Reading text
V. Bland nomaderna på slättbygden
Efter några dagar voro vi klara. Mitt sällskap bestod av de båda scherifferna ͑Abdsslam, ͑Abdulkrim och ett par mulåsnedrivare. 1 Jbel lä-Ḥbíb hade jag köpt mig en ridhäst för eget bruk, men de övriga djuren voro hyrda. Dock inte för längre tid. Min avsikt var att först stanna i en by i Ṣáhel, nära Laraiche, för att invänta ankomsten av ett nytt tält som jag beställt från London. Sedan jag väntat där förgäves i tre veckors tid, lyckades jag få köpa ett gammalt arabtält, som nätt och jämt kunde ge mina tjänare tak över huvudet, och gav mig i väg söderut till de nomadiska araberna på Atlantens kust. Vi voro nu i början av december, och en vinterresa i Marocko är inte precis att leka med. Det kan regna som om himlen vore öppen, och temperaturen sjunker ibland till fryspunkten; ännu i senare hälften av april har det hänt mig att jag om morgonen haft knappa fem graders värme i tältet. Det var därför en glad överraskning när jag omsider i Casablanca fann det väntade tältet, sedan det ett par tre gånger rest av och an mellan London och Marocko, instuvat i lastrummet på en engelsk ångbåt.
Araberna söder om Laraiche besökas ytterst sällan av främlingar och höra säkert till de fattigaste och mest primitiva stammarna i hela landet. Liksom slättborna i de flesta andra delar av Marocko bo de i svartbruna tält, förfärdigade av en vävnad av get- och kamelhår samt dvärgpalms- eller andra växtfibrer. Byarna bestå företrädesvis av ett större eller mindre antal tält, som äro ställda antingen i ring eller i rad; men dessutom finnas i många byar bikupformiga halmhyddor, varom redan tidigare varit fråga. När betet börjar tryta eller skörden är undanstökad eller ohyran i tälten blir alltför besvärlig, bryter byalaget upp och slår ned sina bopålar på ett annat ställe; men det håller sig alltid till ett bestämt område och återvänder efter någon tid till sina gamla boningsplatser. Medan bergsbon går klädd i en kort och bekväm kappa (jellâba), försedd med en huva, byltar slättbon in sig i en stor avlång schal (ḥaik) av vitt ylletyg. Och även till sin inre människa skilja sig de båda från varandra: den förre är frimodig och stolt, den senare rädd och inställsam. Denna skillnad är också lätt att förklara. Bergsborna äro fria människor, som icke ha någonting annat med den moriska regeringen att skaffa än att de då och då föra krig med den. Slättborna däremot äro mestadels med hull och hår i sina guvernörers klor. Guvernörsposterna säljas åt de mestbjudande, och den som kommit i besittning av en sådan post får sedan sko sig på sina underlydandes bekostnad bäst han gitter. Fattigt folk utpressas till sista fyrken, och den förmögne löper fara att kastas i fängelse och berövas allt vad han äger - det är alltid lätt att hitta på någon förevändning härför. En sådan regim är inte precis någon skola för karaktären. En och annan lyckas ju mot kontant erkänsla ställa sig under någon europeisk köpmans protektion och blir härigenom fritagen från all annan beskattning än den hans beskyddare pålägger honom, men också denna kan vara nog så tung. Och en vacker dag kan det hända att guvernören kommer till köpmannen och bjuder honom så och så mycket för hans skyddsling, och ve den stackaren om köpmannen lyssnar till anbudet och återtar protektionsbrevet.
Nyfiknare människor än dessa slättbor har jag aldrig sett. Det kunde hända att byns karlar redan tidigt på morgonen samlade sig utanför mitt tält i avvaktan på att. det skulle öppnas; sedan följde de med spända blickar min minsta rörelse och bådo att få se eller fingra på allt som fanns i tältet. Deras frågor ville aldrig taga slut, och deras aptit på droppar, pulver och piller var omättlig. Genom att förtära det undergörande medikamentet hoppades de inte allenast bli kvitt de krämpor de hade för tillfället utan även försäkra sig mot sjukdomar i framtiden. Jämte kinin och andra läkemedel förde jag med mig en burk med fräspulver - för de mera komplicerade åkommorna. Araben säger att då Kristus gjorde så många människor helbrägda, måste hans anhängare kunna göra detsamma, och om en kristen påstår att han inte kan kurera en sjuk, är det bara oginhet. Mot ryggvärk använde jag i en by små skivor av en korv som jag råkade ha till hands. En gammal gumma var den första patienten; men strax klagade hela byn över ryggvärk. Och korven började ta slut. Jag förklarade då för dem som ännu stodo utanför tältet och väntade, att lika bra som korven bekom den sjuke, lika illa verkade den på den friske. Om han åt därav så fick han ryggvärk. Då var i ett nu ryggvärken försvunnen från hela byn - och man började jämra sig över andra krämpor.
Den första by där jag stannar på min väg söderut befinner sig i närheten av det stora helgonet Mûläi Būselhams grav. Jag mottages där vänligt av en av scherriffens av Wazzan skyddslingar, som dock bestämt vägrar att följa mig till helgongraven. Efter mycket parlamenterande lyckas vi slutligen övertala en annan karl i byn att visa oss vägen dit, men när vi komma på ett par stenkasts avstånd från gravkapellet gör han halt och förklarar att han på inga villkor vill följa mig vidare. Sîdi ͑Abdsslam tar i smyg min kamera och går för att fotografera den stora vitrappade byggnaden med dess kupolformiga tak; men försöket misslyckas — då bilden skall framkallas visar sig ingenting alls på filmen. Detta är ej heller att undra på; ty Mûläi Būselham är ett väldigt helgon, som utfört betydligt märkvärdigare underverk i sina dagar. En gång då han fiskade vid samma strand där han nu har sin grav, ville Sîdi ͑Abdljlil - vars gravkapell ligger mitt emot Mûläi Būselhams — lära honom huru han borde gå till väga vid sitt fiskafänge: han doppade sin hand i vattnet, och när han drog upp den hängde en fisk vid varje hårstrå. Men Mûläi Būselham lät sig inte stuka. Han gjorde en åtbörd med sin burnus och befallde havet att följa sig, och så strömmade vattnet upp mot stranden och bildade den stora lagun, som nu befinner sig söder om hans grav. Och han har fortfarit med sina underverk efter sin död. Vid en fest som gavs till hans ära förvandlade han havsvattnet till sött för att hans tillbedjare skulle kunna släcka sin törst med det. Dag efter dag kan han låta havet ligga spegelblankt. Och då vinden friskar i på nytt är det han som är orsaken därtill.
När vi fortsätta färden måste vi taga en lång omväg kring lagunen med dess gyttjiga stränder; och det är minsann inte så lätt att slippa fram, ty sumpmarkerna sträcka sig ett gott stycke inåt landet. Sedan komma vi igen till odlade och befolkade trakter, och en lång sjö utbreder sig för våra blickar. Dess yta är formligen svart av fåglar — änder, beckasiner, vipor o. s. v. - som här få ostört frodas och förökas, emedan infödingarna inte ha bössor att skjuta dem med. Här och där synas små båtar eller kanoter gjorda av sävknippen - trä finnes inte att tillgå på nära nejder - och i farkosterna befinna sig fiskare, en i varje, som helt säkert ha fullt upp att göra. Ty det grunda vattnet myllrar av fisk. Det fann jag ett år senare, då jag tillbragte några dagar vid samma sjö: en morgon, då folket hade varit ute på fiskfångst, lågo fyrahundra ålar och vredo sig på stranden. Sjön är ungefär tre mil lång och till sin övre del ett par kilometer bred, men längre söderut blir den betydligt smalare. Den sträcker sig parallellt med havsstranden och skiljes från denna genom en platå av en kilometers bredd. Något direkt utlopp i havet har den inte, såvitt man kan se; men det är möjligt att dess vatten sökt sig en väg under dynerna. Den kallas med sin omnejd Ras d-daura.
Jag slår upp mina tält i en by som bebos av privilegierade scheriffer. De äro fritagna från all beskattning och anse sig tydligen också vara fritagna från alla förpliktelser mot en resande främling. Ty de vägra bestämt att sälja till mig mat och korn för djuren. Jag visar dem ett brev som jag medför till guvernören i Rabat, men det skratta de åt. Jag låter dem läsa rekommendationsbrevet från scheriffen av Wazzan, men de säga att de med honom rakt ingenting ha att skaffa. Slutligen tar jag fram en skrivelse som är ställd till storvisiren i Marråksch, men också det båtar till intet — han är ju så långt borta. Då låter jag taga ned tältet för att genast fara min väg. Men kommen ihåg, herrar scheriffer, att jag nu beger mig till Marráksch! Där kommer jag att klaga på er för storvisiren, och sedan får ni med sultanen att göra. Just när vi skola bryta upp, infinna sig byns ledande män och bedja oss vara välkomna. ”För sent”, svarar jag. Nu falla de till bönboken och be oss i bevekande ordalag stanna kvar. Det är bara det jag väntat på, ty obehagligt hade det varit att i nattens mörker treva sig fram genom okända trakter. Man ger oss mat och korn i överflöd och avvisar generöst den erbjudna betalningen.
Följande morgon sätta vi oss i rörelse långt före solens uppgång. Vid en lyktas sken skrider karavanen fram genom mörkret och dimman, som svept sitt täcke över nejden. Först fram på förmiddagen, då dimman lättat, visar sig sjön till vänster om oss. Vi följa stranden i hela dess längd, passera Sîdi Muḥammed l-Manṣōrs vitglänsande helgedom, som ligger på en liten ö i sjön, och komma efter elva timmars dagsresa till en by där vi taga nattkvarter. En stor del av följande dag går till att komma över floden Sebûs mynning, inte för att den är så ofantligt bred, utan för de miserabla kommunikationernas skull. På andra sidan flodmynningen reser sig amfiteatraliskt den gamla staden Mehdîya, sannolikt det forna Thymaterion, den första kartagiska kolonin i landet. Många tusen invånare kunde rymmas inom dess förfallna murar, men nu finnas där på sin höjd fem, sex hundra, som leva i armod, ehuru staden genom sitt läge kunde vara en av Marockos mest blomstrande handelsstäder. Liksom Azila och några andra kustorter får den icke anlöpas av fartyg.
Då klockan redan är fyra på eftermiddagen vore det nog klokast att tillbringa natten i Mehdîya. Men jag besluter mig ändå för att omedelbart fortsätta färden i hopp om att före solnedgången hinna fram till någon by, där jag kan slå mig ned för en längre tid och göra mig fri från hästarna som jag hyrt i Laraiche. Ingen by synes emellertid till vid vägen. Vi följa en stig som viker av i busksnåren, men tappa bort den igen. Natten faller på och en tät dimma lägrar sig omkring oss. Nu äro goda råd dyra. Vi befinna oss inom Beni Ăḥsen-stammen, som är ökänd för sitt röveri och sin upproriskhet. Att göra halt är kusligt, men att numera söka träffa på en by förefaller att vara lönlös möda. Vi besluta därför att tillbringa natten bland buskarna, ehuru vi inte ha en munsbit att äta och inte annat skydd än våra egna gevär. Men tyst! Är där inte någon som talar? 1 detsamma skymta två vallgossar fram i dimman. Hallå, finns här en by? Ja, den är inte långt borta. Några minuter senare rider jag in på en rund plan, som är omgiven av tält, fullpackad med människor och boskap och upplyst av flammande eldar. Jag hör häpna utrop: naṣrâni, naṣrâni! Undrar hur det här skall sluta. Men så kommer en gammal man och räcker mig handen med ett marhabâ bik, ”du är välkommen”. Han för oss till mitten av byn och ber oss .slå upp våra tält där, bland korna och fåren. Olyckan ville att min tältsäng just gått sönder, så att den natten sov jag bokstavligen på en dynghög.
Nästa morgon frågade jag den gamla, mannen om han ville tillåta oss att flytta tälten utanför byn och stanna kvar där någon tid. Ja, det gick för sig. Beni Ăḥsen stod för närvarande mot vanligheten på god fot med sina farliga grannar Zemmurberberna, så att från det hållet hade vi ingenting att befara. Karlarna från Laraiche fingo alltså återvända med sina djur, och byamännen kunde nu göra med oss vad de behagade.
De motsvarade i allo det förtroende vi visat dem. De försågo oss med föda mot en ringa ersättning, vaktade mitt läger om natten, mottogo mig vänligt i sina tält, besvarade oförbehållsamt alla mina frågor. Byn bestod av ett trettital hushåll, som huvudsakligen livnärde sig med boskapsskötsel, men för närvarande voro kvinnorna ivrigt sysselsatta med att samla ekollon från den stora M͑amora-skogen, vid vars rand byn var belägen. Jag belönade de snälla människorna med att kurera deras sjukdomar. En karl kom till mig med sin hustru och beklagade sig över att hon i sju å*s tid gått och burit på ett foster, som inte ville komma ut. Jag tog burken med fräspulvret och tillredde en dryck, som hon drack med andakt.
När jag vistats där över en vecka blev det tid att tänka på uppbrott. Man skulle nämligen snart flytta byn och för det behövde man alla sina lastdjur. Nu kunde man låna åt mig åtta åsnor, för att föra mina saker till Salli, men senare gick det inte för sig. När uppbrottet skulle ske, strejkade karlarna som lovat följa mig. Om de begåvo sig till Salli, så skulle guvernören kasta dem i fängelse; ”och kommer han hit”, tillade de, ”så skjuta vi honom”. I stället skulle några kvinnor och barn gå med mig, men jag måste lova att följa dem ut tillbaka genom stadsporten. Jag svor att ingenting skulle hända dem och lyckades slutligen även övertala ett par av karlarna att komma med. Kvinnorna voro mycket vetgiriga. ”Regnar det också i de kristnas stam?” ”Finns det sjukdomar där liksom här?” ”Och är det sant”, viskade en av dem till Sîdi ͑Abdsslam, ”är det sant att de kristna leva på sur svinmjölk?” Jag berättade för dem att kvinnorna i mitt land ha det så utmärkt bra. De få alltid börja måltiden och utvälja åt sig de bästa bitarna, medan männen få hålla till godo med det som blir kvar. ”Håhå”, suckade de; ”det var annat det!” ”Och hos oss har mannen bara en hustru”, sade jag. ”Det är bra! Hos oss bruka hustrurna klösa varandra och dra varandra i håret.” ”Och i min stam är mannen alltid snäll mot sin hustru, och när de gå ut tillsammans leder han henne vid armen.” Men det hade jag aldrig bort säga. Ty nu blevo mina följeslagarinnor med ens moltysta, slogo ned ögonen och rodnade; och till och med de två karlarna sågo rätt förlägna ut, där de småfnittrade åt de kristnas oanständighet. Någonting mera opassande har jag troligen inte sagt i hela mitt liv. Enligt marockanska begrepp skall mannen för världens ögon framstå såsom fullkomligt likgiltig för sin hustru. En gång då jag for från Tanger till Genua, befann sig ombord på ångbåten en ung man från Fez. Han hade just gift sig och var nu ute på sin bröllopsresa - men hustrun hade han lämnat hemma. Det var idealet av en marockansk äkta man.
Om en resande kristen någon gång anländer till Salli, hör det egentligen till saken att han stannar utanför stadsporten och underrättar guvernören om sin ankomst. Denne sänder då en av sina soldater att eskortera främlingen genom staden för att han inte skall bli en skottavla för fanatiska stadsbors stenar och skymford. Välbeväpnade som vi voro ansågo vi oss emellertid kunna underlåta denna procedur. En och annan fräsning hördes visserligen, men oantastade hamnade vi på andra sidan om staden och slogo upp vårt läger på sandfältet som ligger mellan Salli och den närbelägna floden. Sîdi ͑Abdsslam följde sedan våra vänner från Beni Ăḥsen med deras åsnor tillbaka genom staden och tillkännagav min ankomst för guvernören. Salliborna äro goda patrioter, som inte tillåta någon naṣrâni att bo i deras stad eller ens tillbringa en natt inom dess murar. Men ingen kunde hindra mig från att slå mig ned på sanden utanför; och då guvernören likafullt var ansvarig för min säkerhet, sände han sex soldater för att vakta mitt läger.
Salli fanns till redan under romartiden; det hette då Salaconia. I nyare tiders historia har det gjort- sig ett namn som världens mest fruktade sjörövarnäste. På 1600- och 1700-talet förgick knappast en månad under säsongen, som räckte mellan april och september, utan att Salli-piraterna voro framme och kapade en mängd europeiska fartyg av olika nationalitet och sålde deras besättningar till slavar. Men sjöröveriet fortgick ännu i början av 1800-talet, och ännu senare betalade flera länder, bland andra Sverige, en årlig tribut till Marocko för att deras skepp skulle få •ostört passera dess kuster. På 1850-talet bombarderades Salli av en fransk örlogsman till straff för att befolkningen plundrat ett strandat fortyg- Staden beslöt att kapitulera, men då dess parlamentär for ut i morgondimman för att åt den franska amiralen överlämna portnycklar och presenter, kunde han inte hitta fartyget. Det hade farit sin väg om natten, emedan provianten tagit slut ombord.
Stället där jag hade mitt läger ansågs för rätt osäkert. De obändiga Zemmur-berberna, som bodde endast ett litet stycke därifrån, företogo icke sällan plundringståg ända till Sallis stadsportar. En morgon kom guvernören och bad mig att icke stanna längre utan flytta över till Rabat på andra sidan om floden; han kunde inte sova i ro så länge jag vistades där ute på sanden, sade han. Ja, det var ju också min mening att begiva mig i väg så snart jag lyckats skaffa mig egna lastdjur. På fjärde dagen efter min ankomst fick jag köpa fyra hästar, och följande morgon skulle det bära av. Men dessförinnan inträffade en ganska lustig episod. Litet efter midnatt väcktes jag av prat •och stoj. Vaktsoldaterna sade sig ha hört rövares visslingar utanför lägret - man ville naturligtvis komma åt mina hästar. Men vad skulle soldaterna göra? Gevär hade de visst, men någon ammunition hade de inte tagit med sig. Allt avlopp emellertid väl. Sådana tillbud till överfall - om de äro verkliga eller inbillade är inte så lätt att avgöra - utveckla sig sällan till katastrofer.
En färjbåt för oss med pick och pack över Bu Rägrägs breda mynning och sätter oss i land nedanför Rabat. Ehuru jag medför brev till guvernören från moriska regeringens representant i Tanger, den gamla hedervärda Torres, säger man sig vara ur stånd att anvisa oss ett hus att bo i och för oss i stället till den stora begravningsplatsen mellan staden och havet. Där slås tälten upp bland gravarna. Platsen är inte oäven, ehuru jag gärna sett att liken bäddats litet djupare ned i jorden.
Rabat är en av Marockos intressantaste städer. Det omgives av stadsmurar, en yttre och en inre. Mellan dessa befinna sig två kejserliga palats, där många av landets sultaner uppehållit sig längre eller kortare tid och där två av dem ligga begravna. Utanför staden står det ofullbordade Ḥasan-tornet, nära femti meter högt, som i likhet med Giralda i Sevilla och Kutubîya i Marráksch uppfördes av almohaden Ya͑kūb el-Manṣūr i slutet av 1100-talet. Nära intill synas ruiner av marmorpelare och murar av en moské, som skulle bli av gigantiska dimensioner men aldrig blev färdig. Ett stycke längre bort ligga ruinerna av det gamla Schella, med präktiga portaler, en vacker minaret, Merinidernas gravar från fjortonde och femtonde århundradena och smärre lämningar ända från romartiden. Men Rabat har att bjuda även på annat än sina minnesmärken från det förgångna. Det har härliga fruktträdgårdar både inom och utom sina murar. Det har en blomstrande industri; ingenstädes i Marocko vävas vackrare och hållbarare mattor än i Rabat, dess krukmakararbeten äro ryktbara för sina färger, och dess lädertofflor exporteras till och med till österlandet. Det har också ett ovanligt vackert läge, med havet framför sig och Zemmur-bergen som bakgrund. Dess klimat är tempererat och jämnt; jag kunde visserligen ha åtta eller tio grader i tältet om morgonen, men längre fram på dagen blev det lagom varmt, ehuru det nu var den kallaste tiden av året. Däremot har Rabat den uslaste hamnen på hela kusten; när det blåser västlig eller nordlig vind är det vanligen omöjligt att landa där. Men även det har man försökt dra fördel av. Handelsmännen i staden importera allt sitt socker om vintern - då landningen är svårast - för att profitera av assuransen. Under min vistelse där hände det att en hel sockerlast gick förlorad; och glädjen var allmän.
Min mening var att stanna i Rabat endast en vecka, men en händelse inträffade som gjorde att jag kom att dröja där betydligt längre. En eftermiddag gingo scheriff ͑Abdsslam och ͑Abdūlkrim upp till staden för att uträtta ett ärende. Några minuter senare kommer ͑Abdūlkrim springande tillbaka och berättar med andan i halsen att de blivit överfallna på gatan. Själv hade han lyckats rädda sig genom att dra sin dolk, men scheriffen hade blivit bortsläpad av folkmassan, han visste ej vart. Jag ber genast Sîdi ͑Abdsslam II - kusinen - ta ett gevär och följa mig. På gatan rör sig ett stim av människor, alla i samma riktning; och utanför stadsfängelset finna vi scheriffen, med kläderna nästan slitna av kroppen, skummande av vrede och utösande de mest raffinerade förbannelser över ett par soldater som hålla fast honom. Jag ber honom lugna sig, tar honom i hand och leder honom ut genom folkskocken, som med synbar förvåning ger vika för vårt beväpnade inskridande. Sedan går jag raka vägen till guvernörens hus och bultar på dörren, men den öppnas inte. Man ropar åt mig inifrån huset att guvernören inte kan ta emot mig i dag. ”Men jag måste ovillkorligen träffa honom.” Intet svar. Följande dag besöker jag spanska konsuln, som lovar ta sig an vår sak och försöka skaffa oss både upprättelse och skadeersättning, Man hade plundrat scheriffen på allt vad han bar på sig — klocka och väska och pengar, både hans egna och mina. Men innan jag går, frågar mig konsuln smått generad om det är sant som man säger, att jag gått till guvernörens hus med en revolver i vardera handen. Hela staden berättade att jag hade velat skjuta guvernören, och därför kunde han naturligtvis inte släppa in mig.
Orsaken till tumultet hade varit en oförskämd båtkarl, som kommit till mitt läger och pockat på pengar och blivit bortkörd. Han tog sedan hämnd på scheriffen, och folket på gatan ställde sig naturligtvis på hans sida. I Marocko står de olika städernas befolkning i allmänhet på spänd fot med varandra, och Rabatborna äro särskilt ökända i detta hänseende. De kunna inte tåla ens sina närmaste grannar på andra sidan om floden. Ett ordstäv säger: ”Förrän sanden blir russin och floden blir mjölk, bli Rabat-bon och Salli-bon icke vänner.”
Ett par tre veckor förflöto utan att guvernören gjorde min av att straffa de skyldiga eller ge oss ersättning för det stulna. Då tröttnade jag på att vänta längre, och en vacker dag i slutet av januari fortsattes resan. Då jag nu hade egna lastdjur, fick jag lov att öka min stab. En arabpojke från Ras d-daura vid namn Thämi städslades för att hjälpa ͑Abdûlkrim, som nu blev hästskötare. Den ledigblivna betjäntplatsen besattes med Tousi, en snygg och städad ungdom av den ansedda familjen Raḥḥâli, som har mycken helighet i sina ådror. Han bad först endast att få följa med till Casablanca, där han hade sin familj, men blev så fäst vid oss att han stannade kvar på sin nya post nära två år, ända tills jag återvände till Europa.
Vägen mellan Rabat och Casablanca, som vanligen tillryggalägges på två dagar, erbjuder ingenting av intresse. Den går genom trakter som anses för något osäkra, men den som är rädd för rövare kan för natten slå upp sina tält i något av de små fort som regeringen låtit uppföra här på lagom avstånd från varandra. Flodövergångarna kunna vara litet besvärliga, om man inte passar på tidvattnet, ty här finnas varken broar eller färjor. Träd saknas alldeles. Men de behövas ej heller nu då luften är sval och man helst vilar sina lemmar utsträckt i solskenet bland markens gräs och blommor.
I Casablanca anvisade mig guvernören logis i en gammal barack, där råttorna om natten ställde till den vildaste dans omkring min madrass. De följande nätterna höll jag dem borta genom att bränna ljus, men då ljusen som stodo att köpa i staden voro mycket korta måste jag vakna klockan två på morgonen för att tända pa nya. Redan vid denna tid var Casablanca en betydande handelsstad, hade en litet bättre hamn och mycket flere europeiska köpmän än Rabat och var den ointressantaste orten på hela den marockanska kusten. Efter fransmännens bombardemang av staden för ett antal år sedan jämte ty åtföljande annektering har den troligen utvecklat sig vidare i alla dessa riktningar. Jag har till och med hört berättas att man nu för tiden kan få se där unga moriska skönheter sitta på öppna kaféer och pokulera\ med sina kristna älskare.
Efter ytterligare två dagsresor söderut komma vi till Azemmur, amfiteatraliskt belägen på vänstra stranden av Marockos största flod, Umm r-Rbé͑ă. Från denna färd har jag ingenting annat att berätta än att vi passerade åtskilliga vitrappade gravkapell över döda helgon, på ett ställe fem i en klunga. Helgonen som begravits där hade varit mujahédín, d. v. s. troshjältar som stupat i det heliga kriget mot de kristna. I motsats till andra helgon vila sådana troshjältar inte i sina gravar utan föras genast av änglar till himmeln. Detta har man ju länge känt till, men nyligen fick man ytterligare bekräftelse därpå i Rīfberbernas krig med spanjorerna. Det blev bekant att en ung man som stupat i striden och begravits som han gick och stod,kort förut fått tio dollars av sin moder. Man företog sig då att öppna graven för att komma åt pengarna och fann där både dem och kläderna; men liket var försvunnet.
Av alla städer på Marockos västkust behagar mig Azemmur bäst. Den lilla staden är vackert belägen, snygg och alldeles fri från kristna, ty liksom Azila och Salli är den stängd för all sjöfart. Men i motsats till Salli öppnar den gästfritt sina portar för resande. Guvernören gav mig ett propert hus till härbärge och skickade till mig sin khalifa med två sockertoppar, en påse te, bröd, höns och stearinljus. Ett sådant mottagande förljuvar livet för den reströtta främlingen. Det gör mig ännu varm om hjärtat när jag tänker därpå.
Jag kunde inte motstå frestelsen att stanna här över en dag och gick då att beskåda Mûläi Busch͑aibs gravkapell, som jämte sin omgivning bildar en förstad till det egentliga Azemmur. Mûläi Busch͑aibs är ett av Marockos största helgon. Han har namn om sig att vara en utmärkt läkare, och medan de flesta andra läkarhelgon endast äro specialister för vissa åkommor - feber, svullnader, hudsjukdomar, rabies o. s. v. - påstås han förstå sig på sjukdomar av alla slag. Men han kan icke endast skänka hälsa åt den sjuke och nytt liv åt den döende utan är även känd för att hemsöka den som ådrager sig hans hämnd med sjukdom och död. På detta sätt straffade han en av Azemmurs forna guvernörer, emedan denne låtit slå i järn en person som tagit sin tillflykt till hans helgedom; och det var Mûläi Busch͑aib i förening med sin kollega Mûläi ͑Abdllah - ett annat väldigt helgon i Dukkâla - som för en liknande förseelse tog livet av storvisiren Baḥmed, oaktat denne försökte blidka de uppretade helgonen genom att sända dem tjuguåtta oxar. Man förmanade mig att hålla mig på behörigt avstånd från det farliga helgonet och att ge mig i väg så fort som möjligt.
Efter tre timmars färd från Azemmur återsåg jag Mazagan, som jag besökt förut, men fortsatte sedan nästan omedelbart resan till en by i Dukkâla, där jag efter sju timmars ritt slog ned mina tältpålar för att inte så snart rycka upp dem igen. Jag hade nu tillryggalagt ungefär sexhundrafemti kilometer, sedan jag lämnat Tanger, och längtade att i ro få studera slättbornas liv och seder. Dukkâla är indelat i fyra distrikt med inalles ett tiotal guvernörer, vilkas förnämsta sysselsättning består i att indriva skatter och utsuga folket. Ulad Râfa, där jag slagit mig ned, ligger inom ett distrikt som lyckliggjorts med en enda guvernör och bebos av stammen Ulad Bu͑äzîz. Dukkâlas befolkning utgjordes naturligtvis fordomdags av berber, men vid slutet av 1100-talet importerades hit araber av almohaden Ya͑qūb el-Manṣūr - samma regent som vi tidigare lärt känna såsom upphovsman till Marockos vackraste byggnader - och en blandras uppkom, som efter vanligheten blev rent arabisk till sitt språk och i mångt och mycket arabisk till sina seder. De äro ett rätt prydligt släkte, dessa Dukkâlabor. Karlarna välskapade och högväxta, passionerade ryttare och jägare, och bära sin ḥaik bade med värdighet och grace. Kvinnorna äro ganska koketta, ja nästan oblyga. Några gamla damer kommo en dag till mitt tält med en ung skönhet och föreslogo att jag skulle gifta mig med henne. Jag svarade att jag hade ett dussin fruar förut, och fick sedan vara i fred för giftermålsanbud.
Dukkâlabornas erotiska temperament avspeglar sig i deras bröllopsbruk. Brudgummen ger sig inte till tåls till dess bruden förts till hans hem utan besöker henne aftonen förut i ett tält eller en halmhydda, som ställts i ordning för ändamålet i närheten av hennes faders tält - ett bruk som jag inte påträffat annorstädes i Marocko. Och om han finner att hon förlorat sin jungfrudom, är det därför ingalunda sagt att giftermålet går om intet: han nöjer sig ofta med att ge henne ett kok stryk och glömmer sedan bort alltsamman.
Jag fick genast många vänner i byn. Den första var en medelålders man vid namn ͑Ali, som redan på förhand underrättats om min tillämnade vistelse i Ulad Râfa av en gemensam bekant - en köpman i Mazagan. Han visade sig glad över min ankomst men antog snart en bekymrad, nästan gråtmild uppsyn, som han sedan behöll så länge jag stannade i byn. Han levde nämligen i ständig fruktan för att hans beskyddare, köpmannen, skulle lämna honom i sticket och stammens guvernör lägga vantarna på hans egendom. Detta ökade naturligtvis hans älskvärdhet mot mig, och varje morgon och afton försåg han oss med så mycket mjölk som jag och mitt folk och min hund orkade dricka. Andra vänner i byn kommo då och då till mina tält med små presenter av nykärnat smör eller ägg. Och då scheriffen dessutom en gång i veckan besökte närmaste marknadsplats och återvände med hästen fullastad med matvaror, mådde jag verkligen kräsligen. Visst var ju smöret uppblandat med hår från getskinnskärnan (se bilden på sid. 142) och aromen var ibland något för stark, då man sällan bryr sig om att rengöra kärnan; men det dugde inte att vara för kinkig. Jag hade ju inte på hela hösten och vintern sett mjölk och färskt smör, ty på slättlandet kan sådant fås endast om våren. Prisen voro också rätt måttliga. Smöret kostade ungefär en mark kilot, för ett stort får betalade scheriffen fem eller sex mark, och getköttet var ännu billigare.
En värdefull bekantskap var byns skolmästare, som jag anställde som min lärare. Han kom till mig regelbundet varje dag och undervisade mig i stammens seder och bruk. Läsaren undrar måhända huru det gick till. Jag uppgjorde planen till undervisningen så systematiskt som möjligt, utfrågade skolmästaren om den ena saken efter den andra i tur och ordning och skrev noggrant upp allt vad han sade. I början var det ju inte så lätt att veta vad man skulle fråga, och mina anteckningar från Ulad Râfa blevo också rätt ofullständiga. Men jag fick längre fram tillfälle att komplettera, ja mångdubbla dem. Tre år senare vistades jag nära ett halvt år i Mazagan och hade hela denna tid som magister en skriftlärd från Ulad Råfa, en nära släkting till ͑Ali; den tiden rådde det nämligen fullständig anarki i Marocko och att slå sig ned i Dukkâla hade varit platt omöjligt för en europé — man fruktade till och med att Ulad Bu͑ăziz skulle angripa Mazagan. Det är klart att forskaren skall försöka se så mycket som möjligt med egna ögon, men vad han på detta sätt kan inhämta är på det hela taget rätt begränsat och han måste tillgripa utfrågningsmetoden som den enda utvägen att fylla de otaliga luckorna i sitt vetande. När jag först kom till Marocko hörde jag européer i Tanger och Tetuan försäkra att det var omöjligt för en främling att vistas mer än ett par dagar i samma by och att det var lika omöjligt att erhålla tillförlitliga upplysningar av infödingarna. Bägge dessa påståenden visade sig till all lycka vara fullkomligt oriktiga. På de flesta orter har jag utan större svårighet funnit pålitliga och meddelsamma magistrar, och jag har ofta förvånat mig över huru intresserade de varit och huru noggranna i småsaker. När jag för kontrollens skull rekapitulerade magisterns uppgifter smusslade jag ibland in några små oriktigheter, och han korrigerade mig genast. Endast ett par gånger under mina resor har jag ansett mig ha skäl att misstänka att man med flit sökt föra mig bakom ljuset; men även i dessa fall har jag efteråt funnit att mina misstankar i huvudsak varit obefogade. Det är naturligt för människan att tala sant om hon ingen anledning har att ljuga, och mina magistrar hade all anledning att hålla sig till sanningen då jag ju i allmänhet lätt kunde kontrollera vad de berättade. Det var med skolmästaren i Ulad Râfa som jag för första gången i större omfattning prövade denna metod, och jag fann honom öppenhjärtig och tillförlitlig. Däremot var han mycket begiven på att snatta mina blyertspennor, ljusstumpar och andra småsaker. Till slut måste jag inskrida och anställde husundersökning i hans läderväska, och jag fann där ett nätt litet museum. Men detta generade honom inte det ringaste, och vi förblevo lika goda vänner som vi varit förut.
Sålunda förflöt vecka efter vecka under träget arbete, och den ena dagen var den andra lik. Livet i Ulad Râfa var det enformigaste man kan tänka sig, och precis lika enformig var naturen. Byn låg på en kal höjd med utsikt över en ofantlig, trädlös slätt utan spår av rinnande vatten, och vid utkanterna befann sig mitt eget läger på en stenig trädesåker, översållad av gula ringblommor. Tidtals regnade det som om himmeln varit •öppen, och åskan mullrade; men i mitten av mars började vädret stadga sig. Mot slutet av månaden beslöt jag därför att bryta upp efter att ha vistats i Ulad Râfa över fem veckor. Det var också hög tid att lämna orten. Den ena familjen efter den andra hade redan flyttat bort och slagit ned sina tältpålar på annat ställe, och av hela byn återstod småningom endast ett fåtal tält i närheten av mina egna. Det blev si och så med säkerheten. En natt förövades inbrott i ett av arabtälten, vars husbonde blev illa slagen av våldsverkarna, och det såg nästan ut som om man haft onda planer även mot mitt läger. En afton vid niotiden rusar ͑Abdūlkrim bestört in i mitt tält och ropar att han sett karlar ligga i bakhåll bakom ett närbeläget stenröse. 1 samma minut smälla några bösskott utanför tältet; för övrigt hör jag endast stormens tjut, och ingenting kan jag se, ty där ute är det mörkt som i graven. Det var emellertid inte så farligt som det lät: skotten hade avlossats av mitt eget folk för att skrämma bort rövarna. 'Abdulkrim skröt med att han skjutit en av dem, men det trodde ingen. Vem vet om de ens funnits till annorstädes än i hans fantasi? I alla fall fingo vi lov att hålla oss vakna till morgonkvisten; och någon dag senare anträdde vi färden till Marráksch.
Vid min ankomst dit tvangs jag först att slå upp mina tält precis på samma fläck där jag blivit plundrad tre år förut. Sedan anvisade man mig en plats på ett undanskymt litet torg, men där var det lika hett och odrägligt; värmen i tältet steg till ungefär fyrti grader, och den enda delikatess jag förde med mig, smöret från Dukkâla, flöt som olja. Och jag kunde ingenting göra, innan sultanen gav mig tillstånd att resa till Stora Atlasbergen, slutmålet för min färd. Försökte jag fara dit utan sådant tillstånd, bleve jag med all säkerhet fasttagen av första landshövding som fick höra talas om mig och sedan återskickad till Marráksch. På det sättet hade det några år tidigare gått med engelsmannen Cunninghame Graham, som på eget bevåg rest till Atlasbergen i morisk förklädnad.
Efter en tio dagars väntan var jag äntligen klar. Moriska utrikesministern gav mig till följeslagare en ridande soldat, Si Muhammed, som var försedd med nio brev till de olika ställen jag skulle besöka. Breven voro skrivna av guvernörerna till deras respektive kalifer eller ställföreträdare och förseglade med sultanens sigill; guvernörerna själva voro nämligen vid denna tid samlade i Marráksch för att erlägga sin sedvanliga tribut till sultanen vid den stora offerfesten, som pågick som bäst. Då Si Muhammed för egen del medtog en ridknekt - en ganska okynnig ungdom - voro vi inalles en trupp på åtta personer som dels till häst dels till fots på eftermiddagen den 8 april styrde kosan genom en av Marráksch’ stadsportar i riktning mot Atlas͗ snöhöljda kedja.