Lästext
Från de norska högfjällen.
Turistminnen af Edv. V–ck.
IV.
”Har man då hört någonting galnare än att riskera sitt lif för en fjälltopps skull. Hvad tjenar det till? Är det inte förfärligt att tänka att så många menniskolif onödigtvis blifvit bortkastade på de schweiziska alperna och de norska snöfjällen? Man vill visa att man har mod, man vill vara den första. Men hur jag än klättrar och bråkar, återstår ändå alltid den förtreten att hvilken getabock som hälst är en hundra gånger bättre tinderbestigare än jag. Äro vi inte ense om den saken, att tinderbestigare äro galningar?”
”Det syns att ni är en son af det finska slättlandet. Vi norrmän anse tinderbestigningar vara en frisk sport, om man inte går till öfverdrifter.”
Vi sutto som bäst och gungade på Tyins vågor. Sällskapet bestod af en kandidat från Kristiania, min vän doktorn, några engelsmän och jag. Snart hade jag dem allesamman emot mig och stod ensam om min åsigt att ”tinderbestigare äro galningar”. Det var för resten alldeles af en slump som jag var med i båten. Från Eidsbugarden hade doktorn och jag tagit vägen öfver fjället till den lilla turisthyddan Tvindehangen. Han ämnade härifrån fortsätta färden med båt öfver Tyin för att komma ned till stora landsvägen i Valdres, jag deremot tänkte vända om tillbaka. Men hur det var, fans det endast en roddare till hands på Tvindehougen, medan de drakoniska turistlagarna under närvarande omständigheter ålade två. Det gälde nemligen en flere timmars båtfärd, en stark motvind blåste, och sällskapet, som skulle öfver sjön, var stort. Då karlen protesterade emot att ro allena, beslöt jag att taga anställning som roddare i den norska turistföreningens tjenst, med löfte att fästa större afseende vid ett byggligt och anständigt bemötande än vid förtjensten.
Tyin ligger 3,500 fot öfver hafvet och är den högst belägna af de tre stora sjöarna i Jotunheimen. I motsats till Gjendin och Bygdin är den bred och har låga stränder. Om möjligt är den ännu mera öde än de, men utsigten öfver snöfjällen är praktfull.
På dess södra strand, der den lilla Jotunsäter sticker fram ur renmossan, räckte doktorn och jag hvarandra handen till farväl. Förhållandet oss emellan hade nästan varit ett fenomen. Jag har för vana att alltid lefva på krigsfot med mina reskamrater, och doktorn menade att det samma var fallet med honom. Men mellan oss båda hade en evig fred herskat. Den ena dagen hade varit lika solljus och blid som den andra: inte en enda ovädersby på hela tiden, inte ens ett åskmoln på afstånd. Vi voro som två poler, sem neutraliserade hvarandra.
Och nu skulle vi skiljas, vi som broderligen delat med hvarandra så mycket både godt och ondt. Huru många gånger hade vi icke ätit med samma slef, frusit under samma täcke, snafvat öfver samma stenar och svärmat för samma säterjäntor! Fältflaskan fick släppa till en grogg. Skål doktor för sista gången, skål och farväl! Nästan melankolisk satt jag åter och vaggade på Tyins böljor. Men melankolin var momentan och försvann med dimmorna.
Som genom ett trollslag höjde Uranostinden med ens sin hvassa, snöhöljda topp ur molnen och drog mina blickar till sig. Jag satt som förstenad och stirrade på den. Jag kände huru mina ben liksom började röra sig, mina armar svänga sig och hela min lekamen dragas af en hemlighetsfull makt dit upp. Det stod inte rätt till med mig mera. Jag fann att jag hade fallit offer för en sjukdom, som är modernare än både morfinism och cerebrospinalmeningitis. Jag, som ännu för ett par timmar sedan så vackert predikat mot dessa galningar, som kalla sig tinderbestigare, jag hade sjelf blifvit tindergalen.
Förgäfves uppbjöd mitt stackars förnuft hela sin vältalighetsförmåga, förgäfves sade det mig att jag var en tok: det hjelpte till ingenting. Och om härvid, kära läsare, ett medlidsamt löje spelar öfver edra läppar, så har jag intet annat svar att gifva eder, än att ni sjelf må fara till Jotunheimen och en blank solskensdag glida fram öfver Tyins böljor och se Uranostinden vinka bak molnen — och ni blir lika galen som jag.
När jag kom tillbaka till Tvindehangen sprang jag genast till föraren Guldbrand: ”Du kommer ju i morgon med mig på Uranostind?” — ”Jag är nästan för gammal till slikt”, svarade Guldbrand. Men kanske du får Ola från Eidsbugarden med dig.” Jag kastade ränseln på ryggen, plaskade en timme i kärren och kom i stickmörker till Eisbugarden.
”Är Ola hemma?” — ”Jaha, det är jage. — ”I morgon gå vi ju på Uranostind tillsamman?” — ”Det få vi sedan se; jag har aldrig varit der.”
Han har aldrig varit där! Hvilken lycka! Det här lofvar bli någonting extra, en riktig upptäcktsfärd. Jag slog i förtjusningen sönder en stolfot och sof hela natten som på nålar.
Andra morgonen var jag qvickt på benen. Men hvar är Ola? Jag sökte honom i stugan — förgäfves, i köket — förgäfves, i stenkällaren bland fåkarlarna — förgäfves. Han var ingenstädes att finna; han hade visst sprungit undan mig. Efter en half timmes sökande såg jag honom smyga omkring i backarna.
”Nå, nu gå vi upp på tinden, Ola? — ”Kan du inte gå ensam? sade han. — ”Är du galen? Att gå allena öfver en stor brä med sprickor, jo det vore vackert!” — ”Vädret är så osäkert.” — ”Har du inga ögon karl? Har du sett en vackrare solskensdag i ditt lit?” Då fann Ola att undanflykter båtade till föga och han öppnade för mig sitt hjerta: ”Jag har aldrig varit på Uranostind, jag har icke varit på någon tind alls och ämnar inte heller gå på någon. Jag vill inte riskera mitt lif på slikt, jag vill inte.” Han hade hört att det på Uranostinden fanns en smal bergskam, längs hvilken man måste krypa på alla fyra med djupa afgrunder på ömse sidor. Det var det, som mest oroade honem.
Då tog jag på mig en min, som hade anstått någon af de stora tinderbestigarne Slingsby, Hall eller Heftye, och förklarade att i mitt sällskap hade han intet att frukta. Han kunde vara lugn för både bräer och bärgskammar; i ingen händelse skulle jag begära det omöjliga. Detta gjorde ett djupt intryck på Ola. Han gick in i stugan, tog repet från spiken och följde mig utan att säga ett ord.
Under andra förhållanden hade jag säkert gjort en och annan reflexion öfver hvad som komma skulle. Jag hade icke förr pröfvat mina krafter på någon annan tind än Snöhättan, som inom parentes sagdt liknar en stor påskbulla med dugtigt socker på, och den gången var jag en viljelös medlem af ett stort sällskap. Jag hade aldrig gått öfver någon brä och aldrig krupit mellan två afgrunder. Men allt det der föll mig nu inte ett ögonblick in. Hufvudsaken var ju bara att visa sig för Ola som en så gammal och van fjällman som möjligt.
Tyst och modstulen gick han vid min sida. Han hade varit förare tillräckligt länge för att veta att Jotunheimens tinder icke äro att leka med. Jag gaf honom en bit chokolad, en klunk ur min fältflaska och min pipsnugga att röka ur. Det der höjde modet litet. Vi mötte en renjägare på vägen. Ola bad honom följa med oss ”åtminstone öfver brän.” Han följde ett stycke, men skiljde sig snart, och stämningen blef åter mera tryckande.
Hvarken Ola eller jag visste så noga hvar Uranostinden låg. En snötopp med ett stenkummel, en s. k. varde uppå, höjde sig bakom fjällryggen. ”Är det der Uranostind”, frågade jag. ”Månne inte”, svarade Ola. Men nej, det var bara Langeskavlen. Vi klättrade dit upp för att kunna öfverskåda terrängen, men såge ingenting: det låg moln omkring oss på alla sider. Hoppet vaknade åter hos Ola. ”Vi kunna ju inte gå genom molnen”, sade han. ”Nej, men vi kunna vänta”, svarade jag.
Och vi väntade. Och med ens skingrade sig dimmassorna och framför oss trädde Uranostinden mäktig och majestätisk fram, bländande hvit, resande sin hvassa spets öfver skyarna och liksom vinkande oss med omotståndlig tjuskraft. Och nedanför våra fötter utbredde sig den väldiga Uranosbrän, täckt af nyfallen snö och gnistrande i solljuset.
Hastigt stego vi ned till brän längs stenblocken, den s. k. uren, som betäckte nordsidan af Langeskavlen. ”Repet om lifvet!” kommenderade jag i den nonchalantaste ton i verlden. Jag hade nemligen läst någon gång att man öfver bräer brukar gå bunden i tåg, och Ola lär ha haft aning om någonting liknande, efter som han släpat med sig en liten bandstump. De norska isbräerna äro mycket sönderspruckna och rennorna ofta ganska djupa. Då ett tunt snötäcke ligger öfver brän, är det mången gång omöjligt att ana oråd, och i ett un kan man befinna sig i flygande fläng stadd på resa nedåt, ungefår som om man från Grönqvistska husets tak skalle, dimpa ner på Esplansdgatan. För, att undvika dylika små obebagligheter binder man om lifvet ett starkt rep, som på lagomt afstånd fästes kring en annan individ, så att om den ena plumsar in, så halar den andra upp. I dag var det emellertid ingen fara å färde, ty snön var blöt och långa bugtiga linier antydde hvar sprickorna funnos. Och det var en välsignelse, ty Olas rep var så kort, att det dugde till ingenting och så klent, att det knappt hade hållit en katt.
I halfannan timmes tid traskade vi uppför brän, som småningom blef allt brantare och brantare. Att gå rakt på toppen var platt omöjligt: den reste sig som en syl framför oss. Men vi styrde förbi den och funno på andra sidan en smal kam som förde dit upp.
Nu blef det annat af. Kammen var tusen fot hög och omenskligt brant och snön låg så djup, att vi allt jemt kände benen försvinna under oss. Det var ett pustande och flämtande utan all ände. Men uppåt gick det. ”Puh, jag tror vi ändå komma på Uranostind i dag”, sade Ola.
Men med ens upphörde snön alldeles och efterträddes af grus och lösa stenar. Passagen blef på samma gång allt smalare och smalare. Stämningen hade hittills varit i jemt stigande men sjönk i ett nu till sitt minimum. Det började blifva betänkligt.
”Det är just inte bredt, det der”, menade Ola. — ”Nej men”, svarade jag. ”Jag tror vi få lof att lägga oss ned och krypa”. Och så sträckte vi armarna till marken och avancerade fram på alla fyra. Till venster om oss hade vi en tusen fots afgrund, till höger ett nästan lodrätt bråddjup, som stupade tre tusen fot ned. Ett par stenar lossnade der vi kröpo fram. Med ett förfärligt brak störtade de utför, drogo med sig andra stenar oeh jord, väldiga klippblock rycktes ned i farten, dånet blef allt starkare och starkare, det flög öfver Uradalen, återstudsade mot Falketind, slungades sedan som ett hundrafallt eko ut öfver Jotunheimens tinder och bräer. Ofrivilligt foro vi samman. Tänk om hela den smala rygg, på hvilken vi kröpo skulle dela stenarnas öde och störta i djupet!
”Ser du hur det ljusnar framför oss, Ola? Halt, nu äro vi på högsta punkten.” Victoria, victoria! Uranostinden låg som en slagen fiende under våra fötter.
Det var sol öfver bräer och tinder. Som hvita vågor på ett upprördt haf reste sig spets vid spets så långt ögat nådde. Det föreföll mig som om vi sjelfva sutte på toppen af en af dessa vågor och gungades fram öfver denna emätliga ocean. Inte ett spår af lit hvart ögat såg: mellan tinderna gnistrande snöfällt, grönblåa sjöar, skummande elfvar och vilda, klippiga dalar. Det var en majestätisk prakt som söker sin like.
Och luften sedan! Fast vi voro mer än sju tusen fot öfver hafvet, var det så mildt och varmt att vi i bara rocken kunde tillbringa en timme deruppe. Och så sutto vi der på den knappt alnsbreda kammen som två fåglar på en tunn qvist och skådade stolta ned på verlden under oss. Ola var inte tyst mera. Han pratade och skrattade och var alldeles förtjust. ”Det var då en lycka att du hade mig med på Uranostind.”
Oeh sedan sprungo vi som två vildrenar ner för snöfälten, klefvo i förtjusningen upp på Langeskavlen, der våra ögonlock tack vare de många skålarna till Uranostindens ära för ett ögonblick föllo tillhopa, ilade sedan vidare igen och voro tillbaka på Eidsbugarden förrän solen gått ned. Jag tror icke att jorden har två lyckligare menniskor än Ola och jag den dagen. Jag hade ju fört kommandot öfver expeditionen och genast funnit den rätta vägen, jag hade krupit längs en egg, i jemförelse med hvilken en stor tinderbestigare kallat den beryktade Besseggen till en bred chaassé, och jag hade utan att få svindel lutat mig ned öfver en tre tusen fots afgrund. Framåt alltså på ärans bana, framåt till nya strider och nya segrar!
Och Ola var icke mindre stolt han. ”Nu tycker jag mig vara hufvudet högre, sedan jag varit på Uranostind”, sa’ han.