Språkfrågan vid Universitetet I

1 Bland de finskatalande studenterna vid universitetet råder, som bekant, för närvarande en synnerligen häftig nationalistisk jäsning. I färskt minne lefver ännu den hotfulla skrifvelse, som flere hundraden af dessa studerande inlämnade till universitets rektor; och senare har äfven den ungfinska studentföreningen, Ylioppilaiden keskusteluseura, i sitt språkprogram uttalat att alla ordinarie och sådana extra lärare, i hvilkas ämnen examen aflägges, böra på finska språket meddela den offentliga undervisning som hör till deras åligganden, med undantag endast för lärare i språk. Liknande åsikter göra sig gällande inom hela det suometarianska och en stor fraktion af det ungfinska partiet äfven utom universitetet, hvarjämte den moderatare delen af sistnämnda parti i språkfrågan uttalat sig i en riktning; som icke heller kan verka synnerligen lugnande på dem, hvilka önska se svenskans användning vid universitetet betryggad för framtiden.

2 På samma gång måste det medges att det ur en annan viktig synpunkt vore önskligt att de nuvarande språkförhållandena vid universitetet underginge en förändring. Enhvar är säkert villig att erkänna den stora betydelse af att ett godt och förståelsefullt förhållande råder mellan universitetets lärare och elever. Detta kan knappast blifva fallet så länge hela finska talande ungdomen, som utgör ungefär två tredjedelar af studentkåren, anser sitt språk vara otillbörligt tillbakasatt vid undervisningen. För egen del hyser jag en alldeles annan åsikt beträffande önskvärdheten däraf att en finsktalande student erhåller all sin undervisning på sitt modersmål, men jag hyser ringa förhoppning om att de finsktalande studenterna i denna punkt skola kunna förmås att öfvergifva sin nu intagna ståndpunkt. Därest allt stannar vid det gamla, kommer därför undervieningsspråket allt fortfarande att förbli ett trätofrö, lika skadligt för studierna som störande för trefnaden. Jag anser därför att de finsktalande studenternas önskningsmål böra efterkommas i sådan utsträckning som är möjligt utan att därigenom intrång göres på andras rättigheter.

3 Att ett sådant intrång skulle ske ifall all ordinarie offentlig undervisning blefve enbart finsk, är så uppenbart att det borde inses af en och hvar. Åtminstone en tredjedel af studenterna har svenskan till modersmål, och jag förstår icke huru någon på god tro kunde förneka att äfven dessa ha rätt att åtnjuta undervisning på sitt modersmål. Deras absoluta numerär är större än hela elevantalet vid månget berömdt utländskt universitet och jämväl större än studenternas antal vid vårt eget universitet var för icke alltför länge sedan. Den förlust som de svensktalande studenterna komme att lida genom undervisningens förfinskning innebure en så mycket större orättvisa som den vetenskapliga litteraturen på svenska och därmed närbesläktade språk är ofantligt mycket rikare än den på finska, hvarför inlärandet af en specifikt finsk vetenskaplig terminologi för de svensktalande blefve en ganska lönlös möda. Äfven i Keskusteluseuras program ingår uttalandet att ”på lämpligt sätt bör sörjas för att de svensktalande elevernas berättigade behof att erhålla offentlig undervisning på sitt eget språk tillgodoses”. Men det är omöjligt att inse huru detta önskningsmål kan bringas i öfverensstämmelse med yrkandet på att all ordinarie offentlig undervisning skall vara finskspråkig.

4 Härtill kommer att universitetets lärare icke kunna rättvisligen åläggas att utan valfrihet föreläsa på hvilket som helst af de inhemska språken. Äfven de som, besynnerligt nog, anse att på lärare hvilka undergått det i 1894 års språkförordning stadgade profvet kan läggas ett sådant tvång, måste medgifva att detta icke är fallet med de ordinarie lärare, som utnämnts till sina tjänster utan att ha aflagt detta språkprof. Jag skall icke här uppehålla mig vid den skada, som undervisningen skulle lida om personer hvilka icke fullkomligt behärska ett språk tvingades att hålla vetenskapliga föreläsningar pä detsamma. De är i detta sammanhang tillräckligt att framhålla hurusom de finsktalande studenternas önskningar för en lång tid framåt icke kunna uppfylles ens genom en språkförordning af den mest ensidiga beskaffenhet.

5 Jag ber att få framställa ett förslag, hvilket, för så vidt jag kan finna, borde i lika hög grad tillfredsställa de finsktalande studenternas önskningsmål som de svensk talande studenternas och universitetslärarnes berättigade anspråk och som dessutom synes vara praktiskt realiserbart i den närmaste framtiden. Detta förslag är att vid universitetet må inrättas så godt som fullständigt svensk- och finskspråkiga parallelafdelningar, till en början inom filosofiska fakultetens hvardera sektion samt inom juridiska fakulteten. De ordinarie och fasta extra ordinarie professurerna skulle, med några undantag, ombildas till två professurer, en svensk- och en finskspråkig. Därjämte skulle äfven personliga e. o. professorer och docenter räknas till den ena eller den andra afdelningen. De studerande skulle aflägga examina vid den afdelning de själfva önskade tillhöra, eller i vissa fall inför professor som tillhörde ingendera afdelningen särkildt eller inför professorerna i finska eller finsk-ugrisk språkforskning eller e. o. professorn i svenska språket, hvilkas lärostolar icke komme att fördubblas. Men naturligtvis förefunnes intet hinder för att studerande af en afdelning äfven åhörde föreläsningar vid den andra afdelningen och att detta kunde räknas dem till godo. I allt öfrigt skulle den nuvarande organisationen af universitetet bibehållas oförändrad. Universitetet skulle som hittills ha en gemensam styrelse och gemensam rektor, fakulteterna och sektionerna skulle ha gemensamma dekaner.

6 Det kan beklagas att förslaget om parallelafdelningars inrättande åtminstone icke tills vidare låter sig utsträckas till teologisk och medicinska fakulteterna samt agrikultur-ekonomiska sektionen. Det är gifvetvis af största vikt att hela företaget icke må stranda på ett alltför högt kostnadsförslag och det synes då naturligast att lämna de sistnämnda fakulteterna oberörda af reformen. Hvad den teologiska fakulteten beträffar äro de vid densamma inskrifna studerandena i alldeles öfverväldigande grad finsktalande Studerandena vid den medicinska fakulteten åter äro så pass långt hunna i sina studier att man hos dem snarare än hos studerandena vid andra fakulteter bör kunna förutsätta förmåga att förstå det andra inhemska språket, hvarjämte undervisningen i de medicinska läroämnena till stor del är af en mera praktisk beskaffenhet. Dock kan man ju tänka sig att några särskilda ämnen i de nämnda fakulteterna skulle erhålla en dubbel uppsättning af professorer, utan att fullständiga parallelafdelningar där inrättades.

7 I en följande artikel skall jag behandla kostnadsförslaget för den af mig föreslagna reformen.