Ett dygn i Hull

1 ”I afton kl. ½ 8 uppföres å Kungl. teatern i Hull af artister från Court teatern i London: Ensam i London” eller ”en kvinna emot hela världen”, ett nytt och realistiskt drama; prolog fyra akter och nio tablåer, gifven öfver 400 aftnar i London och Amerika; af R. Buchanan och Harriet Jay”.

2 Med den utförliga affischen i hand och ledsagade af en älskvärd engelska som cicerone, letade vi oss fram genom det döfvande virrvarret på Hulls gator en lördagsafton i november. Utanför teaterhuset stod folket som en ogenomtränglig mur, men några ord till en polisman och inom få minuter befunno vi oss på första raden i teatern. Denna ser, enligt våra begrepp, alls icke kunglig ut – tvärtom, tarflig. Länga bänkar, afdelade genom skiljobalkar af järn; ytterst trånga platser, öfverdragna med urblekt ylle; några loger på sidorna med draperier och hvita gardiner. Och detta är den förnämsta af 3 teatrar i en stad, tre eller fyrdubbelt större än Helsingfors!

3 Det är svårt att här frigöra sig från en känsla af vantrefnad, hvilken ökas, då vi skåda ned på parterren, der småningom stojande publik, damner och herrar med hattarna på hufvudet intagit sina platser och, i väntan på dramats bagynnelse, själfva uppföra ett lustspel, som kunde kallas: ”själfsvåld”. Så blottadt på alt hvad vi kalla skick och god ordning förefaller dess uppträdande. Men vår ledsagarinna ber oss häraf icke bilda ett omdöme om det engelska folket sådant det värkligen är, ty denna parterrpublik består uteslutande af hamnstadens, med element från alla möjliga nationer starkt uppblandade och fördärfvade befolkning. Det värkliga engelska folkets lif skola vi bedöma först sedan vi en tid haft lyckan lefva oss in däri uti hjärtat af England, dit vi äro på väg.

4 Omkring oss äro platserna glesare besatta, men äfven de ladies och gentlemen, som sitta här uppe, se ut som tarfligare medelklass.

5 Ett fåtaligt musikkapell spelar upp på det angifna klockslaget, ty föreställningen skall, som programmet antyder, börjas punktligt (precicely). Ridån flyger upp och prologen – en ändlös introduktion, belysande ensammas lyckliga ungdomslif på en landtgård i England – begynner. Hon är naturligtvis fader- och moderlös; i händerna på en samvetslös förmyndare, som med skurken i stycket öfverenskommer om en delning af hennes stora arf. Pjesens goda genius, en tiggarpojke som den ensamme Annie någongång bevisat en välgärning, är genom sin allestädesnärvara såsom lyssnare nära att blotta äfventyraren Redcliffs skurkaktiga karaktär för den försmådde, men trofaste älskaren i stycket. Men, som naturligt är, segrar det onda. – Pojken kastas i fängelse för stöld och Annie drager som fru Redcliffe till London.

6 Efter 6 år återfinna vi sällskapet i London; Annie plundrad och öfvergifven af sin skurkaktige man, försörjande sig och sin lilla son med försäljning af blommor på gatorna. – Det blefve här för vidlyftigt att följa dramats nio tablåer i hvilka ej mindre än 23 talande personer samt ett stort antal stumma figurer förekomma. Vare det endast sagdt, att den dygdiga Annie gång på gång är nära att lyckas höja sig från den omgifning af brott och elände, hvari hon lefver på ett sämsta klassens härbärge för tiggare och tjufvar. Hon blir upptagen af den välgörande m:r Burnaby, föreståndare för en asyl för värnlösa nära London, där hon som föreståndarinna för hans hus tillbringar några lyckliga månader med sin son. Men inom kort uppspåras hon af sin djäfvulske make och störtas tillbaka i det förra eländet. Sonen ryckes från modern för att användas i ett tjufband, till hvilket Redcliffe slutit sig, då hans roll som världsman håller på att utspelas. – Slutligen skall hustrun mördas för att gifva Redcliffe möjlighet att gifta sig till en ny förmögenhet. Man fastbinder henne under ebbtid en natt vid en järnkrampa i slussen till en ”dock”. Slussportarna öppnas och vattnet brusar in. – Men nu uppträder den trogne tillbedjaren – en mjölnarfabrikant som äntligen fått nys om Annies belägenhet och under tredje akten fnaskat efter henne i London, räddar henne och tager henne i sina starka armar. Skurken fångas under ett försök till inbrott hos m:r Burnaby. Sonen, som användts att krypa in genom fönstergallret, faller i sin moders armar och slutligen faller Redcliffe för en kula, afskjuten af hans oförsonlige fiende – tiggargossen! Alt ändas sålunda ganska väl. Endast en af dramats 23 marionetter – den värste bofven – har fått bita i gräset och man får antaga att lifvet för stackars Annie nu kommer att gestalta sig lyckligt sedan hon hunnit aftorka de tårar hon vid åsynen af sin makes lik fält till publikens uppbyggelse.

7 Publiken, ja! den var nära nog intressantare att åse än skådespelarene. Med andakt afhördes de ändlösa monologerna. Barnsliga, från hjärtat kommande skrattsalvor belönade skådespelarene hvarje gång de kommo fram med något kraftuttryck, åtföljdt af stora gester, sådana vi varit vanda att se dem för tre å fyra tiotal år tillbaka på landsortsteatrar af tredje rangen. Hufvudsaken hos de fleste aktörerne var en kraftig deklamation. Af spel i den mening, vi taga ordet, fans hos dem knappast ett tecken. Endast hos ett par af de kvinliga hufvudpersonerna kunde man spåra ett försök att på naturligt sätt återgifva rollens karaktär. Och dock innehades Annies roll af en här ansedd skådespelerska, miss Lydia Lillian, som med ett behagligt yttre och klangfull röst förenar en stor scenvana. Men äfven hennes bemödanden att spela drunknade i de oändliga monologer författarene tvungit henne framsäga. Om någon mening låg i programmets uppgift att dramat var realistiskt, måste detta hänföras uteslutande till dess uppsättning, ty denna var värkligt lyckad och ofta af en synnerlig effekt. Den t. ex. som sett en fotografi af ”London Bridge” med parlamentshuset i fonden, måste ovilkorligen erkänna att värkligheten var illusoriskt återgifven på scenen. Och en annan tablå, Themsen i månljus, hörde till det stämningsfullaste man kan se. Mest förvånande var den nära nog otroliga snabbhet hvarmed scenförändringarna försiggingo. Inför öppen ridå såg man bord och bänkar rullas undan och från hvardera sidan af scenen framsköts samtidigt hälften af ett rum fullt med möbler och taflor och de agerande personerna stående eller sittande på sina platser, spelande piano o. s. v. Så snart en akt var slut och publikens bifallsrop framkallat de spelande, drogs ridån – upp? nej, en aln tillbaka och på den sålunda bildade trånga passagen ”luffade”, som man på studentspråk skulle kalla det, de spelande, en i sänder från den ena sidan till den andra, gjorde så sin bugning och försvunno under publikens bravorop och hvisslingar. Totalintrycket blef ohjälpligen en bekräftelse af påståendet att dramatisk konst i modern mening icke ännu vunnit insteg i England och icke ens fordras af engelsmännen. Det som publiken här njöt af skulle icke hafva tillfredsstält en småstadspublik i Finland. Och detta förekom på en kunglig teater, som, enligt anslag i förgyld skrift på sidenduk, besökts af hans höghet prinsen af Wales med gemål!

8 Utkomna från teatern vid tiotiden, möttes vi af ett om möjligt ännu mera bullersamt folklif. Alla butiker strålade i full belysning och ända till midnatt rörde sig en brokig skara af män och kvinnor längs gatorna. Så är fallet endast natten emot söndagen, förklarade vår ledsagarinna, som tillika förberedde oss uppå att följande dag skulle blifva mykket tråkig – just för söndagens skull.

9 En så skarp förändring, som värkligheten företedde, hade vi dock icke väntat oss. Då vi följande morgon efter en bastant frukost trädde ut på gatan var denna öde och tom; all spårvagnstrafik var instäld; en och annan högtidsklädd vandrare drog med allvarlig min till någon af de 22 kyrkorna och alt bar en prägel af lugn och hvila. Chefen för det handelshus, med hvilken vi promenerade, förklarade att alt hvilade; intet kontor var öppet; post befordrades först på kvällen; bantåg endast till inskränkt antal; all betjäning var så vidt möjligt ledig och hans egen stora post fick ligga öfver till måndagen.

10 Efter en titt in i Trinity church fortsattes vandringen till en ny parkanläggning i Hull, ”West-park”, där vi åter voro i tillfälle att konstatera engelsmännens brist på sinne för skön konst. Det väldiga utrymmet, planteradt med i tillväxt stadda trän, var begagnadt så praktiskt, men tillika så smaklöst som möjligt. Vid en hop konstgjorda ruiner med i sanden fallna, förvittrade bildstoder, höjde sig t. ex en liten klippa på hvilken man, af hvad orsak veta vi ikke, uppstaplat några tiotal famnar förrostad ankarketting! Förgäfves sökte man en förklaring till detta, ty någon lämning af fartyget, hvartill den kunnat höra, fans ej i närheten. Endast en väldig petrificerad trästam stod där bredvid, melankoliskt höjande sina tunga former ur den svarta jorden.

11 Plågade af törst hade en dryck i värmen, ty här är varmt som hos oss i September, smakat förträffligt, men någon sådan stod icke att fås för betalning. Icke en droppe vatten, icke ett glas mjölk serveras vandraren på något publikt ställe innan gudstjänsterna äro slut. Först på kvällen öppnas en del krogar. Däremot serveras andlig spis i oändlighet. Icke nog med kyrkorna och kapellen, sekteristernas många bönehus o. s. v. Nästan i hvarje gränd, där det icke åkes, kunde man se eller höra predikande män och kvinnor, omgifna af större eller mindre folkskaror. Mest uppgåfvos dessa utgöras af frälsningsarméns medlemmar. Deras stora tabernakel i Hull har i dessa dagar nebrunnit och nu samlas man i gränderna och på torgen. För oss var deras ordsvammel och skrik fullkomligt obegripligt, hvarför vi här ej inlåta oss på något försök att skildra deras uppträdande, utan sluta med ett par anekdoter om dem, hvilka icke torde vara Eder bekanta. För en tid tillbaka hade deras general, m:r Booth, med arméns ångare kommit uppseglande för Humberfloden. Till den mötande lotsen, som erbjöd sin tjänst, svarade han stolt: ”Gud är min lots” hvilket hade till påföljd att det vackra fartyget en stund därpå strandade på de farliga sandbankarna utanför Hull och räddningslöst gick förloradt, begrafvet i sanden och brutet i tu.

12 Dagen efter ofvan beskrifna söndag innehöllo tidningarna i Hull en kostlig historia. En af frälsningsarméns kvinliga löjtnanter hade för par veckor sedan försett sin dräkt med en bred bindel, på hvilken i stora bokstäfver voro insydda orden: ”i helvetet finnes intet vatten” Nu berättade tidningarna det 14 af arméns manliga medlemmar blifvit så förtjusta af denna underrättelse, att de i glädjen trakterat sig med wiskey till sådant öfvermått att de omhändertagits af polisen. Bladet vi läste förmodade att hans majestät djäfvulen ännu mindre kunde i sitt rike hålla sig med wiskey, hvarför den uppmanade bröderne att i tid vänja sig af med äfven denna dryck och återvända till arméns sköte. Nästa gång några ord om det engelska hemlifvet.