Från Upsala-resan II

1 Voro tisdagens festligheter af mera officiell natur, så voro i stället opsdagens mera allmänt mänskliga.

2 I den stora middagen på Gillet hade inga damer deltagit och i festprocessionen blott en enda, fröken Levin, deputerad från Stockholma högskola. Men hon hade alt haft sina små pröfningar att utstå. Då hon vid sidan af öfriga inbjudna gäster trädde öfver det nya universitetshusets tröskel, sprang en vaktmästare fram, högg helt omildt tag i hennes arm och ville rycka bort henne såsom en obehörig. Men fröken Levin tyktes bli hvarken förvånad eller skrämd, utan fortsatte helt lugnt sin väg, förföljd af den häp nande vaktmästarens långa blickar.

3 Onsdagen var däremot riktigt en damernas dag: konsert i aulan mellan 12 och 2, vårfest i botaniska trädgården mellan 4 och 7 och sedan bal på aftonen.

4 Före konserten gjorde studentkårens inbjudna gäster uppvaktning hos ordförande, docenten Schéele. Jämte öfvermarskalken dr Andersson som haft en riktig Atlas-börda vältrad på sina breda skuldror, har ingen under dessa festligheter väkt en mera rättmätig beundran än herr Schéele. Altjämt har han fått lof att gå i den värsta elden, vare sig studentkåren gjort en uppvaktning hos några hedersgäster eller det gält att föreslå en skål eller att svara på ett tal. Och alltid har han haft till hands några välvalda, fyndiga ord, som uttalade med hans klangfulla stämma aldrig förfelat att göra sitt intryck. Jag tror att han uppträdt väl en hundrade gånger under dessa dagar.

5 Konserten var den mest eftersökta af alla de många festligheterna. Man hade stått i kö vid biljettluckan i öfver ett dygn, och ändä hade de sista fått lof att återvända med oförrättadt ärende. En ung dam berättade mig, att hennes fem bröder hållit ut i trettio timmars tid, turvis aflösande hvarandra. Då man besinnar att det hällregnade hela natten, måste detta betraktas såsom ett mycket rörande drag af syskonkärlek.

6 Om onsdagen steg priset på de bilejetter, som ännu funnos till salu på enskild väg, till femtio kronor, men icke desto mindre fyldes aulan till sista plats. Det var en särdeles lysande publik som här var församlad, företrädesvis fruntimmer, med toaletter skiftande i alla regnbågens färger. Kungen hade rest redan föregående dag, men krosprinsen var närvarande och satt på en gyllene stol strax nedantör estraden, med öfvermarskalken stående bakom sig färdig att passa upp.

7 Det är mig alldeles obegripligt huru applåderna från den till två och ett halft tusen personer uppgående människomassa emellertid ljödo så ofantligt matta. Och ändä måste man betrakta den kolossala, trehundraman starka körens prestationer under hr Hedenblads anförande såsom utmärkte låt vara äfven att tenorerna ibland läto något svaga och att nyanseringen kunde ha varit bättre. Applåderna stegrades visserligen, då man kom till vårsångerna och folkvisorna, men egentligen intensiva ljödo de endast efter Ingrids visa och Serenaden af Kjerult, som begärdes da capo tack vare hrr Bellanders och Brags vackra solopartier.

8 Efter konserten uppvaktade studentkåren universitetets kansler, riksdagens deputerade och till sist sin hedersgäst, landshöfdingen Gunnar Wennerberg. Dennes ord till studenterne voro säkert de varmaste som yttrats under hela invigningsfesten. Han sade att mer än femtio år förflutit sedan han första gången satte den hvita mössan på sitt hufvud. Sedan den tiden hade många hufvudbonader skiftat på hans hufvud, men ingen hade varit honom kärare än denna, ty huru stora de än alla varit, så hade de dock känts honom för trånga. Det var icke första gången han talade till studenterna, men förmodligen den sista. Han sade dem därför tack och farväl.

9 Man kunde aldrig tro att man hade en sjuttiårig gubbe framför sig. Wennerbergs ståtliga gestalt, hans spänstiga hållning och det vakna, ungdomliga uttrycket i ansiktet tydde på en man, som icke nått mycket ut öfver femtiotalet.

10 På eftermiddagen skulle vårfest firas i botaniska trägården. Studenterne i Upsala anställa hvarje år en sådan fest, men denna gång skulle den blitva någonting särskildt. Alla universitetets gäster voro inbjudna och tal skulle hållas i långa banor. Såsnart studentkåren ½ 5 tiden intågat, fyldes därför den stora trägården med en skara, som uppgick till sjutusen personer och som från orangerihusets trappa, där talarestolen var uppförd, erbjöd en liflig anblick. Här och där stodo bord med glas och bålar och vid borden de olika studentuationernas fanor. Tilllägges ännu att solen altjämt tittade fram ur molnen och att punschen endast då och då utspäddes af en liten regnskur, är det klart att stämningen skulle blifva munter.

11 Hufvudintresset var riktadt på talarestolen. Efter ett ljudeligt lefve, höjdt för konungen och fosterlandet, höll docenten Schéele ett glänsande tal för våren och ungdomen. Studenterne sjöngo ”Våren är kommen” och ”Glad såsom fågeln” och människorna skålade och skrattade vid borden och rundt omkring stodo alléer och gräslindor i sin första saftiga vårgrönska.

12 Nu aflöste det ena talet det andra. Kandidat Nilsson talade för studentkårens gäster från Köpenhamn, hr Grön svarade och sangårene uopstämde ”Det er et yndigt Land” Studentkårens viceordförande Cornelius höll sedan ett varmt tal för finnarne hvarpå studenterne afsjöngo ”Vårt land”, icke på Josephsons melodi, som eljes är den vaaliga i Sverge, utan på Pacii.

13 Tyvärr är jag icke i tillfälle at meddela Fagerlunds svarstal. Den allmänna meningen tyktes vara at det var särdeles varmt och anslående. Några svenskar påstodo t. o. m att det enligt deras mening var det vackraste af alla talen vid vårfesten och att hurraropen för Finland ljödo kraftigare än för något af de öfriga skandinaviska landen. Då jag endast hörde några få af talen kan jag härom säga hvarken det ena eller det andra.

14 Sedan följde tal för norrmännen, lundensarne och representanterne från Stockholms högskola. Men glanspunkten i hela festen var emellertid icke talen, utan den sång som uppstämdes från en skara femtioåringars läppar.

15 De ännu kvarlefvande upsalasångare som varit med om de stora triumfer den svenska sången firade vid täflingen i Paris 1867 hade i dag samlat sig i Upsala till tjuguårs fest. Efter intagen festmiddag hade de styrt kosan till botaniska trägården, där hr Schéele nu för dem höjde ett af stormande bifall åtföljdt lefve. Deras forne, ryktbare anförare dr Arpi trädde då fram och tackade och anhöll att han och hans gamle kamrater ytterligare finge ge ett uttryck för den sång, med hvilken de tillkämpade sig den stora segern i Paris. ”Hör oss Svea” brusade då fram öfver den lyssnande skarorna, och alla ungdomsfriskhet i rösten och den eld i rytmen, som besjälade gråhåringarnes sång. Och då de sista tonerna förklingat bröt ett jubel lös som söker sin like, men som man väl kan förstå, då man läst Odmans mästerlega skildring af den ryktbare pariserfärden. Ty detta jubel var en hyllning åt Upsalasångens största minne och åt heroerne trån dess gyllene tid.

16 Framemot kl. 8 afblåstes festen. Studentkåren aftågade med sina fanor och eder brefskrifvare jämte många andra styrde kosan till sitt logi för att göra sig i ordning till den stora bal, som studentkåren i universitetets aula om aftonen gaf för sina gäster.

17 Det har väkt mycken förvåning att universitetets aula blifvit upplåten till någonting så lättsinnigt som en bal. Konsistorium Academicum hade också vägrat, men studenterne gåfvo ikke tapt för den skull, utan vände sig till kanslern, som biföll. Sådant skall vara mycket vanligt i Upsala. Ett provisoriskt golf inlades i jämhöjd med estraden, och så fick man till stånd en den allra förträffligaste balsalong i världen.

18 Att balen var glänsande behöfver jag icke nämna. Inemot tvåtusen personer voro här församlade och bland dem mycket förnämt folk från öfverklassens högsta lager. Särskildt var försalen alldeles Öfverväldigande vacker, upplyst som den var af gaskandelabrar och strålande i den rikaste belysning.

19 Dansen fortfor in på morgonen och det kändes riktigt lätt om hjärtat att se med hvilket lif den tråddes i denna sal, som ännn dagen förut hade genljudit af Boströms benhårda filosofi.