gosse födes, födas med honom hundra djävlar och att då en flicka födes, födas med henne hundra änglar. Men vart år som går överflyttar en ängel från flickan till gossen och en djävul från gossen till flickan, så att när mannen blir hundra år är han omgiven av hundra änglar, och när kvinnan blir hundra år är hon omgiven av hundra djävlar. Och huru många kvinnor äro inte rätt och slätt jinner som vandra omkring bland människorna i kvinnoskepnad, ingå äktenskap med dem, föda barn till världen och sedan en vacker dag ta livet av sina män! Jag har själv sett en sådan kvinna; hon var hustru till en av mina lärare, en skriftlärd från Dukkâla. En dag kom hon till mig och klagade över att hennes man brukade slå henne. Då jag mellan fyra ögon förebrådde honom för hans beteende, fick han en mycket allvarsam uppsyn och sade i viskande ton:
Det är alltså inte så underligt att marockanerna äro rädda för sina kvinnor. Samma mystiska egenskaper som för kvinnan äro en källa till förnedring, injaga även fruktan hos mannen. Och detta är en omständighet som icke får förbises, då det blir fråga om kvinnans ställning i Marocko. I allmänhet talat är hon inte en så alldeles svag, hjälplös och förtryckt varelse som man ofta påstått. På landsbygden och bland städernas lägre befolkning får hon visserligen lov att arbeta träget. På henne vila alla sysslor av huslig art: hon förser hushållet med vatten och ved, malar säden till mjöl, samlar ätbara rötter, mjölkar korna, fåren och getterna, spinner och väver, tillreder maten och |101|sköter om barnen. Men dessa åligganden ge henne icke endast besvär utan även myndighet inom de områden som tillhöra henne: inomhus är hon ofta så gott som självhärskarinna. Och hon ser noga till att ingen man får blanda sig i hennes göranden. I en by i mellersta Marocko blevo kvinnorna helt förskräckta, när en av mina karlar skulle gå för att hämta vatten; de kunde på inga villkor tillåta det, ty att hämta vatten är kvinnans sak. Den stränga arbetsfördelningen mellan könen vilseleder lätt den |102|resande främlingen. Han ser kvinnorna flitigt sysselsatta, medan männen sitta bredvid och latas, och han glömmer lätt att också männen, då deras tur kommer, måste anstränga sig inom sin speciella verksamhetssfär. Han uppröres måhända när han ser kvinnan gå lastad med en tung börda, medan mannen som vandrar framför henne bär ingenting annat än sina vapen. Men han borde betänka att mannen har goda skäl för att hålla sig lös och ledig. En fiende kan när som helst dyka upp, och han måste därför vara redo att i ett nu försvara både sig själv och sin hustru. Livets olika förrättningar äro nog fördelade mellan man och kvinna enligt regler som i stort sett överensstämma med naturens egna anvisningar. Varmed jag dock ingalunda vill påsta att de marockanska fruntimren skulle sakna alla anledningar till klagomål.
Polygamin är ju en rätt förarglig sak. Mången marockans hustru går i ständig bävan för att hennes man skall ta sig en annan hustru, som är yngre eller vackrare än hon själv. Bland den arabisktalande befolkningen hör det visserligen till undantagen att en man har mer än en hustru samtidigt, med mindre han är en förmögen karl som äger flera hus eller lantgods. Men inom många berberstammar är polygamin mycket utbredd till följd av de ständiga fejderna, som göra det högst eftersträvansvärt för en man att ha en stor familj. Bland berberna söder om Fez har jag till och med hört talas om män som med nöje sett, att deras hustrur haft älskare som bidragit till familjens förökning. Ytterst få begagna sig av rättigheten att ha fyra hustrur. Det är det högsta tillåtna antalet. Men marockanen påstår att det inte är så noga med lagens föreskrift och att han kan ta sig så många hustrur han behagar, blott var femte hustru är en negress. Hon verkar som punkt.
Mycket vanligare än månggiftet äro skilsmässorna. I praktiken kan en man när som helst förskjuta sin hustru, om inte den oerlagda återstoden av brudpriset lägger hinder i vägen |103|därför. Jag hade en gång i min tjänst en äldre berber från Sūs, som hade haft tjugufem hustrur, men aldrig mer än två i stöten. Av dem hade två dött och tjugutvå hade han förskjutit.