27 Jan 1899 EW–⁠Rolf Lagerborg

Reading text

Bäste Broder!

Hjertlig tack för Ditt vänliga bref, eller rättare för de båda brefven, ty det förra ligger ännu obesvaradt, och jag ser nu med förfäran att det andra är skrifvet för öfver en månad sedan. Också det har fått ligga till sig altför länge, ehuru jag så ofta tänkt skrifva. Hvad skall man göra då man icke har fri vilja? Just nu kom den erfordeliga viljeimpulsen, och jag hoppas den håller i tills brefvet hunnit slutas.

Det var ledsamt att höra både om Din magkatarr och om konkurserna, och jag hoppas blott ett den förra icke är lika obotlig som de senare. Men jag tycker Du icke borde förtvifla, åtminstone att filosofin icke borde bringa Dig till förtviflan. Den vinner mest på att tagas med lugn. Jag har sjelf uppstält den regeln för mig, att om något särskildt problem ger mig öfverhöfvan mycket hufvudbry (så att håret liksom börjar trycka på hjessan), det || skall få hvila för någon tid. Och jag har gjort det erfarenhetsrönet, att då jag sedan tager upp det på nytt efter någon tid, knuten har löst sig af sig sjelf, och det hvad förr syntes vara så outgrundligt svårt, nu förefaller som den naturligaste sak i verlden. Jag har nu, alltsedan jag kom till Marocko, för 2 ½ månad sedan, sysslat med predikaten i de moraliska omdömena. För två år sedan skref jag ett kapitel öfver dem, och tyckte då t. o. m. ett det var passabelt. Men hvilken smörja! Icke ett ord får stå kvar.

Det är ett ljufligt lif jag lefver. Jag har tagit med mig nästan hela mitt filosofiska bibliotek samt alla mina papper, hvilka på sju mulåsnor släpades hit till Tetuan öfver bergen. Här har jag lyckats erhålla ett magnifikt moriskt hus med egen trädgård och makalös utsigt, och känner mig som Cicero i Tusculum. Gud gifve lika blott att jag icke måtte skrifva mycket nonsens som den gamla pratmakaren! Större delen af dagen egnas åt etiken, på eftermiddag gör jag en mindre rid||tur med mitt arabiska factotum, min sheriff, som förestår mitt hushåll och undervisar mig i arabiska, och resten af den lediga tiden egnas åt seder och språk. Jag tror att filosofin vinner på att afbrytas på dessa sätt, och hjernan vinner betydligt derpå. Och då jag kommer till någon svår nöt, låter jag sadla mina två hingstar (jag består mig egna sådana, en billig lyxartikel i detta land!), tager mina bössor från väggen, och rider ut till någon arabby, der jag slår mig ned för någon dag eller flera. Jag förbereder sålunda långsamt ett nytt arbete, som lifligt intresserar mig, ett arbete äfven de arabiska folkens religion, studerad med de lefvande vidskepelserna som utgångspunkt och med jämförande religionsstudier som ledning. En mycket omfattande afdelning af min etik kommer att behandla religionen i dess förhållande till moralen, himmel och helvete, och den intressenta frågan huru gudarne blefvo gode från att ha varit riktiga fähundar. Men jag ville sedan, då etiken är slut, särskildt syssla med den arabiska religionen, naturligt||vis den för-muhammedanska samt resterna deraf i muhammedanismen. Det erfordras flera år härför och resor till öfriga arabiska land, framför allt arabiska sjelft, men om blott pengar förunnas mig, ser jag ingen lust att utbyta detta lif mot katederverksamhet i Hfors. Jag tycker mig sitta här och titta på den europeiska kulturen och kristendomen liksom från ett berg, eller åtminstone från en kulle, oct känner mig lycklig bland dessa menniskor, som lefver i en alldels annan tidsålder och djupt förakta åtskilligt som man svär på i Europa, såsom ånger och kristendom och annat sådant. De äro gunås icke bättre än vi, men ega dock vissa dygder som vi sakna, framför allt den stora resignationen, som imponerar äfven då den uppträder i de torftigast knutar. Jag hade för ett par aftnar sedan en i sanning imponerande skara i mit hus. Jag gaf middag för stadens fattiga. De fylde hela min stora matsal till sista golffläcken och de som icke fingo plats der inne sutto ute i trädgården. Jag kände verklig vördnad för dessa utmärglade, halfnakna, stinkande || individer, som med sådant lugn kunnat bära lidanden, hvilka sänkt vanliga dödliga i grafven. Och då geten och bröden voro förtärda, upplät en gammal man sin röst, och, ackompagnerad af de öfriges ”amen”- rop, nedkallades i korta satser Allahs välsignleser på mig och – bad honom gifva mig mycket pengar.

Jag har ingen lust att tänka på ett uppbrott från detta lilla paradis, der solen strålat med nästan oafbruten klarhet alltsedan slutet af november, der termometern visat i regel 17–20 grader i skuggan, och der intet i verlden stör mitt lugn. Möjligen reser jag i vår till berberstammen i södra Marocko, som lefver i Stora Atlas, men mycket beror på huru etiken fortskrider. Den går icke kvickt framåt, ty den är svår, som Du vet. Men jag börjar lära mig resignation, jag också, och vill icke att filosofin skall blifva mig en börda, utan en njutning, en sträfvan till en harmonisk uppfattning af det moraliska lifvet, utan tanke på profession eller plats i Consistorium eller annat af underodnad betydelse. Och Du, tag saken lugnt, och trösta Dig om Du || icke blir färdig i vår, och bekymra Dig hvarken om Grotenfelt eller Ruin, – det är det bästa rådet jag tror mig kunna gifva dig.

Nu får det vara nog. Jag ser att epistelen mått lång. Om Du väntar några upplysningar af mig beträffande literatur eller annat, skall jag naturligtvis med största nöje stå Dig bi så godt jag kan. Måtte kuren i Enköping lända Dig till gagn och gifva Dig goda krafter till arbete, önskar

din vän

Edv. Westermarck

Facsimile