VI. I Stora Atlasbergen

Aldrig glömmer jag den härliga aprilafton då jag inom några timmar fann mig förflyttad från det odrägliga tältet på torget i Marråksch till Amnäs’ trädgårdar på Atlasbergens längst utskjutande sluttningar. Kvällssolen kastade sina sista rödgula strålar på alplandskapet i bakgrunden, trädgårdarna prunkade i sin fagraste vårskrud, och från lundarna ljödo hemlandstoner, ty göken gol. En vår i Atlas är det skönaste Marocko har att bjuda på. Ingenstädes är vegetationen rikare än i dess djupa dalar. Lägre ned blanda sig dadelpalmer med de andra träden,, högre upp förhärska valnötsträden, något omorgnade och brunaktiga efter vintersömnen; och överallt synes vatten, som kommer strömmande ned för bergen och genom små kanaler sprider sig över åkertäpporna på de terrasserade sluttningarna, för att slutligen samla sig i floden som rinner längs dalens botten. Men tills vidare befunno vi oss endast vid ingångsporten till paradiset.

Gästfriheten i Amnās var storartad. Man gav mig till härbärge ett hus med en trädgård, och så vidtog förplägningen. Tre sockertoppar, två påsar med te, ett tjog ägg, sju höns, tre stora fat med färdigt tillredd mat, och till sist ett levande får, som högtidligt leddes in i mitt rum. Så behandlas man när man reser som sultanens gäst. Och på ungefär samma sätt fortgick det under större delen av min Atlasresa. När jag på hösten kom tillbaka till kusten efter slutad färd räknade jag, att om jag behållit alla får som givits mig, hade jag haft med mig en hjord på trettio stycken – för att inte tala om hönsgården.

Följande dag fara vi vidare och komma till en flod benämnd Asif nĕ-Nffis, som vi utan svårighet rida över. På andra stranden ligger en förtjusande lund med en by, en vitrappad helgedom, där sju heliga män () påstås vara begravna, och en stor damm som myllrar av sköldpaddor. Stället kallas vanligen Lälla Tákĕrkust, ”hennes nåd Tákĕrkust”, efter ett apokryfiskt fruntimmer, som påstås hava hushållat för de sju männen. Det är en beryktad kurort, mycket besökt av sjuklingar som tro sig ha , d. v. s. sjukdomsandar, i kroppen. Patienten slaktar vid dammen en get eller ett får, som han sedan flår och kastar i vattnet som offer åt sköldpaddorna. Därpå smörjer han sin hand eller fot med jäst och doppar den i dammen. Om han nu verkligen har , komma sköldpaddorna och bita honom och befria honom i och med detsamma från hans sjukdom. En gång hände det att en jude smög sig hit om natten för att kurera sig på övligt sätt. Sköldpaddorna, som i mörkret inte kunde se vem det var, kommo och beto honom, och juden blev frisk. Men efter den betan voro de försvunna från dammen och det ville många offer till för att förmå dem att återvända; sultanen lät slakta fem oxar för att blidka dem. Det var alltså inte så underligt att karlarna i byn, då de nu sågo en annan otrogen närma sig dammen, yrkade på att jag skulle stiga av hästen och ta av mig kängorna. Men hur ont det än gjorde mig att såra deras religiösa känslor, beslöt jag att begagna mig av den starkares rätt och sitta kvar i sadeln i stället för att göra honnör för de heliga sköldpaddorna och vandra barfota genom lunden.

På aftonen anlände vi till Amzmiz, en liten stad på ungefär ettusen meters höjd över havet. Jag inlogerades i guvernörsborgen, som vid oroligheterna efter förra sultanens död nästan förvandlats till en ruin. Natten blev orolig. Jag hade inte legat många minuter på min madrass på golvet, då jag märkte att det på täcket blev liv och rörelse som i en myrstack; jag hade överfallits av en invasionsarmé av hungriga vägglöss och flydde nu hals över huvud till ett annat rum, där jag sökte isolera mig så gott jag kunde. Följande morgon lät jag slå upp mitt läger i skuggan av några stora olivträd, på ett förtjusande ställe med utsikt över snöklädda alper. Här skulle jag nu stanna någon tid för att göra bekantskap med en folkgrupp som jag inte förut kommit i beröring med. Enligt den traditionella regeln är gästfrihetens plikt inskränkt till tre dagar; första aftonen är undfägnaden frikostigast, andra dagen blir den betydligt njuggare, och tredje dagen finner gästen det vara rådligast att bryta upp. Även jag var på min Atlasresa i allmänhet underkastad denna regel; men jag hade lyckats utverka mig särskilt tillstånd att dröja en längre tid på vissa orter, och en av dessa orter var Amzmiz.

Stora Atlasbergen, liksom den längre söderut belägna provinsen Sūs, bebos av en berbergrupp som kallas schlöḥ. Benämningen är arabisk och ursprungligen ett öknamn. Berberna ha å sin sida besvarat artigheten med att kalla araben , som betyder ”rep”. Såsom tidigare framhållits, flyter det säkert mycket berberblod även i de så kallade ”arabernas” ådror, varför skillnaden mellan de båda folkgrupperna ligger mindre i rasen än i språket och i sådana egenheter som bero på de olika förhållanden under vilka de leva. Araben beskyller berbern för att vara irreligiös, ogästvänlig och hetlevrad, och om hans språk - schelḥa - har han ett ordstäv som säger: ”schelḥa är inte språk, hirs är inte mat, olja är inte fett”. Atlasberbern åter menar att utan vore det ingenting bevänt med hela Marocko; och faktum är att många av den moriska regeringens dugligaste tjänare eller kraftigaste bundsförvanter varit schlöḥ. Han är i allmänhet renligare och lever bättre än araben; den senare, sade man mig, gifter sig gärna med en berbiska, emedan hon är snygg och förstår sig på matlagning, varemot berbern aldrig gifter sig med en arabkvinna på grund av hennes osnygghet. Atlasberberna bo i jämförelsevis bekväma hus byggda av sten och lera med flata tak, aldrig i tält eller halmhyddor, såsom araberna. Väggarna äro ofta försedda med skottgluggar, och i många byar finns det dessutom ett fort, där varje fullvuxen karl har sin bestämda plats. Några guvernörsborgar erbjuda en verkligen imponerande anblick, såsom de i Glawi, Gíndâfi och Ntugga; där bo mäktiga infödda borgherrar som höra till rikets förnämsta dignitärer men också kunna förvandlas till de mest fruktansvärda rebeller. Schlöḥ äro ett frihetsälskande folk som av regeringen måste behandlas med stor varsamhet - där den över huvud har någon myndighet. De av guvernörer styrda stammarna höra egentligen till undantagen och anträffas nästan endast på Atlasbergens norra sluttningar; de övriga äro faktiskt oberoende av sultanens välde, veritabla små republiker styrda av en vald folkförsamling med en president, som åtminstone i en del av dem utses på livstid, ehuru han kan avsättas om han visar sig oduglig.

Men ehuru Atlasberbern onekligen anser sig vara en betydligt finare karl än araben, erkänner han villigt den senares överlägsenhet i ett hänseende: hans eget modersmål kan på intet sätt mäta sig med arabiskan. Det är ett simpelt språk, som man talar men inte skriver. Det äger varken litteratur eller egna skrivtecken. Det är av intet värde för religionen: bönerna måste läsas på arabiska, och koranen får inte översättas. Berbern lär sig gärna arabiska, när han har tillfälle därtill, och i sitt eget språk använder han med förkärlek berberiserade former av arabiska ord. Att begagna sig av berbiska räkneord för högre tal än nio vore löjligt för en karl, och ofta räknar han på arabiska redan från 3 uppåt; de berbiska räkneorden höra till ”kvinnospråket”. När man fann att jag ville lära mig berbiska skrattade man riktigt gott - det hade ingen arab brytt sig om att göra. Men på samma gång visade man mycket intresse för mina studier; man kände sig tydligen smickrad av uppmärksamheten. Och längre fram blev det föraktade berberspråket för mig en nyckel som öppnade dörren till månget hjärta.

Men om också berberna sakna en litteratur i egentlig mening äga de många berättelser, tänkespråk och dikter som muntligen fortplantat sig från släkte till släkte. De flesta tänkespråken härröra från den vise mannen Sîdi Ḥámmu, som enligt traditionen levde för ett halvt tusen år sedan. De innehålla många visdomsord om tålamod och förnöjsamhet, om stolthet och högmod, om vinningslystnad och snikenhet, om vänskap och kärlek. Om kvinnan sjunger han:

”Den som går förbi en kvinna och ett fikonträd, han ser på dem,
Till och med om de ha ingenting inom sig går hans sinne icke förbi dem.”

Och vidare:

”Kvinnan, vinden, slaven, lejonet och strömmen, Den som begär någonting gott av dem kan finna ingenting annat än ont.”
”I kvinnor, om min moder icke vore en av er, Så skulle en eld vara i beredskap för er och man skulle bränna er i den.”
”0 kvinnfolk, du onda sådd, du oleanderfrö! Det bränner inälvorna på den som förtär det, och det är ute med hans frid.”

Förutom berber finns det i Amziz även omkring tvåhundra judar, som bo i ett särskilt kvarter. Judekvarteret ingår som en organisk beståndsdel i varje större Atlasby, ehuru det i en del fall är beläget utanför den egentliga, av berber bebodda byn och sålunda bildar en komplex för sig. Judarna i Atlas ha en annan historia än deras trosförvanter i kuststäderna. Deras förfäder ha bott i Marocko sedan urminnes tider; redan de första arabiska invandrarna, som kommo till landet i slutet av sjunde århundradet, funno judar bosatta där. Medan judarna på kusten tala spanska och arabiska, ha Atlasjudarna berbiskan till modersmål. De livnära sig förnämligast med handel och hantverk men idka även något åkerbruk, ehuru de inte själva kunna besitta jord. Man möter ofta i Atlasbergen små grupper av judar som äro stadda på resa i något slags affärer; de äro lätt igenkännliga på den svarta fezen och de långa hårlockarna som hänga ned från tinningarna på ömse sidor om ansiktet. De kunna sålunda färdas omkring utan större risk, emedan de var och en ha en berber till herre och beskyddare. Berbern ser till att ingen får ostraffat misshandla hans jude mer än vad som kan anses för rätt och billigt när det är fråga om en sådan hund som en jude, och i detta hänseende ha ju de rättrogna ganska vidsträckta privilegier; men att plundra juden går i ingen händelse för sig, ty det vore ungefär detsamma som att lägga fingrarna på herrens egen penningpung. A sin sida måste juden naturligtvis i rikt mått återgälda det beskydd han åtnjuter. Hans berberherre kan i själva verket göra med honom vad han behagar. Men då det knappast ligger i herrens intresse att plåga och pressa honom till det yttersta utan han tvärtom drar fördel av att juden frodas och förtjänar så mycket som möjligt, kunna Atlasjudarna åtminstone i många fall sägas föra en ganska dräglig tillvaro. Somliga av dem äro rätt manliga och bära vapen. Jag besökte längre österut en liten judeby där karlarna till och med gjort sig kända som stråtrövare.

Vad judarna i Amzmiz beträffar, föreföllo de jämförelsevis välmående och tillfredsställda. De intresserade sig mycket för min ringa person. Genast vid min ankomst samlades de för att ta emot mig (se bilden på denna sida), och en eftermiddag kommo flera av deras kvinnor och barn enkom ”för att se på mig”, som de sade, varvid jag högtidligt satte mig utanför mitt tält och lät dem begapa mig (se bilden på denna sida). Jag inbjöds också till ett av deras hus och trakterades där med ett slags mörkt vin, som tillredes endast av judarna.

Även guvernörens son, som under faderns frånvaro fungerade som min värd, visade mig mycken uppmärksamhet. Han kom då och då till mitt tält, placerade sig med synbar förnöjelse på min tältstol - han hade troligen aldrig förut suttit på en stol - och bad att få se genom min kikare. Han blev så betagen i dessa tingestar och prisade dem så oförbehållsamt, att jag förstod att han ville ha dem. Seden hade nu egentligen fordrat att jag skulle skänka honom dem: att inte uppfylla en önskan av detta slag anses vara icke endast oartigt utan även oklokt, emedan den otillfredsställdes onda öga är en farlig fiende. Om en person visar sig ha god lust att köpa t. ex. min bössa eller häst är det klokast av mig att sälja den, emedan bössan eljes lätt kommer att gå sönder eller hästen att dö; och om någon prisar en sak som tillhör en annan utan att tillägga ett välsignande , så duger den framdeles till ingenting. Det var mig motbjudande att vara oartig mot min gästfria värd, men min stol och min kikare kunde jag omöjligt undvara. Då föll det mig in att jag kunde betala honom med samma mynt. Han hade kommit till mig ridande på en präktig mulåsna. När han började sjunga stolens och kikarens lov, så började jag prisa hans ypperliga mulåsna. Då gav han genast samtalet en annan vändning. Och faran var överstånden.

En tisdag besökte jag marknaden utanför Amzmiz. I alla delar av Marocko finnas på lagom avstånd från varandra Öppna platser där marknad regelbundet hålles på bestämda veckodagar. Vid andra tider är marknadsplatsen öde och tom: man kan känna igen den endast på den upptrampade och gräslösa marken, lämningarna efter skoflickare och andra hantverkare, slaktarnas trefotade ställningar av hopfogade grenar eller måhända några usla skjul som stå där övergivna av sina ägare. Men då dagen för marknaden inbryter blir det liv och rörelse i den öde nejden. Redan i den tidiga morgonstunden synas långa tåg av människor och djur slingra sig fram längs alla stigar, och innan solen hunnit halvvägs på sin bana mot zenit har den färglösa döda fläcken förvandlats till en brokig och rörlig massa och den djupa tystnaden har förbytts till en kör av stojande människoröster, hundskall och åsneskrin, som på avstånd låter som sorlet av en ström. Här står att få allt vad en människa kan behöva: hemvävda ylletyger och importerade musliner, sandaler och läderväskor, korgar och krus, te och socker och ljus, olja och härsket smör, russin och torkade fikon, färska frukter och grönsaker allt efter årstiden, och köttet av getter och får som just fallit för slaktarens kniv och vilkas inälvor ännu ryka på marken. Men man kommer hit inte endast för att köpa eller sälja utan även för att se på rolighetsmakare eller träffa bekanta, för att få höra nyheter och skvaller, för att politisera eller konspirera. Det är på marknadsplatserna som man avhandlar sådana frågor som krig med grannstammen eller uppror mot regeringen. Men man måste vara på sin vakt mot guvernörens spejare och soldater. På en marknad i Atlas såg jag nästan endast kvinnor: karlarna vågade sig inte dit av fruktan för sin guvernör.

Från Amzmiz gjorde jag en utflykt till den undergörande källan Imi n-Täla. Kursen styrdes rakt söderut, mot själva hjärtat av Atlas. Vi färdades först genom en leende ängd, beströdd med blommor och växande gröda, olivträd och vinrankor. Sedan redo vi uppför en bergsrygg, från vars krön vi hade en härlig utsikt över dalen som leder upp till Imi n-Täla. Djupt under våra fötter en skummande ström, på ömse sidor om den trånga dalgången skyhöga berg med små berberbyar och grönskande terrasser på sina nedre sluttningar eller vid sin fot, och vid dalens övre ända det snöhöljda ”Jbel Tezah”, en av de massiva kotorna i Atlasbergens ryggrad. Vi höllo oss en god stund på betydlig höjd över dalbottnen, ehuru stigen var miserabel. Än följde den kanten av ett bråddjup, än gick den upp- eller nedför en bar klippa, där djuren med knapp nöd fingo fäste för sina hovar. Jag hade lyckligtvis i Amzmiz fått låna en mulåsna som just kommit över Atlas och var van vid dessa hiskliga stigar, och den redde sig förträffligt, den formligen dansade nedför branterna; men mina karlar som redo på hästar fingo lov att stiga av och försiktigt leda sina djur över de farligaste ställena. Vegetationen här uppe utgjordes av en buskskog av Jumperns phaenicea, järnek, smultronträd och tuja; om den sistnämnda, som också kallas livsträdet, påstår Plinius att den är hemma i Atlas.. Men allt efter som vi sänkte oss lägre ned mot dalens botten antog naturen ett rikare utseende: askar, popplar, valnöts-, johannesbröd-, mandel- och granatträd beskuggade infödingarnas terrasser.

Vi hade redan vid vårt inträde i dalen hört ljudet av bösssalvor, och ju längre vi hunno desto starkare ljödo skotten. Vår vägvisare upplyste oss om att en släktfejd pågick som bäst, men oss skulle man nog lämna i fred. En stund därefter sågo vi några bössmynningar sticka fram över ett klippblock rakt över våra huvuden, och ett tiotal beväpnade berber uppenbarade sig vid stigen. Vi redo förbi dem utan att stanna. Scheriffen vände sig misstänksamt om, och jag märkte att han blev vit som ett lärft i synen. ”Vad står på?” frågade jag. ”lngenting”, svarade han. Men efteråt sade han att han sett karlarna rikta sina bössor mot oss och trodde att de hade ont i sinnet.

Vi rida över strömmen och förbi några hus och kvarnar och komma till en ravin utskuren i lager av vit och gul kalksten och sandsten, vackert draperade med murgröna, törnbuskar och try. Landskapet blir allt vildare, ravinen allt trängre och mörkare. Slutligen träffa vi på en stor källa, vars kristallklara vatten bubblar fram ur ett hål vid bottnen av den lodräta bergväggen. Det är Imi n-Täla, målet för vår färd.

Vi sätta oss ned vid källans rand och ta fram vår vägkost, som kommer oss väl till pass efter de sista fyra timmarnas ansträngningar. Men vi få inte vara ensamma. Plötsligt synes en skara av omkring trettio beväpnade män dyka upp i vår närhet, en av dem, som är bättre klädd än de andra, ridande på en mulåsna. Ryttaren sitter av, kommer fram till mig och ber mig med ett handslag vara välkommen. Nu går ett ljus upp för mig. Skotten som vi hört i dalen hade varit salut, den beväpnade truppen som vi träffat på vägen hade varit en hedersvakt, och mannen som nu hälsade mig var dalens schejk. Jag fick efteråt höra att han ägde jord nära Amzmiz och därför var angelägen om att intet ont skulle hända mig medan jag befann mig inom hans område.

Man berättar oss att Im n-Täla är ett tillhåll för jinner, som emellertid kunna visa sig ganska älskvärda mot människorna. Tvättar man sina händer eller sitt ansikte i dess vatten, så håller sig huden frisk. När bergsborna ligga i delo med sina grannar på slätten, kasta de en sten i källan med den påföljd att en sådan storm bryter lös att folket där nere knappt kan hålla sig på benen; och den lägger sig inte förrän man blidkar jinnerna med ett fat gröt, tillredd utan salt, såsom de vilja ha det. Om vattnet i källan avtar i påfallande grad, är det ett tecken på att sultanen drabbats av en olycka; och för att källan skall fyllas åter får man lov att anställa slaktoffer vid dess brädd. ”I Guds, den barmhärtige förbarmarens namn,” utbrast ͑Abdūlkrim förskräckt, när han hörde dessa hemska historier; ”ja var skulle det finnas jinner om inte här!” Atlas är undrens värld. Men vanligen är det inte jinner utan avlidna helgon som man här förbinder med sådant som förefaller mystiskt och underbart. På återfärden till Amzmiz fäste jag mig vid en ensam gammal pinje på toppen av en öde höjd. 1 dess skugga hade Sîdna ͑Ali — profeten Muhammeds kusin och svärson — vilat sedan han fördrivit de kristna. På andra ställen syntes i berget fem märken efter hans fingrar, ett avtryck av hoven på hans häst Särḥan, som egentligen var en ängel, och en cirkel där hästen sprungit runt medan dess herre kämpade mot de otrogna. Sîdna ͑Ali är den store troshjälten, som rensade Atlas från profetens fiender. Judarna i Amzmiz äro ättlingar av de få han skonat i det heliga kriget.

Utanför Amzmiz mötte jag en dag en fattig man som bar en höna i handen. Han sade att han var på väg till guvernören, som befallt sina undersåtar att varje dag förse honom med tjugu höns och fyra får; han behövde dem för att underhålla sultanens gäst. På det sättet stod det alltså till med min värds storartade gästfrihet! Han gav mig dagligen fem höns och ett får och behöll alla de övriga för egen räkning. Jag levde på de fattigas bekostnad och begagnades som ett medel för deras utsugande. Det var alltså hemligheten av mina sötebrödsdagar i Amzmiz. Men det gick inte för sig i längden. Efter nio dagars uppehåll packade jag mina saker och for min väg.

Vi begåvo oss först tillbaka till Amnäs och fortsatte sedan färden längs Atlas’ sluttningar i västlig eller nordvästlig riktning till Urîka, Mesfiwa, Sîdi Ráḥḥal, Srághna och Demnat. I regeln uppehöllo vi oss två nätter på de olika ställen där vi stannade och foro vidare på förmiddagen av den tredje dagen. I Asgin i Urîka mottogs jag på ett ganska besynnerligt sätt av guvernörens ställföreträdare. Han kom till mig åtföljd av en annan man, men han varken räckte mig handen eller sade mig ett ord. I stället vände han sig till sin följeslagare och bad hälsa mig välkommen; han tillhörde en sekt eller orden som ingenting får ha med otrogna att skaffa. I Iminzzat i Mesfiwa slog jag upp mina tält i en olivlund utanför guvernörens boning, men i Sîdi Ráḥḥal, som ligger inom arabstammen Zémran, inlogerades jag i ett snyggt vitrappat hus med tillhörande trädgård.

På sistnämnda ställe anordnade kalifen till min ära en s. k. . Vid ena ändan av en öppen plats uppställa sig högtidsklädda ryttare med sina hästar i en lång rad. De rida sedan sakta framåt; men på ett tecken av anföraren, som rider i mitten, hugga de sporrarna i hästarna och spränga fram i fullt galopp svängande sina bössor över sina huvuden. På ett nytt tecken av anföraren fyra de av bössorna, alla på en gång, och stanna sedan alldeles plötsligt sina hästar när de komma till banans slut, varpå de i långsamt skritt återvända till utgångspunkten för att efter en kort paus börja det hela på nytt. Jag åsåg föreställningen från en låg kulle och fotograferade ryttarna. När jag efteråt tackade min värd för den ära som vederfarits mig, frågade han med misstänksam uppsyn: ”Vad var det som ni hade i handen?” ”Bara det här,” svarade jag och visade honom min lilla kamera; ”mina ögon äro litet dåliga och behöva hjälp för att kunna se på längre håll. Ser ni inte bilden på glaset?” Kalifen tittade på kamerans fönster, och när han såg trädgården avspegla sig däri ljusnade hans ansikte och han sade belåtet: ”Jaså, var det bara det? Jag trodde att ni hade gjort bilder av oss.” Marockanen är rädd för att bli fotograferad; han tror att en person som har hans bild också har honom själv i sitt våld. Det goda förhållandet mellan kalifen och mig förblev alltså ogrumlat, och till tecken av sin vänskap skänkte han mig en vildsvinsgris. I Marocko har man ofta tama vildsvin i sitt stall för att skydda hästarna för onda ögon och annan ofärd, men vad kalifen tänkte att jag skulle göra med grisen fick jag inte klart för mig — kanske han tyckte att den kunde springa efter oss i kapp med min hund. Min prestige ökades säkert av att min betjänt Tousi var en ättling av det stora helgonet Sîdi Ráḥḥal, vars gravkapell utgör ortens centrum och stolthet. Han gick naturligtvis och kysste stamfaderns grav och kände sig som en person av betydenhet.

På andra sidan om Sîdi Ráḥḥal hade vi att rida över floden Tásaut, vars branta stränder och starka ström vållade oss besvärligheter. Vi lämnade nu stammen Zémran och kommo till en annan arabstam, Srághna. Landskapet var fortfarande ointressant och trädlöst, men på ett par timmars avstånd från floden träffade vi på olivlundar och fruktträdgårdar, och marken blev mera kuperad. Från en höjd öppnade sig för oss en förtjusande utsikt över Demnat-dalen. Vägen gick nedför en brant backe och uppför en annan ännu brantare, sedan blev den mindre besvärlig och rikare på skugga och förvandlades slutligen till en formlig arkad, som slingrade sig fram under ett valv av granat- och fikonträd med grenarna överhöljda med try och vildros. Och örat smektes av sorlet av vatten, som virvlade fram mellan stenar eller kastade sig ned i små kaskader och spridde sig över fälten med deras saftiga gröda.

På avstånd erbjuder Demnat med sina fort och sin stadsmur en nästan imponerande anblick, men när man kommer in i den lilla staden gör den ett fattigt och förfallet intryck. Om man undantar guvernörens palats, den förnämsta moskén och några andra offentliga byggnader består den mestadels av lerhyddor och ruiner. Ett sådant uselt kyffe utan fönster anvisades också mig till bostad, men jag avslog tvärt anbudet och lät slå upp mina tält i en olivlund utanför stadsmuren. Detta föll naturligtvis inte guvernören i smaken, eftersom han var ansvarig för min säkerhet; och han skickade genast några av stadens notabiliteter för att beveka mig att flytta in i staden. Jag svarade att jag gärna gjorde honom till viljes bara han skaffade mig ett drägligt logis, ty jag kunde inte stuva in mig med alla mina tjänare och djur i ett enda litet rum. Efter en stunds parlamenterande lovade man ge mig en trädgård; och därmed var konflikten bilagd.

Trädgården var varken skuggig eller rymlig, men ändå ganska passabel, då jag om dagarna vanligen företog utfärder till omnejderna. Jag skaffade mig en skrivkunnig berber till lärare och med honom som ciceron besökte jag det ena heliga stället efter det andra. Och av sådana ställen är trakten full. På toppen av ett heligt berg stå två ensliga träd i ett stenkummel. Hit vallfärda giftassjuka flickor och offra en tupp åt Lälla Tug-lkhäir, ”hennes nåd Bellevue”, som påstås vara begraven under stenarna. 1 djupet av en däld ligger en helig källa där ett annat kvinnligt helgon, Lälla Tabakîut, en gång badat och lämnat efter sig ett grand av sin helighet. På betydligt längre avstånd från Demnat befinner sig den s. k. eller , ”kamelen,” en ur marken framskjutande bergknalle som till formen påminner om ryggen och nacken av en kamel. Mellan ”ryggen” och marken finns en öppning, som sjuklingar krypa genom för att bli friska och ofruktsamma kvinnor för att få barn. Men det är inte alla som lyckas krypa genom den: om den som försöker göra det har varit olydig mot sina föräldrar och blivit förbannad av dem, så fastnar han i hålet och kan endast med möda slippa ut samma väg han kommit in. Det påstås av en del folk att fått sin helighet av Sîdi Yáḥya, vars gravkapell befinner sig i närheten, men de som bo på orten försäkra att ett annat helgon, Sîdi Búlhua, ligger begravet där. Den nedre bilden på sid. 168 visar oss den snälla gossen Tousi, som just krupit genom öppningen utan svårighet. Annorlunda gick det med ͑Abdūlkrim när han inlät sig på experimentet: han blev inkilad där så stadigt, att vi fingo lov att draga ut honom baklänges. Han såg mycket bekymrad ut men lugnade sig något, när jag antydde att hans missöde möjligtvis kunde ha en annan grund än föräldrarnas förbannelser, nämligen hans egen korpulens.

Den angenämaste av alla mina utflykter var den till Imi n-lfri, „grottmynningen,“ åtskilliga kilometer sydost om Demnat. Vi redo ned för sluttningen på vilken staden är belägen, till strömmen som ligger en hundra meter djupare. Sedan styrde vi kosan uppför dalen, som än tränger sig ihop mellan brådstupande klippor garnerade med ormbunkar, buskar och slingerväxter, än breder ut sig i form av terrasser betäckta av fruktträdgårdar, åkerfält eller naturliga ängar med deras blomstermattor. Nere vid strömmen arbeta några kvarnar, högre upp synes en och annan by uppkrupen på en bergskam eller på toppen av en hög kulle eller till hälften gömmande sig bakom en dunge av grågröna olivträd. Strömmen är på ett ställe uppdämd, för att de små kanalerna som bevattna dalens lägre partier inte skola behöva stå torra om sommaren. Ovanom dammen avsmalnar dalen hastigt. Ridvägen tar slut, och vi fortsätta färden till fots över väldiga rullstenar, tills vi komma till en bergvägg, 50 à 75 meter hög, med ett vattenfall, som kastar sig ned mellan buskar och blad, och ett mörkt hål som gapar emot oss och utstöter en virvlande vattenmassa från bergets innandöme. Med möda bana vi oss väg till den väldiga portalen och inträda i en magnifik grotta, vars droppstenstak välver sig 30-50 meter över våra huvuden och vars stalagmitgolv är rymligt nog att bereda oss en torr plats vid sidan av vattnet. När vi tränga djupare in i grottan blir det ljusare, och en flik av blå himmel skymtar fram genom ett hål i taket. Soldaten som guvernören av Demnat givit oss till vägvisare och beskyddare ville locka mig att genom detta hål klättra upp till bergets utsida, vilket scheriffen uppfattade som ett raffinerat mordförsök. I stället klevo vi dit på en omväg och funno att dalen där uppe vidgade sig ånyo.

Jag hade väntat att få höra grottan skildras som ett tillhåll för jinner, men det enda man kunde berätta mig om den var att i forna tider kristna hade gömt sig där. Strömmen, som här uppe kallas Asif n-Sîdi Nâsṣr u Mhâṣar, har sitt namn efter ett helgon som påstås ligga begravet under några stenar i ett litet vattenfall just utanför grottans mynning eller ha suttit på dem under sin livstid. Hit vallfärda sjuka människor för att söka bot för sina krämpor, gifta kvinnor för att komma i välsignat tillstånd och unga flickor för att snart bli gifta.

Under min vistelse i Demnat inföll ͑āschûra-dagen - den tionde dagen i det muhammedanska årets första månad, Moḥarram. Tidigt på morgonen gick jag ned till strömmen och fann där kvinnor och barn med stora lerkrus, som de höllo på att fylla med vatten. Överallt i Marocko är det brukligt att man denna morgon häller vatten på sina anförvanters gravar, och i många trakter kastar man dessutom vatten på varandra och bestänker sina husdjur, tält eller rum med vatten; ty nu finns det baraka, ”helighet” eller lyckokraft, i alla källor och strömmar och man passar därför på tillfället att vederkvicka de döda och att rena sig själv och sina vänner från smittämnen och ofärdsfrön. På aftonen uppgöra Atlasberberna eldar, som likaledes ha en renande och skyddande inverkan på människor och husdjur, och i Demnat bruka giftassjuka flickor koka vatten över dessa eldar och sedan tvätta sig med det för att få sin längtan uppfylld. Då jag fick höra att en stor eld upptänts på guvernörens borggård, smög jag mig dit i morisk förklädnad och såg huru folket hoppade av och an över elden för att, såsom man sade, försäkra sitt liv till nästa års ͑āschûra. Olyckligtvis blev jag igenkänd i det starka ljusskenet, och följande morgon visste hela staden vad jag haft för mig.

Tidigare hade man varit ganska belåten med mig — man påstod att min ankomst hade fört med sig regn och billigare pris på matvaror; men mitt tilltag på ͑āschûra-aftonen ogillades på det högsta, och det påstods att även guvernören var uppbragt på mig. I början hade han inte brustit i artighet: han hade ställt till ett stort tekalas för mig i sin trädgård, och den dagliga förplägningen hade varit ganska riklig. Men jag märkte snart att han blev otålig över att jag stannade kvar så länge; och slutligen lät han mig förstå att han önskade mig så långt pepparn växer. Den 14 maj for jag också i väg efter att ha uppehållit mig i Demnat mer än två veckor. Med en känsla av vemod vände jag ryggen åt dess sorlande vatten, dess fält fullströdda med röda vallmor, dess trädgårdar och olivlundar där göken galit dagen i ända och näktergalen sjungit för mig i nattens tystnad. Jag skulle nu återvända till Marráksch för att få arbeta i fred. Guvernören, som tidigare vägrat att giva mig varje handräckning i mina studier, försökte ännu i sista ögonblicket lägga hinder i vägen för mig genom att uttryckligt förbjuda min berbiska lärare att följa med till Marráksch. Men han brydde sig inte om förbudet utan följde med ändå.

Jag tog vägen över Dra͑ eller, såsom stället heter på berbiska, Ighil för att besöka det stora judiska helgonet Rabbi Dawids grav. Till det yttre består graven av ett stycke murverk inbäddat i palmbuskar, vid vilkas blad sjuklingar och andra hjälpsökande bundit tyglappar för att förmå helgonet att uppfylla deras önskningar. Det märkvärdiga med Rábbi Dawīd är att han tillbedes inte endast av judar utan även av muhammedaner, ehuru det är allom bekant att han var en gammal jude som kom till Marocko från Jerusalem — Gud vet när. Han tar gärna emot museimäns gåvor och offer men tycker inte om att de bygga sig boningar mitt emot hans grav med dörrarna vettande mot graven; det hade han förbjudit redan i sin livstid och straffar nu de olydiga med att ibland låta husen rasa. Han förtjänar emellertid erkännande för sin tolerans, då man jämför honom med hans muhammedanska kolleger, som tillåta varken judar eller kristna att besöka deras gravar.

När jag kom till Marráksch måste jag naturligtvis igen slå upp mitt läger på ett dammigt torg, men scheriffen lyckades redan följande dag hyra mig ett litet hus av en stadsbo. Min värd, Ḥajj ͑Ali, tillhörde Sidi Bônos brödraskap, vars specialitet är att klättra upp i dadelpalmer. Men Sidi Bônos eller helighet visar sig hos hans anhängare även i en mindre oskyldig form än förmågan att klättra: om någon rör vid deras öron bli de så rasande, att de kunna göra vad som helst. Jag måste alltså akta mig för att nypa min värd i örat.

Huset där jag nu slog mig till ro var litet och lågt som de flesta andra hus i Marráksch, med två rum och kök som öppnade sig mot en obetäckt, inhägnad plats, från vilken en överbyggd portgång ledde till gatan. I huset fanns dessutom en brunn med vatten av tvivelaktig beskaffenhet. Ḥajj ͑Ali hade för egen del utrymt huset men lämnat efter sig både ohyran och skorpionerna. En morgon hittades en skorpion under min huvudkudde, och en annan befanns krälande bland mina papper. Vi misstänkte att de droppat ned från mossan i det gamla taket och spände ut ett lakan ovanom bädden för att ta emot de objudna gästerna.

Ju längre det led på sommaren desto varmare blev det. Temperaturen i mitt rum steg till 30—35 grader, men luften var torr och hettan därför inte alltför besvärlig. Om dagen höll jag mig mestadels inomhus, iklädd ett enda plagg av vitt bomullstyg och sysselsatt med mitt arbete, medan Tousi fyllde det ena glaset efter det andra med rykande citronvatten, som jag fann vara en ypperlig läskdryck i värmen. Närmare solnedgången gick jag ut för att se på gatlivet eller besöka basarerna eller (någon gång) slavmarknaden. Sålunda förflöt den ena dagen efter den andra och arbetet gick galant. Scheriffen skaffade mig till lärare en skrivkunnig berber från Glawi i Stora Atlas, en förträfflig karl som sedan arbetade med mig i ett halvt års tid. En gång bad han att få komma till sin lektion litet senare än vanligt; han uppgav inte anledningen, och när han infann sig kunde jag icke märka att någonting ovanligt förefallit. Men scheriffen berättade sedan för mig att hans hustru dött dagen förut och att han behöft morgonen för att begrava henne; men jag fick inte låtsa om hela saken, då man ju inte talar om en annans hustru ens när hon är död.

Min stab fick också en annan tillökning. En ung arab kom en dag till mig och frågade om jag kunde finna användning för honom som skrivare. Han hade varit i tjänst hos en missionär, men missionären hade blivit förargad på honom och kört honom på porten. Vad hade han då gjort? Ja, det blygdes han att säga. Men då han såg att jag var enträgen, viskade han slutligen med ett förläget smålöje: ”Jag kallade honom .” Det är ett namn som marockanerna sinsemellan bruka ge åt missionärerna. Egentligen betyder det ”Epikuros” eller ”epikuré”. Att det sedan kommit att användas som synonym för ”missionär”, kan förklaras på följande sätt. Marockanerna hade förut varit vana att i sitt land se kristna konsuler och köpmän, folk som arbetade. Men så uppträdde där en vacker dag en ny klass av kristna, som bodde i präktiga hus, gingo omkring i snygga kläder, bestodo sig med hästar och ridknektar och ändå tycktes ha ingenting att göra. De medeltida araberna voro, som vi veta, bevandrade i den grekiska filosofin, och traditionen om Epikuros som en goddagspilt hade gått i arv till deras efterkommande. Då araben hade en ypperlig handstil, ansåg jag mig kunna förlåta honom oartigheten mot missionären och tog honom i min tjänst i egenskap av handsekreterare, renskrivare och språklärare. Han följde sedan med oss till Mogador, där han ställde till slagsmål och avskedades.

Tisdagen den 6 augusti lämnade vi Marráksch. Det hade varit min avsikt att besöka Gindâfi, men på grund av de oroliga förhållandena hade moriska regeringen kategoriskt vägrat att giva mig respass. Däremot hade man ingenting emot att jag färdades längs Stora Atlasbergens norra sluttningar i västlig riktning för att sedan för en längre tid slå mig ned bland berberna i Haha. Sultanen, Mûläi ͑Abdl͑äzīz, gav mig ett lejdebrev, och Si Muhammed beordrades åter att vara mig följaktig. Det var omöjligt att undgå detta påhäng; men i mitt stilla sinne var jag besluten att låta karlen dra åt skogen, så snart jag sluppit ur Atlasguvernörernas klor.

Så såg jag då åter det kvalmiga, dammuppfyllda Marráksch försvinna bakom mig, där jag färdades fram över den brungula slätten. Men hettan, den undslapp jag inte. Vi rastade i en olivlund, och det var icke lätt att bryta upp igen, ty hettan blev allt olidligare ju längre det led. Kläderna brände på kroppen, tyglarna brände i handen, vinden som blåste mot ansiktet kändes som fläkten från en brinnande ugn. Och strupen ropade på vatten, vatten! Våra medförda förråder voro tömda, och vi läskade oss med drycken ur en vid vägen liggande cistern med regnvatten som vimlade av stora röda maskar.

Till natten slogo vi läger i en liten berberby. Där gav man oss mjölk, något som jag inte sett på två månader. Ett bröllopsfölje passerade våra tält. En galen hund gjorde oss en påhälsning, men sköts ned på fläcken.

Före soluppgången voro vi åter i farten. Tiden mellan kl. 10 på förmiddagen och 5 på eftermiddagen tillbragtes i skuggan av några olivträd i närheten av rinnande vatten, och ett par timmar därpå gjorde vi vårt intåg i byn Fruga, åtföljda av en trupp ryttare som kommit oss till mötes med kalifen i spetsen. Byn lydde under moriska krigsministern, som på förhand underrättat sin kalif om min ankomst, och mottagandet var följaktligen storartat. En trädgård med ett litet hus anvisas oss till lägerplats. Undfägnaden utgöres av fyra levande får, en stor korg med höns, en annan korg med vindruvor, m. m., m. m. Min tältsäng ställes på en terrass, och jag tillbringar natten under bar himmel. Vilken lycksalighet! Jag badar mina lemmar i den daggfria sommarnattens ljuva svalka. I taket över mitt huvud tindra stjärnorna så underbart stora, större än jag sett dem någonsin förr. De synas så nära, så nära. De draga mig till sig. Jag tycker mig själv sväva som en kropp i den oändliga rymden. Stackars små jordebarn, som streta och ävlas där nere! Jag somnar in, men vaknar igen för att stirra på stjärnorna.

En dags vila i denna fridfulla oas återställer våra av hettan medtagna krafter. Eskorterade av en hedersvakt av sju ryttare, som följa oss till stamgränsen, styra vi sedan kosan mot bergen och anlända efter fyra timmars färd till guvernörsborgen Nzuda. Tidigt följande morgon smyger jag mig ut med några av mina karlar för att göra en exkursion inåt bergen, men genskjutes av guvernören, som tydligen anat oråd. ”Vart bär det av?” Svaret blir undvikande. Guvernören befaller en av sina tjänare att följa oss, och vi försvinna bland träden. Vi rida uppför en trång dal inklämd mellan skyhöga berg. Dalen blir allt smalare, snåren bli allt besvärligare, och slutligen måste vi stanna. Vakten vill vända om. Ja, det kan han göra gärna för mig, men jag gör det inte. Högt uppe på berget ligger en berberby, dit skola vi kliva. Vakten protesterar, Si Muhammed - sultanens soldat - likaså. De få göra alldeles som de behaga.. En av mina karlar stannar kvar med mulåsnorna, medan scheriffen och min arabiska skrivare gå med mig.

Efter en stunds stretande uppför det branta berget komma vi fram till byn, som är en veritabel fästning, med ett stort fort där varje vapenför man i byn har sin bestämda skottglugg. Ej en människa synes till, byn ligger som utdöd. Vad skall det betyda? Skrivaren skickas för att sondera terrängen. Han dröjer borta en stund, men återvänder slutligen tillsammans med ett par karlar, som hälsa oss välkomna: vi måste slå oss ned och få inte gå bort innan vi ätit. Man trakterar oss med rapphöns kdkta i olja,' nybakat bröd, honung och vindruvor. Nu infinna sig också vakten och Si Muhammed, som noga observerat oss nerifrån dalen och repat mod då de sett att allt gått lyckligt. ”Vi voro rädda för att ni inte tyckte om att se främlingar i er by”, sade någon av oss under måltiden. Vartill våra värdar öppenhjärtigt svarade, att de ägde jord i närheten av guvernörens borg och därför inte brydde sig om att ställa till trassel.

Vi befinna oss ännu inte på toppen av berget, och vem kan stanna på halva vägen då krönet vinkar där uppe och alpvinden viskar sina locktoner? Scheriffen klagar över ryggvärk, men det hjälper inte. Lungorna fyllas av luft och lemmarna spritta av glädje. Här är man lycklig, här är man fri! Ha ha, där nere i dalen sitter guvernören och våndas för att fågeln flugit ut ur buren. Det är rätt åt den gamla räven.

Om aftonen då vi återvända överöses vakten med ovett, men jag tar naturligtvis hela skulden på mig. Nästa morgon bryta vi upp, och för undvikande av vidare skandaler eskorteras vi av en ridande soldat, som fått befallning att inte lämna oss innan vi kommit till vår nästa station — en fattig guvernörsgård i stammen Ulad Bu-sba͑ på ungefär tre timmars avstånd från Nzūda. Soldaten spottar på drickspengen som jag ger honom - för att hindra den från att flyga sin kos och locka med sig alla andra slantar som finnas i väskan. Om aftonen roar jag min värd och hans folk med att bränna bengaliska eldar, som jag fått av sultanens fyrverkare i Marráksch.

Vi äro nu ute på slätten. Men följande dag styra vi åter kosan mot bergen och anlända efter fyra timmars färd till Imintånut, en by på över ettusen meters höjd över havet vid ett av passen som leda över Stora Atlasbergen till Sūs. Orten har dåligt rykte om sig och mottagandet är allt annat än vänligt. Det är först efter mycket parlamenterande som man ger oss nyckeln till ett litet berberhus, där vi tillbringa natten, karlarna och djuren i nedre våningen och jag själv i ett rum på taket.

Sedan går färden genom en ödslig bergstrakt i riktning mot Ntugga, där en av de stora Atlashövdingarna residerar i sin borg. Den dagen sitter jag åtta timmar i sadeln. Om aftonen göra vi vårt intåg på borggården, som är fylld av hästar, mulåsnor och människor; antalet av borgherrens tjänare och slavar säges uppgå till tvåtusen. Själv sitter han även där ute och mottar mig med minen av en herre som är medveten om sin värdighet och makt. Si Muhammed räcker honom sultanens brev, som han kysser och läser. En rymlig våning i slottet ställes till mitt förfogande. Matvaror flöda in. Ett ryttarspel anställes till min ära.

Nästa dag besökes marknaden, och på tredje dagen sker uppbrottet, såsom vanligt. Vi följa först en floddal och rida sedan backe upp och backe ned. Natten tillbringas hos en schejk i Schiáḍma. Vi ha nu kommit till den beryktade arganskogen. Vid första påseendet kan arganträdet tyckas likna oliven, men likheten är endast skenbar; och oljan som pressas ur dess frukter kan icke jämföras med olivens. Det underbara med detta träd är att dess förekomst är inskränkt icke endast till Marocko utan huvudsakligen till de två provinserna Schiáḍma och Ḥáḥa. Man har försökt odla det i andra länder med ett liknande klimat, men försöken ha slagit fel.

Medan jag rider fram genom arganskogen, kommer mig till mötes ett glatt budskap, den första havsfläkten. Huru hade jag inte längtat efter detta ögonblick när jag höll på att storkna av Marráksch’ heta damm eller brännas levande av augustisolens glöd! Att komma till havet, att inandas dess svala sälta och bada i dess vatten - det hade varit min dröm hela sommaren igenom; och nu skulle drömmen bliva verklighet. Jag njuter och njuter, en timme och två. Men vad vill det här säga? Små kårar krypa längs ryggen. Jag börjar känna mig litet ruskig. Jag rent av fryser. Och när jag äntligen kommer fram till Atlantens drömda strand, skulle ingenting i världen kunna förmå mig att kasta mig i dess böljor. Så relativ är temperaturförnimmelsen. Luftens värme var säkert åtminstone tjugu grader i skuggan.

Efter tolv dagars resa komma vi sålunda, den 17 augusti, till Mogador. Stadens guvernör upplåter åt mig en rymlig - en trädgård med två vitrappade rum ställda mitt emot varandra med ingång från trädgården. Jag hade inte väntat mig att träffa på en sådan oas i denna sandöken. 1 trädgården finnas fikon- och bananträd och blommande buskar av olika slag, och i mitten plaskar en springbrunn. Guvernören hade tydligen ingen aning om att jag tänkte stanna här ett par månader, om det bara gick för sig. Mogador är Marockos snyggaste stad och är berömd för sitt jämna klimat: sommaren är inte för varm och om vintern sjunker temperaturen sällan under femton grader. Staden själv är föga intressant; men här finnas många berber från Sus, och då det är lika omöjligt för mig som för varje annan europé att studera Sus-berberna i deras eget hemland, så måste de komma till mig. Nu följa två månader av träget arbete. Min präktiga berber från Glawi stannar kvar, men Si Muhammed, soldaten, skickas tillbaka till Marráksch.

Den 23 oktober lämnade vi Mogador för att slå oss ned på en berbergård i Ḥáḥa, mitt i den stora arganskogen. I nedre våningen bodde mitt värdfolk, medan övre våningen uppläts åt mig. 1 golvet var ett hål, genom vilket jag fick en inblick i berbernas intimare familjeliv, men det unika tillfället användes med mycken diskretion. Det rådde brist på vatten, vilket emellertid kom mina studier till godo. Min magister från Glawi kunde nämligen inte tvätta sina kläder, och detta hindrade honom från att förrätta sina fem dagliga böner, som alltid vållat ledsamma avbrott i lektionerna.

En söndag morgon vidtog plöjningen. Min värd spände ett par oxar för plogen. En liten gosse räckte honom en tallrik med arganolja och en klimp (rostat korn och salt) i oljan. Med tallriken i hand gick bonden sedan ett varv kring oxarna och plogen, bestänkande dem med några droppar av oljan och frammumlande några välsignelser inledda med det vanliga , ”i Guds namn”. Han doppade en nypa i oljan och gav den åt en av gossarna att äta, och upprepade därpå samma ceremoni med oss andra som voro närvarande, i tur och ordning. Stänkandet av oljan är tydligen ett medel att överföra plogmannens välsignelse till åkerbruksarbetet, och ätandet av det rostade kornet tyckes ha till uppgift att främja grödan. Lika alstrar lika, enligt den homeopatiska magins princip; och en sakramental måltid ökar därför matförrådet.

Men min gamla Atlaslängtan grep mig ånyo. En vacker dag sadlades hästarna och mulåsnorna, och det bar av till Ḥáḥas härliga bergstrakter. Turen räckte en vecka, varunder jag åter fick njuta av Atlashövdingarnas storartade gästfrihet. I Azaghar n-Äit Bîhi inom stammen Ait Zĕlḍn slogo vi upp tälten i en trädgård utanför guvernör Igîders borg. Första natten väcktes jag av bösskott. Skjutandet föreföll mig misstänkligt, men då det snart upphörde insomnade jag ånyo. Följande afton, redan innan solen gått ned, översvämmades mitt läger av vakter, och guvernörens närmaste man kom beväpnad med sabel, bössa och revolver och tillbragte aftonen i mitt sällskap. Om morgonen fick jag av min berber från Glawi höra vad som tilldragit sig. Min värd levde på krigsfot med det angränsande distriktets guvernör, som spekulerade på att bliva hans efterträdare. Såsom tidigare framhållits, bortgivas i Marocko guvernörsposterna åt den mestbjudande, och om en person, som lyckats komma sig till en sådan befattning, sedermera blir överbjuden av en annan, göres processen kort: han kallas till den ort där sultanen för tillfället befinner sig, kastas i fängelse och får dröja där tills han köpt sig fri, medan efterträdaren under tiden gör sitt intåg i hans borg. Nu visste man berätta, att min värds post redan köpts av grannguvernören, och att han själv fått befallning av sultanen att begiva sig till Marráksch. Men i sitt fäste bland bergen tyckte han sig kunna trotsa befallningen och stannade kvar. Emellertid fick rivalen höra att Igîder fått en kristen till gäst och skickade om natten karlar att attackera den kristne. Om anslaget lyckats, hade Igîders fall varit ohjälpligt, eftersom han var ansvarig för min säkerhet. Låtom oss hoppas att hela denna fula historia var ett foster av Igîders misstänksamma fantasi, och att skotten avlossats i luften mot inbillade fiender. Det finns ingenting så gement, att en guvernör i Marocko inte kan påbörda det sina kolleger.

Från Azaghar n-Äit Bîhi sökte vi oss ned till den trånga floddal som leder upp till Timsurîyin, beläget inom stammen Inīknâfén. Vi gjorde halt vid Imi n-Taqqándut, vida berömt som kurort. Stället består av två väldiga grottor, som äro åtskilda genom en tunn klippmur men stå i förbindelse med varandra genom ett hål i muren. Hit vallfärda sjuklingar från när. och fjärran. Både innan- och utanför grottorna ser man oräkneliga små staplar av stenar, som upprests av patienterna. Innan de stapla upp stenarna gnida de dem mot den sjuka kroppsdelen, och om någon annan person därefter råkar stöta omkull stapeln övergår sjukdomen på honom. I grottan till höger äro oleanderkvistar kringströdda, med vilka de sjuka piskat sig för att driva ut sjukdomsdjävlarna. I grottan till vänster offra de höns eller - någon gång - får åt grottandarna, som dricka offerdjurets blod men lämna kroppen kvar, såvida det inte är en svart tupp, ty den äta de hel och hållen. Det är också här som andarnas talman, Sîdi ͑Abdrráḥman, ger sina ordinationer - på jinn-språket naturligtvis - som sedan översättas till berbiska eller arabiska av ställets eller uppsyningsman.

Min betjänt Tousi låtsar vara sjuk och säger sig vilja offra en höna åt andarna. Uppsyningsmannen vänder ansiktet mot en av gångarna som leda från grottan till bergets inre, och ropar på Sîdi ͑Abdrrâḥman. Genast höres en vissling, och upplyser andarnas talman om det tillämnade offret. En ny vissling, och Sîdi ͑Abdrráḥman anvisar stället i grottan där offret skall anställas. Sedan talar han ännu en gång och meddelar att den sjuke kommer att tillfriskna, men förklarar att han inte vill säga någonting vidare emedan det finns kristna i grottan (jag åtföljdes på min färd till Timsurîyin av två engelsmän från Mogador). Efteråt intervjuades både av scheriff ͑Abdsslam och mig själv. I bergets inre, sade han, finnes en stor stad bebodd af jinner, som äro talrikare än stjärnorna på himlavalvet. Fordomtima, då människorna voro bättre än de äro i våra dagar, brukade jinnerna ofta komma ut i dagsljuset med sina barm och sin boskap, men nu för tiden lämna de sin stad endast nattetid. Deras härskare kallas 1-Ḥajj Knuz. De stå på vänskaplig fot både med helgon och människor, ty de äro rättrogna, inte hedniska eller judiska eller kristna jinner. Deras talman, Sîdi ͑Abdrráḥman, skickar ofta patienter som rådfråga honom till någon ansedd helgongrav för att där avsluta sin kur. De äro särskilt nära lierade med det stora helgonet Sîdi Mḥämmĕd u Sliman, som är begravet i grannskapet: han är deras , som undervisar dem i koranen, och köttet av offerdjuren som slaktas i grottan skickas mestadels till högskolan som är förbunden med hans helgedom för att ätas av de skriftlärda och studenterna.

Följande dag passerade jag åter Imi n-Taqqándut. Men då gåvo jinnerna tydligt till känna sitt misshag över besöket: min häst snavade och föll med hela sin tyngd över en av mina karlar, som bar en bössa; han blev halt för några dagar, och bössan bröts i tu. Och då jag på återfärden från Timsurîyin för tredje gången passerade stället, sände grottandarna över oss ett ösande regn.

Gärna hade jag också inspekterat högskolan vid Sîdi Mḥämmĕd u Slîmans grav. Men min berber från Glawi, som själv studerat där i sin ungdom, opponerade sig på det bestämdaste mot ett sådant vanvettigt företag. ”Såg du inte”, sade han, ”huru förgrymmade jinnerna voro? Tror du att helgonet är mera förtjust i dig?” Vi redo därför hastigt förbi helgedomen med tillhörande byggnader, där om jag minnes rätt ett par hundra berberynglingar utbildade sig till skriftlärda. Studenterna lära sig ingenting annat än koranen utantill. Då jag frågade om de inte också undervisas i arabiska för att begripa vad de läsa, fick jag till svar: ”Ingen människa kan förstå koranen.” Den välsignelsebringande kraften ligger i de arabiska orden själva.

Den 20 november återvände jag till Mogador och firade min födelsedag med ett bad i Atlanten, vars vatten var nästan lika varmt som om sommaren. Jag bad guvernören anvisa mig eller låta mig hyra ett hus i staden, men han vägrade; han hade tydligen fått nog av mig. Han skyllde på att det i sultanens brev inte stod ett ord om att han skulle skaffa mig logis. Ja, det hade han rätt i, genmälde jag; men han var ålagd att vaka över min säkerhet. Eftersom jag inte kunde bo på gatan, var jag tvungen att slå upp mitt läger utanför staden; och jag ämnade nu bege mig med pick och pack till närmaste lund, i grannskapet av skyddshelgonet Sîdi Mogduls grav. Guvernören var ansvarig för mitt liv och min egendom, och jag ville säga honom att mina papper voro värda flera tusen dollars.

Guvernören blev rasande: något sådant fick aldrig komma i fråga, stället var ett tillhåll för rövare. Men det hjälpte inte. Slutet blev att ett kompani soldater skickades att hålla vakt vid mitt läger.

I början av december var jag färdig att anträda den långa återfärden. Min präktiga berber från Glawi hade kort förut farit tillbaka till Marráksch för att hinna gifta om sig före Ramaḍāns — fastemånadens — inbrott; och arabpojken Thämi skickades med ångbåt till Rabat. Även mina lastdjur reducerades till antalet genom att packhästarna ersattes med två ypperliga mulåsnor. De voro litet för tungt lastade, men jag hade räknat på att snart upphinna någon kameldrivare och få överföra en del av packningen på hans djur. Och det gick som jag hade beräknat.

Vi färdades i nordvästlig riktning, längs Atlantiska oceanens kust. På andra dagen kommo vi till floden Tensifts mynning. Någon färjbåt fanns inte att tillgå, men på stranden träffade vi på ett tiotal karlar beredda att hjälpa resande över floden, som var uppsvälld av höstregnen och utomordentligt strid. Alla saker överflyttas på ett par höga kamelryggar, och karlarna, som nätt och jämnt bottna i floden, hålla i kamelerna för att de icke skola föras bort av strömmen. Samma försiktighetsmått iakttages med hästen och mulåsnorna på vilka jag och mina tjänare rida. ͑Abdūlkrim skriker av förskräckelse. Det virvlande vattnet gör mig vimmelkantig, men jag tillsluter ögonen och tänker på andra saker. Man berättar att på samma ställe en missionär bortryckts av floden och drunknat i oceanen.

Vi komma till Saffi, en pittoresk liten kuststad av kartagiskt ursprung. Sedan lämna vi kusten för en tid och färdas över ͑Abdas enformiga slättland, där vi tillbringa en dag i den mäktige Si ͑Isa ben ͑Omars starkt befästa borg. För tillfället befann han sig i Marráksch, varför hans söner utövade värdskapet; men några år senare, då han var Mûläi Ḥâfiḍs utrikesminister, träffade jag honom i Fez. Vi fortsätta sedan resan genom Dukkâla, göra en kort påhälsning hos våra gamla vänner i Ulad Râfa, och begiva oss över Azemmur till Casablanca samma väg som vi färdats förut. Vi anlända dit i ett ganska bedrövligt tillstånd. Under de sista timmarna har regnet fallit i strömmar, så att vi inte ha en torr tråd på kroppen. På hela dagen ha vi ingenting haft att äta, och pengarna ha tagit slut; jag gav min sista slant åt nattvakten. Jag borde visserligen ha ett assurerat brev på posten, men det är söndag i dag och posten är stängd. Huru skola vi nu bete oss för att få kvällsvard? Den ende av mina karlar som möjligen kan ha pengar på sig är kameldrivaren 'Ali. Han påstår visserligen att han ingenting har, men kanske han narras. Vi undersöka hans väska och hitta där sju pesetas; och så plundra vi honom. Det är ju orätt gjort, men kvällsvard få vi i alla fall. Och följande morgon får ͑Ali tillbaka sina pengar med god ränta.

Resan från Mogador hade räckt elva dagar. Vi hade gjort smärre uppehåll här och där och voro alltså inte i behov av någon längre vila. Men vi kommo ändå att stanna i Casablanca två hela veckor. Det regnade nämligen oavlåtligt, den ena dagen efter den andra. Dock gick det ingen nöd på oss, ty vi hade fått tak över huvudet i ett primitivt litet hus, efter vad man påstod det äldsta i hela staden. Det befann sig i närheten av domarens bostad. Då mina tjänare bredde ut tälten på taket för att torka, infann sig en av guvernörens soldater och befallde dem att ögonblickligen komma ned från taket, emedan de därifrån kunde se domarens hustrur. Vad mig beträffar, tilläde soldaten artigt, mötte det alls icke något hinder att gå på taket. En något tvetydig komplimang.

Det som jag bäst minnes från denna jultid i Casablanca är sång från minareten av en moské som låg helt nära min bostad. Vi befunno oss nu i månaden Ramaḍān, då man stiger upp före daggryningen för att äta, så att man kan stå sig till aftonen. Vid fyratiden väcktes jag regelbundet av tonerna av en hymn, troligen av katolskt ursprung, som djupa och långdragna brusade genom den mörka rymden, stego och sjönko och småningom dogo bort i nattens tystnad, men sedan levde upp i en ny tonart med raskare rytm. Så avlöste den ena hymnen den andra, och jag lyssnade och njöt och tyckte att jag aldrig i livet hört en härligare stämma. Och när jag somnade in igen drömde jag om hemmet i Finland. Ty det var jul.

Sedan regnen upphört och marken torkat något litet bröto vi upp. Tousis fader följde oss till Rabat, men sedan bestod hela mitt följe endast av Sîdi ͑Abdsslam, ͑Abdūlkrim och Tousi. Sîdi ͑Abdsslam II, kocken, som länge varit krasslig, återvände till Tanger med ångbåt, och tog med sig en del av mina saker. Som vanligt slöt sig då och då någon enslig vandrare till vår lilla karavan. Han är en av Marockos mest typiska gestalter. Ofta vet han knappt själv varför han vandrar och vart han vill; kanske gör han det bara för att njuta av friheten och solskenet. Han löper inte fara att bli plundrad, ty han äger intet; och mat får han utan betalning i byarna som han gästar eller av någon resande som han gör små tjänster. En vacker dag är reskamraten försvunnen, och man ser honom icke åter.

Några härliga januaridagar tillbragte vi i Ras d-Daura i Thämis by. Karlarna i byn försökte övertala mig att bosätta mig där. De lovade bygga mig en halmhydda för fem dollars och sälja mig kor och får. En hustru skulle jag också naturligtvis få; en ung skönhet tycktes redan hålla sig framme, ty hon kom in i mitt tält och fingrade med sina smutsiga händer på allt som hon såg. Jag medgav att förslaget var lockande och tålde att tänka på, men i alla händelser måste jag först resa tillbaka till min egen stam.

Den återstående delen av resan gick snabbt. Lastdjuren hade lätta bördor, och vädret var svalt och strålande vackert. I mitten av januari voro vi tillbaka i Tanger. Min resa hade sålunda räckt fjorton månader. Under en så lång tid kan mycket hända den resande i ett land sådant som Marocko. Ur den synpunkten hade jag all anledning att känna mig belåten. Mycket hade jag ju också lärt, ehuru än mera återstod för mig att lära. Särskilt hade jag funnit vilken utomordentligt betydande roll tron på övernaturliga väsen och krafter spelar i marockanens liv och föreställningsvärld. Detta är en fråga som jag nu skall litet närmare inlåta mig på, medan vi vila ut efter den långa resan.

Reading text

VI. I Stora Atlasbergen

Facsimile