Lästext
Från Upsala-resan.
I.
Måndagen den 16 maj på aftonen rullade det öfverfylda Stockholmståget in på Upsala bangård. Bland andra notabiliteter som kröpo fram ur dess dammiga och kvafva kupéer voro äfven vi, de tre deputerade från Finlands studentkår. Vi omhändertogos af några marskalkar med breda blågula skärp öfver axeln och destinerades strax till våra bestämmelseorter. Vår medicinare blef gäst hos en medicinare, d:r Lundberg, vår docent hos en docent, d:r Tamm, och undertecknad hos enkefru Ekeblom, en systerdotter till Anders Fryxell och en altigenom fint bildad och älskvärd kvinna.
Det första som väkte visserligen icke vår förvåning, men vår glädje var den utomordentliga gästfrihet hvarmed vi blefvo emottagna i Upsala. Den svenska artigheten är ju världsberyktad, men jag vågar påstå att det var någonting långt mera än vanlig artighet som här kom oss till del. Ty åtminstone i Upsala och särskildt bland studenterne äro sympatierna för Finland icke blott toma fraser. Man intresserar sig för våra förhållanden, man följer med vår litteratur och man läser våra tidningar. Man är alldeles icke så okunnig om hvad som sker hos oss som det ofta påstås. Det föreföll mig som om studenterne här ungefär lika mycket känna till förhållandena i Finland som studenterne i Helsingfors känna till förhållandena i Sverge. Ja, det finnes en skara riktiga fennofiler, hvilkas fanatiska förkärlek för Finland ibland, såsom det påstods, kan blifva en värklig börda för deras kamrater.
D:n 17 maj grydde solig och segerviss. Svenska flaggan svajade från månget tak, och längs de trånga gränderna rörde sig en brokig människomassa. Man påstod att så mycket folk aldrig förr på en gång varit samladt i Upsala. Och glada sågo människorna ut allesamman så det var en fröjd att se, och solen gassade öfver gatorna och äppelträna blommade och den gamla Fyrisstaden såg ut som en nybakad student, som just fått mössan på hufvudet.
Klockan ½ 12 samlades de inbjudne gästerne på Carolina Rediviva, hvarifrån den stora festprocessionen aftågade. I spetsen drogo femtonhundra studenter med hvita mössor och fladdrande fanor, sedan kommo studentkårens inbjudne gäster med dess ordförande docenten Scheele och Gunnar Wennerberg i têten, och så gick det crescendo hela vägen ända upp till statsråd, generaler och serafimerriddare. Långsamt, under stora domkyrkoklockors högtidliga toner tågade den lysande skaran med alla de granna uniformerna, ordensbanden och marskalksskärpen fram genom Odinslund, förbi Gustavianum och in i det nya universitetshusets aula, där en hvar intog sin bestämda plats under tonerna af Josephsons jubelmarsch, som ljöd från estraden.
Till sist inträdde konungen och kronprinsen och festkantaten började. Musiken var komponerad af dirigenten, hr Hedenblad, orden voro författade at hr Wirsén. Den förra var delvis utmärkt vacker, de senare på sina ställen si och så. Bl. a. förliknades visheten vid ”en återglans på jordens ö från en kerub med fyra vingars snö”, hvarvid de fyra vingarna skulle beteckna de fyra fakulteterna. Att det äfven fans anslående ställen vill jag icke förneka, men i sin helhet föreföll poemet ganska obetydligt.
Invigningstalet hölls af universitetets prokansler ärkebiskop Sundberg. Man kan vara af mycket olika mening om innehållet af detta tal, där den fria forskningen alt fick dra det kortare strået, men en stor talare är han i alla händelser. Hans vackra, regelbundna drag, hans resliga gestalt och hans mäktiga stämma gjorde ovilkorligen ett imponerande intryck, och publiken hölls orörligt fängslad från början till slut. En motsats till honom är i många hänseenden universitetets rektor professor Sablio, som nu uppträdde, framförande universitetets hälsning till gästerna och uttalande dess tacksamhet till konungen och det svenska folket, hvarpå han öfvergick till ett föredrag öfver bildningen och dess utveckling, alt ifrån Sokrates ända till Kant. Han är en undersätsig gammal man med en ärevördig krans af hvitnadt hår kring den kala hjässan och med ett så hjärtligt och godmodigt drag utbredt öfver det fylliga ansiktet, att äfven en främling från första ögonblicket måste känna sig intagen af honom. Han är för resten innerligt afhållen af studenterne och tyckes innerligt hålla af dem tillbaka.
Sedan han slutat sitt långa föredrag, uppstämdes senare afdelningen af festkantaten, hvarpå konungen och kronprinsen aflägsnade sig och salen småningom utrymdes. I sin helhet måste invigningsfesten anses såsom särdeles lyckad. Den utomordentligt storartade, i halfcirkelform bygda aulan erbjöd en praktfull anblick med sina förgylda pelare, sina rika färger, sina prunkande standar och sin glänsande publik – altsamman belyst af det rikliga, från taket inströmmande dagsljuset. Tvåtusen tvåhundra personer voro här församlade, men ändå kan man icke säga att någon trängsel rådde, och värmen var så litet tryckande, att man mot slutet af festen såg en och annan draga på sig öfverrocken.
Omedelbart efter invigningsfesten uppvaktade studentkåren universitetets rektor. Vi deputerade från de öfriga studentkårerna gjorde under tiden vår uppvaktning hos landshöfding Hamilton, som inbjudit oss på supé till slottet. Därefter uppvaktade vi rektor magnificus, hvarpå en hvar återrände hem till sig för att göra sig redo till den stora middagen på Gillet, dit universitetet inbjudit alla gästerna.
Ingenting gör en människa så hungrig som festtal och musik, och trots konungens och kronprinsens och andra dignitärers höga närvara blef middagen den gemytligaste man kan tänka sig. Vi yngre, studentkörernas deputerade och direktionens medlemmar, sutto, alla vid ett särskildt bord, och champagnen flödade och brorskålar druckos till höger och vänster. Då och då afbröts middagen för ett ögonblick af rektor eller prorektor, som föreslog en skål, än för den ena, än för den andra, men endast kungen svarade. Så fortgick middagen långt in på aftonen och alla kände sig synbarligen vid bästa lynne och lättade från etikettens börda, och själfva kungen gick omkring och klappade sina undersåtar helt vänligt på axlarna.
Från middagen styrde mina kolleger, de båda doktorerne, sina fjät upp till landshöfdingen, men undertecknad smög sig undan till värmländingarnes nationstest. Han hade sett nog af serafimerriddare redan. Värmländingar och nyländingar ha en gång i tiden slutit fostbrödralag med hvarandra. Brorskålar druckos därför öfver glatta laget, punschen rann i strömmar och tal följde på tal. Den sista skålen af de många, som höjdes för Finland, föreslogs på latin, och undertecknad ansåg såsom en hederssak att svara på samma språk. Härvid skola säkert hans vordne latinlärare, om de läsa dessa rader, låta ett mycket medlidsamt löje spela öfver sina klassiska läppar.
W–ck.