28.7.1901 EW–⁠Rolf Lagerborg

1 Mycken tack skall du ha för dina begge bref. Det förra hade bort besvaras långt före detta, och jag är dig synnerligen tacksam för att du, i stället för att vänta på svar, förekom mig med ett nytt. Du kan väl föreställa dig huru man törstar efter nyheter hemifrån, och du bidrog nog mycket till att släcka den värsta törsten.

2 Jag har nu suttit öfver två månader i Marrakesh och arbetat riktigt flitigt trots hettan. Men så har jag också händerna fulla för tillfället. Till mitt öfriga arbete har kommit|| studier af atlasberberbers språk, hvilket mycket intresserar mig. Jag gjorde en intressant filologisk upptäckt, och håller nu på att sätta den till pappers. Det lyckades mig att komma öfver ett riktigt praktexemplar till karl, hemma från bergen, och med honom har jag nu dagligen studerat fyra timmar dagligen i två månaders tid, och skall taga honom med mig till kusten i onsdag då jag ger mig i väg.

3 I april och maj gjorde jag en sexs veckas resa i och längs Atlas, med långa uppehåll på ett par orter. Det var en härlig tid, och dock njuter jag ännu mera af att i lugn och ro få sitta vid mitt arbete. Här i Marrakesh har jag åter igen – för första gången sedan september – fått bo|| i hus. Äfven det har emellertid sina olägenheter, ty skorpioner droppa ned från taket. En hade gömt sig under min hufvudgärd – precis som du förutspådde – en annan hade gömt sig bakom mina papper. Men då jag spände upp ett mellantak af tyg, i hopp att få göra en nätt fångst, slutade naturligtvis droppningen, – enligt den gamla lagen om regnet och paraplyet.

4 Ditt bref – det första – var verkligen profetiskt. Jag fick det en afton under mitt långa uppehåll i Duhkalastormen, der jag vistades i en tältby. Följande natt hade jag känning af röfvare, som lagt sig på lur bakom ett stenrös. Det kändes helt kusligt. Natten var stormig och becksvart. Byfolket hade till större delen flyttat med sina tält till en annan ort, så att jag endast hade|| ett par grannar kvar. Vi sköto och väsnades, och det var icke rådligt att somna in. Men tala icke om mina små äfventyr så att de komma till mina föräldrars örön. Jag vill icke oroa dem i onödan. Rädd var jag för mina manskapet och tyckte t. o. m. att du hade yttrat ett par visa orda i den moralkaka du just förut gifvit mig, ehuru du för öfrigt var mycket öfverdrifven. Du har alldeles för goda tankar om mitt intellekt och du skall få se att de ännu skola komma på skam.

5 Tack för kinesen. Han sade många sanna ord. Det stå allt bedröfligt till i Kina, icke minst vid dess högskola under hjelteregementet. Men, vet du, det är verkligen ljufligt här, i denna stillhet – nej så alldeles stilla är det icke – men i denna frihet. Trycket af små|| förhållanden är skadligt, men den fria ensamheten, den är stroartad. Så länge jag ännu har en rad oskrifven af min bok, har jag icke så ledsamt, (och det räcker ännu länge innan jag kommer till sista raden). Marocko-studierna intressera mig nog också i hög grad, men dagens högtidsstunder äro dock de som egnas åt moralen. Jag önskar af allt hjärta att äfven du må, trots de oroliga förhållandena, finna ro och arbete på din bok.

6 Din uppsats om Nietzsche har jag icke fått. Jag längtar mycket att få se den. Nu god natt. Vedergäll åter ordet med godt och skrif snart om || hvad som förefaller der hemma och om hvad du sjelf håller på med.