Resor i Marocko

1 Att resa i Marocko är ett ganska besvärligt företag. Om man undantager några europeiska ångbåtar, som besöka de viktigaste kuststäderna, har det moderna kommunikationsväsendet lämnat landet fullständigt i fred. Järnvägar finnas alls icke; deras införande skulle betraktas som en styggelse af folket, som pastår, att om de kristnes ”angbåtar till lands” komme till Marocko, man inte vidare hade någon användning för sina mulåsnor och kameler. Icke heller består sig landet en enda körväg, och till och med städernas gator äro för smala och gropiga att befaras med kärror; i Tanger ser man därför ofta om aftnarna frackklädda legationsherrar och damer i baltoalett forslas fram på ryggarna af små åsnor. Ridande på hästar eller mulåsnor färdas de resande längs upptrampade stigar, som af regnet på sina ställen förvandlas till gyttjepölar. Högst sällan och nästan endast i grannskapet af en stad anträffas en bro. Öfver de största floderna kommer man med färjpråmar, men de flesta vattendrag måste genomvadas eller genomridas, och detta kan äfven under jämförelsevis normala förhållanden vara förenadt med svårigheter. Jag glömmer icke min öfvergång af Tensift-flodens mynning vid Atlantiska oceanens kust en decemberdag för ett antal år sedan. Floden var uppsvälld af regnen och mycket strid. Alla mina effekter måste öfverflyttas på ett par höga kamelryggar, hvarjämte ett tiotal karlar, som befunno sig på stran|350|den för att hjälpa resande öfver floden, måste, till halsarna i vattnet, hålla i kamelerna, för att de icke skulle föras bort af strömmen. Ett liknande försiktighetsmått måste iakttagas med mulåsnorna och hästen, på hvilka jag och mina tjänare redo. Det verkade föga uppmuntrande att höra, att på samma ställe en missionär hade bortryckts af floden och drunknat i oceanen.

2 En resande i Marocko måste föra med sig tält, åtminstone om han icke är muhammedan. På landsbyggden finnas inga andra härbärgen än de små bymoskéerna, och de äro tillgängliga endast för rättrogne. Städerna äga ett slags gästgifvargårdar, där människor och djur få tillbringa natten i broderlig förening; men de sakna hvarje spår af bäddar eller annat bohag och vimla ofta af råttor och ohyra. Endast i några kuststäder finnas värdshus för européer, mestadels rätt primitiva, om man undantager hotellen i Tanger. I landets inre har icke ens hufvudstaden Fez att bjuda på något resandehem, om än aldrig så anspråkslöst, utan främlingen, som icke skaffat sig privatlogi på förhand, får lof att bo i sitt tält på ett torg, där solen gassar och luften är förpestad af ruttnande kadaver. Han kunde ju finna en betydligt angenämare lägerplats i olivlunden utanför stadsmuren. Där kamperade jag ett par dygn senaste sommar, då jag passerade Fez på min väg norrut; men detta kan man tillåta sig endast under jämförelsevis lugna förhållanden, sådana som de närvarande, och äfven nu försökte stadens guvernör göra svårigheter samt sände slutligen tolf karlar med bössor att bevaka mig om nätterna. Under oroliga tider är det farligt att lämna sig utanför stadsmurarna efter solnedgången, då portarna stängas och ingen slipper vare sig in eller ut.

3 På landsbyggden måste man alltid försöka bli i tillfälle att slå upp sitt nattläger i skyddet af en by. Ingenting är obehagligare än att öfverraskas af mörkret, innan man hunnit fram till människoboningar. Detta hände mig en gång i en bergsstam, då jag och mitt folk funno det rådligast att öfvergifva den vanliga stråkvägen och söka oss fram längs oländiga stigar för att undgå faran att öfverfallas af röfvare, som naturligtvis helst ströfva omkring, där de ha bästa utsikten att|351| finna byte. Ett par gånger har jag varit tvungen att tillbringa natten invid en enslig helgongraf, fjärran från alla människoboningar, i förlitan på att fruktan för helgonet skulle afhålla folk från att ofreda mig; hvarje helgongraf är en asyl, men huruvida asylrätten sträcker sig också till de otrogne, som helgonen hata, är icke så alldeles säkert. Vid ett tillfälle trodde jag att jag skulle nödgas tillbringa natten midt i ödemarken, utan skydd af vare sig människor eller helgon. Det var i den stora stammen Beni Ahsen i mellersta Marocko. Vi hade färdats hela dagen och hoppades komma till en by före solnedgången. Men fullkomligt obekanta som vi voro med trakten, hvari vi befunno oss, missräknade vi oss grundligt. Det blef natt, och en tjock dimma bredde sig öfver buskskogen. Trötta och hungriga beslöto vi oss redan för att uppgifva försöket att nå bebodda ställen, då vi till vår stora glädje hörde rösterna af två vallgossar. De förde oss till en närbelägen by bestående af ett trettiotal tält, hvilka voro uppställda i en cirkel, såsom bruket är bland dessa nomadiserande araber. Vi voro emellertid litet ängsliga för mottagandet, då Beni Ähsen alltid haft dåligt rykte om sig; och när jag vid vårt intåg i byn hörde ropet n-nasrâni,n-nasrâti, ”en kristen, en kristen!” undrade jag redan smått, huru det skulle sluta. Men all ängslan vek, då en gammal man trädde fram och räckte mig handen med det ljuft ljudande ordet marhabâbik, ”var välkommen!” Man anvisade oss plats midt i byn, där boskapen hålles om natten, och där befunno vi oss i säkerhet till och med utan särskild nattvakt. Men vi sofvo bokstafligen på en dynghög.

4 I allmänhet är det dock alldeles nödvändigt att ha vakt om natten. Det har den egna erfarenheten lärt mig. En gång då jag kom till Marráksch, södra Marockos hufvudstad, anvisade mig myndigheterna ett torg, där jag kunde slå upp mina tält, men lofvade att följande dag ge mig ett hus att bo i. Att lofva rundt och hålla tunt är emellertid en marockansk ämbetsmans valspråk, och jag hölls kvar på torget det ena dygnet efter det andra. En vacker morgon då jag vaknade fann jag, att min kappsäck och mina kläder, undantagandes det enda plagg, jag hade på mig – det var i juni månad och|352| mycket varmt – voro försvunna. En eller flere banditer hade under natten utfört konststycket att oförmärkt afskära ett af repen till mitt tält och smyga sig in, utan att vare sig jag själf eller någon af mina tjänare vaknat. Där låg ännu vid min hufvudgärd min försumliga revolver, som skulle i sista hand skydda mig och min egendom, men kläderna och kappsäcken, innehållande bland annat hela min reskassa, de voro försvunna för alltid. Jag fordrade skadeersättning, emedan stadsmyndigheterna hade försummat att vaka öfver min säkerhet, hvilket de enligt morisk sed hade varit skyldiga att göra. Storvisiren, som för tillfället befann sig i staden med det öfriga hofvet, gjorde undanflykter och menade, att jag borde vara innerligen belåten öfver att ingenting värre händt mig. ”Om en människa nattetid tränger sig in i vårt hus eller tält, medan vi sofva, och tager vår egendom men skonar vår strupe”, sade han, ”känna vi oss tacksamma och prisa Gud.” Efter ett par veckors väntan fick jag dock af honom mottaga två påsar fulla med silfvermynt som vedergällning för hvad jag förlorat.

5 Det vanliga är att, då man kommer till en stad eller till en guvernörsborg på landet, ens läger kort efter solnedgången omringas af ett tio- eller tjugutal soldater, som med sitt prat störa ens nattsömn. Det är mestadels för artighetens skull, som vaktens numerär är så talrik, men ibland finnes det dock äfven en reellare grund därför. En gång, då jag gästade en guvernör i Stora Atlasbergen, väcktes jag om natten af några bösskott. Skjutandet denna tid på dygnet föreföll mig något misstänkligt, men då det snart upphörde, insomnade jag å nyo. Följande afton, redan förrän solen gått ned, öfversvämmades mitt läger af vakter, och guvernörens närmaste man kom, beväpnad med sabel, bössa och revolver, och tillbragte aftonen i mitt sällskap. Andra morgonen, sedan vi lämnat orten, fick jag af min berbiske lärare, som väl kände till förhållandena och var en pålitlig karl, höra hvad som tilldragit sig. Min värd, guvernör Igider, lefde på krigsfot med det angränsande distriktets guvernör, som spekulerade på att blifva hans efterträdare. I Marocko bortgifvas nämligen guvernörsposterna åt den mestbjudande, och om en person, som lyckats komma|359| sig till en sådan befattning, sedermera blir öfverbjuden af en annan, göres processen kort: han kallas till den ort, där sultanen för tillfället befinner sig, kastas i fängelse och får dröja där, tills han köpt sig fri, medan efterträdaren under tiden gör sitt intåg i hans borg. Nu visste man berätta, att min värds post redan blifvit köpt af grannguvernören, och att han själf af sultanen kallats till Marráksch för att afsättas. Men i sin borg bland bergen kände han sig alltför stark för att behöfva åtlyda kallelsen och stannade kvar. Emellertid fick grannguvernören höra, att Igider fått en kristen till gäst, och skickade om natten karlar att göra illa åt den kristne. Då en guvernör enligt landets sed är ansvarig för sina gästers säkerhet, och då sultanen i ett särskildt bref ålagt hvarje guvernör som jag besökte, att noga vaka öfver mig, hade naturligtvis Igiders fall varit ohjälpligt, om någonting obehagligt händt mig, medan jag var hans gäst. Låtom oss hoppas, att hela denna fula historia varit ett foster af Igiders misstänksamma fantasi, och att skotten aflossats i luften mot inbillade fiender. Det finnes ingenting så gement, att en guvernör i Marocko inte vore färdig att påbörda det sina kolleger.

6 Det kan emellertid också hända, att nattvakterna själfva icke äro så alldeles att lita på. Jag hade en gång för några dygn slagit upp mina tält utanför staden Salli, fordomtima ett världsberömdt sjöröfvarnäste och allt ännu en förbjuden ort, där ingen kristen får bo eller ens tillbringa en natt. På sandstranden utanför staden hade jag de fruktade Zemmurberberna till nära grannar, och Sallis guvernör sände hvarje afton sex soldater att bevaka mina tält. En natt slogs det alarm, och det blef lif och rörelse i lägret. Man trodde sig ha hört röfvares hvisselsignaler i närheten. Men mest utom sig blefvo måhända soldaterna, ty de hade kommit dit, visserligen med gevär, men utan ammunition. Allt aflopp emellertid lyckligt; sådana tillbud till öfverfall – om de äro verkliga eller imaginära är icke alltid godt att afgöra – utveckla sig sällan till katastrofer. Som ett annat exempel härpå kan jag nämna en händelse, som tilldrog sig under mitt uppehåll i en arabby i stammen Ulad Bu ’Aziz. Jag hade kvarstannat där något för länge; den ena familjen efter den andra hade redan|359| lämnat stället för att slå upp sina tält på annan ort, och af hela byn återstod nu endast ett fåtal tält i närheten af mina egna. Under sådana omständigheter aftager säkerheten. En natt föröfvades inbrott i ett af arabtälten, hvars husbonde blef illa slagen af inbrottstjufvarne, och det såg ut, som om illasinnade personer haft anslag äfven mot mitt läger. En mörk och stormig afton vid niotiden rusar en af mina tjänare, Abdulkrim, mäkta bestört in i mitt tält för att meddela, att han sett några karlar ligga i bakhåll bakom ett närbeläget stenrös. Innan jag hunnit ur tältet, hörde jag det ena skottet efter det andra smälla just utanför. Det var emellertid icke så farligt som det lät; skotten hade aflossats af mitt eget folk för att skrämma bort röfvarena. ’Abdulkrim skröt med att han skjutit en af dem, men det trodde ingen. I alla fall fingo vi lof att halla oss vakna hela den natten, och någon dag senare lämnade vi orten.

7 Då en europé gör en resa i Marocko, fordrar moriska regeringen, strängt taget, att han skall åtföljas af en ridande soldat, och om denna regel iakttages, ikläder sig regeringen allt ansvar för möjligen förekommande öfverfall. En sådan lefvande lifförsäkringspolis är emellertid dyr, i regeln gagnlös och under vissa omständigheter ett positivt hinder för den resande. De stora trafiklederna äro vanligen ofarliga, och soldaten hvarken får eller vågar låta sin skyddsling aflägsna sig från allfarvägen. För en forskningsresande, som behöfver större frihet att röra sig, är soldaten därför ett störande påhäng; och för den som önskar genom förtroligt umgänge med folket intränga i deras seder och lif är han en mycket olämplig reskamrat på grund af landtbefolkningens hat mot regeringens tjänare, som den icke utan skäl betraktar som sina förtryckare. För egen del har jag nästan alltid rest utan soldateskort; endast ett par gånger har jag måst göra undantag från denna regel. För min resa i Stora Atlasbergen var det nödvändigt för mig att erhålla ett lejdebref af sultanen. Norra sidan af denna bergskedja är nämligen fullbesatt af guvernörer af hvilka flere i själfva verket äro berberhöfdingar af gammal familj och ärftlig rang, som inträdt i ett slags vasallförhållande till den regerande härskaren – och en resande europé|355| kan icke undgå att ådraga sig deras uppmärksamhet. Om han icke har sultanens tillstånd att färdas i dessa trakter, blir han anhållen och tillbakaskickad, såsom det för ett tiotal år sedan gick med den engelske resanden Cuninghame Graham, hvilken i morisk förklädnad förgäfves sökte öfverskrida Stora Atlasbergen. Lejdebrefvet, som skulle bespara mig ett liknande öde, anförtroddes åt en ridande soldat, som följde mig i ett par månaders tid, ända tills jag nådde kusten; men en af mina trefligaste stunder på resan var nog den, då jag tillsammans med ett par af mina tjänare rymde undan både soldaten och min värd guvernören för att besöka en berberby högt uppe bland bergen. På min första resa till Fez, för öfver tolf år sedan, var jag likaledes åtföljd af en ridande soldat men det höll på att gå illa med honom under färden. Han råkade på ett ställe i gräl med befolkningen, några karlar fattade tag i honom och voro just i beråd att afskära hans yfviga skägg – den värsta skymf som kan vederfaras en muhammedan –, då en af mina tjänare i det kritiska ögonblicket lyckades slå knifven ur attentatorns hand. En annan gång var jag i tillfälle att se, huru hatade regeringens soldater äro bland de oberoende bergsstammarna. Jag vistades i stammen Dibel Habib, som hade dåligt renommé och, efter hvad man uppgaf, åtminstone icke på ett tjugutal år hade be sökts af någon europé. I Tanger utspriddes ett rykte, att jag var i fara, och ryske ambassadören ålade därför paschan i nämnda stad att sända mig beridna soldater till undsättning. Detta var nu fullkomligt onödigt, ty jag befann mig i allsköns välmåga. Men mina befriare in spe, soldaterna, hade det föga trifsamt. De öfverföllos med ovett och skymford af byfolket, och det var endast med möda som min värd, den gamle Bu’assab, kunde öfvertalas att låta dem stanna kvar öfver natten. Följande morgon blefvo de formligen bortdrifna med den vänliga hälsningen till paschan i Tanger, att om han ännu en gång understod sig att skicka soldater till Dibel Habib, komme de att blifva grundligt uppiskade. Att militäreskort icke är till någon nytta bland dessa bergsbor, framgår af följande episod. En fransman önskade för ett antal år sedan besöka den oberoende Andjra-stammen, och for dit, beled|356|sagad af en scheriff, hemma från denna stam – samme scheriff, som åtföljt mig på alla mina resor i Marocko, – samt dessutom af en morisk soldat förutom tjänare. De hade knappt hunnit inom stammens område, innan de blefvo öfverfallna och i grund plundrade, och soldaten sårades af ett bösskott. Detta skedde i samma stam, där jag kort förut hade tillbragt ett halft år, och på vägar, som jag utan alla äfventyr befarit både vid dagsljus och i mörker. Det är icke osannolikt, att det var soldatens närvaro som framkallade anfallet. Men äfven om jag icke tror på nyttan af soldateskort, skulle jag alltid råda en resande i Marocko att vara väl beväpnad. Själf har jag alltid med mig åtminstone två magasinsgevär, och ofta andra bössor därjämte.

8 Det viktigaste af allt är att vara åtföljd af lämpliga tjänare – trogna, pålitliga och taktfulla i sitt umgänge med folket, hvarmed man kommer i beröring. Det är ju på dem som den resandes trefnad och framgång till stor del bero. De utgöra hans hufvudsakliga sällskap, de skola vaka öfver hans säkerhet till lif och egendom, de bilda den naturliga bron mellan honom och nya bekantskaper. Det vitsord de ge honom hos sina landsmän är i mångt och mycket bestämmande för det mottagande han röner. Men den resande må icke glömma det gamla ordspråket ”sådan herre, sådan dräng”. Det sätt, hvarpå han behandlar sina tjänare, är afgörande för den be handling, som från deras sida kommer honom till del. Han finner, att i Marocko förhållandet mellan herre och tjänare icke är detsamma som i Europa. Det är i allmänhet mycket förtroligare och öppenhjärtigare; då en marockan talar om en persons tjänare, kallar han dem alltid dennes ”vänner”. Större klassåtskillnader finnas icke; den rike blickar icke föraktfullt ned på tiggarens utsträckta hand, herren och tjänaren kunna godt äta ur samma fat, till och med slafven betraktas nästan som en medlem af familjen. Marockanaren är icke servil till sin natur; han är frimodig, men på samma gång höflig, om han själf behandlas med tillbörlig hänsynsfullhet. Han har en ovanligt skarp blick för andra människors känslor gentemot honom, och då han i någon finner en verklig vän, kan han i gengäld ådagalägga stor trohet och tillgifvenhet.|357| Jag glömmer icke, hurusom en gång, då jag skulle återvända till Finland och min kassa blifvit tom, mina tjänare försedde mig med respengar genom att låna mig alla sina besparingar, och det ehuru en af dem härigenom tvangs att på flere veckor uppskjuta sitt mycket efterlängtade bröllop. På mina resor har jag vanligen haft med mig tre, fyra eller fem tjänare och dessutom två eller tre mulåsnedrifvare. Men på färden sluter sig vanligen någon enslig vandrare till den lilla karavanen och följer den sedan åt under några dagar. Han är en af Marockos mest typiska gestalter. Ofta vet han knappast själf, hvarför han vandrar och hvart han vill; kanske han gör det bara för att njuta af friheten och solskenet. Han löper icke fara att bli plundrad, ty han äger intet, och mat får han utan betalning i byarna, som han gästar, eller af den resande åt hvilken han till gengäld gör sina små tjänster. En vacker morgon är reskamraten försvunnen, och man ser honom icke åter.

9 I allmänhet har jag rönt ett vänligt bemötande i byarna, där jag slagit upp mitt läger, och befolkningen har haft ingenting emot att jag kvarstannat, så länge jag behagat. Bland Andjras berg gaf man mig en liten hydda att bo i och skänkte mig en ko, som försedde mitt hushåll med mjölk och smör, och jag förde en i allo lugn och angenäm tillvaro, ehuru ryska legationen i Tanger affordrat mig en skriftlig förklaring, att jag bodde där helt och hållet på min egen risk; Andjrastammen befann sig för tillfället i uppror mot regeringen och söndrades dessutom af inbördes fejder. I en arabby i mellersta Marocko försökte man öfvertala mig att för alltid slå mig ned i byn och erbjöd sig att bygga mig en halmhydda till bostad för en summa motsvarande ungefär tjugu mark. Under min resa i Stora Atlasbergen tillförsäkrade mig sultanens bref ett gästfritt emottagande, hvartän jag for. Såsnart jag anlände till en guvernörsborg, inlogerades jag i gästrummen, om sådana funnos att tillgå, och så började välfägnaden: ett halft dussin lefvande höns, ett par toppar socker, ett par paket ljus, en påse med grönt té – som är marockanarens älsklingsdryck – och till sist ett lefvande får, som leddes vid hornen in i rummet där jag bodde. Om jag hade behållit alla de får, som gifvits|358| mig under den resan, hade de utgjort en nätt liten hjord på trettio stycken – för att icke tala om hönsgården. Dessutom undfägnades jag och mitt folk äfven med färdigt tillredd mat af olika slag. Men man sörjde nog för att jag icke skulle glömma den traditionella regeln, som begränsar gästfrihetens plikt till tre dagar. På första aftonens storartade frikostighet följde en något njuggare traktering dagen därpå; och på tredje dagen fann jag det vara rådligast att bryta upp. På ett par orter – Amzmiz och Demnat – kvarstannade jag dock en betydligt längre tid med regeringens särskilda begifvande.

10 Någon gång har det likvisst händt mig på mina resor att jag rönt ett föga älskvärdt emottagande. I en by, där jag ämnade tillbringa natten, vägrade man bestämdt att sälja mig mat och foder. Jag visade brefvet, som jag medförde till guvernören öfver närmaste stad, men det väckte endast byamännens munterhet. Jag lät dem sedan läsa ett rekommendationsbref från den synnerligen inflytelserika scheriffen af Wazzan; med honom, sade de, hade de rakt ingenting att skaffa. Slutligen drog jag fram en skrifvelse, som var ställd till storvisiren i Marráksch; men förgäfves – han var ju långt borta. Då kommenderade jag att tälten skulle nedtagas, och att vi omedelbart skulle fortsätta färden genom natten, tillläggande att vi nu voro på väg till Marráksch, att jag skulle personligen hos storvisiren anföra klagomal mot byns inbyggare, och att de snart skulle få med sultanen att skaffa. Då vi redan voro färdiga att bege oss i väg, bekvämade sig ändtligen de ledande männen i byn att önska oss välkomna. ”För sent”, var svaret. Då föllo de till bönboken och bådo oss i bevekande ord att stanna kvar. Det var endast det jag hade väntat på, ty rätt oangenämt hade det varit att i beckmörker färdas vidare i dessa för oss alla okända nejder. Man gaf oss nu mat och korn i öfverflöd, och ville icke ens ha någon betalning därför.

11 Öfver hufvud taget äro landsbygdens araber och berber mycket trefligare att ha att göra med än befolkningen i städerna, där jag icke sällan varit utsatt för obehagligheter af ett eller annat slag. Sålunda inträffade under mitt uppehåll i Rabat en kuriös händelse, som visar bland annat hvilka gräs|359|liga beskyllningar en stackars kristen kan få uppbära i detta besynnerliga land. Från mitt läger sände jag en eftermiddag två af mina tjänare in till staden för att uträtta ett ärende. Några minuter efteråt kom den ena af dem springande tillbaka och berättade med andan i halsgropen, att de hade blifvit öfverfallna på gatan, att han själf genom att draga sin knif sluppit lyckligt undan, men att kamraten blifvit bort släpad af folkmassan. Jag tillsade genast en tredje tjänare att taga ett af mina laddade magasinsgevär och följa mig för att söka rätt på den förolyckade. En till hundratals personer uppgående folkskock visade också snart, hvar han stod att finna. Och jämmerlig såg han ut, med kläderna nästan afslitna från kroppen och plundrad på allt annat, som han haft på sig. För vårt beväpnade ingripande gaf pöbeln vika, vi förde den stackars karlen tillbaka till lägret och begåfvo oss sedan till stadens guvernör för att klaga. Guvernören vägrade emellertid att mottaga mig, ja han lät inte ens öppna dörren, hvilket var en häpnadsväckande oartighet. Andra dagen fick jag förklaring på gåtan. Hela staden visste berätta att guvernören naturligtvis icke hade kunnat släppa in den kristne, då denne gått till hans hus i afsikt att – skjuta honom.

12 Ibland är befolkningens nyfikenhet ganska besvärlig, i synnerhet bland slättlandets araber, som jag i allmänhet funnit vara mindre belefvade än bergsborna. Det kunde hända att byns karlar redan tidigt på morgonen samlade sig utanför mitt tält, endast väntande på att det skulle öppnas; de följde sedan med uppspärrade ögon min minsta rörelse och bådo att få beskåda eller än hellre fingra på allt, som fanns i tältet. I synnerhet voro de begifna på medicin; deras aptit på droppar, pulver, piller var osläcklig. Genom att förtära det undergörande medikamentet hoppades de icke allenast bli kvitt de krämpor de hade utan äfven försäkra sig mot sjukdomar i framtiden. Jämte kinin och andra läkemedel förde jag med mig en burk fräspulver – för de mera komplicerade åkommorna. Araben säger att då Kristus botade så många sjuka, måste äfven hans anhängare kunna göra detsamma; och om en kristen påstår att han inte förmår kurera den ena eller andra sjukdomen, betraktas det endast som oginhet.|360| Mot ryggvärk använde jag i en by små skifvor af en korf som jag råkade ha till hands. En gammal gumma var den första patienten; men strax hade hela byn ryggvärk, och det var snart slut med korfven. Då förklarade jag för dem, som ännu stodo utanför tältet och väntade, att lika bra som korfven bekom den verkligt sjuka, lika illa verkade den på den friska. Om han åt däraf, fick han ryggvärk. Då var med ett slag ryggvärken i hela byn försvunnen – och man började jämra sig öfver andra krämpor.

13 Det plagsammaste för en forskningsresande i Marocko är den omständigheten, att han icke på långt när kan begifva sig hvart som helst. Under oroliga tider, sådana som Mûlai ’Abdul ’Azîz’ senaste regeringsår, är så godt som hvarje resa i det inre af landet förenad med betydande risk både för främlingar och infödde; sålunda var till och med på den korta landssträckan mellan Tanger och Tetuan all samfärdsel nästan afbruten på några år. Men under alla omständigheter äro vidsträckta delar af landet faktiskt oåtkomliga för européer och äro farliga att besöka äfven för muhammedanska infödingar, som äro hemma från andra orter. Detta är särskildt fallet med det inre af norra och mellersta Marockos bergstrakter, som bebos dels af arabisk-, dels af berbisktalande befolkning. Från själfva Tanger, som ligger på endast ett par timmars afstand från Gibraltar, kan man se berg, där ingen europé ännu satt sin fot, och dit ingen som har lifvet någorlunda kärt bör tänka på att begifva sig. För några år sedan gick en ung fransman ut från Tanger för att besöka det icke långt därifrån belägna berg, som hyser det stora helgonet Mûlai ’Abdsslams graf; men han kom aldrig åter. Hans förklädnad hade tydligen icke hjälpt honom. I Marocko som i så ringa grad frekventeras af muhammedaner från andra länder, är det mycket svårare för en europé att med framgång uppträda som en rättrogen än hvad fallet är t. ex. i Arabien; ty att gå och gälla för ett barn af samma folk som man vistas ibland, det har väl ytterst sällan, om någonsin lyckats for en europé i ett muhammedanskt land. Åtminstone för den, som icke nöjer sig med att färdas som en stum betraktare, utan önskar lefva i ständigt umgänge med folket,|361| är det fullkomligt lönlöst att ge sig ut för att vara en inföding Under min vistelse i Djbel Habib klädde jag mig regelbundet i morisk dräkt, men endast för att icke ådraga mig förbiresandes uppmärksamhet. Och i förklädnad har jag likaledes en gång besökt ett landsbröllop och en annan gång, i Stora Atlasbergen, deltagit i firandet af ’âschur-festen; men allt detta skedde nattetid.

14 Bland obehagligheter, för hvilka en resande i Marocko kan vara utsatt, måste slutligen nämnas väderleken. Det första regnet faller i september eller oktober, det sista i april eller maj. Dessemellan kunna inträffa långa perioder af torrväder, då solen skiner från morgon till afton och luften är härlig och sval; men om man på resan öfverfalles af en regnperiod, då har man det icke godt. Regnet forsar ned i strömmar dag efter dag, vägarna bli ofarbara, öfver floderna slipper man icke, man blir liggande där man befinner sig med tältet öfversvämmadt af vatten. Kommer härtill att man försummat att taga med sig varma kläder, blir eländet fullständigt. Nätterna äro en stor del af året ganska kalla, eller förefalla åtminstone att vara det för den som bor i tält. Temperaturen sjunker ibland till fryspunkten, och till och med i april månad har jag om morgonen iakttagit knappa fem graders värme i tältet. Och ändå är det med uppriktig saknad man tänker på vinterns regn och kyla, när man en het sommardag rider öfver den förtorkade slätten; när termometern i skuggan skulle visa ungefär fyrtio grader, om det funnes någon skugga; när tyglarna, sadeln, allting som man rör vid bränner ens händer, och en het vind blåser mot ens ansikte liksom fläkten från en brinnande ugn. En dag senaste sommar steg temperaturen i närheten af Fez till femtiotvå grader i skuggan; jag var icke där då, men uppgiften härrör från en fransk geograf, som berättade att fåglarna föllo döda ned från träden och att hans häst fick näsblod af hettan. I augusti under min återfärd från Sefru, beläget söderom Fez, öfverfölls jag af ett åskväder ätföljdt af en brännande och kväfvande dammstorm, som hörde till det obehagligaste jag varit med om; en lättare jordbäfning inträffade samtidigt i grannskapet, men icke på den ort där jag för tillfället befann mig. Byarna och fruktträd|362|gårdarna på bergssluttningen midt emot mitt läger råkade i brand och förvandlades till ett ofantligt eldhaf, som hastigt utbredde sig i riktning mot lägret. Då det dessutom var att befara, att elden skulle slippa lös äfven i den by i hvars skydd vi befunno oss, måste vi hålla oss redo att hvilket ögonblick som helst fly undan med pick och pack och tillbragte därför natten på bara marken. Under resan till kusten, som räckte i nio dagar, var hettan ofta mycket besvärlig. På hela vägen fanns knappast ett enda träd, som kunnat skänka oss skugga, hvarför vi ofta fingo rida sex eller sju timmar så godt som utan uppehåll. Smöret smalt af värmen och blef flytande som olja, vattnet, som vi medförde eller som vi funno vid vägen, var hett och vämjeligt. Under sådana förhållanden sysselsätta sig ens tankar mest med mat och dryck, där man plågad af hunger och törst rider framåt timme efter timme. Man gör i andanom upp matsedlar till läckra middagar och inbillar sig att man har framför sig en seidel öl eller ett glas champagne. Detta skänker någon vederkvickelse för ögonblicket – men sedan kännes den hårda verkligheten så mycket bittrare.

15 Och dock, hvad betyda alla dessa vedermödor emot den obeskrifliga tjuskraft, som en resa i Marocko eger för den som älskar det fria lifvet i naturen, eller som fängslas af en gammal kultur så olik vår egen, eller som vederkvickes af umgänget med den soliga söderns barn, fulla af lifslust, grace och humor, eller som intresserar sig för studiet af deras lif och seder. Jag har aldrig känt mig lyckligare och friare än under de långa år – i det närmaste sex – som jag tillbragt i detta underbara land. Tältlifvet är härligt, äfven om tältet ofta är mycket för kvaft om dagen och litet för kyligt om natten. Hvem kommer mera ihåg vinterns regn och sommarns hetta en vacker solskensdag då en svalkande vind blåser, eller en tidig morgonstund då uppbrottet göres medan stjärnorna ännu tindra på himmeln och månen lyser, eller en sommarafton sedan solen gått ned? Hvem tänker på slättens enformighet om våren, då blommor i alla färger betäcka vägen och följa en ända in i tältet för att där bilda golfvets matta? Och huru betagande är icke till och med om sommarn vistelsen|363| i en dal bland bergen med dess yppiga växtlighet, friska källsprång och rinnande vatten? Så händer det att, när man omsider efter en lång och mödosam resa anländer till kusten och ändtligen fått hafsvindarna som man suckat efter och maten och drycken som man drömt om, sinnet likvisst fylles af en känsla af vemod. Och när man sedan tryckt sina trogna följeslagares händer till afsked, när man stigit ombord på ångbåten som skall föra en tillbaka till civilisationen, och när man ser Marockos kust försvinna i fjärran – då behärskas man helt af tanken: när skall jag återse dig, härliga land?

16 Det var med liknande känslor som Mari Mihi lämnade Marocko, sedan han afslutat den resa han skildrat i sin nyss utkomna bok Sultaner, Helgon och Röfvare. Först efter mycket krängel och endast tack vare tyske ambassadörens energiska påtryckning gaf sultanens representant i Tanger sitt samtycke till färden; förhållandena i landet voro då oroligare än de äro för närvarande. Men det var lyckligt att resan blef af, ty eljes hade vi gått miste om en af de förträffligaste reseskildringar vi ega på svenskt språk.

17 Den, som för första gången besöker ett land, är bättre i stånd att beskrifva dess mest framträdande egendomligheter än den, hvars blick förslöats genom en långvarig vistelse där. Mari Mihi förde med sig till Marocko en i andra länder samlad rik och omväxlande erfarenhet som resenär, en skarp iakttagelseförmåga, och ett förträffligt humör, som kom honom väl till pass under resans vedermödor. Han blir otålig ibland – det bli alla som resa i Marocko; han har en del fula saker att säga om folket och i synnerhet om regeringen – det kunna de väl förtjäna. Men öfver hufvud är han full af sympati och förståelse, och låter sig helt fångas af detta obeskrifliga, oförklarliga, som utgör Marockos tjusning. Han har den starkaste förnimmelsen däraf vid sin ankomst till Fez, som framkallar följande hänryckta utrop: – ”Du muromkransade stad, du hvita, du sjuportade – och, först och sist af allt ditt oändliga, sagodränkta fjärran! Peking med sin järnväg och sitt Europa-kvarter ligger oss vida närmare. Det enda, som gör mig ledsen är att denna stad aldrig kan beskrifvas,|364| aldrig återges i ord. Gamla sönderresta landstrykare, globetrotters, stigmän borde hamna här, för att aldrig gå vidare. Breda ut sin matta under granatträden i de kejserliga parkerna i Aguedall, tända sin pipa och förbida slutet. Ty något öfver detta finnes ej, finnes ej mera på jorden.” Mari Mihis bok häller läsarens uppmärksamhet fängslad från första sidan till den sista. Hans skildring blir aldrig l¨ångsläpig; han inskränker sig till att berätta sådant som roar och upplyser, och hans stil förlorar icke för ett ögonblick sin naturliga pigghet. Han har förmågan att rycka läsaren med sig; man tycker sig följa honom på hans resa, och man smittas af hans goda humör. Han har manga lustiga episoder att förtälja, och en gång invecklas han af en förryckt dervisch i ett obehagligt äfventyr, som lätt kunnat sluta illa. Han meddelar intressanta och korrekta upplysningar om landet, folket och den marockanska politiken, och ger träffande karakteristiker af ex-sultanen Mûlai ’Abdul ’Aziz och den nuvarande sultanen Mûlai Hafid, hos hvilka han hade audiens; boken prydes af den senares bild, efter ett synnerligen lyckadt porträtt, måladt af vår landsman kapten Backmansson. Man måste förvåna sig öfver att författaren hunnit inhemta så mycket under sin korta vistelse i landet. Men han hade nog en god instruktör i sin ciceron scheriffen ’Abdsslam el-Bakkâli, min egen gamla vän och följeslagare, som erhåller följande vackra orlofssedel: ”Aldrig ledsen, aldrig trött, aldrig i bryderi, glad och god, rådsnar, morsk och energisk, fastvuxen vid sin häst som en centaur, tror jag att man skulle få leta jorden rundt för att finna en lämpligare karavanledare.”

18 Jag skall icke gå läsaren i förväg genom att meddela någonting mera om Mari Mihis resa. Den som är nog olycklig att icke själf kunna besöka Marocko, bör ovillkorligen läsa hans präktiga bok.