Lästext
Folkfesten wid Raseborg
i söndags gynnades af ett härligt wäder; de tunga åskmolnen, som en tid sågo så hotande ut, skingrade sig wid festens början och tilläto den wackra trakten te sig i sin fulla fägring.
Anordningen af det hela war särdeles lycklig och dekorationen anstående. Från ruinen, som stolt och mäktig ännu i sitt förfall reser sig högt öfwer nejden, swajade dess forna fana och dernedanför i en ängsbacke, omgiven af lummiga hängbjörkar, war den egentlig festplatsen. I midten af denna reste sig en grönklädd majstång med blå och gula färger i toppen och nedanför densamma befann sig talare- och musikestraden, smyckad med Nylands wapen, fanor och guirlander.
Till denna plats samlade sig småningom en ända till femtonhundra personer uppgående massa folk från när och fjerran, detta nogsamt tydande på ett ingalunda ringa intresse för saken. Särskildt hade man att glädja sig åt allmogens allmänna deltagande. Äfwen från hufwudstaden hade såwäl per jernwäg som ångbåt resande infunnit sig.
Sedan Ekenäs hornmusikkapell spelat några stycken och man i allmänhet gjort sig något hemmastadd, blåstes en fanfar och estraden bestegs af stud. O. Hultman, som i följande tal för wår hembygd, Nyland, tolkade festens betydelse:
”Kärlek till fosterlandet har med rättä räknats bland de yppersta dygder.
Ty är det ock med fog man lastat dem, hwilka för fosterbygdens råmärken glömt sitt fosterlands.
Men må man wakta sig, at derför fälla samma dom öfwer enhwar, som med innerlig hängifwenhet omfattar den bygd, där han födts, där han framlefwat sina dagar. Man kan wara människowän och dock älska sina närmaste mest af alla människor; man är ej ofosterländsk för det man håller hemmets bygder kärare än andra.
Ej kan wår hembygd, wårt älskade Nyland, wid ett tillfälle som detta förgätas. Få äro ju de trakter i nord, hvilka rönt slik kärlek af sine söner, som den nyländingen städse hyst för sin fädernestrand. Och aldrig, nej aldrig har denna kärlek warit warmare, mera medweten än i den dag som är.
Ty det är med hembygden som med fosterlandet: först då fara hotar dem, kunna wi fullt fatta huru dyra de dock äro oss.
Strid rasar i Finland. Mot wåra swenska bygder och främst mot Nyland är det swärden swingas. Det är en kamp på lif och död. Man har sagt, att den nation, som öfwergifwer sine fäders minnen, seder och språk, begår ett andligt sjelfmord. Det är wår hembygds andliga död, dess andliga bestånd den striden gäller.
Men aldrig, o Nyland, skall man på dig kunna tillämpa fornsångens härliga ord:
Furan murknar,
som på fjället står,
hägnad hwarken af bark eller barr.
Så år ock den,
som ingen älskar;
hwi skall han länge lefwa?
Den innerliga, glödende kärlek, hwarmed så många af dine soner omfatta dina grönskande dälder och skogprydda kullar, dina lummiga holmar och wågombrusade skär och framför alt ditt folk, dess minnen och dess härliga modersmål – denna kärlek skall warda dig hwad bark och barr äro för furan, i honom skall du finna ett wäldigt wärn. Trofast och redligt arbete har du förwisso rätt att fordra af oss, dine soner. Det kräfwer din wälfärd, din framtid. Må wi då främst se till, att allt, som splittrar wåra krafter, warder undanrödt!
Wi känna det alla, wi äro söndrade i twänne skikt, och herremän heter det ena, allmoge det andra. Öfwermod å en och deraf alstrad misstro å andra sidan hafwa skilt oss åt.
Men denna klyfta och fyllas.
Det går en strömning genom tiden. Ståndsfördomarna förswinna, samhällslagren sammansmältä all mer för hwarje dag. Wid spillrorna af Raseborg, wid den sprängda länken, som fordom fjättrade bonden i träldom under herremännen, ha wi samlats till gemensam högtid, bonde såwäl som herreman.
Men nog är det icke härmed. Än finnas de, som med ringaktning skåda ned på wår goda, redliga allmoge, än lefwer misstron kwar hos denna. Att besegra öfwermodet, att till sista rottågan upprycka misstron ware wårt närmaste mål.
Ty det är wisst och sant, att från den dag, då wi alla känna oss som samme fäders söner, som blod af samma blod, från den dagen skall nytt ljus gry öfwer Nylands bygder.”
Ett hurra ljöd, åtföljdt af tonerna till ”finnarnes marsch i trettioåriga kriget”:
Snart samlade en fanfar ånyo menigheten kring talarestraden. Det war nu stud. E. Lille, som talade för den swenska allmogen i Finland.
Wi äro tywärr ej i tillfälle att referera hans tal i sin helhet och äro derför twungna att blott i korthet beröra detsamma.
Talaren framhöll att den swenska allmogen i Finland är lika urgammal som den finska, att denna allmoge, ehuru i tusentals år bofast wid sidan af en långt talrikare finsk befolkning, aldrig uppoffrat en tumsbredd af det, som ett ädelt folk håller dyrt och kärt, sina förfäders språk, minnen och seder.
Han framhöll widare hurusom wårt lands störste män fostras inom den swenska befolkningens sköte, de män, som djupast uppfattat det undangömda folket i ”de tusen sjöars land”, de män, hwilkas kärlek till sitt fosterland burit de rikaste frukter, samt hurusom hwar och en, hwilken rätt wille lära känna wår swenska allmoge, i djupet hos den samma skall finna styrka, trofasthet och kärlek. Talaren slutade på följande sätt: ”Den är en grundwal, att bygga på, denna swenska allmoge, som ej swigtar i stormen. Och derför wälsignad den stund, då Finlands swenska herremannaklass och dess swenska allmoge djupt och innerligt förstå warandra, rätt kunna uppskatta warandras heligaste känslor och sträfwanden, till fullo känna de mäktiga band, som förena dem.
Då är wår swenska sak bygd på granitgrund, då skall swenskt språk och swensk bildning i tiders tid fortlefwa i wårt land och först då kan Finland med trygghet skåda fram mot kommande öden.”
Hans ord emottogos med entusiasm och ihållande hurrarop, på ett gladjande sätt wittnande om att traktens befolkning, i fullt medwetande af sin härkomst, ännu eger i behåll det ärfda, lättrörliga och hurtiga wikingasinnet.
För fosterlandet utbragtes af arkit. K. Lindberg ett af ”Wårt land” efterföljdt lefwe, hwarpå följande af sign. O. R. författade werser upplästes:
Wid Raseborg, 28/8 1882.
Nej, en ätt af gamla stammen
Skydde ständigt grafwen! Amen.
J. L. R.
Ur sprängda borgen häden talar
Till oss ett språk, som wi förstå;
I dess af grus nu fylda salar
I qwällen höga skuggor gå.
De skåda ned på unga slägten
Och mana så från tid som war:
”Wak upp, wak upp, ren morgonwäkten
Till andra tider slagit har.
Wak upp, en ikke skandisk fana
Will swaja från wår borg, wår hamn,
Wak upp, se tidens gny will mana
Oss från wår graf i Nylands famn!
Wak upp att hedra fädrens minne,
Att kämpa gladt för hem och bygd,
För skandisk ätt, dess språk, dess sinne,
Som gett och ger oss än wårt skygd!
I blodig strid med spjut och glafwen
För had wi ansett wara rätt
Wi spridt wårt rykte öfwer hafwen;
Er tiden andra wapen gett,
[2]Med sanningens och ljusets klinga
För forntid, framtid upp till strid!
Ohördt wårt rop ej må förklinga,
O swärjen det, wår graf inwid.”
Så swärjom då, wi söner unga
Utaf wår hembygds swenska land:
Ej skall ett annat språk betunga
Wår framtids bildning med dess band;
Nej, ewigt skall ett skandiskt sinne
Och skandiskt språk här bo i frid
Och warmt och högt skall fädrens minne
Här älskas, hägnas i all tid.
De högstämda werserna emottogos med lifliga applåder.
Senare på qwällen tackade stud. Lille i warma ordalag possessionaten I. F. Silfwerberg för den wälwilja, hwarmed han omhuldat företaget, i det han upplåtit så wäl sina egor till festplats, som äfwen eljest på allt sätt warit bestyrelsen behjelplig och tillmötesgående.
Emellertid widtogo genast efter talen dans, ring- och täflingslekar; de sistnämda bestående i klättring, kapplöpning, kamp med hösäckar på bock o. s. w. wunno hos allmogen stort bifall. Af målskjutningen ward intet, emedan endast ett par skyttar woro dertill beredda.
Emellan lekarna spelades några stycken och en mansqwartett sjöng några raska sånger.
Sålunda förflöt eftermiddagen under dessa förströelser, som det syntes, till allmän belåtenhet. Många woro äfwen de, som funno ett stort nöje i ett närmare skärskådande af den imponerande ruinen, som ifrån festplatsen tog sig särdeles pittoresk ut, prydd som den war, med i ljusa sommardrägter klädda damer.
I skymningen samlade sig på uppmaning af festmarskalkarne, folket inwid ruinen, der fru E. Engdahl från ett hwalfbågefönster sjöng några med tacksamhet emottagna sånger, hwarpå ”Wårt land” ånyo afsjöngs; detta war kanske festens mest stämningsfulla ögonblick; öfwerallt i och utom ruinen klingade de härliga tonerna i den ljumma sommarqwällen. Kunde någon i denna stund stå kall och känslolös! Jag såg mången gråhrig åldring under försäkran, att han aldrig känt sig så till sinnes, gömma en tår i ögonwrån. Det war en stund af hängifvenhet, ett det warmaste bewis på erkännande till dem, som bragt ljus och bildning till Nylands bygder och jag tror att fädrens skuggor der inne i den dunkla borgen i detta ögonblick icke behöfde blygas för sina ättlingar.
Wid mörkrets inbrott afslöts festen med ett litet fyrwerkeri, afbrändt på kammen af borgruinen.
Glädjande war det att iakttaga allmogens hållning. Liksom denna trakt, näst Åland, med afseende å spraket er den mest swenska i Finland, wisade sig äfwen kynnet, åsigterna och sinnelaget i allmänhet här, näst åländingens, wara de mest swenska.
Redan under eftermiddagens lopp war det mången allmogeman, som hjertligt tackade tillställarene för det nöje, som beredts bygdefolket. Äfwen wi önska att till festbestyrelsen och främst till stud. Lille hembära wårt erkännande för deras osparda möda och arbete; ty denna och liknande fester äro af stor betydelse; de icke blott närma herre och allmogemannen till hwarandra, de äro i dessa stridiga tider af en utomordentlig betydelse för de svenska intressena i wårt land.