Lästext
Från de norska högfjällen.
Turistminnen af Edv. V–ck.
VI.
När man i veckotal lefver bland bara fjäll och fjällbönder, nedsjunker man småningom till ett lägre stadium af civilisation. Man börjar personifiera naturen och betrakta fjällen som sina fiender. Man glömmer allt som dittills väckt ens intresse och känner ingenting annat än ett okufligt raseri att slåss med dem. Den som sedan går som segrare ur de svåraste striderna betraktas som en hjelte, hvars rykte aldrig dör bland fjällen och med hvars namn mödrarna ännu långt efteråt skrämma sina gråtande barn, såsom det heter om Richard Lejonhjerta i Melanders historia.
Galdhöpiggen betraktade jag nu mera som min personliga fiende. Två gånger hade den redan slagit mig på flykten. Den hade tagit som byte min präktiga alpstaf och hälften af min ena klack. Den hade förvandlat mina kläder till våta trasor och midt på blanka förmiddagen jagat mig splitternaken till sängs på Rödsheim. Den hade tvungit mig att i fyra nätter hacka tänder i Knut Voles hydda och att i två dagar förstöra min helsa med ”spaekekjöd”. Jag skulle hämnas och hämnden skulle blifva gruflig. I Knut Vole fick jag en passionerad bundsförvandt.
I långa tider hade han längtat efter ett lif, rikare på äfventyr och bragder. Han som tycktes vara enkom skapad till någonting stort, måste så här år ut och år in slita ut sitt hjeltegry på den där välsignade Galdhöpiggen. Pligten band honom och Ola Rödsheim var en sträng herre.
Men nu yppade jag för honom mina vidt flygande planer och frestelsen blef honom för stark. ”Pflicht” och ”Neigung” kämpade i hans bröst, tills den senare segrade och han sjelfmant erbjöd sig att träda i min tjenst. Vi skulle tillsamman göra ett stort fälttåg mot de väldiga snötinderna åt Gjendin till. Glittretind, Memurutinderna, Knutshulstind m. fl. toppar i ett öofverskådligt fjärran skulle tagas med storm. Expedition skulle blifva någonting ”noch nicht da gewesenes”.
Aldrig har ett anbud mottagits med större förtjusning än Knut Voles. Hans mod, hans beslutsamhet, hans rika erfarenhet gjorde honom till den bästa bundsförvandt jag kunde finna i hela Norges rike, I hans sällskap var ingenting att frukta och allt att hoppas.
Jag gjorde honom strax från min tjenare till min lärmästare. Ty konsten att bestiga tinder är icke medfödd såsom en af Leibnitz idéer: den fordrar erfarenhet och undervisning. Jag menar dermed ingalunda att en nybörjare i fjällsporten icke efta utan vidare kan gå i land med mången rätt qvistig tind. Men jag menar att det fins en mångd fall, då endast den invigde kan afgöra om det är fara å färde eller icke. Det hördes ofta att en passage kan förefalla en som den mest oskyldiga i verlden och att man inbillar sig stå på nog så säker grund, medan ens lif som bäst hänger på ett hårstrå. Jag skulle sjelf förmodligen i detta ögonblick ligga som en formlös klump i en af Glittretinds afgrunder, om inte Kaut Voles varning i rättan tid hade hejdat mig. Och å andra sidan ryggar den oerfarna ofta tillbaka för ett steg, som är utan all fara, om man iakttar några försigtighetsmått. Det hade sålunda i ingen händelse gått an för mig att lura Knut, såsom jag hade lurat Ola.
Dagen efter vårt stora nederlag måste Galdhöpiggen kapitulera. Motståndet var ytterst skralt och värdigt denne svaga fiende; endast ett par gånger behöfde isyxen tillgripas för att hugga trappsteg i isen, ty brän hade redan tinat upp betydligt.
Vi befunuo oss nu 8 621 finska fot öfver hafvet på en liten snöfri fläck, som sopats bar af vinden. Utsigten derifrån anses som den mest sterartade i Norge och har två klumpiga stjärnor i Baedeker. Vädret var också vackert och luften skäligen klar. Men jag kunde ändå inte glömma mina två reträtter och rufvade på hämd.
På toppen af Galdhöpiggen upplästes det internationella triumviratet: schweizaren och engelsmannen gingo till Rödsheim med Stor-Ola, Knut och jag togo vägen till Spiterstulen.
Knut måtte ha märkt att jag var litet besynnerlig och fundersam i början, tills jag slutligen vågade ro ut med hvad jag tänkte. ”Hvad menar du Knut, ska’ vi inte hinna upp på Glittretind ännu i afton?”
Det var min stora hämdeplan. Jag hade rufvat på den ett helt dygn och den hade inte lemnat mig någon nattro. Jag skulle visa monsieur Galdhöpig huru föraktlig han i grunden var. Jag skulle slå honom så att säga i förbifarten och rikta sjelfva hufvudanfallet för dagen mot hans rival Glittretind, som är endast tjuga fot lägre.
Jag hade tidigare antydt min plan för Knut, men då hade han bara betänksamt skakat på hufvudet. Det var en lång väg till Glittretind och Visas djupa dal låg emellan. Men nu blef han liksom elektriserad af den stora tanke. Att på en och samma dag bestiga Norges två högsta tinder det var ju gigantiskt, det var ett mål att lefva för.
”Det är inte omöjligt bara vi är qvicka,” sade han och raskade på farten.
Klockan 1 voro vi nere i dalen vid Spiterstulen, der de tre syskona Sulheim: Lars, Liva och Marit residera. ”Nu ska’ du vara snabb med maten, Marit, ty efter en timme ska’ vi upp på Glittretinde”.
Marit blef lång i synen och tittade än på mig än på Liva. Slutligen brast hon ut i ett klingande kratt och menade att jag inte skulle narras.
Men jag rynkade bara ögonbrynen och stirrade stint på henne, så hon såg det var allvar. Och nu må ni tro det blef brådska af Marit och Liva grepes af en nästan större hänförelse än Knut och jag: någonting dylikt hade de ju aldrig hört talas om. Vedträden haglade in i ugnen och det stod inte länge på innan jag satt och gnagade på en kokt getbog.
Klockan två bröto vi upp. För att gå lättare hade vi lagt af oss alla klädesplagg sem vi möjligen kunde andvara. Vi ä’ galningar”, menade Knut, och hela hans ansigte strålade af förtjusning.
Vi styra kosan rakt mot Glittretind, som ännu ligger skymd bakom fjällen. Det går med god fart backe upp och backe ned, tills vi komma till en hög fjällrygg. Sedan stiga vi några hundrade fot ned igen, hoppa på stenar öfver Skantelfven och äro framme vid foten af sjelfva tinden.
Nu började en lång och besvärlig vandring uppför en brant ur (en kaotisk massa af stenblock), som aldrig ville taga en ände. Det kostar på en smula att i två timmars tid nästan utan hvila hoppa från sten till sten och samtidigt stiga tre tusen fot uppåt. Men vi måste vara qvicka af oss: solen står redan lågt på himmeln och tiden är dyrbar.
Uran upphör och brän börjar.
Vi befinna ess på en jemnare afsats, hvarifrån vi ha fri utsigt öfver största delen af Jotunheimen. Ett skådespel öppnar sig för våra blickar, hvars like jag hvarken förr eller senare skådat.
Solen lutar mot sin nedgång. Icke ett moln synes på himmeln, icke en vindfläkt röres: en dödstystnad ligger utbredd öfver Jotunheimens vildmarker. Ett hundratal hvassa, snöhöljda toppar resa sig upp framför oss, förgylda af aftonsolen och kastande långa, högtidliga skuggor öfver bräerna. Längst i bakgrunden på fyra mils afstånd trona de majestätiska Skagastölstinderne, påminnande om en forntida riddarberg, litet till venster glänser den kolossala Jostedasbrän lik ett haf af guld. Och strax inpå oss ha vi toppen af sjelfva Glittretind, en hundra fot tjock iskam, skarpt afhuggen på tvären, blåhvit, gnistrande mot solen och betänksamt lutande sig öfver en par tusen fots afgrund.
Isyxen hviner genom luften och snöskorpan springer sönder i stycken. Med rep om lifvet avancera vi långsamt framåt, försigtigt afmätande hvarje steg vi taga. Det är inte rådligt att här få svindel eller darra på knäet eller fubbla foten: till höger om oss ha vi en liten treflig ättestupa som väntar att få helsa oss välkommen i sitt rymliga, några hundrade fot djupa gap. Knut upplyser mig om att det inte är brukligt att gå fram här, utan att de flesta stanna nedanföre.
Nu blir det bättre igen ty brän är jemnare på sjelfva toppen. Jag är just på väg att springa upp på den högsta punkten, som bildas af ett stort utskjutande isstycke, då jag hör Knut ropa af alla krafter: ”För Guds skull gå inte dit, isen bär dig icke!”
Segern är vunnen, hämdens timme är slagen! Med blickarna hånfullt vända mot Hans Majestät Goldhöpiggen tömma vi en bägare under ändlöst jubel. ”Hurra, ropar Knut, hurra för de första menniskor, som skådat samma dags sol från nordens två högsta toppar!”
Och så ila vi ned igen, följande brän så långt den räcker och sökande snön till det sista. Blott för ett ögonblick hejdar Knut farten.
”Ser du, säger han, den der toppen der borta heter Veotind och har aldrig blifvit bestigen. Carl Hall tänkte pröfva på den i sommar, men fick inte tid, han skall komma tillbaka nästa år.”
Våra blickar mötas: i ett ögonblick förstå vi hvarandra. Vi ska’ gå Hall i förväg och klifva upp på Veotind! Vi ska’ på toppen bygga en bastant varde som visar honom en lång näsa när han kommer tillbaka! Hurra, där är åter ett mål att lefva för! I morgon alltså, på Veotind, i morgon!
Det var redan stickmörkt då vi kommo till Spiterstulen. Sjelfva Napoleon har aldrig rönt ett ärofullare mottagande än Knut och jag den aftonen. Några norska studenter, som lågo här öfver, böjde ödmjukast sina hufvuden för oss och Lars Sulheim, Knut Voles bekante rival, utbrast: ”Ingen har gjort det och ingen skall så snart göra det!”
Vi hade knapt gått mer än tre mil den dagen, men derunder stigit mellan sju och åtta tuten fot uppåt och öfver tio tusen fot nedåt.
Hvem skulle vara lycklig om inte Kuut och jag! Men just som vår lycka stod i beggrepp att nå sin strålande middagshöjd inträffade katastrofen.
Sent om aftonen kom ett bud till Knut. Han måste andra morgonen vända tillbaka till Rödsheim: en gammal giktbruten herre låg och väntade på att bli släpad upp på Galdhöpiggen.
Jag lofvade Knut att vänta en dag. Men då dagen var till ända fick jag ett bref af följande lydelse: ”Du skall icke vänta på mig, jag kan inte komma. Knut Olsson Vole.”
Nemo beatus est ante martem: ingen är lycklig före sin död!