Lästext
Från de norska högfjällen.
Turistminnen af Edv. V–ck.
VIII.
Tindergalenskapen är en sjukdom, det är sant, men i alla fall en mycket helsosam sjukdom.
Ingen, som inte försökt det, kan föreställa sig huru det ruffar upp en till både kropp och själ att klifva upp för en litet svårare bergstopp. En engelsk sportsman har kallat det till den förträffligaste sport i verlden. Han påstår att det knappast fins någonting som i högre grad uppöfvar ens förmåga af själsnärvaro, vaksamhet och sjelfbeherskning. Sinnet hålles hela tiden i oupphörlig spänning, ty en vårdslös rörelse kan lätt kosta en armar eller ben eller ännu mycket mera. Hvarenda muskel är i verksamhet, blodet strömmar lifligare genom ådrorna och lungorna fyllas ände till botten af den rena, härliga fjälluften. Och når man sedan sitt mål efter några timmars stretande med händer och fötter, och är ännu dertill himmeln blå och skiner solen öfver snötopparna, då tycker man sig vara en varelse från en bättre verld och känner sig hundra gånger lyckligare än då man efter årslånga mödor nådde parnassens topp och fick sig en lagerkrans på hufvudet.
”Just vackert en helsosam sjukdom, som kan kosta en lifvet i en handvändning”, hör jag någon invända.
Men nu skall jag säga er, kära läsare, att lifsfara är ett mycket relativt begrepp. Det hände här om dagen att en af mina vänner helt blek af förskräckelse störtade in i mitt rum. Han hade i all oskuld promenerat på trottoaren under Grönqvistska huset, då med ens en af de stora takprydnaderna lossnade och föll ner en half aln framför honom. Hade den behagat träffa honom i hufvudet så hade det tvärt varit slut med karlen. Nu fick han feber af förskräckelse och låg och yrade hela natten, men andra dagen såg man honom igen gå och spatsera på den Grönqvistska trottoaren. Och ingen lär heller mena att det är precis lifsfarligt.
På de norska fjällen har nog händt ett och annat, som man inte gerna tänker på. Jag vill nu bara nämna om kapten Hedlund från Göteborg, som fann sin död på Snöhättan, och student Hals från Kristiania, som störtade utför Besseggen. Den förre var oförsigtig nog att för tidigt afskeda sin förare och råkade ut för dimma vid nedstigningen, den senare lutade sig ner öfver en stor lös sten, som rullade utför och drog honom med sig i bråddjupet. Men ingen menniska kan för den skull påstå att det öfverhufvud är lifsfarligt att gå på Besseggen eller Snöhättan.
Jag medger: kan man inte se några hundra fot ned utan att det börjar svindla för ögonen, har man inte krafter nog att om det gäller hålla ut i en tolf, femton timmar å rad utan att knäna börja darra eller foten fubbla, är man illa utrustad och vet man inte akta sig för de många försåten, som lura på en öfverallt i fjällen, då må man för all del i verlden inte ge sig ut att bli tinderbestigare. Men eljes lönar det sig icke att vara så kinkig. I lifsfara sväfva vi alla dagar. Litet mer eller mindre gör inte mycket till saken. Mark Twain påstår att det är allra farligast att ligga i sin säng, ty der dö de flesta menniskorna.
Det är för resten märkvärdigt nog att norrmännen, som äro så intresserade för allt hvad sport heter, inte äro större specialister i fjällsporten. De följa nog med intresse med allt hvad som händer bland fjällen, och bestigningen af hvarje förut obeträdd topp relateras med stor punktlighet i turistföreningens årsbok. Men undantar man några dugtiga förare bland fjällbönderna har Norge sjelft inte haft att uppvisa mer än ett par, tre mera framstående tinderbestigare, och de ha redan tröttnat allesammans. Den alpina sporten ligger här ännu i sin linda. Huru förvånad blef jag icke då jag hörde att i hela Jotunheimen inte fans mer än en enda isyxe!
Sedan några år tillbaka är dansken Hall den ende, som med större ära upprätthållit kampen mot de norska tinderna. Men då han hittills uteslutande opererat i vestra Jotunheimen, fans det ännu några obestigna toppar qvar i den östra delen. Den lämpligaste utgångs punkten för ett fälttåg i dessa nejder är utom all fråga Loms-sätern Spiterstulen i Visdalen, omgifven som den är på ömse sidor af flere af Norges högsta toppar. Det var här jag hade mitt högqvarter.
Och ett härligare ställe skall ni inte heller finna på hela Guds gröna jord! Jag kan försäkra er, kära läsare, att de tre syskona Sulheimo är det mest förtjusande klöfverblad under solen. Inte för att tösarna äro så vackra – Gud bevars: Liva har alldeles för lång näsa och Marit har alldeles för små ögon. Men de pysslade om mig gudomligt – mycket bättre än mina egna systrar.
Med ett tålamod värdigt en Rafaels madonna fiffade de upp mina kläder, hvar gång jag trasig och illa medfaren kom ner från tinderne, de lappade ihop mina söndergnafvade strumpor, de matade mig med körsbärssylt transporterad hit upp ända från Kristiania, och stekte åt mig pannkakor på min minsta vink, till och med midt i natten. Och der utanför stupade den ena killingen efter den andra för Lars’ mordlystna händer, för att i sinom tid enligt lagen om kraftens bestånd transformeras till arm- och benrörelser på någon ännu obeträdd tind.
Och de sköna aftonstunderna sedan, då jag efter dagens mödor i allsköns ro sträckte mig ut framför brasan och tände min pipa och dukade upp röfvarhistorier för flickorna så de blefvo både hvita och röda i ansigtet!
”Ach wer bringt nur eine Stunde Jener holden Zeit zurück!”
Numera har Spiterstulen ett par snygga rum att bjuda de resande på, men för några år sedan var det värre bestäldt. Då stod här bara en liten ruskig stenhydda med några kubikalns volym och en enda säng. En vacker afton hände det att jämt ett tjugutal turister från olika håll strömmade hit för att i denna oas finna hvila efter dagens mödor. Huru de redde sig vet jag icke, men man får inte vara så nogräknad i fjällen. Det har jag nog sjelf fått pröfva på.
För ett år sedan kom jag sent en afton tillsammans med en kamrat till en liten säter, som heter Skogadalsbön och ligger i vestra Jotunheimen. Hur förföriskt hade vi inte utmålat för oss nattens fröjder, då vi utsträckande våra trötta lemmar i en rymlig säng skulle slumra bort från lifvets oro och äflan! Men huru grymt blefvo vi inte bedragna! Just före oss hade en svensk herre och två svenska damer inkräktat det lilla kyffet för att slå upp sina nattliga bopålar.
Artighet mot damerna är en regel som med gyllene bostäfver står inristad i hvarje äkta turisthjerta. Men sjelfuppehållelsedriften måste också ha sitt ord med i laget. Det första vi gjorde var att be damerna vara så snälla och vända ryggen till, så att fingo dra torra skjortor på oss. De gjorde sura miner, ty de voro mycket anständiga fruntimmer. Men det här var ändå bara början till slutet.
Se’n blef det tid att gå till kojs. Det hade sina små betänkligheter ty här fans summa två sängar och vi voro fem. Golfvet var obeboeligt för menskliga individer, ty det bestod af våt mull och var för tillfället koloniseradt af metmaskar. Det var dessutom utsatt för våldsamma luftströmmar från alla håll och kanter: himmelens vindar blåste ogeneradt ut och in genom det sönderslagna fönstret och spiselöppningen i taket var så stor, att månen hel och hållen speglade sig i vällingsgrytan.
Budejan, en landtlig oskuld på tjugu år, menade att det var bäst att det svenska herrskapet skulle krypa upp i den ena sängen och de finska herrarne i den andra. Förslaget väckte allmän afsky. De fina svenska fröknarna slungade förkrossande blickar på den oblyga Evas-systern och propositionen förföll utan omröstning.
Karl-emancipationens tid är ännu icke kommen. Resultatet blef att vi tre maskuliner, vår stora volym och ansenliga specifika vigt till trots, hjeltemodigt klefvo upp i samma säng och lade oss på vår venstra sida. En lag utfärdades att den af oss, eho det vara månde, som under nattens timmar om också blott en enda gång vände sig på rygg eller på sin högra, sida, skulle utstötas ur förbundet, de andra till lättnad och sig sjelf till varnagel. Jag, som låg ytterst, band min alptaf fast mellan, båda sängkarmarna för att inte händelsevis bli expedierad i golfvet af min närliggande olycksbroder och sålunda gå miste om de granna indigo-blåa fläckar, hans hårda knotor här och der målade på min lekamen.
Men lidandets bägare var ännu icke drucken till botten. Det dröjde inte länge innan vi, hvar och en i sin stad, gjorde den gräsliga upptäckten, att vi icke voro bara tre tillsammans, utan hundra, tusen, ja kanske millioner: vi hade förirrat oss midt in i de svartes verldsdel! Och der lågo vi sedan ända till ljusa morgonen sammanpackade som anjovis i en blecklåda, ur stånd att röra en fena, suckande, flämtande, halfdöda, medan våra kroppar gång på gång skakades af våldsamma molekylrörelser, i nattens högtidliga tystnad ackompagnerade af ett mystiskt tassel från sängen der borta, hvilket tydde på att också der stod en strid på lif och död.
Ni ser, kära läsare, att en fjällvandrares lif icke alltid är en dans på rosor!
Efter de föregående dagarnas segrar hade vår sjelfkänsla nått sin kulminationspunkt och jag ansåg mig ändtligen stark nog att upptaga striden med Hans Excellens Veotind, som såg ut att vara den svåraste af alla mina fiender. Det var derför under en viss högtidlig stämning som kommandoordet till uppbrott ljöd i den friska morgenstunden.
Oförsigtigt nog läto Lars och jag i förbifarten fresta oss af den 8 100 fot höga Leirhön, som vi togo med storm, efter att först ha klifvit mellan fyra och fem tusen fot i vädret. Men bäst som vi voro på toppen angrepos vi af ett fiendtligt moln, som till den grad fördunklade vår synkrets, att vi knappt sågo fem steg framför oss. Sedan vi en smula lugnat våra uppretade nerver, stego vi ner igen på andra sidan med karta och kompass i hand, noggrant vaktande oss för den beryktade afgrunden, som jag läst om i böckerna. Vi kommo också ganska riktigt ned till Veobrän, utan att ha brutit af oss ett enda finger, en sällsynt lycklig händelse som vi rimligtvis inte hade gjort räkning på.
”Jag tror det är för sent att gå på Veotinden i dag”, menade Lars och drog en stor smörgås fram ur rockfickan.
”Du må mumsa på dina smörgåsar bäst du vill, men jag ämnar mig på tinden, jag.”
Jag har alltid hyst ett gränslöst förakt för dessa plebejer, som låta maten smaka sig midt i stridens hetta; sjelf hade jag ännu aldrig förtärt en munsbit på tinderna. Men hur det var, stack den aromatiska doften af färskt rågbröd mig i näsan, min uppsyn blef omedvetet blidare och jag gaf t.o. m. Lars och hans smörgås en uppmuntrande blick. Ja, det stod inte länge på innan den präktiga själen tömde hela det återstående innehållet af sin ficka i mina utsträckta händer och jag för ett ögonblick glömde både Veotinden och hela verlden.
”Jag tror du verkligen har rätt Lars. Den högsta af topparne ligger för långt borta men vi ska ändå försöka oss på en af de lägre.”
Vi styrde kosan öfver Veobrän och började hufvudattacken. Men Hans Excellens Veotind var en mycket envisare herre än jag någonsin hade förestält mig.
När man har stenar och ur att hålla sig till, kommer man nog alltid fram, men här hade vi bara den branta bergväggen, som till all lycka här och der var söndersprucken, så att vi nätt och jemt fingo fäste för fötterna. Och värre blef det ju högre vi kommo.
Jag gick förut och Lars följde efter. ”Gå inte längre, ropade Lars, om foten slinter så är det slut med dig.”
”Mycket riktigt, kära Lars, men den får inte slinta. Jag har aldrig svindel, så här är ingen fara. Du ser ju jag håller stadigt i mig med armarna.”
Lars kastade till mig repet, som jag band kring lifvet på mig. Sjelf gjorde han sig fast vid andra ändan, hvilket hade den häpnadsväckande påföljd, att då jag tog ett steg uppåt, Lars beskedligt fick följa efter.
Men stopp, här komma vi inte längre: bergväggen reser sig brant framför oss utan att unna oss en half fotsbredds fäste. Jag sätter mig gränsle öfver ett smalt klipputsprång, som jag efter noggrant pröfvande funnit vara af prima finsk granit, och öfverskådar terrängen.
Här är ingenting att göra i dag! För att reda sig ur den här klämman skulle fordras flere timmar. Skymningen börjar redan falla på och att passera Leirhålet i mörkret ville jag inte för alla jordens skatter. Helt om alltså!
Med förkrossade illusioner klefvo vi ned igen och voro vid nattens inbrott tillbaka på Spiterstulen. Det hade varit en het dust. För tusan, vi hade ju hållit på i tolf timmar å rad med endast tio minuters middagsrast. Och allt det der förgäfves!
Stämningen om aftonen var miserabel. Min stolta segervisshet var bruten och jag började ana att lyckan vändt mig ryggen. Och inte bättre stod det till med Lars. ”Det var en elak best, den der Veotinden, menade han och skrapade sig i sitt lockiga hufvud.