En betydande forskargärning

1 I sin vackra bok Ett sagoland och dess infödingar, som utkom senaste höst, gav professor Landtman en förkortad framställning av forskningsresultat för vilka han tidigare redogjort i sitt stora arbete The Kiwai Papuans of British New Guinea.* I detta arbete tillsammans med ett annat, benämnt The Folk-tales of the Kiwai Papuans, innehållande ett halvt tusen myter och legender med nästan lika många varianter, har han nedlagt frukterna av ett fältarbete, som pågått under tvenne år med en rent av häpnadsväckande intensitet. Och han är så mycket mer att lyckönska till det definitiva inhöstandet av dessa frukter, som det varit nära däran att de gått förlorade för alltid. Då han återvände från sin långväga färd, förliste ångbåten, på vilken han medförde sina anteckningar, i Kattegat, och det var endast genom att lyckas noga utpeka läget av den koffert i vilken de befunno sig, som han gjorde det möjligt för en svensk dykare att hämta dem upp ur havets djup.

2 Då Landtman som ung docent beslöt sig för att studera vildar någonstädes i världen, var det på inrådan av doktor Haddon i Cambridge som han valde Kiwai-folket på Nya Guinea till sitt forskningsobjekt. Haddon, som varit upphovsman till och ledare för den stora Cambridge-expeditionen för utforskandet av öborna i Torres Straits, hade funnit att ur|165|sprunget till deras kultur icke kunde bestämmas, innan man hade bättre reda på förhållandena i angränsande trakter av Nya Guinea; och då nu Landtman kom och erbjöd sig att fara vart helst han ville skicka honom, var detta för Haddon ”gefundenes fressen”. I sin inledning till Landtmans bok säger han att denne till fullo motsvarat hans förväntningar, att boken är av utomordentlig betydelse för klargörandet av kulturförhållandena i Torres Straits, och att den dessutom ”är så fullpackad med intressanta upplysningar, att den alltid kommer att utgöra en oumbärlig handbok för etnologerna”. Professor Malinowski, som gjort sig berömd genom sina forskningar bland infödingarna på Trobriand-öarna nära Nya Guineas sydostkust, framhåller i en recension av Landtmans arbete, att ”han skrivit en av de allra bästa böckerna i deskriptiv antropologi över ett av de intressantaste folken på jorden”.

3 Vi finna här en detaljerad framställning av alla olika sidor av Kiwai-folkets kultur: dess byggnader och boningssätt; klädedräkt och prydnader; vapen, redskap och verktyg; åkerbruk, jakt och fiske; krigföring; stamorganisation; egendomsförhållanden; bruk vid havandeskap och födelse, frieri och giftermål, död och likbegängelse; föreställningar om själen, de avlidnas andar och naturväsen; magiska föreställningar och bruk; ceremonier, fester och danser; och mycket annat därjämte. För den allmänna etnologien äger arbetet kanske sin största betydelse genom den minutiösa redogörelsen for folkets magi och andetro, som genomtränga hela dess liv och föreställningsvärld och spela en dominerande roll i dess ytterst talrika ceremonier. Dessa utföras for mycket varierande ändamål. Somliga av dem tjäna i främsta rummet odlingarnas främjande, och detta är även fallet med vissa episoder i en del andra ceremonier; ja, man kan säga att så gott som alla de mer betydande ceremonierna åtminstone som ett sekundärt syfte äro avsedda att gagna folkets näringsfång och i främsta rummet dess jordbruk. Författaren framhåller att få verksamhetsgrenar äro så ägnade som jordbruket att illustrera, huru genomträngd av trolldom |166|infödingarnas föreställningsvärld är: magiska förfaranden som anknyta sig till varje stadium av arbetet betraktas såsom oundgängliga för växtlighetens förkovran, alldeles oberoende av huru sorgfälligt odlingarna än skulle beredas. Andra ceremonier åsyfta huvudsakligen att gagna jakten på sjökor, att befordra fångsten av havssköldpaddor, att tjäna som initiationsriter för de unga männen, eller över huvud taget att på ett eller annat sätt främja samhällets eller enskilda individers välfärd. Som ett exempel på magiens användning i privatlivet kan nämnas föräldrarnas strävan att göra sina barn, särskilt gossarna, efterfikade av det motsatta könet då de uppnå mogen ålder – flickorna finna i allmänhet ingen svårighet i att bli gifta. ”Omedelbart efter en gosses födelse vidtar användningen av ’flickmediciner’, vilka redan i förväg insamlats av föräldrarna. En del nedlägges i den lilla blivande Don Juans första bädd, en annan strös ut på bygatan, så att flickorna skola stiga därpå och i sinom tid förlora sina hjärtan åt honom. Särskilt vid de olika fester, då de unga männen utföra danser inför det församlade folket, tillgripa föräldrarna och särskilt modern allehanda trollmedel för att hjälpa sonen att göra intryck på flickorna.”

4 I stället för att uppehålla mig vid några detaljer i författarens uttömmande framställning av Kiwai-folkets magi, som alltid måste förbliva en gullgruva för forskare inom denna viktiga bransch av den jämförande etnologien, skall jag beröra vissa punkter som stå i sammanhang med frågor av allmännare och mera aktuellt intresse. Då ett nytt auktoritativt arbete hänförande sig till det ena eller andra naturfolket framträder, är det av vikt att undersöka i vad mån det bekräftar eller gendriver teorier som framställts med anspråk på allmängiltighet, men som i själva verket ofta nog äro grundade på förhastad generalisering, en av samhällsantropologiens skötesynder.

5 Att människors sammanlevnad utövar ett genomgripande inflytande på deras tanke- och handlingssätt är ju ett allmänt erkänt faktum, som kommer till uttryck då man |167|talar om ”ett folks” seder, föreställningar eller religion; och inom naturfolkens små samhällen är homogeneiteten i tanke och handling utan tvivel utomordentligt stor. Detta innebär emellertid inte att den är så absolut som förutsättes i den urskillningslösa användning som flera etnologer göra av uttryck sådana som ”kollektiva föreställningar” eller ”repreprésentations collectives”, en älsklingsterm inom den franska sociologien. Av Landtmans arbete framgår att till och med hos ett så lågt stående stenåldersfolk som Kiwai-papuanerna det råder en icke ringa grad av individualisering, och att det knappast är möjligt att i varje fall avgöra vad som är allmänt och vad som är individuellt. Detta gäller även i fråga om religionen, som av Durkheim betraktas såsom en grundväsentligt kollektiv företeelse. Hos Kiwai-papuanerna tyckes den vara någonting ganska annat. De ha ingen som helst systematiserad tro på gudar, de utföra inga offentliga böner och offer och ha inga präster, utan var och en verkställer i regeln de knapphändiga hithörande bruken för sig själv. Deras riter i förhållande till övernaturliga makter representera endast ett slags experimentella forsök att draga nytta av dessa makter: utan att med visshet tro på sådana medel anser man det löna mödan att utröna deras verkan. ”Vad man ledes av är tron, att man kan avvinna den övernaturliga världen fördelar, och i sina bemödanden tillämpar därvid den ena personen ett förfarande, den andra ett annat. Man är ständigt beredd att modifiera sina metoder enligt de anvisningar eller idéer, som man erhållit till exempel av något övernaturligt väsen i en dröm eller själv bildat sig. Papuanernas kult karakteriseras sålunda av en överhuvud allmän individualisering av alla förfaranden samt en ständig omväxling och föränderlighet. En ny synpunkt, och man tillgriper ett nytt tillvägagängssätt, icke sällan i bjärt kontrast till det senast tillämpade.”

6 Även i andra punkter visa sig Kiwai-papuanerna vara rebeller mot en del religionsforskares teorier: deras andeväsen kunna icke samt och synnerligen anses vara avlidna människors själar, deras myter ha icke uppvuxit ur kult|168|bruken, de sakna varje idé om ett högsta väsen. ”Med avseende på den i litteraturen mycket diskuterade frågan om förhållandet mellan dyrkan av de avlidnas andar och dyrkan av väsen i naturen”, säger Landtman, ”framgår i papuanernas fall, att flere av deras naturväsen ursprungligen varit andar av döda personer. Men lika tydligt synes, att många naturväsen uppkommit i folkföreställningen utan att ha ägt en föregående mänsklig tillvaro i någon som helst form.” Han fortsätter sedan: ”Vi anse det naturligt och karakteristiskt, såsom förhållandena bland papuanerna gestalta sig, att olika varelser göras till föremål för allehanda föreställningar och sägner, innan egentlig kult av desamma utbildat sig. Häri framstår betydelsen av den belysning outvecklade infödingars folklore kan skänka formerna för det religiösa medvetandets uppkomst. Hos papuanerna är religionens folkloristiska primärperiod synnerligt rik, då den fria fantasien innehar herraväldet, medan riterna och kulthandlingarna endast i sin begynnelse framvuxit.”

7 På en del håll har mycket avseende fästs vid förekomsten av tron på något slags högsta väsen hos många naturfolk. Man har påstått att den intar en särställning i deras religiösa medvetande, att den är principiellt fullkomligt olik alla andra föreställningar om övernaturliga väsen, ja att den måtte vara en kvarleva av monoteistisk gudatro hos de första människorna. Vid närmare granskning tyckes emellertid uppkomsten av denna idé, som oftast är ytterst vag och i allmänhet icke lett till någon som helst dyrkan, kunna utan svårighet vetenskapligt förklaras. Där det högsta väsendet inte är en långud hämtad från kristna, mohammedanska eller hinduiska föreställningar, kan det vara en avliden stamfader eller hövding; en förgudning av himlavalvet eller något stort och avlägset naturföremål sådant som solen; eller en personifikation av allt som förefaller mystiskt och outgrundligt, vilket i en del fall framgår av själva dess namn. Såsom man kunnat vänta sig, har även Landtman anställt spaningar efter detta väsen hos sina papuaner. Men resultatet har varit negativt. Han skriver: ”Huru vanskligt det än i allmänhet |169|är att kunna säga, att någon viss föreställning ej finnes bland det ena eller andra folket, är det med stor övertygelse jag anser mig kunna uttala, att tron på en högsta, allstyrande gud icke intar någon plats i Kiwai-papuanernas trosvärld ens i vag gestaltning ... Infödingarnas synnerligt omfattande sagor och sägner lämna bland annat en inblick i deras tro på övernaturliga väsen, och det kan sägas, att de mångtaliga föreställningar som framträda rörande de överjordiska makterna icke ens lämna rum for någon idé om en högsta skapande och styrande gudom.”

8 En fråga som på senare tider ådragit sig allmännare uppmärksamhet är den, i vilken utsträckning naturfolken ha någon som helst kännedom om ett kausalsammanhang mellan könsumgänge och havandeskap. Då jag vid författandet av min bok om äktenskapets historia (i dess ursprungliga gestalt) sökte skaffa mig upplysningar bl. a. i denna punkt genom att sända ett frågeformulär till personer bosatta bland ociviliserade folk, meddelade alla mina korrespondenter som besvarade denna fråga, att faderskapet var ett av infödingarna erkänt faktum. Vissa seder som äro allmänt utbredda bland vilda folk förutsätta också med all tydlighet en liknande insikt. I en del fall blir ett äktenskap icke definitivt innan ett barn kommit till världen, i andra fall blir äktenskaps ingående en nödvändig följd av förbindelser som leda till havandeskap eller barnsbörd. Det hos flera folk rådande bruket att fadern måste iakttaga vissa försiktighetsmått vid ett barns födelse för att detta icke skall taga skada, grundar sig utan tvivel på föreställningen om ett intimt samband dem emellan. Och icke så få uppgifter i den etnologiska litteraturen angiva direkte att man antar havandeskap bero på könsumgänge, huru bristfällig än insikten om detta beroende må vara. Men under de senare åren ha också framträtt uppgifter av motsatt slag, som förneka varje kännedom om ett dylikt kausalsammanhang; de hänföra sig särskilt till vissa australiska stammar och papuanerna på Trobriand-öarna. Då jag icke funnit dem fullt övertygande och även i tryck uttalat mina tvivelsmal, var det med intresse |170|jag motsåg vad Landtman hade att meddela i saken från sitt område inom den papuanska kulturkretsen. Han skriver att ”infödingarna i allmänna drag äro förtrogna med det naturliga förloppet av avlelse och födelse”, ehuru man hos dem också påträffar uttryck av föreställningen att konception kan förekomma hos en kvinna utan att hon haft förbindelse med en man – om hon till exempel förtärt vissa ting utan att ha tuggat dem, såsom frön vilka hon burit som öronprydnader, eller en viss kärrfisk, som innehäller ”ägg”, eller andats in doften av vissa frukter. Vi kunna knappt vänta oss att obildade människor, vildar eller andra, i fråga om fortplantningsprocessen veta mycket mera än att könsförbindelser ofta leda till havandeskap och barnsbörd, och att de senare åtminstone i regeln förutsätta de förra; men även bland bildat folk anträffa vi ju tron på ett undantag från denna regel.

9 Uppgifterna om folk som äro obekanta med faderskapet som en faktor i fortplantningsprocessen ha återupplivat den gamla hypotesen att sådan obekantskap ligger till grund för det maternella släktskapssystemet, enligt vilket barnen räknas som medlemmar icke av faderns utan av moderns släkt eller klan. Jag har i mitt tidigare nämnda arbete sökt uppvisa osannolikheten av denna hypotes, även om det funnits en tid då faderns andel i föräldraskapet varit okänd. Men ifrågavarande uppgifter ha dessutom lett till andra antaganden, vilka stå i samband med psykoanalysens Oidipuskomplex. Denna komplex innebär att sönerna hata sin far dels på grund av sin incestuösa kärlek till sin mor, dels emedan de anse sig tyranniseras av fadern. För att åstadkomma ett bättre förhållande mellan far och son har man då – heter det – beslutit sig för att ignorera det fysiologiska faderskapet och överflytta faderns sociala roll på morbrodern, som i det maternella släktskapssystemet intar samma ställning till sin systers barn som fadern i det paternella intar till sina egna barn. Den senare blir nu en öm och älskad vårdare av sina barn, medan morbrodern blir tyrannen som ådrar sig det forna fadershatet. Även Malinowski, som ställer sig skep|171|tisk till vissa punkter i detta resonemang, särskilt antagandet av det medvetna ignorerandet av faderns roll i fortplantningen, anser att det i huvudsak riktigt återger skillnaden mellan barns förhållande till sin fader i de två olika släktskapssystemen.

10 I motsats till de matrilineala infödingarna på Trobriandöarna, där Malinowski haft sitt särskilda forskningsgebit, räkna Kiwai-papuanerna släktskap på fädernet, så till vida som barnen tillhöra sin faders totemklan och egendom går i arv från far till son. Men på samma gång står en ung man också i ett mycket nära förhållande till sin morbror. Medan den enskilda uppfostran utgör föräldrarnas angelägenhet, införas de växande gossarna i sin samhälleliga uppgift av morbrodern, som vid en gosses initiation i olika bruk vanligen fungerar som hans läromästare. Han kan aldrig vägra sin morbror lydnad; medan icke ens hans far eller mor kan utan vidare tillägna sig någon sak som han förvärvat sig eller mottagit som gåva, kan morbrodern göra det utan möjlighet till gensaga från gossens sida. Men å andra sidan har en ung man motsvarande krav på sin morbror: till och med om han oavsiktligt råkat fatta med handen någon sak som tillhör morbrodern, kan denne inte begära att få den tillbaka. Vad beträffar förhållandet mellan föräldrar och barn utmärker det sig i allmänhet genom stor solidaritet och ömsesidig tillgivenhet, ehuru föräldrarna, och mähända endast de, kunna tilldela barnen kroppsaga. Både i det verkliga livet och i folksagorna anträffas många rörande exempel på föräldrars självuppoffrande ömhet för sina barn, och barnen å sin sida tyckas vara mycket fästa vid sina föräldrar, visa dem aktning och lydnad och vårda sig om dem på deras ålderdom. ”Det var omöjligt att misstaga sig på den stolthet med vilken gossarna brukade tala om sina fäder.” Av det fadershat och de konflikter mellan fäder och söner, som psykoanalysens representanter inom etnologien utmåla i så dystra färger, finnes i Landtmans skildring ej ett spår.

11 Även förhållandet mellan man och hustru bär ofta prägeln av rätt stor ömhet. Det inträffar visserligen icke sällan |172|att en man i uppbrusning misshandlar sin hustru med vad han får tag i, men dylika tillfälliga vredesutbrott leda i allmänhet icke till allvarligare störingar av endräkten mellan makarna, då sensibiliteten i sådana saker är ganska ringa på båda sidor. Mannen skall visa aktning för sin hustru; det anses till exempel mycket opassande om han okvädar henne i andras närvaro. Den erkänsla han är skyldig henne ådagalägger han bland annat genom de gåvor av jaktbyte och trädgårdsalster, med vilka han då och då ihågkommer hennes anhöriga; detta är ett sätt att gengälda henne för de tjänster hon gör honom, såsom medhjälpare i alla hans arbeten, såsom moder till hans barn och såsom ”sin mans vandrande lyckokälla, ur vilken han hämtar det stora flertalet av sina mest verkningsfulla magiska mediciner”. I allmänhet talat betraktas och behandlas kvinnan nästan som mannens vederlike, men i ett hänseende är hon honom ofantligt överlägsen: hon är på grund av sina generationsorgan den förnämsta härden för magiska krafter och utövar härigenom ett dominerande inflytande på de mest olika ceremonier, riter eller andra förehavanden som åsyfta stammens eller de enskildas väl eller ve.

12 Haddon framhåller i sin inledning att Landtman spritt ett nytt ljus över kvinnans ställning hos Kiwai-folket, som tidigare ansetts vara synnerligen låg och beklagansvärd. Det visar sig i detta liksom i otaliga andra fall att den generella föreställningen om naturfolkens ”kvinnoförtryck” beror på ytliga iakttagelser, som vederlagts genom mera på djupet gående undersökningar. En vanlig källa till missförständ är den av seden sanktionerade arbetsfördelningen mellan könen. Även om denna i någon mån påverkats av det starkare könets själviskhet, är den i huvudsak överensstämmande med naturens egna anvisningar; men detta är icke alltid i ögonen fallande. Som exempel härpå kan nämnas den allmänna förebråelsen att naturfolken använda sina kvinnor som lastdjur; det kan hända att då en familj befinner sig på vandring, hustrun tyckes nära nog digna under sin börda, medan mannen endast bär sina vapen. Men det finns goda skäl för detta skenbart grymma bruk: mannen måste |173|vara lös och ledig för att kunna försvara sig och sin familj mot fiender som måhända dyka upp under färden. Infödingarna visade Landtman huru kvinnorna äro instruerade att vid sådana tillfällen gömma sig bakom mannen genom att krypa under hans arm, när han fattar sin båge.

13 Av det ovansagda torde framgå att, ehuru Landtman med sträng konsekvens begränsar sin uppgift till en deskriptiv framställning av ett enda litet folks kultur, resultaten av hans forskningar ha en bärvidd som räcker långt utöver dessa gränser. De äro av betydelse också för den jämförande etnologien, som framom allt annat är i behov av monografier över olika naturfolk, författade av personer som med grundlig vetenskaplig skolning förena rik personlig erfarenhet, sinne för detaljer, förmåga att sätta sig in i primitiv mentalitet samt frihet från doktriner och förutfattade meningar. I alla dessa hänseenden är Landtmans arbete en mönsterbok.