Reading text
VII. Helgon och helighet
Ett ord som mycket ofta höres i Marocko är baraka. Det betyder egentligen "välsignelse“ men användes i vidsträcktare bemärkelse för att beteckna en mystisk, undergörande kraft som betraktas som en välsignelse från Gud. På svenska kan det återges med ordet "helighet".
Man påstår att varje människa besitter en viss portion baraka, som dock i regeln är alltför obetydlig för att göra väsen av sig. Endast den som har baraka i alldeles ovanlig grad gäller för en síyĭd, ṣâleḥ eller wäli, d. v. s. ett helgon. Profeten Muhammed hade en så enorm kvantitet därav, att den räckte till för alla ättlingar på svärdssidan av hans dotter Fāṭimah, de så kallade šúrfa eller scherifferna, vilkas antal är oräkneligt. Det säger sig självt att släktskapen med profeten merendels är av det mest apokryfiska slag. En person kan förskaffa sig scherifftiteln helt enkelt genom att överflytta till en främmande ort och där ge sig ut för att vara en av Fāṭimahs avkomlingar.
Vi ha sett att den äldsta scheriffsläkten i Marocko utgöres av Mûläi Idrīsʾ ättlingar; men knappast mindre aktade äro de så kallade ʿAlawîin, vilkas stamfar kom från Yanboʿ i Arabien och slog sig ned i Tafilelt. En medlem av denna släkt besteg år 1648 Marockos tron och blev sålunda grundläggaren av den regerande dynastin. Dock är det icke endast i sin egenskap av ʿAlawi-scheriffernas huvudman som sultanen betraktas som en helig person. Sultanvärdigheten har sin egen baraka; ty sultanen är Guds ställföreträdare pa jorden. Det är på hans helighet som hela landets välfärd beror. Är den ren och stark, så giva åkrarna riklig gröda, kvinnorna föda goda barn, och de kristna lämna landet i fred. De olyckor som drabbade Marocko under Mûläi ʿAbdlʿăzîz’ regeringstid berodde på att sultanen besudlat sin baraka genom förbindelser med de kristna; men hos efterträdaren, Mûläi Ḥâfiḍ, återvann barakan sin förlorade styrka, vilket genast visade sig däri att samma sommar han besteg tronen sardinfisket vid kusten var mer givande än det varit på länge.
Scherifferna äro icke de enda som fått helighet i arv. Detsamma är även fallet med de så kallade mrábṭīn, som äro ättlingar av en mrâbâṭ - en person som under sin livstid på ett eller annat sätt förvärvat sig så mycket baraka att han blivit |194|ett helgon. I norra Marockos bergstrakter finns det familjer av măʿámmrīn, vilkas förfäder blivit helgon genom att bli ”fyllda” (măʿámmrīn) med andras baraka. Fyllandet kan tillgå på olika sätt, till exempel sålunda att ett helgon spottar en av sina vänner i munnen. Men det är endast mycket heliga personer som kunna tillåta sig någonting dylikt utan att själva förlora sin baraka. Sîdi ʿAbdsslam hade av sin mor förbjudits att spotta folk i munnen, då han ombetts att göra det.
Överförandet av baraka från en person till en annan sker icke alltid frivilligt. Då en tronpretendent lyckas avsätta den regerande sultanen och göra sig till hans efterträdare, beror detta därpå att han på något sätt kommit i besittning av sultanens baraka. Scherifferna av Wazzan ha det fula ryktet om sig att gärna lägga beslag på andra scheriffers helighet. Om en scheriff besöker staden Wazzan och åtnjuter gästfrihet hos dess styresman, aktar han sig för att lämna efter sig den minsta smula av maten varmed han undfägnats och gömmer omsorgsfullt |195|själva benen som återstå av kötträtterna, för att inte hans värd med tillhjälp av en kvarbliven matrest må tillägna sig hans baraka; och av en liknande anledning är en scheriff ovillig att räcka en scheriff av Wazzan sin hand. Mot obekanta äro scherifferna likaledes på sin vakt. Då en främling möter en scheriff och sträcker fram huvudet för att kyssa hans hand, drar scheriffen hastigt handen tillbaka - icke av blygsamhet, såsom jag först trodde, utan av fruktan för att den okände genom något magiskt knep skall beröva honom hans helighet.
Baraka kan också förvärvas genom fromma gärningar och andaktsövningar. Längs Marockos kuster finnes, som vi sett, en mängd vitmenade gravkapell över mujahédin, troshjältar som |196|stupat i strider mot de kristna och därigenom förskaffat sig helgonglorian. Andra ha blivit helgon genom ihärdigt bedjande, fastande eller allmosegivande. Somliga påstå att man kan bli ett helgon genom att bedja fyrtio morgnar å rad före soluppgången, i synnerhet om det sker på havsstranden. Vallfärden till de heliga orterna Mecka och Medina förlänar baraka åt pilgrimen, koranen åt de skriftlärde som kunna den utantill och åt skolpojkarna som lära sig den, barndomens oskuld åt de små, ålderdomens visa besinning och gråa hår åt gubbarna. Idioter och dårar gälla för helgon, vilkas förnuft är hos Gud i himmeln medan deras kroppar vandra omkring på jorden. De kunna tillåta sig nästan vad |197|som helst. Vid mitt första besök i Fez fanns där en galen kvinna som uppträdde sprittnaken på gatorna; och då jag återvände till samma stad nära tolv år senare levde hon ännu och fortfor med sin gamla vana - vilket ger luftkurens ivrare vatten på deras kvarn.
De största helgonen finnas bland de döda. Deras helighet har övergått till deras gravar, som faktiskt identifieras med de avlidna helgonen; síyĭd betyder både helgon och helgongrav. Marocko vimlar av helgongravar av olika slag. Ett berömt helgon har ofta en qóbba på sin grav - en fyrkantig, vitlimmad byggnad med en hästskoformig ingång och antingen en kupol (bild. på sid. 195-196) eller ett spetsigt tak bestående av fyra trekantiga, starkt sluttande plan (bild. på sid. 198). Stundom är en moské med eller utan minaret förenad med qobban (bild. på sid. 199). Det är högst antagligt att qobban såsom Goldziher framhållit, har utvecklat sig ur tältet som de gamla araberna brukade uppslå på en betydande mans grav. Men byggnaden på helgongraven kan också vara ett ”rum” (bīts) med flatt tak (bild. på sid. 200), och i många fall utmärkes graven endast genom en inhägnad (ḥauš) bestående av fyra väggar utan tak (bild. på sid. 201-203) eller helt enkelt en ring av stenar (bild. på sid. 204-205). Många helgon vilja inte ha tak över sina gravar, vilket de tydligt visat genom att låta taket falla ned när man byggt ett sådant. De vilja se himmeln och Gud, de vilja att regnet skall falla på graven och att fåglar skola komma och sjunga för dem. Men en ḥauš är inte alltid ett tecken på att ett helgon ligger begravet därunder: den utmärker ofta en plats där en helig man förrättat sin andakt eller rastat under en resa. Stundom har man nöjt sig med att göra en stenhög på ett sådant ställe eller till och med på ett helgons grav (bild. på sid. 206-207). Den resande anträffar alltjämt stenhögar vid vägkanten (bild. på sid. 208-210). De tjäna olika ändamål. En stenhög på toppen av en kulle betecknar den första punkt varifrån en mer eller mindre avlägsen |198|helgongrav blir synlig för vägfaranden; och vandraren försummar icke att nedlägga en sten på högen, därmed inneslutande sig i helgonets bevågenhet. Det bör dock ihågkommas att den så kallade helgongraven i många eller de flesta fall är ingen grav alls; såsom tidigare framhållits, har en stor mängd av Marockos helgon aldrig levat. Marockanens helgondyrkan är i väsentlig mån personifierad naturdyrkan. Ännu i dag finnes det, i synnerhet i södra Marockos berbertrakter, heliga träd och källor som undgått denna personifieringsprocess, d. v. s. som icke associerats med något avlidet helgon.
Allt, vare sig levande eller livlöst, som hör till en helig ort betraktas som heligt. Men förutom växter och djur som äro heliga på denna grund, finnes det hela arter som äro begåvade med baraka. Detta är fallet med fruktbärande dadelpalmer och olivträd, lager och myrten, vissa aromatiska örter och framför allt vete och korn. Hästen är ett heligt djur, den är lik en scheriff; och fåret har också mycket baraka. Kon nämnes icke då det är fråga om heliga djur, men dess mjölk är utomordentligt |199|helig och dess dynga är ett kraftigt reningsmedel. Svalan, näktergalen, vildduvan och storken äro mer eller mindre heliga; biet är det i hög grad. Och somliga påstå att det finns en smula baraka också i ett visst slags ohyra, vit till färgen, som med sådan förkärlek uppehåller sig i de rättrognas kläder att utan densamma, om man får tro ett marockanskt ordspråk, en människa icke kan vara en sann muhammedan.
I sina högre former yttrar sig heligheten i förmågan att göra underverk. Flera helgon kunna i ett ögonblick förflytta sig själva och andra till ett fjärran land eller flyga genom luften, ofta i duvoskepnad. Sîdi ʿAbdsslam skrev en gång, att han önskade vara så helig att han kunde flyga till mig i London - och han vägde över hundra kilo. Andra helgon ha sig bekant vad som försiggår på avlägsna orter eller kunna förutsäga kommande händelser. En helig man sticker sin penna i jorden, och en källa springer fram i dagsljuset. Eller han spottar på marken, och en eldslåga stiger upp mot skyn. Eller han gör blinda seende och botar sjuka. Icke långt från Tanger bor en helig |200|man som har uppsikt över Sîdi Heddis helgedom; hans specialitet består i att med en enda tallrik kŭsksu stilla två eller tre hundra människors hunger. En gång då Sîdi l-Ḥadíd ville fara över floden Tsahaddarts nära Azîla och färjkarlarna bådo honom vänta en stund, promenerade han över vattnet som om det varit torra marken.
Underverk utföras icke endast av levande helgon utan ännu oftare av sådana som redan bäddats i sin grav. Helgonets baraka snarare till- än avtager genom hans död - eller så kallade död, ty strängt taget dör ju ett helgon aldrig utan endast sover. Är en marockan sjuk eller önskar han sig en god hustru eller en son eller annat gott, går han till en helgongrav och anropar helgonet om hjälp. Dit för han ett barn som inte kan lära sig gå, en oxe som inte vill plöja, en kamel som bites. Och då vattnet sinar i brunnarna och årsväxten försmäktar av torka, beger sig byfolket i procession till en helgongrav för att be om regn. Men ve den olycklige som ådrar sig ett helgons vrede genom att döda ett djur eller fälla ett träd eller avhugga en gren |201|nära hans grav! Några helgon, som äro begravna på Atlantens kust, äro särskilt begivna på att genom skeppsbrott förstöra förbiresande fartyg som komma från de kristnas land.
Det allmännaste kännetecknet på l-baraka är att den är en övernaturlig lyckokraft som verkar alldeles mekaniskt på den eller det som kommer i beröring med densamma. En liten kvist från ett heligt träd, som man sticker i väskan när man beger sig till marknaden, gör att det går bra med kommersen. Barken av ett sådant träd eller saften av dess blad användes som läkemedel. Att bada i en helig källa eller att dricka dess vatten är välgörande för både sjuka och friska. En nypa mull från en helig ort, buren i en liten påse som fästes vid ett band om halsen, skyddar människor och djur mot ofärd. Själva dammet i den från Mecka återkomna pilgrimens dräkt för välsignelse med sig. Man låter gärna en pilgrim eller en scheriff rida på ens häst, emedan det bekommer hästen väl. Då en scheriff undfägnas som gäst, måste han alltid lämna litet mat kvar i fatet, så att värdfolket genom att förtära resterna må kunna tillgodogöra |202|sig verkningarna av hans baraka. Vattnet i vilket en scheriff tvättat sina händer är hälsosamt att dricka; och att kyssa hans hand eller kläder medför lycka. Då man besökt en helgongrav, må man icke stanna borta över natten utan skynda sig hem, medan helgonets baraka ännu sitter kvar i kläderna. Men huru välgörande än heligheten i allmänhet är för den som kommer i beröring därmed, kan den under vissa omständigheter verka som ett gift. Dosen kan vara för stark. De som besöka Sîdi Ḥămäd u ʿIsas grav i södra Marocko undfägnas av helgedomens uppsyningsman med fikon och dadlar, men den besökande måste nöja sig med att äta alldeles litet därav, emedan en större kvantitet av de heliga frukterna komme hans mage att spricka. Om ett annat berberhelgon hörde jag berättas att vid hans årsfest - de förnämligare helgonen ha sina regelbundet återkommande årsfester - de vallfärdandes hästar av samma anledning trakteras envar med ett enda skedblad korn ur helgonets förrådskammare. Och vi ha redan sett huru farligt det är för en oren individ att komma i beröring med någonting heligt.
Men heligheten kan icke endast vara en fara för utomstående utan är även själv i fara. Den är till sin natur utom|203|ordentligt känslig för yttre inflytelser. Detta är en allmänt utbredd uppfattning, som spelat en mycket viktig roll i religionens historia. Som bekant äro t. ex. de asiatiska religionerna överfulla av föreskrifter som ålägga rituell renhet som en plikt för alla dem som utföra en kulthandling. Muhammedanismen fordrar att sådana personer skola hava rena kläder och en ren kropp; en andaktsövning måste föregås av en tvagning, ehuru där vatten icke finnes reningsceremonin får förrättas med sand. Ett heligt väsen har all anledning att hålla varje oren individ på avstånd, emedan beröringen med en sådan individ skulle besudla dess helighet. Härtill kommer att en kulthandling som utföres av en oren person saknar den helighet eller övernaturliga kraft som fordras för att den skall ha åsyftad verkan. Muhammed sade att renheten är halva tron och bönens nyckel. Marockanen påstår att en skriftlärd behöver vara rädd för onda andar endast då han är oren; han kan nämligen i allmänhet värja sig för dem genom att läsa upp ett koranspråk, men de heliga orden förlora sin verkan om de uttalas av en oren person. Hos |204|flera folk har tron på den sexuella orenhetens besudlande inverkan på det heliga lett till det religiösa celibatet. Detta är icke fallet i Marocko. Men folket säger att om de skriftlärde levde ett fullkomligt kyskt liv, bleve de därigenom så heliga att de kunde flyga.
Heligheten kan skadas av exkrementell såväl som sexuell orenhet. Den kan till och med förorenas av intagen föda. Detta är anledningen till att flera magiska kurer och konster, för att vara verksamma, måste utföras om morgonen på fastande mage. Det anses förtjänstfullt att fasta dagen före den årliga stora offerfesten, l-ʿid l-kbīr, och i en del trakter av Marocko låter manockså offerdjuret, som skall vara rent och fläckfritt, fasta på denna dag eller åtminstone följande morgon, tills litet korn eller mjöl, som har en renande verkan, eller litet salt, som driver bort onda andar, stickes i munnen på det omedelbart innan det slaktas. Det må i förbigående nämnas att samma föreställning om den intagna matens förorenande inverkan på heligheten ligger till grund för det katolska bruket att fasta före nattvardens begående. Till |205|kroppens orenhetsämnen räknas också andedräkten. Man må akta sig för att blåsa på mjölk; och om den som skriver en amulett andas på skriften, duger den till ingenting.
Baraka kan också skadas genom beröring med marken och dess orenlighet. Innan man sätter sin fot på ett heligt ställe måste man taga av sig skorna, och platsen där man förrättar sin bön måste vara ren; man gör det helst på en ren matta. En amulett förlorar sin undergörande kraft om den faller till marken, |206|åtminstone om man inte ögonblickligen renar den genom att lägga den i en hög vete eller korn; men om någon trampat på den eller stigit över den, är dess helighet ohjälpligt förlorad. Det finns vissa källor vilkas vatten är ett botemedel mot rabies, men endast under förutsättning att kruset vari det hämtas och förvaras icke berör marken.
Det heliga är också särskilt utsatt för att skadas av onda andar, onda ögon och allehanda trollkonster. Man påstår att jinnerna anfäkta de fromma men lämna de ogudaktiga, liksom svinen, i fred; och de vidlyftiga åkerbruksceremonierna ha till stor del till uppgift att skydda säden mot jinner och människors |207|onda ögon. Besynnerligt nog måste det heliga också i många fall aktas för beröring med annat heligt. Ett ordstäv säger att ”baraka icke får möta baraka”. Hos en del berber är det förbjudet att föra sötmjölk i en moské. Om två fårhjordar tillhörande skilda personer möta eller gå förbi varandra på gården, måste man lägga ett silverarmband emellan dem för att skydda deras liv. Liksom de orena kvinnorna, få ej heller de heliga skolpojkarna beträda det underjordiska rummet där den tröskade säden förvaras; gjorde de det, så skulle kontakten med sädens helighet ha till följd att de framdeles inte kunde lära sig koranen. Havet råkar i svallning om man på stranden utropar bekännelseformeln: ”Det finnes en enda gud och Muhammed är hans profet.” Och havet är ett helgon, vid namn Sîdi Muḥammed l-Bḥar, eller, som man också påstår, fyrtio helgon gömma sig i dess djup. Den som befinner sig ombord på en båt eller ett fartyg får nätt och jämnt förrätta sina av religionen föreskrivna böner men må för övrigt icke uppläsa några koranspråk vid äventyr att en olycka eljest träffar farkosten. Sultanen får alls icke färdas på havet; ja, antagonismen mellan havet och sultanen är så stark, att en gång då Mûläi l-Ḥasan besökte Tanger, havet drog sig tillbaka vid hans ankomst. Det är san|208|nolikt att bruket som fordrar att sultanen, då han rör sig ute i solskenet, alltid skall vara överskuggad av en stor parasoll, har någonting att skaffa med föreställningen att solljuset, som också har baraka, kan ha en menlig inverkan på sultanens baraka. Amuletter som innehålla koranspråk mista i regeln sin helighet om solen får skina på skriften; och kruset med vattnet som hjälper mot rabies får inte utsättas för solljuset. Men satsen att baraka icke får komma i beröring med baraka gäller på långt när inte för alla fall. Vi må icke vänta oss alltför mycken konsekvens i föreställningar som hänföra sig till det övernaturliga. Detta lär oss med stor tydlighet uppfattningen om eldens inverkan på baraka.
I en del fall verkar elden menligt på heligheten. Man får inte hålla en skriven amulett över elden för att låta bläcket torka. Amuletter mot sjukdom brännas ofta och röken inandas av patienten, men detta får inte ske med sådana som innehålla koranspråk. Om man uppgör eld i en fårhjord, så blir ullen dålig. Om man bränner ull, så blir ullen dyr. Och om mjölken kokar |209|över och spilles i elden, komma kons juver att sina. Men å andra sidan inträffar det också att elden alls inte biter på en helig person eller ett heligt föremål. Sîdi Ḥmed ben Yúsĕfs ättlingar kunna slicka glödhett järn utan att bränna tungan, och deras skägg är oantändligt. Medlemmarna av Sîdi Ráḥḥals stora släkt hålla ogenerat ett brinnande ljus i munnen eller under armen, och fylla de munnen med kokande vatten kunna de ställa så till att det är svalt som regnvatten då de spotta ut det. Den konsten har jag sett utföras i mitt eget hus; och Tousi, som också är en Raḥḥâli, visade mig huru han kunde beröra sin arm med brinnande blår utan att sveda skinnet. Då det berömda helgonet Sîdi Mä l-ʿAinīn för ett antal år sedan besökte Mogador (han levde ännu när jag var där), hände det att en man som just hade köpt ett stycke kött på torget och lagt det i sin väska, mötte helgonet och gick med honom till hans hus för att förrätta sin bön i hans sällskap. Då han kom hem lades köttet i grytan, men det ville inte koka; ehuru det hölls över elden hela natten, var det följande morgon lika rått som när det köptes. Då mannen omnämnde detta för helgonet, svarade denne: ”Elden får ingen bukt med kött som människor ha med sig när |210|de bedja i mitt sällskap.” Personer som fångat duvor vid en viss helgongrav i närheten av Marráksch ha funnit det vara omöjligt att koka dem. I Dukkâla hörde jag berättas att en käpp, som medförts från skogen där det stora helgonet Mûläi ʿAbdsslam har sin grav, inte antändes, även om tältet med allt annat som finnes däri skulle läggas i aska; ja, det påstås att den som vallfärdat till nämnda grav därigenom brandförsäkrat sina egna ben mot helvetets eld. Skogseldar ha upprepade gånger härjat nejden kring några mujahédīns gravar som befinna sig på en halv dagsresas avstånd söder om Tanger, men träden som omgiva gravarna ha aldrig berörts av elden.
Det kan knappast förvåna oss att heligheten ofta är sin egen fiende. Som vi sett bär den inom sig ofärdsfrön och är därjämte ytterst känslig för yttre inflytelser. Skillnaden mellan det heliga och det orena är icke så stor som den kan förefalla att vara. Det orena som har en besudlande eller förstörande inverkan på heligheten är icke identiskt med det som vi betrakta som orenlighet, utan det är självt, liksom det heliga, någonting |211|mystiskt, övernaturligt - en magisk kraft. Det är därför i vissa fall svårt eller omöjligt att uppdraga en skarp gräns mellan dem. Liksom det heliga, ehuru i allmänhet lyckobringande, även kan vara skadligt, så kan det orena under vissa omständigheter verka välgörande. Inom en del stammar i närheten av Fez är det brukligt att om köksträdgården inte vill trivas, bedja en jude - som är den personifierade orenheten - komma och röra vid plantorna. Mandråpare, som likaledes äro orena individer, anses kunna bota vissa sjukdomar. Svinkött i mycket små doser användes som läkemedel, och att dricka tre skedblad människourin är en kur mot gulsot. Om mjölken inte lämnar så mycket smör som vanligt och därför antages vara förhäxad, utsättes kärnan för röken av antända hundexkrementer - det orenaste ämne en muhammedan kan föreställa sig.
Ett visst samband råder också mellan baraka och jnūn - jinnerna. Heliga personer, djur och föremål ansättas ofta av dessa andeväsen. Man undviker att besöka avsides belägna helgongravar efter mörkrets inbrott, då jinnerna driva sitt spel. Många helgon ha jinner som sina lydiga tjänare. Och i jinn-|212|helgonens personer är gränslinjen mellan helgon och jinn så gott som utplånad. Liksom människorna ha nämligen också jinnerna sina helgon. Och alla helgon lyda under samma härskare, den store Mûläi ʿAbdlqâder, vars grav är i Bagdad.