X. Ett halvår i Fez

X. Ett halvår i Fez

1 Mellan åren 1904 och 1908 vistades jag i Marocko en längre eller kortare tid varje år. Jag bodde då utanför Tanger, utom år 1905 då jag tillbragte nära sex månader, från april till september, i Mazagan. Att göra forskningsresor i det inre av Marocko var inte möjligt under dessa år. Landet befann sig i ett tillstånd av uppror och anarki, och regeringen hade förlorat all auktoritet på landsbygden, även bland de stammar som förut varit de fogligaste.

2 Orsaken till den allmänna villervallan låg i missnöjet med den unge sultanen Mûläi ʿAbdlʿazîz jämte dennes svaghet. För att göra sin myndighet gällande måste en sultan av Marocko vara antingen helgon eller krigare, men Mûläi ʿAbdlʿazîz var varken det ena eller det andra. Enligt uppgift av sådana som stodo honom nära var han en begåvad, välartad ungdom med |254|goda intentioner och mottaglig för nya idéer. Men han hade oturen att råka i händerna på européer som använde sitt inflytande mera med tanke på sin egen fördel än för att främja landets bästa. Han hade bestigit tronen vid sexton års ålder. Under de första sex åren styrdes riket av den allsmäktige storvisiren Si Aḥmed, och efter dennes död stod den unge sultanen en kortare tid under sin tscherkessiska moders inflytande. Men sedan tog han tyglarna i egen hand; och nu började det gå utför med regeringens makt och anseende. Mûläi ʿAbdlʿazîz stod främmande för sina undersåtar; de sågo honom endast vid de stora religiösa festerna, som återkommo tre gånger om året. Han umgicks uteslutande med sina ministrar, sina haremdamer och de européer som nu samlade sig vid hovet, först i Marráksch och senare i Fez. Om morgnarna kunde han inte underlåta att sysselsätta sig med statsangelägenheter, för vilka han föga intresserade sig; aftnarna ägnade han åt sitt harem, som det anstår en sultan; men på eftermiddagarna hängav han sig åt de nöjen Europa hade att bjuda på. Hans rolighetsministrar visade |255|honom bilder och fotografier av det ena och det andra som de trodde kunna intressera honom, upptogo order och expedierade ögonblickligen rekvisitionerna. Automobiler, velocipeder, kabrioletter, små ångslupar, luftballonger, fotografiapparater, kinematografer, grammofoner, maskiner och leksaker av allehanda slag importerades från England eller Frankrike och forslades sedan med kameler till Fez. Och under pauserna mellan beställningarna roades sultanen på bästa vis, med biljard eller tennis, gyckel och skämt. En dag tog man av honom hans vita jellâba, virade en ofantlig turban kring hans huvud och styrde ut honom i en fantastisk uniform. Sedan skyndade man sig att fotografera honom; och så föga gjorde man en hemlighet av saken, att bilden av |256|”de rättrognes behärskare” iklädd en cirkusdräkt stod att köpa i judekvarteret i Fez.

3 De goda muhammedanerna i Fez började skaka på huvudet, och ryktet om den ”kristne sultanen” spred sig från staden till landsbygden. Och det var inte endast skvallret om vad som försiggick vid hovet som gav näring åt det elaka ryktet. Då sultanen mottog en marockan, gjordes audiensen i regeln så kort som möjligt, och de sedvanliga välsignelserna frammumlades med en nonchalans som väckte anstöt. Vid de religiösa festerna uppträdde han vårdslöst; det kunde hända att han vid den stora offerfesten lät folket vänta på sig så länge att det förlorade tålamodet. Och värst av allt, han våldförde sig på Mûläi Idris’ helgedom. En irländsk missionär blev en dag på öppen gata i Fez dödligt sårad av en fanatisk scheriff, som sade sig ha kommit in till staden för att ta livet av en kristen. Mördaren flydde till Mûläi Idris’ moské, där han enligt landets sed bort vara skyddad för sina förföljare. Men sultanen lät med våld taga ut honom ur helgedomen och befallde att han skulle piskas och sedan på ryggen av en åsna föras genom staden gata upp och gata ned. Under tiden avled missionären, och mördaren arkebuserades. Händelsen väckte ett oerhört uppseende överallt i Marocko. Den inträffade i slutet av oktober 1902, kort efter det jag lämnat Dār l-Ḥjar och medan jag ännu befann mig i Tanger.

4 Det var vid denna tid som man för första gången hörde namnet Buḥamâra. Det bars av en man som en gång varit sekreterare hos sultanens broder och vars egentliga namn var Djilâli ben Dris. Han hade invecklats i en sammansvärjning, kastats i fängelse men sluppit lös igen, och därpå företagit resor i Algeriet och Tunis. Då han återvände till Marocko, slog han sig på att göra underverk och fick namn om sig att vara ett helgon. Han samlade omkring sig anhängare från stammen Riâta, fick vind i seglen genom missnöjet med Mûläi ʿAbdlʿazîz och uppträdde som rôgi, d. v. s. tronpretendent. Regeringen skickade trupper |257|mot Taza, där Buḥamâra utropats till härskare, men de kunde intet uträtta. En ny armé, femtontusen man stark, sändes ut med två scheriffer av den regerande dynastin i spetsen, men överrumplades av fienden just när kvällsvarden skulle serveras, lämnade i sticket hela sitt läger med vapen och allt och flydde hals över huvud tillbaka till Fez. Panik utbröt i huvudstaden, till vilken vägen nu låg öppen för segraren. Men besynnerligt nog brydde denne sig inte om att fullfölja sina framgångar utan drog sig tillbaka till Taza för att där med pomp och ståt fira ʿăîd ṣ-ṣġér, ”den lilla festen”, som infaller vid utgången av månaden Ramaḍān. Omkring en månad senare sändes en ny expedition mot Buḥamâra. Denna hade bättre framgång; men segerns frukter voro måttliga. De bestodo i fyrtio avhuggna huvud, som efter vanligheten saltades av judar, för att hålla sig längre, och sedan spikades över en av stadsportarna. Någon avgörande seger vanns av ingendera parten, varken då eller senare. Mûläi ʿAbdlʿazîz regerade i Fez och Buḥamâra i Taza. Och så fortgick det år efter år.

5 Men missnöjet med Mûläi ʿAbdlʿazîz spred sig allt mer och mer i landet. Stammarna vägrade att betala sina skatter, trotsade regeringens påbud, avsatte dess ämbetsmän. Skaror av missnöjda samlade sig kring sultanens halvbroder Mûläi Ḥâfiḍ och ett inbördes krig utbröt mellan de båda bröderna, som slutade med att ʿAbdlʿazîz störtades och Mûläi Ḥâfiḍ utropades till sultan över Marocko. Detta skedde sommaren 1908. Jag bodde då i en villa utanför Tanger. En afton hördes skott från staden. Vad kunde de betyda? Ett anfall på Tanger? Så oroliga voro tiderna, att man på allvar befarade ett sådant anfall från närboende stammars sida. Men nej, denna gång voro skotten ett fredens budskap: Mûläi Ḥâfiḍ hade erkänts som sultan. Då jag red in till staden följande morgon, fann jag den klädd i flaggskrud. Jublet var allmänt både bland den infödda befolkningen |258|och bland flere utländska makters undersåtar. Marocko hade segrat över Frankrike, islam över kristendomen!

6 Emellertid satt Buḥamâra fortfarande kvar bland sina berg och drömde om uppfyllelsen av sitt gamla orakelspråk: ”När jag står på bron över Sebû, skall jag se lågorna från mellaḥn i Fez stiga upp mot skyn.” Men nu hade han funnit sin överman; en krigarfurste satt åter på Marockos tron. Till en början företogos inga straffexpeditioner mot pretendenten; Mûläi Ḥâfiḍ ville visligen invänta ankomsten av bergsartilleriet som han beställt från Tyskland. Men en augustidag sommaren 1909 bröt den avgörande striden lös på Ḥiáinas slätter. Den slutade med ett förkrossande nederlag för Buḥamâra, som själv togs till fånga några dagar senare. Han forslades till Fez i en järnbur, utställdes i flere dagar till allmänt beskådande och - efter vad det med bestämdhet påstods - kastades slutligen i lejonhålan för att sönderslitas av vilddjuren. På några hundra av hans anhängare avhögg man hand och fot. När engelska konsuln i Fez förebrådde Mûläi Ḥâfiḍ denna grymhet, uppges han hava svarat:

7 Nu var det alltså åter fred i landet; och Mûläi Ḥâfiḍ förstod sig på konsten att hålla sina undersåtar i styr. Jag hoppades därför äntligen bliva i tillfälle att förverkliga min gamla önskan att tillbringa en längre tid i Fez och därifrån göra utflykter till mellersta Marockos berber - den minst kända delen av landets befolkning.

8 I slutet av september 1909 begav jag mig åstad. Scheriffen följde naturligtvis med. Min kock, som hette Schergi, var en Andjrabo, som regelbundet varit i min tjänst vid mina besök i Marocko under de fem föregående åren. Det är endast vid dessa tillfällen som han sysslat med kokkonsten, och han har aldrig uppnått någon större färdighet däri. Till sin egentliga profession påstås han ha varit rövare. Scheriffen försäkrade mig att Schergi slagit ihjäl fjorton människor - som eljest troligen hade tagit livet av honom. För att undgå blodshämnd hade han sedan lämnat sina berg och bosatt sig utanför Tanger, där han nu lever med hustru och fyra barn. Men de gamla rövartågen komma ännu över honom då och då. En gång fick han lov att gå till en helgongrav och svära sig fri från en beskyllning som inte torde ha varit alldeles obefogad. En annan gång - medan jag befann mig i London - kastades han i fängelse, emedan han påstods ha varit med om en mulåsnestöld. Under min frånvaro fick jag till och med höra att han bortrövat en flicka och sedan sålt henne i en bergsstam för sexti dollars. Då jag åter träffade honom, gav jag honom en duktig läxa för den bedriften. |260|Han bekände genast sitt brott, men urskuldade sig med att han var en fattig karl som hade hustru och barn att försörja. Det är ingen ursäkt, svarade jag; han hade ju också ett par starka armar, som kunde användas till annat än att röva bort unga hjälplösa flickor. Då tog han på sig sin allra ömmaste uppsyn och sade:

9 Men ehuru Schergi, liksom alla andra människor, har sina små svagheter, kan man omöjligt låta bli att hålla av honom. En trofast tjänare, mån om sin herres bästa, alltid hövlig och hjälpsam, lustig och glad utom då han blir ond och de svarta ögonen börja skjuta blixtar, ofta öm och vek som ett barn. En stor skälm, det förstås, färdig att med den oskyldigaste min i världen bedyra nästan vad som helst, men alltid rådig, aldrig svarslös, och dessutom modig och stark - egenskaper som äro ovärderliga hos en reskamrat på Marockos karavanstigar. Ibland när han är vid riktigt gott humör och de gamla rövarinstinkterna börja jäsa inom honom, spelar han komedi för oss. Med ljudlösa steg och vig som en katt smyger han sig på den fingerade fårhjorden, gör processen kort med den stackars herden och rusar sedan bort med sitt byte. Ibland när jag såg Schergi sitta vid sin gryta och koka, tyckte jag riktigt synd om honom. Vildkatten instängd i bur!

10 Schergis yngre broder ʿAbslam följde också med. Han är en hederlig själ, en ypperlig skytt, ofantligt artig och undergiven och ovanligt okunnig. Han kan inte räkna längre än till tolv - till stor förnöjelse för den yngste medlemmen av sällskapet, l-Ḥaddj Muḥammed. Den sistnämnde har trots sin ungdom |261|- han ser ut att vara femton eller sexton år gammal - redan gjort den långa vallfärden till Mecka tillsammans med sin far och bär därför äretiteln l-ḥaddj. Fadren är en berber från Rīf som bosatt sig i omnejden av Tanger, där det finns en hel by befolkad av hans landsmän. Jag hade vid denna tid haft även en annan Rīfberber i min tjänst, nämligen som lärare. Tyvärr har jag aldrig varit i tillfälle att besöka detta intressanta folk, som Marockos sultaner icke lyckats få bukt med och som under senare år med stort hjältemod försvarat sitt land mot spanjorerna. L-Ḥaddj är en intelligent och belevad ungdom med nästan europeiskt utseende och hyser en hälsosam fruktan för scheriffen, som han smickrande titulerar s-sîyîd, ”helgonet”.

11 Jag hade nöjet att få till reskamrat min vän och landsman kapten H. Backmansson, som under ett par år vistats i Tanger i sin egenskap av målare. Aftonen före avresan blev det hastigt och lustigt beslutat att han skulle följa med. Detta gjorde att vi inte blevo färdiga att bege oss av förrän klockan ett följande dag. Olyckligtvis lät jag packdjuren fara i förväg. Mulåsnedrivarna föllo på idén att invänta oss på vägen och det blev |263|en faslig oreda. Vi togo en annan väg, redo dessutom vilse och fingo i kolmörker streva oss fram på obanade stigar över l-ʿAqba 1-Ḥámra, ”Rödberget”, med dess stenar och gropar och busksnår - en verkligen halsbrytande färd. När vi slutligen trötta och hungriga anlände till scheriffens by i Gharbîya, voro packdjuren inte där. Vad i all världen kan ha hänt dem? På höjderna flamma eldar som tyda på att grannskapet är oroligt, och Rödberget har för resten alltid haft dåligt rykte om sig. Några karlar skickas ut för att söka rätt på de förlorade, som lyckligtvis hittas på ett par kilometers avstånd från byn. Och kvällsvarden serveras kort efter midnatt.

12 Vår lilla karavan, bestående av tio män, två hästar, åtta mulåsnor och två åsnor, fortsätter följande dag färden över den kala slätten, där den brännande sommarsolen i förening med fem månaders ständiga torka inte kvarlämnat ett enda grönskande strå. På andra sidan om Alcazar slå vi in på en annan väg än den jag farit förut. Vi tillbringa en natt i Jräifi i Gharb, besöka marknaden i Had Kårt, slå om aftonen läger i en by på stranden av Ghadat och komma följande förmiddag till floden Wargha. Det namnet ljuder ännu som musik i mina öron. Aldrig i livet skall jag glömma det härliga badet i dess porlande vatten sedan vi dag efter dag pustat och flämtat i den brännande hettan, som |264|varit lika besvärlig vare sig vi ridit eller rastat, då på hela vägen knappast funnits ett enda skuggande träd. Några timmar senare rida vi över den stora floden Sebû, som här är så grund att man kan reda sig utan färjbåt. Och efter nio dagars resa anlända vi välbehållna till Fez den 7 oktober på morgonen.

13 Vi slå upp vårt läger utanför stadsmuren, men vistelsen där blir inte långvarig. Kort före solnedgången, då portarna stängas, få vi tillsägelse att ögonblickligen med pick och pack förflytta oss inom muren till ett torg uppfyllt av tält, hästar, kadaver, spillning och damm. Men även här är säkerheten inte att lita på, varför två av våra karlar med gevär i hand måste hålla vakt utanför tälten natten igenom. Följande dag flytta vi till en rymlig trädgård med ett litet hus, innehållande ett enda, mörkt rum.

14 Här hälsa vi nymånen som gör slut på den ohyggliga fastmånaden, Ramaḍān. Den stora händelsen firas med en glädjefest, l-ʿăîd ṣ-ṣġér, ”den lilla festen”. Tidigt om morgonen bege vi oss till en öppen plats utanför staden för att åse festen. |265|Tusentals människor äro här församlade. Soldater iklädda nya uniformer, som pråla i regnbågens alla färger, äro uppställda på ömse sidor om den väg längs vilken sultanen skall komma. Och där synes han, Mûläi Ḥâfiḍ själv, en snövit skepnad på en vit springare, åtföljd av en ryttarskara. Musiken som hälsat honom tystnar, gudstjänst förrättas, det är så underbart tyst. Men sedan bryter stormen lös. Den ena guvernören eller stamhövdingen efter den andra med sin talrika svit defilerar förbi sultanen, mottar hans välsignelser och rusar därpå åstad i sporrsträck genom folkmassan, som viker undan liksom svallvågorna från ett fartyg. Slutligen sätter sig sultanen själv i rörelse, musikanterna börja blåsa, och de små kanonerna dundra längs vägen där majestätet rider fram. Det hela är magnifikt att skåda - det böljande folkvimlet, ryttarna på deras ståtliga hästar, färgprakten av dräkter och fanor i det strålande solskenet. Men det är inte lätt att komma igenom stadsporten, där människor och djur trängas och klämma varandra så långt kropparnas elasticitet tillåter. Och vi känna oss lyckliga då vi åter befinna oss i vår fridfulla trädgård efter fyra timmars bråk och knuffande.

15 Festligheterna räcka flere dagar. Varje eftermiddag har sultanen stor mottagning, varunder guvernörerna från de olika landsdelarna överräcka åt honom gåvor av guldmynt, hästar och andra dyrbarheter. Skänkerna äro obligatoriska, och deras värde är av stor betydelse för givaren: njugghet straffas med avsättning och fängelse. På borggården såg jag den lilla bur i vilken den fångne Buḥamâra kort förut förevisats för folket; den var nätt och jämnt så stor att han kunde sitta nedhukad i den. (Se bilden på sid. 268.) Man undrade om man åter skulle få se honom vid festen. Men buren stod tom på sin ställning; och ingen betvivlade numera ryktet som visste berätta att sultanen låtit kasta honom i lejonhålan.

16 Festen hade ännu ej hunnit avslutas då staden med ens förändrade sitt utseende. Det första höstregnet föll och förvandlade de dammiga gatorna till strömmar och gölar. Även i vår trädgård antogo vattenmassorna oroväckande proportioner, och det blev nödvändigt för oss att flytta. Scheriffen kände till ett präktigt moriskt hus, där han tillbragt en kortare tid med Mari Mihi |268|ett halvt år förut, och ägaren förklarade sig också villig att hyra ut det åt mig, så snart han blivit av med en landsortsguvernör som innästlat sig i huset. Genom ägarens och scheriffens gemensamma ansträngningar avhystes den besvärliga snyltgästen inom några dagar, och vi flyttade in i vår nya boning.

17 Genom en låg, med järnbultar beslagen port inträder man i en skum gång, som leder till en bred, öppen terrass. Går man rakt fram över denna, så kommer man till ett stort och högt gemak med en väldig dubbeldörr, prydd med målade ornament, och golv av färgat kakel. Detta gemak upptar hela den ena sidan av det vinkelformiga huset. Till höger om terrassen befinna sig i nedre våningen ett långsmalt lägre rum och ett kök, samt i övre våningen två rum som lämpa sig till sovrum. Fönstren, som äro utan glas men försedda med sirliga järngaller, vetta alla mot gården. Från terrassen stiger man på en trappa ned i trädgården, som skyddas av höga murar och genomkorsas av en lång vitrappad gång. Här växa fruktträd av olika slag, bl. a. äppel- och plommonträd, samt köksväxter, företrädesvis bönor, som trivas förträffligt i den av små kanaler bevattnade mullen. Genom bakre delen av trädgården flyter en ständigt sorlande bäck, Från det flata hustaket har man en härlig utsikt |269|över en del av ”gamla staden” och landsbygden utanför; ty huset ligger nära stadsmuren, i den nordostligaste delen av Fez, i kvarteret Sîdi Bujîda. På avstånd synes ett av Ait Waráins snöklädda berg. Där ligger sagans rike, till vilken ingen främling kan tränga.

18 Vår husvärd Si Muhammed ben ʿAbdrráḥman är en lång och smärt herre, med fina, något veka drag, vit hy, vemodiga mörka ögon, ett förnämt och reserverat sätt och en utomordentligt vårdad klädsel. Han är också en efter marockanska begrepp högt bildad man och meddelar undervisning vid universitetet. Jag beklagar att jag inte kan förevisa hans bild; det kunde inte komma i fråga att jag skulle göra mig skyldig till en sådan näsvishet som att fotografera denna allvarlige och fromme man. Mot hans son, som var student vid universitetet, behövde jag inte visa samma hänsynsfullhet, såsom framgår av bilden på sid. 271. De båda herrarna, far och son, besökte oss då och då, och jag fick alltså nu njuta av något som jag länge måst umbära, nämligen akademiskt umgänge.

19 Universitetet i Fez var i forna dagar ett av den muhammedanska världens förnämsta lärdomssäten och utövade dragningskraft till och med på kristna studerande. Numera är det ur vetenskaplig synpunkt av intresse endast som ett fossil från ett förgånget kulturskede. Undervisningen meddelas i Qarwîin, den största moskén i Marocko, som det tidigare varit fråga om. Om morgnarna hållas tre på varandra följande föreläsningar över muhammedansk rätt, huvudsakligen enligt Sīdī Khalīl, Malīkī-skolans förnämste rättslärde, och hans kommentatorer; på eftermiddagarna ges undervisning i grammatik, syntax, prosodi, logik och vältalighet, likaledes enligt arabiska auktoriteter. Astronomi och aritmetik äro läroämnen av andra rang, och sina historiska kunskaper måste studenterna inhämta ur böcker. Undervisningen skötes dels av professorer, dels av yngre lärare, motsvarande våra docenter. Antalet av fasta professurer är mellan femton och tjugu; de besättas av regeringen på förslag av överstedomaren, som är ett slags kansler för universitetet. Studenter från Fez bo i sina hem, varemot studenter från andra orter bo i någon så kallad |271|mĕdérsa, där de för en summa växlande mellan tjugu och tvåhundra dollars tillhandlat sig nyckeln till ett rum med rättighet att bo där under hela sin studietid och erhålla bröd gratis. Det finnes för närvarande fem sådana mdras (pluralis av mĕdérsa) i Fez med tillsammans över femhundra rum. Studenter från samma landsdel bosätta sig vanligen i samma mĕdérsa, som sålunda är ett slags nationshus. Här liksom annorstädes har studentlivet att bjuda på förströelser vid sidan av studierna, på klubbaftnar med gemensamma måltider, sång och musik och sagor ur Tusen och en natt.

20 Jag fick snart flere bekantskaper i Fez. Den värdefullaste av dem var en yngre vän till min husvärd, en skriftlärd vid namn Barrâda. Han blev min lärare och handsekreterare, som kom till |272|mig regelbundet varje dag och tillbragte några timmar i mitt sällskap. Han var en undersätsig herre med livliga rörelser och pigga ögon, glad och förbindlig, kunnig och meddelsam, högst intresserad för sin nya verksamhet och medveten om sin betydelse. Genom honom invigdes jag i Fezlivets hemligheter och en förträffligare lärare hade jag svårligen kunnat finna. Han kvarstannade i min tjänst hela den tid jag vistades i Fez.

21 Medan jag höll på med mitt arbete sysslade Backmansson med målning. En dag ställde han upp sitt staffli på ett torg och fann sig snart omgiven av en skara av intresserade åskådare. Men plötsligt uppenbarade sig två soldater till häst, som med vilda åtbörder skrupensade upp honom för hans oförskämda till|273|tag; och det var med knapp nöd som han med sin trogne betjänt Ḥmîdos tillhjälp lyckades samla ihop sina don och slinka sin väg. En dylik skandal fick naturligtvis inte inträffa en gång till, och Backmansson beslöt sig därför att söka audiens hos sultanen. Han har meddelat mig följande skildring av audiensen, som skedde genom förmedling av spanska konsuln, señor Cortes:

”Vi väntade en rundlig timme inne på borggården, i pelargången invid sultanens mottagningspaviljong. Här trängde sig araber i vita och blåa burnuser, väntande på audiens hos inrikesministern, som tar emot i ett av sidorummen. Sultanens svarta livvakt hade lägrat sig med kopplade gevär framför ingången till paviljongen. När omsider en slav kom för att avhämta oss, följde jag noggrant konsulns alla rörelser för att inte synda mot etiketten. Till min förvåning ställde vi våra steg icke till den breda trappan utan i motsatt riktning, ända fram till livvakten. Där gjorde vi en sväng i riktning mot trappan, stannade och bugade oss djupt, marscherade sedan rakt fram och gjorde åter en bugning när vi kommit till foten av trappan, och en tredje bugning när vi voro halva vägen upp. Därpå styrde vi kosan mot majestätet, som tronade på en förgylld divan, iklädd en skinande vit burnus och med en guldbroderad vit turban virad kring huvudet. Efter en nådig nick av sultanen framförde jag med konsulns tillhjälp mitt ärende. Jag var till yrket konstnär, hade kommit till Fez för att se den berömda staden och önskade måla på gatorna; men jag kunde inte göra det utan majestätets höga tillstånd och behövde en konvoj för att inte bli störd. Tillståndet beviljades mig, men med förbehåll att jag inte skulle ställa mig nära porten till någon moské och därigenom väcka förargelse. Till min förvåning kom konsuln ytterligare fram med ett önskningsmål, till en början något tveksamt; men uppmuntrad av sultanen sade han sedan rent ut, att konstnären skulle känna sig lycklig om han finge måla majestätets porträtt. Detta var ju en vågad begäran, då koranen uttryckligen förbjuder avbildandet av levande varelser, och jag väntade redan att få dela Buhamâras öde och kastas levande i lejongropen. Men sultanens ögon blixtrade till, och livligt intresserad frågade han: »Har han färgerna med sig?» Nej, det hade jag inte, men jag kunde rida hem efter dem. »Nåväl, då kunna vi vänta tills festen är förbi.» Och efter en vänlig nick av majestätet var audiensen slut.”

22 Nu kommo varje morgon två, stundom till och med fyra, ryttare till vår trädgård för att konvojera Backmansson, och han |274||275|kunde ostörd ägna sig åt sin målning. Och efter ett par veckor kom det glada budskapet att sultanen väntade honom. Han skriver följande:

”Försedd med akvarelltillbehör och en fällstol begav jag mig till palatset, åtföljd av Ḥmîdo. Konsuln inväntade mig där, och vi gingo sedan in med iakttagande av samma ceremonier som förut. Inrikesministern satt på golvet invid divanen, konsuln och hovministern stodo vid dörren, och längre bort stodo två svarta slavar. Jag slog mig ned på fällstolen på tillbörligt avstånd från sultanen, Ḥmîdo assisterade, och arbetet vidtog. Sedan jag gjort en ytterst flyktig konturteckning, grep jag till färgerna och arbetade med feberaktig iver. Det föreföll mig som skulle modellen svika och alltsamman bliva ett fiasko. Sultanen sänkte sitt huvud mer och mer i riktning mot ministern, som talade där han satt på golvet. Jag kastade bedjande blickar på konsuln, men denne ryckte endast på axlarna till svar. Arbetet avstannade. Då märkte sultanen att någonting var på tok och frågade vad det var. Sedan satt han bra igen, men det var svårt att fånga hans blick. Ny förklaring: Hans Majestät måste se konstnären i ögonen. Äntligen var arbetet färdigt; jag steg upp, bugade mig och sade: mujûd. Nu kom det grymma ögonblicket då porträttet skulle visas för sultanen. Är det likt eller ej? frågade jag mig själv. Skall han förstå en skiss, som gjorts på tre kvarts timme? Helst hade jag packat in alltsamman och gått min väg; men det lät sig inte göra. Med darrande hand överlämnade jag konterfejet till sultanen. Han vred och vände på det i alla riktningar och såg än på framsidan än på baksidan, efter vad jag tyckte. Med detsamma hördes ett gällt kvinnoskratt. Det kom från direktrisen för hans harem, som suttit gömd i ett hörn av rummet och nu fått syn på bilden. Jag blev lugnare, det lät som ett gillande. Så vandrade porträttet från hand till hand, till ministrarna och konsuln. Alla berömde det i superlativa ordalag: det var helt enkelt ajûba, ”ett underverk”. Detta var naturligtvis endast en skiss; jag skulle längre fram utföra en oljemålning och sända den till sultanen från Tanger. I gengäld skulle jag få en marockansk sadel med silverbeslag. Några månader senare avsändes porträttet, försett med ram - men gengåvan, den kom aldrig.”

23 Efter omkring en månads vistelse i Fez återvände Backmansson till Tanger och jag var åter ensam med mina marockaner. I staden befann sig, såsom i ett tidigare kapitel framhållits, ett tjugutal européer, men månader kunde förgå utan att jag |276|träffade en enda av dem. I stället kom jag allt mer och mer i beröring med infödingarna, och min umgängeskrets utvidgades genom bekantskaper från landsbygden, av vilka jag hade fullt ut lika mycket att lära som av herrarna i Fez. Sålunda fann jag mig snart omgiven av en stab av nya lärare: en gammal ståtlig arab från Ḥiáina, en gammal jägare och en bonde från Ath Ubákhthi nära gränsen till Algeriet, en vattenbärare från Ait Waráin, en ung skollärare från Aith Sáddĕn; de fyra sistnämnda voro berber. Dessutom fick jag också en lärarinna, en frånskild hustru från den arabisktalande bergsstammen Tsūl, som hade intressanta saker att förtälja från fruntimmersvärlden. Den värdefullaste av dessa bekantskaper var utan tvivel Si Ráḥḥo från |277|Aith Sáddĕn, som var en verklig skatt. Bland mellersta Marockos berber anträffar man ytterst sällan någon person som kan skriva, och Si Ráḥḥo var inte endast skrivkunnig utan hade dessutom ett synnerligen fint öra för de konstiga ljuden i de olika berberdialekter som jag nu hade att göra med. Därjämte var han ytterst noggrann i sitt arbete, ärlig och frimodig, nästan germansk både till sitt väsen och sitt utseende; liksom så många andra berber var han ljuslätt. Han var alltid närvarande vid mina samtal med de andra berberna, som kunde varken läsa eller skriva.

24 Det var sålunda en ganska brokig skara som jag samlat omkring mig, och jag fick aldrig klart för mig vad de något aristokratiska Fezborna riktigt tänkte om mig. Men arbetet gick förträffligt. Klockan åtta på morgonen kommo de första av mina interlokutörer, och först vid solnedgången avlägsnade sig de sista. Men mitt på dagen gjorde jag i regeln en ridtur i stadens härliga omgivningar - än till olivlundarna eller den vackert belägna begravningsplatsen utanför Bäb Ft^söḥ, än till helgonhusen utan|278|för Bäb l-Gîsa, än till 1-Maqṭaʿ med dess undergörande grotta där några av de förnämligare jinn-helgonen ha var sin källa och sjuklingar söka bot för sina krämpor, än till någon avlägsnare lantby. Schergi och l-Ḥaddj följde mig vanligen på mina turer. Den sistnämnde kunde behöva en liten förströelse, stackars gosse, ty han gick och bar på en tung sorg. Hans pappa hade skrivit till honom att han vid sin återkomst till Tanger måste gifta sig med en viss flicka som bodde i hans egen by. Beslutet att han skulle ingå äktenskap var i och för sig inte så oävet, men han kunde inte försona sig med tanken att han skulle gifta sig med en flicka som han kände. Hans ideal var naturligtvis en som han aldrig sett.

25 Ridturerna voro ganska nödvändiga för uppehållandet av kroppsvärmen. Temperaturen i mitt arbetsrum var ofta endast 8-10 grader och om morgnarna ännu lägre. Jag hade verkligen slitit ont, om jag inte fört med mig en fårskinnsjacka, och om inte huset försett mig med en katt som fotvärmare. Detta trogna djur får för all del inte förväxlas med den otäcka katt |279|som störde Mari Mihis nattro i samma hus. Då jag var ute, satt den vita katten vid dörren och väntade på mig, då hon såg mig på taket rusade hon i fyrsprång uppför trapporna, då jag arbetade låg hon på mina fötter. En dag ville hon inte hålla sig där utan sprang av och an, tills hon kom bärande på en liten unge som hon försiktigt lade på min fot; hon hade natten förut fått fyra ungar, som alla i tur och ordning placerades på mina fötter. För resten var det ganska sjukligt i staden. Mina karlar hade allesamman våldsamma anfall av malaria, och jag fick ofta dagen i ända mata dem med kinin. Dessutom skulle de en gång i veckan ha det sedvanliga purgativet, som nästan ingick i kosthållningen. De hade var och en sin särskilda veckodag.

26 Vid jultiden firades den stora offerfesten, l-ʿăîd l-kbīr, som inträffar två månader och tio dagar efter l-ʿăîd ṣ-ṣġĕr. På morgonen beger man sig till den ena eller den andra av de två mṣállāt^s eller böneplatser som befinna sig utanför staden. Mṣallan består av en lång, rak, vitrappad mur med en nisch (mäḥrab) och en predikstol (munbar) i mitten. Gudstjänsten förrättas av |280|en första rangens skriftlärd, en fqī, som omedelbart efter sultanens ankomst går in i nischen och med ansiktet vänt mot Mecka och ryggen mot församlingen uppläser tvänne rekʿāt eller böneformler, vilka upprepas av de närvarande. Han vänder sig om och hälsar församlingen med orden: S-salâmu ʿálikum, ”frid över eder”; och folket besvarar hälsningen med samma ord. Han bestiger predikstolen och läser den så kallade ḥóṭba, med boken i högra handen och en stav i den vänstra. Och sedan även detta är gjort, anställer han ett slaktoffer genom att med egen hand avskära strupen på ett får. Sultanen följer exemplet; varpå offerdjuren på ryggarna av två galopperande mulåsnor föras det ena till fqīns bostad och det andra till sultanens palats. Man försöker så vitt möjligt hämma blodflödet från strupen för att förlänga djurets liv tills det anländer till sin bestämmelseort; i en del städer tror man att om detta lyckas, sultanen kommer att få ett långt liv, varemot djurets död under vägen betraktas som ett dåligt omen.

27 Folket beger sig till sina hem, men återfärden måste ske |281|längs en annan väg än den man kommit. Hela staden förvandlas nu till ett stort slaktarhus. Det är föreskrivet att varje gift man eller huvudman för ett hushåll skall anställa ett slaktoffer, men offrens antal är ofta flere än ett. Offerdjuret är i regeln - och i Fez alltid - ett får; endast i nödfall slaktas en get i stället. Djuret som offras är naturligtvis heligt, och man tillgodogör sig dess helighet på mångahanda sätt. I Fez uppsamlar man litet av blodet, när det sprutar ur såret, och smörjer det på barnens händer och fötter för att hindra skinnet att spricka. I andra trakter smörjer man offerblod på magen för att befordra matsmältningen eller använder det som skyddsmedel mot jinner. Gallblåsan upphänges ofta i taket på grund av dess synnerliga helighet, och högra skulderbladet lägges av liknande anledning bland säden som förvaras i huset. En bit av magsäcken torkas för att vid förefallande behov tjäna som botemedel för huvudvärk; i så fall brännes den och röken inandas av patienten. Struphuvudet användes som amulett mot onda ögon. Käkbenen hängas upp i ett träd för att genom sitt skramlande åstadkomma |282|regn. En bit av svansen brännes när det är ostlig storm, för att stormen skall lägga sig. Dessutom söker man efter järtecken i offerdjurets blod, tarmar, lever och högra skulderblad.

28 Nästan överallt i Marocko förekomma pantomimer eller karnevaler i sammanhang med festen. En man klädes i skinnen av offerdjur och en annan man eller gosse klädes ut till kvinna. Än föreställa dessa man och hustru, än betraktas kvinnan som hustru till en tredje person, en gammal man. Andra individer äro utklädda till judar och judinnor, till kristna eller till djur. Åtföljt av musikanter och en liten folkskock vandrar sällskapet från tält till tält eller hus till hus, dansande och agerande där det drar fram. Detta är pantomimen i dess allmännaste drag; i enskildheter varierar den betydligt på olika orter. I stammen Ṣáhel i norra Marocko var jag närvarande vid en föreställning där en karl klädd i getskinn och benämnd Bújlūd (”en som är klädd i skinn”) och en annan karl benämnd Schékhschiokh (”den äldste av de gamle”) slogos om en ung dam benämnd Yissûma. Och i byn l-Khmis i samma stam åsåg jag en härlig aprilnatt en ännu större föreställning med tre män klädda i getskinn som dansade vid tonerna av en lantlig orkester i närvaro av flere hundra åskådare. Här uppfördes en fars, i vilken den gamle Schékhschiokh förebrår sin unga hustru Ḥalîma för att ha varit honom otrogen och slutligen släpar henne till domaren. Dialogen mellan makarna är mycket för oanständig för att kunna återges. Ḥalîma föder ett barn på scenen, Schékhschiokh förklarar att barnet inte är hans, och ett slagsmål uppstår som slutar med att Ḥalîma springer sin väg och Schékhschiokh, ursinnig av vrede, skriker åt domaren: ”Jag vill döda henne!” I Marráksch lyckades jag fotografera huvudpersonen i pantomimen. Han kallas där Herma.

29 I Fez arrangeras pantomimen av bagarna, och varje kvarter har sin särskilda báššeḫ, såsom den kallas efter huvudpersonen, som föreställer en gubbe. Báschschekh har ansiktet täckt med |283|en mask som är gjord av skinnet av ett offerfår. Hans hustru Schûna är en fet gammal dam - en roll som ofta spelas av en skägglös yngling, som stoppat upp sig. Föreställningen börjar med en dans utförd av Báschschekh, varpå Schûna inträder och dansar i sin tur; sedan dansa de tillsammans och den gamle mannen kysser och omfamnar sin hustru och uppträder ytterst skabröst. Ägaren till huset där föreställningen försiggår ger dem några slantar, varpå de avlägsna sig och efterföljas av ett antal judar och judinnor med tamburiner, som spela, dansa och pladdra. En av judarna bär över axeln en korg med fisk; de andra samla sig omkring honom och köpa av fisken; en av dem knuffas omkull och dör, och hans hustru gråter och river sitt ansikte med naglarna, såsom judinnor bruka göra vid ett dödsfall. Judarna be husvärden ge dem pengar så att de kunna begrava den döde, med hotelse att eljest låta honom ligga där han ligger; och de få naturligtvis vad de begära. Sedan inträder en |284|kristen ambassadör med sina moriska tjänare, som bära skrivböcker, nycklar och en stol, på vilken ambassadören sätter sig. En kurir kommer in med några brev, som ambassadören öppnar och läser, varpå denne ropar på en mulåsna. Mulåsnans roll spelas av en person som bär en kamelskalle på en käpp, har en svans av tagel och har huvudet och ryggen övertäckta med en rya; ovanpå ryan är en sadel. Då ambassadören stiger upp på mulåsnan, faller den omkull och dör. Stalldrängen kallar på juden som sålt mulåsnan och ropar åt honom: ”Det gråa djuret har dött!” Men juden är stendöv; och efter fåfänga försök att göra sig hörd tutar stalldrängen juden i sätet. Liksom de övriga scenerna slutar även denna med att husvärden ger litet pengar åt de uppträdande eller åt regissören. Musikanterna börja spela och några dansgossar frän bergen komma in och börja dansa. Deras honorar består i små silvermynt som fästas på pannan med spott, såsom brukligt är bland bergsborna. Föreställningen är nu slut, och sällskapet går sin väg för att börja på från början i ett annat hus.

30 Liknande upptåg förekomma även vid andra tillfällen, särskilt på ʿāšûra-dagen den 10 Moḥarram, eller omedelbart därpå, men även på nyårsdagen (gamla stilen). Jag har på annat ställe1 framställt hypotesen att dessa maskerader icke varit blott och bart förlustelser utan rituella reningsceremonier, avsedda att befria människorna fran skadliga ofärdskrafter. Det är att märka att huvudpersonen i pantomimen som uppföres vid den stora offerfesten alltid är klädd i skinnen av offerdjur eller åtminstone bär en mask förfärdigad av ett sådant skinn. Han går omkring och slår människor och tält med en flik av skinnet som täcker hans arm eller med foten av ett offerdjur eller, mycket ofta, med en käpp som han håller i handen; och i flere fall har det ut|285|tryckligen framhållits av mina sagesmän att han därigenom fördriver olyckskrafter, tack vare heligheten hos det redskap med vilket han utdelar sina slag eller hos skinnet som han är klädd i. Men på samma gång är han själk föremål för misshandel: han retas, knuffas och slås, med andra ord, han spelar även rollen av syndabock. Och det förefaller som om syndabocksidén likaledes låge till grund för bruket att kläda ut människor till djur, som föras omkring, jagas eller dödas; de husdjur som förekomma i maskeraden äro utan undantag lastdjur, kameler eller mulåsnor, som äro särskilt ägnade att bära bort ofärden. Ytterligare fästa vi oss vid det hädiska elementet i den marockanska karnevalen. Mannen som är klädd i skinnen av heliga offerdjur och som betraktas rent av som en personifikation av festens baraka eller helighet hånas och begabbas; han är omgiven av orena individer sådana som judar och kristna, och hans eget uppträdande är i högsta grad oanständigt. Allt detta gyckel kan måhända förklaras som ett slags rituell profanering varigenom folket skakar av sig festens helighet för att utan fara kunna återgå till vardagslivets förrättningar. Vi ha sett att heligheten är särdeles ömtålig för yttre inflytelser, och att beröringen mellan det heliga och det orena eller profana kan leda till en katastrof. Karnevalen verkar därför som en kall dusch efter ett varmt bad. Det är att märka att den vidtager först när den huvudsakliga delen av festen, helgelseprocessen, redan är förbi.