Från Upsala-resan III

1 Den 19 maj grydde regndiger och mulen. Hittils hade vädret varit det härligaste man kan tänka sig. Men nu slog det med ens om, och litet hvar kastade oroliga och frågande blickar ut genom fönstret.

2 Ty i dag skulle studentkåren göra en utfärd till Skokloster. Första dagen hade varit högtidlig och akademisk, den andra mera profan, men dock bunden af ceremonielets tvång, den tredje skulle blifva ungdomens, känslornas och den otvungna glädjens dag.

3 Men utsikterna voro icke ljusa som sagdt. Och det var med svikna förväntningar ett femhundratal herrar och damer stego ombord på de tre ångbåtar som skulle föra dem fram till Skoklosters brygga.

4 Långsamt gledo vi hän längs Fyris’ gula böljor. Stränderna voro svarta af folk och paraplyer, ty det var Kristihimmelsfärdsdag i dag, då alla voro lediga, och ute skulle man vara förstås, för att se huru studenterne festade. Men ombord på båtarna blef det ruskigt och kalt. Musiken spelade och människorna hurrade, men ändå ville man inte få någon riktig stämning i gång. Och när vi kommo ut på Mälarn drog sig den ena efter den andra kuttrande in i hytterna för att söka skydd mot duggregnet och den skarpa sydosten.

5 Klockan var vid pass 1 på dagen, då vi efter en två timmars färd landade vid Skoklosters ångbåtsbrygga. Det duggade inte mera, utan det regnade som om himmeln vore öppen. I en lång procession drogo vi upp till den gamla borgen på backen, med musiken, hjältemodigt trotsande regn och blåst, i spetsen, och sedan vi andra efter under ett tak af paraplyer. Det var en sorglustig procession. Utfärden betraktades redan såsom väsentligen förfelad, ty himmeln var jämnmulen, och lofvade ingen bättring.

6 Genom den stora hufvudingången, som prydes af en frontespis med det Wrangelska vapnet, trädde vi in på borggården, där den glädjande åsynen af dukade frukostbord mötte oss. Herr Svanfeldt, restauratören, hade varit kvick som alltid och hans delikata anrättningar drunknade för ett ögonblick alla sorger och bekymmer.

7 Sedan hungern var stillad gino vi att bese det inre af slottet.

8 Skokloster anses såsom den präktigaste af alla enskilda byggnader i Sverge. Det är uppfördt i fyra våningar i en liksidig fyrkant. I hvarje hörn reser sig ett åttkantigt torn med kopparbetäkt kupol, och den praktfulla vestibulens hvalfbågar uppbäras af joniska pelare af marmor. Slottet är uppbygdt af Karl Gustaf Wrangel för de skatter han röfvat i trettioåriga kriget, men tillföll sedermera Brahe-släkten, i hvars ego det fortfarande befinner sig. Det innehåller rika konst- och fornminnessamlingar och en storartad rustkammare. Man visade för oss hussithöfdingen Ziskas värja, det i Linköpings blodblad år 1600 begagnade bödelssvärdet, en i Prag 1648 tagen sköld, som förfärdigats af Benevenuto Cellini och tillhört Karl V, och dessutom en oändlig mängd andra gamla saker, som alla lifligt påminte mig om Melanders historia.

9 Medan vi sålunda högtidligt tågade från sal till sal i denna aktningsbjudande labyrint, fortfor alt regnet att skvala där ute. Ett ögonblick tyktes det stanna af. Herr Svanfeldt lät duka borden och lyfta ut kaffebrickorna. Men i nästa minut kom en dusch dubbelt häftigare än alla de föregående, så att tefaten förvandlades till insjöar och borddukarna fladdrade omkring såsom våta trasor.

10 Klockan var tre då vi besett samlingarna. Och nu skedde det vidunderliga. Just som vi trädde ut på borggården, bröt solen fram genom molnen, och såsom genom ett trollslag var alt förändradt. Missmodiga hade vi nyss gått och hängt hufvud i de gamla borgsalarna och bade gärna för ett par solstrålar bytt bort alla de gamla porträtten och rustningarna. Men nu blef det lif och lust, mån I tro. Herrar och damer togo hvarandra i hand och dansade långpolska öfver slottsplanen. Och Mälaren glittrade i solljuset, och de uråldriga, knotiga lindarna doftade af den första saftiga vårgrönskan, och den härligaste eftermiddag bredde sig ut öfver den tjusande, yppiga näjden.

11 Kaffe serverades och bålar framsattes. Schéele steg upp på borgtrappan och föreslog en skål för gästerna från de nordiska universiteten. Paulson svarade å lundensernes vägnar och förklarade att de senaste dagarne varit så rika på intryck, att han trodde att det aldrig i deras lif skulle gifvas en annan händelse, som i innebörd kunde jämföras med dem. Petersen från Köpenhamn utbragte en skål för Sverges andemakter, i hvilka Opsala universitet hade en mycket säkrare och bättre grundval än den hvarpå det nyinvigda högskolehuset hvilade. Och så kom turen till mig.

12 Hvad jag sade är för Nya Pressens läsare i hufvudsak bekant genom Stockholms Dagblad, hvars referat alldeles icke är ordagrant, men dock i det hela riktigt återger mina tankar. Att här ord för ord upprepa mitt tal vore sannerligen att göra detsamma en för stor ära och skulle dessutom knappast låta sig göra. Ty det var icke hopskrifvet på förhand och jag kan icke påminna mig det ord for ord.

13 Det kändes riktigt lätt om hjärtat vid tanken på att detta tillfälle minst af alt kunde kallas ett officielt. Här funnos inga serafimerriddare, statsråd eller professorer, som kunde värka afkylande genom sin höga närvara. Hvad här sades, sades endast kamrater och ungdom emellan, ty det var en studentutfärd. Och hade en eller annan äldre person följt med, så fick han sannerligen skylla sig själf om han icke var tillfreds med ungdomens känslor och tankar och med en oförbehållsamhet som icke ljuger. Jag behöfde följaktligen icke rida ut på sedvanlig parad med Erik den helige eller Gustaf Adolf eller andra historiska personligheter, med vår tacksamhetsskuld i sadelknappen. Jag behöfde icke med våld pina fram känslor, som åtminstone för tillfället lågo undangömda och såg ingenting anstötligt i att ge ett uttryck åt hvad jag värkligen känt alt sedan det ögonblick jag först satte foten på svensk jord, och visserligen med en liflighet och styrka som icke kunde tigas ihjäl.

14 I några dagar hade vi nu sett Sverge i sin yppigaste vårskrud och varit vittne till en lefnadsglädje, som icke allenast får skrifvas på festernas räkning, utan som har sina rötter mycket diupare ned. Och tanken gick ovilkorligen tillbaka till den kala liflöshet, som ännu rådde i Finland då vi lämnade dess kust, och till alla de tvära och trumpna ansikten, man är så van att finna där hemma. Och den gnagande känslan smög sig fram, att denna bleklagda glädjelöshet hvarken är en ytlig eller en tillfällig, utan att där gömmer sig någonting bakom densamma, som jag trodde ingen skulle kunna förneka. Och jag fortsatte: ”Man är mycket gladare här i Sverge än hemma hos oss. I svenskar veten icke hvad det vill säga att tillhöra den minst betydande och mest undangömda nation i Europa. I har en stolt forntid och en stolt nutid. I han intagit och intagen fortfarande en framstående plats i striden för ljus och odling och Eder historia är ett blad af världshistorien. Och I veten icke hvad det vill säga att ha en oviss och dunkel framtid. I ären eder egen lyckas smed, i edra egna kärleksfulla händer ligger Sverges öde och edert samhällsskick, ett af de friaste i Europa, är en borgen för ett lugnt och säkert framåtskridande” o. s. v. Till sist bad jag att få höja ett lefve för Upsala studenter (ty dem var skålen närmast tillegnad) men ”här i denna minnesrika näjd med denna uråldriga fornborg framför oss och denna bördiga, löftesrika, i sin första vårgrönska spirande bygd omkring oss”, bad jag ”att i detta lefve få förena ett fyrfaldigt hurra, ett hurra i hvilket jag hoppades alla närvarande skulle instämma, för den jord vi gästat, för Sverge, för dess stora minnen och för dess ljusa framtid.”

15 Aldrig hade jag trott att dessa ord skulle ljuda längre än på sin höjd ett stenkast ut öfver Mälaren, än mindre att de skulle skänka mig så många rosor i Sverge och så många törnen här hemma. Aldrig hade det fallit mig in att man skulle göra så mycket oväsen af hvad en finsk student yttrat, kamrater emellan, på en landlig utfärd i Sverge. Det var ju ingenting annat än uttrycket af en känsla, som jag tror att omotståndligt måste tränga sig på hvarje sanningsälskande och tänkande landsman, han må i språkfrågan tillhöra hvilket parti som hälst, som beträder Sverges jord. Men det fins naturligtvis mycket under solen som man får tänka, men icke säga. Eller huru?

16 Hemfärden var den härligaste man kan föreställa sig. I grannaste solljus summo Mälarens ljusgröna stränder förbi oss och innan vi viste ordet af gledo vi åter fram öfver Fyris gula vatten. Att stämningen ombord var animerad behöfver jag icke säga. Musiken spelade, skålar drukkos i oändlighet och framme på för däck satt Bondeson och sjöng sina tokroliga Hallandsvisor, så publiken höll på att kikna.

17 Senare på aftonen samlades vi på Flustret. Om detta samkväm ha tidningarna haft ingenting att förtälja, men jag tror nästan det var det trefligaste af alt ihop. Svenskar, norrmän, danskar och finnar sutto här och skålade i broderlig förening. I timtal aflöste det ena talet det andra, och alt emellan uppspelade musiken några melodier, svenska, norska, danska eller finska. Man påstod att alt sedan 1840 talet en så endräktig skandinavisk anda icke gjort sig gällande i Sverge, och jag är öfvertygad om att en hvar af oss sent skall glömma denna glada nordiska förbrödringsafton.

18 Bl. a. höll äfven Setälä ett tal, som mottogs med mycket bifall. Han förklarade att våra fennomaner, till hvilka han sade sig själf höra, alldeles icke vilja utrota vår gamla kultur utan tvärtom söka sprida den bland folket, och höjde i sammanhang härmed ett lefve för den demokratiska andan i den västerländska bildningen. I allmänhet måste sägas att sympatierna för Finland under dessa dagar varit mycket starka. Under torsdagen sjöngs och spelades Björneborgarenes marsch oräkneliga gånger, och ännu sent på natten stördes doktor Westerlunds patienter af kringvandrande studenter som gingo och trallade på ”Söner af ett folk som blödt”.

19 För fredag afton inviterades jag på bal till Västmanlands-Dala nation, efter det kamraterne redan afrest till Stockholm. Det var ett i alla hänseenden angenämt slut på festligheterna. Efter balen framsattes en präktig champagnebal, som var så rundligt tilltagen, att klockan redan var sex på morgonen då jag kröp till kojs. Jämt en timme efteråt väktes jag af en omild knyckning i armen, packade in sakerna och reste af med morgontåget till Stockholm.

20 Om eftermiddagen befunno vi oss alla välbehållna ombord på Constantin och lämnade Sverges strand med de gladaste minnen. Svenskarne äro alltid förträffiga värdar, men jag tror nästan att vi finländare blifvit omhuldade med en särskild välvilja och hjärtlighet. Och ingenting skulle grumla minnet af dessa angenäma dagar, om icke den förödmjukande tanken trängde sig fram, att vi åter blifvit bjudna, utan att vi någonsin ha bjudit tillbaka.

21 Slut.