Lästext
Från de norska högfjällen.
Turistminnen af Edv. V–ck.
VII.
Knut Vole är borta, koalitionen är sprängd, fiender omgifva mig på alla håll och jag är ensam. Situationen är betänklig och stämningen dyster. Jag tror det är bäst att gripa till flykten.
Men vänta! Här fins ju på Spiterstulen en ung man vid namn Lars Sulheim, som hundratals gånger fört folk upp på Galdhöpiggen. Någonting vidare känner jag inte om honom, men han rekommenderas i böckerna och ser ut att vara stark som en björn. Jag kan ju i alla fall ta honom på prof.
”Hör hit Lars, kommer du i dag med mig på Memurutinderna?”
”Å, kan väl pröfva på.”
Hvad höjden beträffar så komma Memurutinderna näst efter Galdhöpiggen och Glittretind och äro sålunda de tredje i erdningen af de porska fjällen. För fem år sedan bestegos deras högsta toppar, som på en höjd af 8 200 fot, af Norges förnämste tinderbestigare Johannes Heftye, son till den bekante konsuln. Det går en sägen bland tjällen att han då lemnat qvar der uppe en alpstaf med Norges flagga uppå. Att återvinna Heftyes alpstaf blir målet för vår expedition.
Vädret är just inte vackert: det är blåsigt, ruskigt och kallt. Men vi gå ju inte heller för utsigtens skull; sådana barnsligheter höra redan till ett öfvervunnet stadium.
Memurutinderne ligga långt dorta. Vi vandra först half annan timme öfver mossar och stenar, passera sedan den väldiga Heilstugubrän bundna i tåg och komma slutligen till en brant fjällvägg som vi måste upp för.
Krigsråd hålles för att afgöra på hvilket ställe stermningen lämpligast kan företagas. Stora klippblock med glatta, skarpt sluttande sidor ligga upptornade på hvarandra i kaotiskt virrvarr. Det duger inte mera att gå: vi måste klättra.
Men Gud bevare oss för att här slinta och rulla utföre. Repet, som Lars redan hångt tillbaka på axeln, kommer åter till heders. Vi ställa så till att den ene af oss alltid har säkert fotfäste, medan den andre klifver uppför. På det sättet försiggår stormningen utan all fara.
Ändtligen dyka Memurutinderna upp för våra blickar. De äro hela sju stycken och bilda tillsammans en stor halfcirkel. Lars och jag uppbjuda hela vår vältalighet för att öfvertyga hvarandra om att den närmaste af dem är den högsta. Vi klifva dit upp, men finna ingenting annat än ett litet stenkummel på toppen.
”Hvart i all verlden kan stafven ha tagit vägen?” menar Lars. Vi låtsa söka den en god stund, men så börjar det onda samvetet slå oss: Hans majestät ”Storen” ligger ju långt borta på andra sidan brän. Der ha vi att söka Hefteys alpstaf.
Förargade stiga vi ned igen på andra sidan och leta oss fram längs den långa bergväggen som leder till högsta toppen. Och nu följa två rätt besvärliga timmar, då alla fyra extremiteterna måste arbeta i broderlig endrägt. Klippblocken äro mycket stora, och det händer ofta att vi få fundera en stund, innan vi finna ett säkert fotfäste, för att vi sedan tryggt och stadigt kunna draga oss upp med armarna. En gång ger stenen, på hvilken jag fattat poste, vika och jag störtar ända till axlarna ned mellan klippblocken, en annan gång händer mig ett litet äfventyr vid öfvergången af ett snöfält.
På ena sluttningen af bergkammen har snön här och der hakat sig fast och bildar stora fält öfver aren. Det är ju lättare att gå öfver snön än att så der klifva upp och ned för stenarna, mena vi.
Men snön är blöt och hal. I ett nu slintar min fot, jag förlorar balansen, och så bär det af utföre så det hviner kring öronen.
Nedanför snöfältet finnas stora och skarpa stenar. Jag erinrar mig i ett nu Knut Voles hemska historier om mennisker som brutit armar och ben af sig på det här sättet. Jo nu lär du allt se söt ut när du kommer ner!
Huj hvad det går! jag spjärnar emot med både händer och fötter, men farten är för stark för att kunna hejdas. Det gäller bara att hindra hufvudet att vända sig nedåt. Med tillhjelp af min staf lyckas jag ocksa svänga mig så, att jag menskligt att döma skall stöta mot stenarna med den förträffliga del af min lekamen, som naturen i sin outgrundliga vishet beräknat för dylika knuffar.
Kratsch, nu är jag ner bland stenarna. För tusan, det var en duktig smäll!
Sedan jag hemtat mig litet, synar jag mina armar och ben och finner allt i behörigt skick. Der uppe står Lars helt blek af förskräckelse. ”Ingen skada skedd, Lars”, repar jag och kraflar mig, ännu haltande uppför stenarna på sidan om snön och fortsätter färden.
Lars prisar mig lycklig att ha kommit helskinnad från affären. Några skråmor på händerna och några ansenliga blånader här och der – det är alltsamman.
Efter en stund äro vi uppe på toppen. Hurra, der ha vi Heftyes alpstaf!
I fem års tid har den, till hälften instucken mellan stenarna, stått här uppe och piskats af Jotunheimens stormar. Dess öfre del är djupt refflad af vinden, men den står der ännu så rak och stark som om den stälts dit i går. Norges flagga, som den säges hafva burit i tiden, har deremot funnit väntan för lång och gifvit sig ut i obekanta öden.
Under djupaste vördnad befria vi denna civilisationens väldiga förkämpe från dess långvariga fångenskap, och min egen staf intar ädelmodigt dess plats. Och der står den nu, i sin tur ett offer för vindarnas barbari, tills den omsider efter åratal skall vinna sin frihet genom någon ädel och högtflygande ande, som ställer sina idealer 8 200 fot öfver hafvet.
Men Heftyes staf blef sedan den dagen min trogne drabant på Jotunheimens tinder. Nu hvilar den på sina lagrar och njuter i mitt varma rum familjelifvets stilla fröjder och sänder mig då och då från sin vrå en vänlig helsning från de norska fjällen.
Återtåget sker genom det branta Leirhålet, som genom sin längd och sina många lösa stenar hör till de ledsammaste passager man kan tänka sig. På brän under våra fötter se vi en vildren utföra sina graciösa lekar och sedan, skrämd af en nedfallande sten, ila bort som en stormvind öfver fjällen. ”Huru förargligt Lars, att vi inte äro skapade till vildrenar bägge två; då skulle vi inte så här behöfva bråka med armar och ben i vårt anletes svett!”
En krigare går ofta oskadad ur den svåraste elden men blir bleserad i en obetydlig efterfäktning. Så går det också med mig. Jag snafvar i skymningen mot en hvass sten och stiger upp med ett sjukt knä, en sprucken nagel och en klufven läpp.
Fälttåget har räckt i tio timmars tid med en qvart timmes hvila inalles. På Lars’ anmodan ger jag Memurutinderna följande vitsord i dagboken på Spiterstulen: ”besvärliga att bestiga, men, med iakttagande af någon försigtighet, icke lifsfarliga.”
Lars har hela tiden visat sig som en dugtig bundsförvandt. Han är inte så djerf, förslagen och flink som Knut Vole, men han är mycket stark, uthållig och fjällvan och eger dessutom en god portion öppenhjertlighet och förtrolighet, som gör honom till en treflig kamrat. Han har sjelf numera blifvit gripen af fjällsjukan och brinner af stridslust.
Koalitionen fortbestår följaktligen. Äran är räddad och jag ser mig stark nog att bjuda mina återstående fiender spetsen. Följande dagens attack skall gälla Heilstuguhön. Den mäter 8 100 fot i höjd och är sålunda den fjerde i ordningen af de norska tinderne. Dess högsta topp har aldrig förut blifvit trampad af en menniskofot.
Fördömda knä! Det har svält till under natten och blifvit så styft, att jag knapt kan röra hela benet. Men att på ett ben söka hoppa upp för en hittills obestigen tind har sina betänkligheter. Gud ske lof är vädret också jämmerligt. Jag pratar bort min dag med Lars och jäntorna.
Följande morgon äro utsigterna ljusare. Det är ruskigt der ute, men det regnar inte, jag haltar ännu på benet, men kan ändå röra mig. Marken bränner under mina fötter. Uppbrott alltså!
För några år sedan gjorde Slingsby, den ryktbare engelske tinderbestigaren, ett fälttåg mot Hsilstuguhön. Anfallet skedde från Uladalen. der tinden reser sig brant upp. Han kom aldrig på högsta toppen och Lars påstår att folket i bygden anser den för obestiglig.
Men vi uppgöra en annan anfallsplan. Med Lars vid min sida haltar jag af till Heilstugubrän för att derifrån angripa fienden.
Vädret blir under tiden hotande och inger oss snart allvarliga farhågor. Knapt ha vi hunnit upp på brän innan det börjar hvina i fjällknutarna och solen kryper bakom mörka moln. I ett nu bryter en snöstorm lös, som, enligt Lars förmenande, hör till de häftigaste man kan råka ut för i Jotunheimen och hvars like jag aldrig påminner mig ha varit vittne till hemma hos oss om vintern. Men yrvädret kan ju snart gå öfver: framåt alltså!
Vandringen uppför brän hör inte till de angenäma. Vi ha motvind och snön piskar oss rakt i ansigtet, så vi icke kunna hålla ögonen öppna. Ibland är det omöjligt att komma ur fläcken för stormens skull och ett par gånger måste vi slå alpstafvarna i brän för att hålla oss fast. Modlöshet griper redan våra sinnen och vi tänka på flykt. Men nej, låt oss göra vår pligt till det yttersta och strida som män!
Efter fyra timmars oafbruten vandring ha vi ändtligen brän bakom oss, och stå vid foten af sjelfva tinden. Snöstormen rasar häftigare än någonsin, Heilstuguhön ligger insvept i svarta moln och stenarna äro öfverdragna med en hal isskorpa. Vi göra några besvärliga rekognosceringsförsök, hvarpå Lars yrkar på reträtt.
Det är ändå försmädligt! Skall all vår möda vara förgäfves?
Jag går några steg uppåt men finner huru svårt det är att med ett styft knä klättra uppför isiga stenblock. Och dessutom är det förskräckligt kallt. Snön har frusit sig fast vid våra kläder så att de äro alldeles styfva. Det är inte något lekverk att i bara rocken i timtal trotsa ett sådant Herrans väder. Lars har rätt: låt oss vända!
Nu få vi vinden i ryggen. Värmen återvänder i våra frusna lemmar, flyktens fjät kännas oss mindre tunga och en och annan vitz går till och med öfver Lars’ läppar.
Men plötsligt känner jag snölagret brista under mig och det bär af nedåt med god fart. Hallå Lars, en spricka!
Längre än till magen sjunker jag inte: remnan i brän är för smal. För tusan att jag inte med ens kunde resa in helt och hållen! Repet hade varit starkt nog, Lars hade halat upp mig och jag hade haft mig ett litet äfventyr. Det var ändå förargligt! Lars upplyser om att för ett par år sedan en häst föll in i den här samma brän och aldrig kom upp igen. Men jag är ju ingen häst heller!
Det duger inte att ge tapt efter första reträtten: en tinderbestigare måste ha tålamod. Följande dagen förnya vi striden.
Solen skiner och luften är klar såsom alltid efter ett häftigt oväder. Det är långa tider sedan vi haft en sådan dag. Hvad det ändå är härligt att åter en gång få se blå himmel, gnistrande bräer och molnfria fjälltoppar! Man har ju redan nästan hunnit glömma bort att det fins sol och värme i verlden.
”Menar du inte att vi ska’ binda repet om lifvet på oss här på brän Lars?”
”Å, det behöfs inte, vi följa ju våra gamla spår.”
Lars har rätt. Vi ha ju redan två gånger gått samma väg och ha alltså ingenting att frukta.
Men med ens hör jag Lars ropa. Minsann ser jag inte honom ligga der och sprattla i en spricka! Till all lycka har han med armarna fått stadigt tag i iskanten, så att han iste störtat ned utan blifvit att hänga. Och Gud vet hur det eljes hade gått med den stackarn, ty remnan är djup och vid. Den här gången slipper han andan med blotta skrämseln, men jag tänker att han inte härnäst skall ge sig ut på bräerna utan rep om lifvet.
Brant reser sig Heilstuguhön upp från brän. Ingen snö har lyckats klänga sig fast vid dess stupande sidor, utan uren är naken ända till toppen. Vi bråka oss uppför med armar och ben och det står inte länge på innan den hittills obesegrade hjelten ligger slagen under våra fötter.
Ytterst på den skarpa spetsen bygga vi enligt häfdvannet bruk ett stort stenkummel, som för eviga tider skall ropa ut vår seger öfver brän och dalen, och i stenkumlet gömma vi en tom flaska och i flaskan våra namn. Ni, kära läsare, som kanske alldrig satt er fot bland fjällen, skrattar naturligtvis åt alltsammans och kan inte fatta vår stolthet. Men det är därför att vi inte inser den verldshistoriska betydelsen af vår stora bragd. Vi hade infört kristendomen och den västerländska odlingen på Norges fjärde tind och jag kände mig som en ny Erik den helige.