II. Sîdi 'Abdsslam

II. Sîdi ʿAbdsslam

1 I början av november befann jag mig åter i Tanger, denna gång försedd med böcker, manuskript och utrustning för en lång tids vistelse i Marocko. Det var min avsikt att tillbringa vintern i Tetuan och sedan på våren begiva mig till Stora Atlasbergen. I Tetuan hyrde jag ett vackert moriskt hus med trädgård och härlig utsikt och gjorde därifrån utflykter till kringliggande bergstrakter, som bebos av s. k. Jbâla, oberoende bergsstammar, som troligen äro så gott som rena berber, ehuru de för närvarande tala uteslutande arabiska.

2 Sålunda tillbragte jag min julafton i den stora byn Bné Ḥlu, belägen på en höjd på några timmars avstånd från Tetuan. Mitt tält upplystes av ett flämtande julljus, på mattan därinne sutto fyra hungriga karlar och fyllde nävarna med kŭsksu, som fick föreställa julgröten, och utanför spred månen sitt silverskimmer över höga berg och djupa dalar, som tycktes liksom försänkta i helg|62|frid, ehuru de säkerligen aldrig förut varit med om att fira en julafton.

3 Ägde de talets gåva kunde de förtälja om dagar och nätter av annat slag, om strid och dråp och plundring. Här bor Andjrastammen, ett tappert och härdigt bergsfolk, som i vardagslag övar sitt mod i inbördes fejder men i den gemensamma farans stund går man ur huse för att strida mot sultanens soldater. Och främlingar äro här lika ovälkomna som sällsynta gäster - icke för att Andjraborna äro mer fanatiska än andra av deras trosförvanter, men rädda som de äro om sin frihet, vädra de i varje främling en inkräktare.

4 Ej heller hade jag någonsin kommit hit, om jag inte haft med mig en sådan man som Sîdi ʿAbdssalam. Han är född i Bné Ḥlu och äger ännu där en fruktträdgård i arv efter sin farfar, Sîdi l-Ḥósni, det stora byhelgonet. Redan då vi närmade oss byn på våra hästar, kommo två karlar emot oss, inte för att plundra, utan för att kyssa fållarna av hans kappa. Varhelst han gick fram var han omgiven av en beundrande skara, som lydde hans minsta vink. Där han satte sig, slogo sig gamla och unga ned vid hans fötter. Och då fatet med kŭsksu bars in i mitt tält, fick ingen röra det, innan Sîdi ʿAbdssalam nedkallat Allahs välsignelse över anrättningen. Man bad honom enträget stanna kvar och bosätta sig i byn och lovade att i gengäld giva honom byns vackraste flicka till hustru.

5 Till och med på min profana panna faller ett svagt återsken av Sîdi ʿAbdssalams helgongloria.

6 säger han till höger och vänster, pekande på mig; och häpna ögon stirra på den otrogne nazarenen, som får ett sådant vitsord av Muhammeds egen ättling.

7 säger man om mig,

8 Och man skänker mig den ena hönan efter den andra utan att vänta sig någon gengåva.

9 Sîdi ʿAbdssalam tillhör familjen Baqqâli, som i likhet med varje annan scheriffsläkt anses härstamma i rätt nedstigande led från Profeten och hans dotter Fāṭimah. En scheriff är alltid i besittning av ett visst mått baraka eller helighet, som han ärvt av sin store stamfader, men heligheten kan vara starkare eller svagare och visa sig på olika sätt. Scherifferna Baqqâli ha särskilt rykte om sig att vara fruktansvärda när de bli vreda, ty deras förbannelser gå alltid i uppfyllelse. Och det har också funnits |64|flera veritabla helgon i deras släkt. Ett sådant var Sîdi l-Ḥósni, Sîdi ʿAbdssalams farfar. En gång inträdde han osynlig i sultanens palats och uppenbarade sig sedan där inne i skepnad av en kvinna. En annan gång skakade han hand med sultanen, varvid handen med ens förvandlades till en lejonram. Då han tryckte den mot en sten, lämnade de fem fingrarna efter sig märken i stenen. Och sjuka kunde han kurera genom att spotta dem tre gånger på pannan. Det hus i Tanger där han ligger begraven är ett heligt hus. Sîdi ʿAbdssalam bor där tillsammans med sin moder; men jag otrogne har naturligtvis aldrig fått sätta min fot över tröskeln. Bné Ḥlu förde mig Sîdi ʿAbdssalam till ett olivträd i vars skugga farfadern brukade sitta under sin livstid; men byamännen skakade på huvudet och undrade huru det skulle gå med oss. Ingen vågar bryta en kvist av det trädet; en gång gav en karl några blad av det åt sin oxe att äta, men oxen dog. Huset i vilket farfar bodde ligger nu i ruiner, men stenarna få inte röras. Några rövare från en annan stam försökte bränna huset, men stickorna ville inte fatta eld. De trängde sig sedan in och öppnade en kista, men den befanns vara full av bin, som flögo ut och stungo helgerånarna. Bland ruinerna lever nu en orm, flera fot lång och armstjock, med hår på huvudet, alldeles olik alla andra ormar; och folket i byn viskar att ormen är det gamla helgonet självt. En gång då Sîdi ʿAbdssalam var liten och hans moder gav honom di, fann hon ormen ligga vid sitt bröst och suga mjölken som hon trodde hon gav sitt barn.

10 Men Sîdi ʿAbdssalam har fått i arv helighet icke endast på fädernet utan också på mödernet. Hans mor tillhör även en scheriff-familj och betraktas som ett ganska heligt fruntimmer. Hennes specialitet består i att kurera den moriska Tanger-societetens damer, i synnerhet när de förätit sig på fikonkaktus. Men också jag har henne att tacka för många välgärningar. Ingen kan tillreda delikatare kŭsksu än hon, ingen har bättre reda på fruntimmersvärldens bruk och vidskepelser. När den kloka gum|65|man kommer till mig med sin vita schal dragen över ansiktet så att knappast ögonen synas, vet jag att hon har saker att förtälja som det lönar sig att lyssna till. Och dessutom får jag regelbundet hennes välsignelser, både när jag vistas i Marocko och dessemellan per post när Sîdi ʿAbdssalam skriver till mig, d. v. s. ungefär en gång i månaden. Han tror att det till stor del är hennes välsignelser som under alla dessa år hjälpt mig fram i livet och skyddat mig mot mina fienders ondska.

11 Lyckligtvis har Sîdi ʿAbdssalam även andra goda egenskaper än sin helighet. Då den syriska tolken träffade anstalter för vår resa till Fez, övertalade han scheriffen att följa med för att hålla tjänarna i styr och ge honom sitt understöd i kritiska ögonblick. Och scheriffen motsvarade i allo hans förväntan. Första aftonen då tälten redan slagits upp och vi endast suckade efter aftonvarden, hotade kocken att strejka ifall han inte genast fick löneförhöjning. Myteriet spred sig till de andra tjänarna, och ställningen föreföll betänklig. Då hörde vi några skrattsalvor ljuda, och upprorsmakarna började se förlägna ut. Sîdi ʿAbdssalam hade sagt dem, att de gärna kunde gå så långt vägen räckte med alla sina mulåsnor, ty hans farbrors by låg inte långt borta, och därifrån kunde han skaffa nya män och djur för halva priset.

12 I Fez kommo vi underfund med att syriern lurade oss så ofta han kunde. Allt som vi köpte genom honom blev oskäligt dyrt. Men så togo vi en dag Sîdi ʿAbdssalam med oss vid våra uppköp och funno att prisen ställde sig helt annorlunda. I synnerhet förvånades vi över att de ytterligare sjönko, när vi läto honom gå ensam och handla för vår räkning. Åsynen av en främling retar naturligtvis handelsmannens aptit, men vad hade hindrat scheriffen att sticka den inbesparade penningen i egen ficka? Man hade försäkrat oss i Tanger, att det inte fanns en enda ärlig inföding i hela Marocko. Här hade vi alltså undantaget som bevisade regeln.

13 Jag fann snart att Sîdi ʿAbdssalam var den förträffligaste |66|medhjälpare i mina studier jag kunde önska mig - intelligent, intresserad och sannfärdig. I början prövade jag hans noggrannhet genom att vid upprepandet av vad som meddelats mig smuggla in några små oriktigheter, men jag fick en skarp tillrättavisning till svar.

14 En gång överföll han med hugg och slag sin goda vän scheriff Aḥmed i Tanger, då denne av ren älskvärdhet svarade ja på alla mina frågor:

15 Trots sin medfödda helighet är Sîdi ʿAbdssalam icke en god muhammedan. Han försummar regelbundet sina böner - vilket erinrar mig om [Georg August] Wallins yttrande, att han ”oftast funnit dem som ivrigast göra bön vara de värsta skurkar”. Ja, Sîdi ʿAbdssalam gör någonting som är ännu värre: han bryter i smyg mot föreskriften som ålägger varje till manbar ålder kommen muhammedan att under månaden Ramaḍān avhålla sig från all mat och dryck mellan soluppgången och solnedgången - en föreskrift som anses för den mest bindande av alla, betydligt mer bindande än förbuden mot dråp och stöld. Då jag en gång frågade honom hur det stod till med hans rättrogenhet, svarade han med en grimas:

16 På våren 1899 inträffade den stora händelsen i Sîdi ʿAbdssalams liv. Sedan vi från Tetuan återvänt till Tanger, beslöt jag helt plötsligt att resa, icke till Stora Atlasbergen, utan till England. Scheriffen förklarade att han inte kunde låta mig fara allena utan ville följa med; han hade nog själv pengar för resan. Förslaget var ju inte så oävet, då jag sålunda kunde fortsätta mina studier av arabiskan under de månader jag skulle vistas i Europa. Mina manuskript och andra ägodelar deponerades vid farfaderns grav, då scheriffen gav sin ed på att det gamla helgonet omsorgsfullt skulle vaka över dem. Och så bar det av.

17 I Gibraltar visade mig scheriffen general Ellis’ staty och försäkrade, att det var ett engelskt helgon. När jag invände att det bara var bilden av en engelsk general, protesterade han energiskt: han hade förut varit i Gibraltar och visste följaktligen vad som fanns där. Det var först i London som jag fick klart för mig vad han menade. En av mina bekanta demonstrerade för honom marmorstatyerna i British Museum, och scheriffen föreföll mycket intresserad. När vi åter voro på tu man hand, frågade han mig om det inte hade varit svårt att gräva upp dem.

18 I Marocko tror man att helgon aldrig dö utan endast sova, och att deras kroppar därför inte undergå någon förvandling i graven. Scheriffen trodde tydligen att marmorbilderna voro ett slags grekiska helgon. Statyer hade han aldrig hört talas om, ty islam tillåter inte att man avbildar levande varelser. Det roade mig nu att sätta hans skarpsynthet på prov.

19 Jag förde honom till Madame Tussauds vaxkabinett. Vi skyndade först genom den stora salen, där Europas alla monarker äro för|68|samlade. Scheriffen var mäkta förvånad över att bovarna i England hade så granna kläder - men allting var ju här så annorlunda än i Marocko. Sedan stego vi ned för trappan som ledde till ”the chamber of horrors” med dess vaxbilder av mördare iklädda originaldräkter. Scheriffen ryckte till av förskräckelse men repade mod och ställde sig och stirrade på en av mördarna; det kunde ju inte vara så farligt, eftersom vi voro i ett fängelse och banditerna måste hålla sig stilla. Efter en liten stund sade scheriffen:

20 Men nu gick det inte mer att lura honom, och jag fick lov att bekänna alltsamman. Sedan kom det värsta: scheriffen inbillade sig att människorna som rörde sig också voro av vax, både publiken och poliserna, och det var endast med möda jag kunde avhålla honom från att stirra på dem eller röra vid dem. Och när orkestern började spela sade han:

21 På sin första järnvägsresa - mellan Tilbury och London - var scheriffen ganska uppskakad. Då ett annat bantåg eller ett magasin skymtade förbi fönstret, rusade han till andra sidan av kupén, för att det inte skulle komma på honom. Men senare lärde han sig tycka om järnvägsresor. I Sverige ställde han sig helst ute på plattformen, tryckte händerna mot staketet och antog en min av stolt överlägsenhet liksom om han störtat fram på sin arabiska springare snabbare än alla andra.

22 Hans nya bekantskaper frågade honom ibland huru gammal han var. Det var en fråga som mycket förvånade honom. Hur i all världen kunde han ha reda på den saken? I Marocko tänker ingen människa på sin ålder. Vad skulle det tjäna till? Vid sitt besök i England såg scheriffen ut att vara ett par och tjugu år gammal, men ej ens hans mor hade kunnat lämna exakta upplysningar i frågan. En europé i Tanger berättade för mig att han en gång frågat en fullvuxen marockan om hans ålder och fått det oskyldiga svaret:

23 En annan fråga som ofta ställdes till scheriffen, i synnerhet av damerna, var den om han var gift.

24 svarade han,

25 Ville man sedan veta varför han ännu inte börjat äktenskapens rad, bekände han helt sanningsenligt att det tills vidare inte behagat hans mamma att ge honom en hustru. I sådana saker är modern den bestämmande, åtminstone om fadern är död, såsom fallet var med Sîdi ʿAbdsslams far. Jag hade i Fez en tjänare som sörjde över att han måste förskjuta sin unga hustru. Hans mor hade så befallt; och den stackars mannen fick nu träffa henne endast en gång i veckan.

26 Vid en middagsbjudning i London ville några av damerna veta varför herrarna i Marocko tycka om att ha flera hustrur.

27 Liksom varje annan människa hade även Sîdi ʿAbdssalam mycket höga tankar om sitt eget folk. Särskilt trodde han att han själv, hans farbröder och hans kusiner tillsammans bildade en hart när oövervinnlig skara.

28 Hörde han någon fälla ett fördelaktigt omdöme om honom, t. ex. att han talade bra engelska, låtsade han gärna glömma det |71|och frågade mig helt oskyldigt:

29 Sîdi ʿAbdssalam har alltid varit fullkomligt oförmögen att dölja sina känslor. Ingenting är mer främmande för hans natur än inställsamhet och förställning. Jag förvånar mig inte över det stora ärret, som han har över vänstra tinningen, ty då hans stolthet känner sig sårad kan han råka i formligt raseri. Under vistelsen i Tetuan hände det en afton, att jag från spanska konsulatet fick mottaga meddelande om att en stadsbo anklagat scheriffen för att ha lurat honom - en anklagelse som sedan visade sig vara fullkomligt falsk. Detta gjorde scheriffen så ursinnig att jag verkligen trodde att han blivit galen. Han slog sönder alla sköra föremål han fick tag i, skrapade väggen med sina naglar, fräste, spottade och tjöt och rusade stutligen efter sin dolk, för att, som han sade, döda alla och sig själv med. Mina två andra tjänare togo genast till flykten och lämnade mig sålunda ensam med den rasande scheriffen.

30 Mot dem som inte förarga honom är han godheten själv. Ett par gånger bad han mig ställa till gästabud för Tetuans fattiga, som ”aldrig hade något kött att äta”. Han gick omkring på gator och torg och utfärdade inbjudningarna, och båda gångerna infann sig ett trettital fattiga, mestadels berber från Rīf, som undfägnades med köttet av ett slaktat får och brödbitar, som doppades i spadet. Kalaset slutades med att en av de gamla männen steg upp, sträckte ut sina händer med flatsidan uppåt och nedkallade Allahs välsignelser över profeten Muhammed, mig och scheriffen, den ena efter den andra, vari alla de övriga gästerna instämde genom ett ljudeligt amîn, som upprepades efter varje välsignelse. I London, där scheriffen vanligen gick på gatan klädd i europeisk dräkt för att inte bli antastad av pöbeln, som hatar åsynen av allting orientaliskt, köpte han sig en filthatt, som var försvunnen ett par dagar efteråt; han hade på gatan mött en tiggare, som bad honom om en huvudbonad, och hade genast gått hem efter hatten. Jag tror att ett barn hade kunnat avlocka honom nästan vad som helst. I Sverige var han med förkärlek tillsammans med barnen, och då en av de små flickorna reste bort, stod han och grät på perrongen. Men även mot de gamla visade han verklig ömhet. Han kunde sitta och medlidsamt betrakta en gammal man och efteråt säga till mig:

31 Sîdi ʿAbdsslams största passion under resan till Europa var att lära sig språk, framför allt engelska, men även svenska. Han hade en anteckningsbok i vilken han införde nya ord som han hörde, och han bad mig dagligen öka ordförrådet. Men han brydde sig inte om korta och lätta ord utan ville ha långa och ovanliga,

32 Han intresserade sig också på det livligaste för den europeiska politiken. Det hade han gjort redan länge - han var ju bosatt i diplomaternas stad. Redan under vår första resa, då lägret om aftnarna fyllts av gäster som andäktigt lyssnade till scheriffens ord där han låg makligt utsträckt på marken, hade han haft mycket att förtälja om ambassadörer och konsuler, om Frankrike och Turkiet och Amerika och Spanien. Men efter sin återkomst från Europa blev han ett verkligt orakel. Det fanns inte en fråga som han ej kunde besvara. Och då man bad honom spela de olika folkens nationalmarscher, tog han en mässingsbricka och trummade på den i olika takt, allt eftersom det skulle föreställa den engelska eller svenska eller italienska marschen, och man njöt och beundrade. - - -

33 Jag har nu skildrat Sîdi ʿAbdssalam sådan han var vid tiden för vår gemensamma resa till Europa. Sedan dess ha snart

”Aldrig ledsen, aldrig trött, aldrig i bryderi, glad och god, rådsnar, morsk och energisk, fastvuxen vid sin häst som en centaur, tror jag att man skulle få leta jorden runt för att finna en lämpligare karavanledare.”

34 Nu sitter scheriffen i Tanger och väntar bara på att kriget skall bli slut. Ty då skall jag komma tillbaka och tälten skola dragas fram från farfars grav och läggas på lastdjuren och vi själva skola stiga i sadeln och åter en gång i varandras sällskap styra mot okända öden i Marockos vildmarker.