Reading text
IV. I Jbel lä-Hbib
En förmiddag i slutet av oktober bröt jag upp från Brīsch, där jag tillbragt fem eller sex ljuvliga veckor. Min avsikt var att tillbringa vintern bland de nomadiserande arabstammarna längre söderut, men då jag var tvungen att dessförinnan resa till Tanger för utrustningens skull, beslöt jag att först göra en avstickare till bergen i öster, som hela hösten tjusat mig genom sina färger och konturer oph det okändas hemliga trollmakt.
Yimmak och bäbäk, ropa karlarna som vanligt åt lastdjuren för att sätta dem i gång. Uttrycken betyda ”din mor” och ”din far” men äro inte några smekord utan förbannelser. När en marockan förbannar en annan, nämner han helst någon av dennes föräldrar eller farföräldrar, ty en sådan förbannelse innesluter på samma gång barnen och barnbarnen; och så van är han att förbanna sin nästa att han för korthetens skull utelämnar hela predikatet. Och på samma sätt förbannar han sina hästar och åsnor och deras förfäder.
Till följeslagare har jag förutom Sîdi 'Abdsslam hans kusin, som också är en scheriff Baqqâli och också heter 'Abdsslam och följaktligen också måste tituleras sîdi, ”min herre”, samt 'Abdûlkrim, som är en simpel bergsbo utan anor. Kusinen tjänstgör som kock. Koka kan han visserligen inte, men han är pålitlig och belevad, allvarlig och respektingivande och den tillgivnaste kusin man kan tänka sig. Vänskapen är för resten ömsesidig, och trognare vänner än de båda 'Abdsslamerna skall man få söka efter. 'Abdûlkrim är min betjänt och förrättar dessutom de grövre hushållssysslorna. Till uppassare är han minsann inte skapad. Han är en stor och grov karl, som knappast ryms in genom tältöppningen, och därtill är han tafatt, osnygg och dum. Går någonting på tok kan man vara säker på att det är 'Abdûlkrim som varit framme. I Tanger kunde han aldrig lära sig låsa upp min dörr utan stod utanför och knackade tills den öppnades. Ibland då hans oläraktighet blir alltför tröttsam sändes han sin väg; men han kommer alltid tillbaka lik en trogen hund. Och så tas han till nåder igen. Ty han är en redbar själ, lydig och hövlig, godmodig och glad. Jag blev rätt förvånad en gång när jag fick höra att han ett par månader suttit i fängelse i Tetuan för att han tagit livet av en annan karl. Då jag frågade honom hur det riktigt hängde ihop med saken, blev han smått generad och menade att felet ändå inte egentligen var hans. I sällskap med en vän gick han ut en afton för att se sig om efter en liten extra inkomst. De mötte en ensam vandrare och befallde honom att ge dem sin kappa och väska. Men mannen lydde inte, och så - ja, varför lydde han inte? Ehuru redan gamla karlen, snart trettio år, går 'Abdûlkrim först nu i giftastankar. En afton i Brīsch då det var åskväder och den ena blixten följde på den andra utan avbrott, såg jag honom stå ute på backen med blickarna riktade uppåt. ”Nu är himlen öppen”, sade han. Och så passade han på tillfället, sträckte ut sina händer och bad Allah ge honom en god hustru och två oxar.
Det var med en viss förkänsla av att få uppleva någonting intressant som vi gåvo oss i väg. Resans närmaste mål var stammen Jbel lä-Ḥbíb, där ingen av mina följeslagare varit förut och vars rykte inte var det bästa. Men vi voro vid gott mod, ty vi voro beväpnade med fyra gevär och dessutom förde jag med mig ett rekommendationsbrev från scheriffen av Wazzan, vari han uppmanade sina klienter att mottaga mig med välvilja. Han är en mäktig man, denna scheriff, överhuvudet för den mest vördade grenen av Mûläi Idrīs’ släkt, som är den äldsta scheriffsläkten i Marocko. I en del trakter av landet åtnjuter han större anseende än själva sultanen. Då en ny sultan uppstiger på tronen, söker han alltid skaffa sig scheriffens av Wazzan välsignelse, och det är nästan ett ordstäv, att ehuru ingen scheriff av familjen Wazzan kan bli sultan, kan ingen sultan regera utan att understödjas av huvudmannen för denna familj. Det finns ingen annan än sultanen själv som är arvtagare till så mycken helighet eller baraka som scheriffen av Wazzan. Fadern och företrädaren till den nuvarande scheriffen var ett helgon vars rykte hade spritt sig ända till Mecka. En gång kom han ridande på sin häst över Gibraltars sund. Då Tangers omnejder härjades av gräshoppor, tog han ett av flygfäna och spottade det i munnen, varpå hela svärmen flög sin kos. Han rev ned månen från himlen, lät den vila på sin arm och kastade den sedan tillbaka till dess förra plats i rymden. Vid en middagstillställning i Paris, då några av de närvarande började göra försmädliga anmärkningar om honom, förskräckte han hela sällskapet genom att plötsligt förvandla sig till ett lejon. Samma man var mycket begiven på dryckenskap och var alltjämt full. Då jag uttalade min förvåning över att en så helig person kunde tillåta sig att överträda koranens förbud mot vindrickning, fick jag till svar: ”Inte drack han vin, utan när vinet berörde hans heliga läppar förvandlades det genast till honung.” ”Men huru kunde honungen göra honom drucken?” invände jag. ”Förstår ni inte”, svarade man, ”att för ett helgon är ingenting omöjligt.” Alltså två underverk på samma gång: vinet förvandlades till honung, och honungen gjorde helgonet drucket.
Rekommendationsbrevet var mig till nytta redan första aftonen, då min lilla karavan anlände till en by på Gharbîya-slätten, som stod under scheriffens av Wazzan beskydd. Det synades, lästes, kysstes. Byhövdingen kom till mitt tält med ett par feta höns, ett dussin ägg och andra matvaror, och jag mådde som pärla i guld.
Tidigt följande morgon, då stjärnorna ännu tindrade på himmelen, gjorde vi oss i ordning till uppbrott. Kursen styrdes fortfarande österut. Vi passerade ett område som bebos av de s. k. bedáua, en grupp av nomadiserande araber med sin egen schejk. Deras liv måtte vara föga avundsvärt, utsatta som de äro för bergsbornas plundringar. Deras starkare grannar förakta dem djupt och säga, att ”den Gud vill göra olycklig ger han en bédui till följeslagare”.
Marken blir mera kuperad och snart befinna vi oss i en smal floddal inne bland bergen. Vid vägen ligger en stenhög till tecken på att någon blivit ihjälslagen. Ett stycke längre fram komma vi till en källa med en frodig palmbuske, vars blad äro fulla av knutar. Stället besökes av febersjuka, som dricka sju gånger ur källan och med vänstra handen knyta sju knutar på palmbladen. Vi bröto några av bladen, men en karl som såg det sade att det var illa gjort och att vi om natten skulle få med jinnerna att skaffa.
Landskapet antar ett vildare utseende. Präktiga tillhåll för rövare, dessa grottor och klyftor och korkekskogen på bergssluttningen! Men dalen vidgar sig och en by skymtar fram mellan träden. Sîdi 'Abdsslam - kocken - går att rekognoscera terrängen, medan vi andra stanna kvar på en avsats nedanför byn. Hurudant skall mottagandet bliva? det är den stora frågan. Däruppe på backen utanför den lilla by-moskén stå skolpojkarna i samlad trupp och gapa på oss, och deras miner äro långt ifrån älskvärda. Men det ser ändå ut att gå bra, ty Sîdi 'Abdsslam kommer tillbaka i sällskap med en äldre man, som att döma efter hans klädsel och hållning måtte vara en av de ledande männen i byn. Med ett handslag hälsar mig mannen välkommen till byn Dār Féllaq. Scheriffen av Wazzan känner han personligen, och namnet Baqqâli är honom också välbekant; jag kan slå upp mina tält utanför hans hus och får stanna där så länge jag vill.
Nu bli också skolpojkarna möra i mun. De komma fram till mig och be om en slant för att kunna köpa sig en lovdag av skolmästaren; så går det vanligen till när en förnämare främling kommer till en by. Och lovdagen var välförtjänt, flitigare skolbarn har jag aldrig sett. Redan klockan fyra eller fem på morgonen, långt före daggryningen, hörde jag surret av deras läxläsning i moskén, och det fortsattes till klockan elva, då de fingo två timmars ledighet. Sedan läste de igen från ett till närmare sex, då de åto aftonvard, och från sex till åtta. Torsdag eftermiddag äro de fria, och likaså fredag och måndag eftermiddag, men bara på det villkoret att de ge litet pengar åt skolmästaren. Varje gosse går i skola och lär sig där läsa, skriva och någon del av koranen utantill. Skolgången börjar redan tidigt och räcker sedan längre eller kortare tid alltefter fallenhet och förmögenhet. De som bli vallpojkar hinna inte långt och glömma snart det lilla de lärt sig; men den som skall bli ṭâleb eller skriftlärd måste hålla på i åratal, ända tills koranen från början till slut flyter över hans läppar som rinnande vatten.
Bymoskén, som tjänstgör som skola, är ett vitrappat hus omgivet av gamla korkekar. Dessutom finns det ännu ett vitrappat hus i byn; det tillhör min värd Bu͑assab och är avsett huvudsakligen för mottagning av gäster. Där samlas vi ibland om aftnarna kring tebrickan och insörpla makligt den marockanska nationaldrycken, det sockersöta gröna teet blandat med doftande mynta. Men ännu oftare gör min värd en påhälsning i mitt tält, och där kan jag, mindre störd av nyfikna frågor, göra mig bättre underrättad om seder och bruk i Jbel lä-Ḥbíb.
Han är verkligen en imponerande man. Väl visar ansiktet tydliga spår av malarians härjningar, musklerna äro något slappa, ögonlocken matt nedhängande, blicken stundom nästan lidande. Men den ovanligt högresta, raka gestalten bär ännu vittne om stor fysisk kraft, medan huvudets hållning och det spotska draget kring läpparna röja okuvad stolthet och trots. Mest frapperades jag ändå av det uttryck av ädelmod och medkänsla som då och då under samtalets gång upplivade detta stränga, allvarsamma ansikte. Det fanns onekligen någonting av rövarromanernas storsinte hjälte hos denna märkliga man. Han berättade med synbart självförtroende, men utan skryt, om mången blodig bragd där han själv spelat huvudrollen. Han visade mig två stora ärr över knäet, minnen från en gammal fejd. En karl från en grannstam hade i hans ungdom rövat bort hans dansflicka. Han slog ihjäl honom och högg kroppen i små bitar. Den dödes familj sökte utkräva hämnd men lyckades endast såra Bu'assab; och knappt hade han tillfrisknat från sina sår förrän han tillsammans med några kusiner begav sig till fiendens by och ytterligare dräpte fyra män. Av andra fick jag höra att Bu'assab i yngre dagar bedrivit röveri som sitt huvudsakliga näringsfång, men att han numera nöjde sig med att uppköpa och försälja andras byte. Plundring och blodsdåd höra till ordningen för dagen bland dessa berg; under min vistelse i Där Féllaq hörde jag talas om åtminstone tre eller fyra mord som begåtts i närbelägna byar. Det ena dråpet leder till det andra. Blodshämnden är högsta lag, försoningsböter mottagas icke. Och då dråpet är hämnat, skall ny hämnd tagas på blodshämnaren eller någon av hans anförvanter, och så kan det fortgå i flera mansåldrar. Men i ett sådant samhälle trives även heder och humanitet vid sidan av våld och grymhet. Medlemmarna av en by bilda ett försvarsförbund gentemot andra byalag, och då striden gäller en annan stam står de olika byarnas befolkning troget vid varandras sida. Ja, även främlingen åtnjuter skydd, om han en gång upptagits som gäst. På den smala klippavsatsen utanför min värds dörr kunde jag för första gången på mina resor i Marocko sova min natt i ro utan att ha vakt utanför mitt tält. Ty vem skulle våga ofreda Bu'assabs gäst och skyddsling?
För att inte ådraga mig förbifarandes uppmärksamhet lade jag av mina europeiska kläder och tog på mig en fez, burnus och knäbyxor. Men ryktet att en naṣrâni, kristen, slagit sig ned i Dār Féllaq spred sig det oaktat som en löpeld genom stammen. Sîdi 'Abdsslam hörde min därvaro ivrigt diskuteras på veckomarknaden och den tycktes ha väckt allmän förargelse. För dessa bergsbor är en naṣrâni inbegreppet av allt ont. De kristna, säga de, göra ingenting annat än skrika och slåss och jäkta efter andras pengar och land. Att ”ha ett hjärta som en kristen” betyder att vara hård och grym. Att vara blåögd som en kristen är att vara falsk. Den kristne kan knappast kallas människa. Bu͑assab berättade att några karlar en gång sagt till honom: ”Vi skulle gärna gå med dig till Tanger för att se hur de kristna växa.” Han försäkrade mig att de på fullt allvar trodde, att de kristna växa upp ur frön i jorden och att de ha horn i pannan. Själv skrattade han naturligtvis åt dessa barnsligheter men ville ändå fråga mig om det var sant att kvinnorna i de kristnas land föda barn två gånger om året.
Det var alltså inte underligt att närvaron av ett sådant monstrum som en naṣrâni väckte uppseende i Jbel lä-Ḥbíb. Men detta tycktes icke det allra ringaste bekymra min värd. Det föreföll mig tvärtom som om han njutit av att trotsa den allmänna opinionen genom att härbärgera en förhatlig naṣrâni på sin mark. Endast en gång förut, sade han, hade trakten besökts av en kristen, och det var för tjugu år sedan, då en fransman kom dit för att jaga i sällskap med scheriffen av Wazzan; men han kvarstannade bara en dag. Detta yttrade Bu͑assab ingalunda för att påskynda min avresa utan snarare för att låta mig förstå vilken ovanlig ära som vederfors mig. Långt ifrån att med en min antyda att jag var till besvär, visade han sig angelägen om att jag skulle trivas i mitt nya hem och göra mig bekant med dess sevärdheter. En dag följde han mig till toppen av berget på vars sluttning byn var belägen, så att jag skulle lära känna ortens topografi. I norr och väster syntes i det avlägsna fjärran en strimma av havet, i öster berg och berg så långt ögat nådde, i söder skymdes utsikten av de Vesuvius-liknande formerna av det höga berg som givit stammen dess namn. Bu͑assab besvarade också alla mina frågor med den största öppenhet och röjde ingen fruktan för mitt anteckningshäfte. Däremot voro hans bägge söner rätt misstänksamma. Då jag gjorde en fråga, hörde jag ofta den ena av dem viska: ”Varför vill han ha reda på den saken?” Men de verkade aldrig störande på min konversation med fadern. Bland dessa bergsbor är den sonliga vördnaden driven till sin spets. I en främlings närvaro kan en son knappast tilltala sin far. Han kan möjligen vara i samma rum, men då endast på behörigt avstånd från det övriga sällskapet. Det var egendomligt att se dessa fullvuxna karlar sitta tysta och hopkrupna i en vrå av mitt tält, när fadern befann sig därinne, eller sakta smyga sig bort, när de hörde ljudet av hans steg på avstånd.
Ortens förnämsta sevärdhet är det nära ettusen meter höga berg på vars topp befinner sig Sîdi Ḥbibs vitrappade gravkapell. Det berättas att Sîdi Ḥbibs i livstiden varit profeten Muhammeds barberare, och att han kommit till Marocko ridande på en mulåsna. Han tillsade sina tjänare att om han dog på färden, skulle de låta mulåsnan gå dit den behagade och begrava honom där den stannade. Mulåsnan begav sig till toppen av ifrågavarande berg, som följaktligen blev helgonets grav. Nära toppen har man gjort en rundel av stenar i skuggan av några träd för att utmärka det ställe där mulåsnan rastade på sin väg, och invid helgonets gravkapell befinner sig en djup brunn. För närvarande fanns det knappt enl droppe vatten i brunnen; detta betraktades av stammen som ett dåligt förebud och väckte mycket bekymmer. Sîdi Ḥbibs grav är en mötesplats för öster- och västerlandets helgon. Han är en gästfri och välvillig man, som genast bönhör den som anropar honom; och vid hans grav finnas eremiter, som slagit sig ned där på längre eller kortare tid för att luttra sig genom andaktsövningar. Även jag hade naturligtvis Sîdi Ḥbibs att tacka för all den vänlighet som visades mig under mitt uppehåll i hans stam. Det kan därför förefalla något hjärtlöst då jag å min sida förmenar honom det varpå en övernaturlig varelse i allmänhet sätter högsta värdet — tron på hans existens. Marockos avlidna helgon kunna indelas i två klasser, sådana som verkligen levat på jorden i människoskepnad och sådana som aldrig funnits till. De förra igenkännas i regeln därpå att de efterlämnat en talrik avkomma, medan de senare sakna anförvanter och deras gravar anträffas på ställen eller i närheten av föremål som på ett eller annat sätt sticka av mot omnejden — en lund, ett ensamstående träd, en källa omgiven av ovanligt yppig vegetation, en egendomligt formad klippa eller ett berg. Sådana orter eller föremål väcka lätt föreställningen om någonting övernaturligt, undergörande, heligt, och ställas i samband med något avlidet helgon, som uppges vara begravet på platsen eller ha förrättat sin andakt eller suttit där och lämnat efter sig ett grand av sin helighet. Till detta slag av helgon hör onekligen Sîdi Ḥbib. Han personifierar heligheten hos det berg på vars topp han påstås vara begraven. Vi ha här att göra med naturdyrkan under lätt muhammedansk förklädnad. Både de gamla arberna och berberna hade sina heliga berg.
En dag hade vi förnämt besök i byn. Det var Mûläi Thämi, en kusin till scheriffen av Wazzan, som kom för att utvälja boskap för slakt. Det är brukligt att då slakttiden är inne vissa mer eller mindre heliga män, mestadels scheriffer, färdas från by till by för att göra urval bland boskapen. Slakten är en kommunal angelägenhet: det kommer aldrig i fråga att någon skulle slakta ett nötkreatur för egen räkning allena, utan köttet måste delas mellan de olika familjerna i byn, som naturligtvis ge djurets ägare ersättning för hans förlust. Alla byns nötkreatur drivas ihop; på en öppen plats, där också byamännen mangrant församla sig. Med utsträckta händer nedkallar scheriffen Guds och sina heliga förfäders välsignelser över folket och boskapen och utpekar sedan djuret eller djuren som skola slaktas. Det hjälper inte att protestera: om ägaren till det utvalda kräket låter bli att slakta det, så dör det sotdöden inom kort. När djuret slaktats, föres levern och en bit av köttet genast till scheriffen, som redan hunnit dra sig tillbaka till sitt tält. Han äter levern på stället, men varken . han eller hans följeslagare få smaka på köttet så länge de befinna sig i byn. Hela denna procedur är troligen en kvarleva av en gammal arabisk offerceremoni. Den förekommer även bland slättlandets nomadiserande ”araber”, varemot den är obekant för Atlas-berberna. Vi veta att hos de forntida araberna varje slaktdjur var ett offerdjur; och ännu i dag är det brukligt i Marocko att man vid den stora offerfesten, l-͑ăid l-kbīr, först äter det slaktade djurets lever.
På eftermiddagen gjorde Mûläi Thämi visit i mitt tält. Han är en medelålders man med kloka ögon, fint skuren profil och något blaserade drag. Han besitter uppenbarligen ett visst mått av arabisk bildning och diskuterar gärna teoretiska spörsmål. Samtalet rörde sig till en början inom astronomin. Han frågade mig om ett och annat men sade sig inte kunna dela mina åsikter. Allah låter ibland sol och måne förmörkas för att därigenom skrämma människorna. Solen går om aftonen ned i en källa för att lysa för varelser i en annan värld, och om morgonen går den upp igen genom ett gudomligt underverk. Stjärnorna äro vapen i änglarnas händer, med vilka de hindra jinnerna från att stiga upp till himmeln och lyssna till Allahs och änglarnas rådslag. Skulle någon av dem våga sig för nära himmelns gränser, kastar en ängel sin stjärna på den oförvägne — det är vad vi kalla stjärnfall. Jorden vilar på hornet av en tjur, tjuren står på en fisk, fisken är i havet, havet på vinden, vinden på luften, luften på mörkret. Då tjuren blir trött av sin tunga börda, flyttar han den från det ena hornet till det andra, och så blir det jordbävning. Mûläi Thämi hade ännu en snärjande fråga i beredskap: ”I vilken himmel befinner sig solen för närvarande?” Då jag svarade att jag inte kände till mer än en himmel, krusades hans läppar till ett sarkastiskt löje. ”Solen är nu i fjärde himmeln”, sade han överlägset. Därmed var den astronomiska diskussionen slut och vi övergingo till andra ämnen, i vilka han fann mig mindre okunnig.
Vi hade ännu en annan påhälsning. En eftermiddag då jag satt och arbetade i mitt tält, såg jag till min stora överraskning några moriska soldater komma stretande uppför backen i riktning mot tältet. En av dem skyndade in och räckte mig ett kuvert förseglat med ryska legationens i Tanger sigill. Det innehöll ett av ministerresidenten, herr Bacheracht, undertecknat brev av följande lydelse: - ”Ett rykte är här i omlopp att ni är i fara. Jag har gjort guvernören i Tanger ansvarig för eder säkerhet och ålagt honom att översända detta brev med ridande soldater, som skola stå till edert förfogande och återföra er till Tanger, om eder säkerhet är hotad.” Alltså en undsättningsexpedition! Det beställsamma ryktet hade förvandlat min fridfulla vrå bland bergen till en lejonkula. Huru och genom vem ryktet utspritts vet jag inte ännu i dag. Det behövdes ju ej heller mera än att man i Tanger fått höra att jag uppehöll mig i Jbel lă-Ḥbíb, för att man genast skulle draga den slutsatsen att någonting måste vara på tok; ty vem skulle frivilligt slå sig ned i ett sådant rövarnäste? Och att herr Bacheracht satte sig i rörelse så snart ryktet nådde hans öron, kan jag väl förstå då jag tänker på all annan vänlighet han visat mig under min vistelse i Marocko.
Sultanens soldater i Jbel lä-Ḥbíb! Vem hade kunnat tänka sig någonting dylikt? Sîdi ͑Abdsslam meddelade min värd anledningen till det sällsamma besöket. Och in trädde Bu͑assab i mitt tält, med huvudet högre än vanligt och ett uttryck av dämpad vrede i sitt stolta ansikte. ”Skriv till din ambassadör”, sade han, ”att du är min, Bu͑assabs gäst, och att jag med mitt huvud går i borgen för din säkerhet!” Sedan gick han ut; och nu kom turen till soldaterna. De överföllos med ovett och skymford, och meningen var att genast köra bort dem. Detta fick dock på inga vilkor ske, ty natten var nära och stigarna fulla av rövare. Genom mina och scheriffens förböner förmåddes Bu͑assab slutligen att låta dem stanna till följande morgon, då de fingo återvända allena med oförrättat ärende. Jag gav dem ett brev till herr Bacheracht, och Bu͑assab sände till guvernören den vänliga hälsningen, att om han ännu en gång företar sig att skicka soldater till Jbel lă-Ḥbíb så komma de att bli grundligt uppiskade.
Det kan tilläggas att Bu͑assabs hotelse inte avhöll moriska regeringen från att ett år senare skicka ett helt regemente mot Jbel lă-Ḥbíb och grannstammen Beni Îder. Två spanska barn hade nämligen av några bergsbor bortrövats från Azila och spanska regeringen fordrade rövarnas bestraffning. Det påstods att den sorgliga tilldragelsen höll på att leda till en väpnad konflikt mellan Spanien och Marocko. Huru straffexpeditionen avlopp vet jag inte, men jag antar att den gjorde fiasko.
Efter en nära två veckors vistelse i Jbel lă-Ḥbíb togo vi farväl av vår gästfria värd och återvände till Tanger för att göra oss i ordning för den långa resa till mellersta och södra Marocko som jag tidigare planlagt.