Lästext
Harald Höffding åttio år.
I dag svaja flaggorna på filosofiens tempelgårdar. Harald Höffding fyller åttio år.
Han är icke endast den nordiske filosofiens patriark, dess grand old man: han är en hövding bland sin samtids filosofer. Ingenstädes har filosofiens lampa under det senaste halvseklet brunnit med klarare och varmare låga än på professor Höffdings arbetsbord. Därifrån ha strålar utgått till hela den civiliserade världen, lysande, värmande, tändande. Men var kunde denna ljuskälla ha verkat mer omedelbart än inom den skandinaviska kulturkretsen, över vilken den närmast kastat sitt sken?
Hos oss i Finland ha Höffdings skrifter utövat ett mäktigt inflytande på alla dem, som under de senare decennierna sysslat med filosofiska studier. För studenten på åttiotalet kom hans Psykologi som en uppenbarelse. I den tyska lärobok man tidigare läst hade man tappat bort sin själ i abstraktioner. Nu fann man den åter. I Höffdings Psykologi kände man igen sig själv, emedan den skildrade själslivet sådant det verkligen var och inte sådant metafysikerna tänkt sig det. Men den gav också en teori att tänka på – monismen, ny-spinozismen eller ”identitetshypotesen”, såsom Höffding själv helst kallar den. Kropp och själ äro icke två olika ”substanser”, som stå i växelverkan med varandra. Själslivet och de fysiologiska processerna i hjärnan äro endast yttringar av en och samma verklighet, som framträder å ena sidan såsom någonting psykiskt och å andra sidan såsom någonting fysiskt; de förhålla sig till varandra ungefär som den konvexa och den konkava sidan av ett slipat glas. Filosofen nöjer sig ikke med att beskriva företeelserna, han vill också söka förklara dem. Och förklaringen kan verka väckande även på dem, som inte låta sig övertygas.
Sedan nådde oss andra skrifter från professor Höffdings aldrig vilande penna – etiska, religionsfilosofiska, kunskapsteoretiska, – djupsinniga och tankedigra, men på samma gång skrivna med en stilens klarhet och lätthet, som alldeles kastade över ända den bland studenterna kärvordna definitionen på filosofien såsom ett systematiskt missbruk av en enkom för detta ändamål uppfunnen terminologi. Det sedliga medvetandet härrör icke ur föreskrifter, som meddelats människorna genom en gudomlig uppenbarelse, utan har sin grund i människans egen natur och allmänna levnadsvillkor. Liksom avlägsna snöberg, säger Höffding, vid första anblicken tyckas sväva i luften, men vid närmare betraktande befinnas vila på jordens fasta grund, så få de etiska grundsatserna vid närmare undersökning sin naturliga förklaring ur människolivets faktiska beskaffenhet. De vila på den fordran, att all mänsklig handling skall vara ägnad att så vitt möjligt bidraga till mänsklig välfärd, icke blott den handlandes utan även andras välfärd. Men välfärdsprincipens fordran växlar med kulturen. Rättvisans och välviljans plikter, som på lägre kulturstadier anses gälla endast inom en begränsad krets av människor, den egna stammen eller nationen, utsträckas slutligen till hela människosläktet, ja till och med till djuren. Höffding representerar inom etiken samma allmänna riktning som Mill och Spencer. Här finnes intet av Kants rigorösa formalism. Sedelagen måste av den enskilde i viss mån individualiseras efter de förhållanden, i vilka han lever och verkar. Ja, även hans personliga egenskaper få göra sig gällande, så att man på sätt och vis kan säga att varje personlighet har sin egen etik.
Även religionen skall vara en personlighetens egen livssak, icke auktoritetstro. I sin ungdom hade Höffding tänkt bliva präst. Men han greps av tvivlet och drevs över till filosofien. Till en början tog han intryck av Rasmus Nielsen, som ville stifta fred mellan religion och filosofi: de två ha ingenting med varandra att skaffa och kunna därför inte heller komma i strid med varandra. Men snart fann han att i ett sådant resonemang låg mäklande men ingen egentlig försoning, vapenstillestånd men ingen verklig fred. Vetenskapen betraktar all tillvaro såsom behärskad av orubbliga lagar och erkänner inga underverk. Därför har den i många stycken råkat i strid med kristendomens läror och rättat mycket i dess föreställningssätt, eller förklarat för symbol och myt sådant som kristendomen betraktat som realitet. Dock behöver vetenskapen icke komma i strid med det väsentliga i religionen, om all religions kärna är tron på ett värde i tillvaron, tron på att det som förtjänar vara verkligt också är eller blir verkligt. Det är på detta sätt Höffding uppfattar religionens väsen. Men den tillvaro han härvid tänker på är den tillvaro som vi känna, ikke ett liv efter döden. Bekymren eder icke för morgondagen! ”Vår livsåskådning skall vara en granskning av livet, ett sökande efter livsvärden, som kunna finnas eller frambringas i det närvarande livet, och vilkas bestånd är värt att tro på och kämpa för. Vi leva på verkligheter, icke på blotta möjligheter – för att inte säga på omöjligheter. Religionen skall som sagt vara en personlighetens sak. Men för att vara berättigat skall det religiösa motivet icke blott vara ett utslag av människans personlighet, utan hon måste också efter förmåga ha granskat giltigheten av de religiösa föreställningar, som ligga till grund därför. ”Motiv, som kunna trivas på bekostnad av sanningskärleken, kunna icke äga något moraliskt värde. Och dock kan man ännu i dag finna lovprisande av de religiösa motiven och deras sociala betydelse, utan att den intellektuella ärlighetens plikt omnämnes med ett enda ord.” Alla kunna dock icke tänka personligt i religiösa ting, och låt oss icke fråntaga den fattiga mannen hans lam, även om vi tycka att det är ett underligt djur. ”Men då får,” säger Höffding, ”den fattige ej heller onödigtvis komma dragande med det på allfarväg och fordra, att trafiken skall hejdas för hans skull.”
Höffding har hävdat personlighetens betydelse inte endast inom moralen och religionen utan även inom det filosofiska tänkandet. Det är detta som trycker en särprägel på hans stora arbete över den nyare filosofiens historia, som vi fingo i mitten av nittiotalet. Vi hade studerat Schwegler, Ueberweg, Falckenberg. Vi hade läst om filosofiska arbeten och system ordnade under rubriker, som sågo ut som personnamn. Filosoferna själva föreiöllo som abstrakta begrepp, liknande romarnas gudar, utan stort andra antropomorfiska kännetecken än ett födelse- och dödsår, och även dessa tycktes finnas i böckerna huvudsakligen för att plåga studenten när han skulle tenteras. Men nu förvandlades filosoferna med ens till människor av kött och blod. De levde ett liv som andra dödliga. De hade känslor och begär, dygder och laster. Deras filosofi stod i nära samband med andra företeelser i tidens kultur, men ytterst var den dock ett uttryck av deras egen personlighet.
Så träder också Höffding själv sina läsare till mötes på varje sida av sina skrifter. De lära känna en human och varmhjärtad personlighet, med vidsynt blick och klar och förhoppningsfull panna, med humorns eller den lätta ironiens blida leende på sina lappar, förlåtande och förstående, besjälad av en omutlig kärlek till sanningen och uppfylld av livets visdom. Så minnes man även Höffding från det personliga umgänget. Då han besökte Finland, för tolv år sedan, kändes det som om vi haft en av det gamla Greklands vise ibland oss.
Till de otaliga lyckönskningar, som i dag strömma till den store tänkaren och siaren från världens alla kanter, ansluta sig hans många vänner och beundrare i Finland, med ett varmt tack för vad han skänkt dem och med den livliga förhoppningen att alltjämt få höra nya visdomsord från hans läppar.
Edv. Westermarck