Reading text
Från de norska högfjällen.
Turistminnen af Edv. V–ck.
I.
I förra hälften af juli, då skolorna stänga sina dörrar, då studenterna ha sommarferier och embetsverken börja arbeta med half maskin, blir det lif och rörelse på de norska fjällen. Sommarn har också just kommit med de första varma dagarna. Solen baddar, de återstående snöfälten krympa ihop med fart, dvärgbjörkarna löfvas och fjällen bli gröna. Här och der längs vägar och stigar ser man då turister dyka upp med ränsel på ryggen, staf i hand och lefnadslust i ansigtsdragen: skolgossar, studenter, unga damer, nygifta par, universitetsprofessorer eller bedagade embetsmän från verken – kort sagdt, det gifves ingen åldersgeneration mellan tio och femtio år, som skulle saknas här. Enhvar lämpar resans besvärligheter och strapatser efter sina krafter, men alla besjälas de af samma okufliga vandringslust och samma längtan att få fylla sina lungor med högfjällens friska, härliga luft.
Det norska turistlifvet befinner sig för närvarande i den mest storartade uppblomstring. Det gifves icke mången ung man af de bildade klasserna i hela Norges rike, som icke någon gång gjort en längre fotvandring. Och nu mera händer det mycket ofta, att gossar redan i sina första skolår tillbringa ferierna på vandring i kamraters eller lärares sällskap, och så fortfara hvarje sommar, utsträckande turerna allt längre och längre, ju mera krafterna växa. Turistlifvet betraktas i Norge som en fråga af nationell betydelse. I spetsen för rörelsen gå flere af landets förnämste män, och de norska patrioterna glädas vid tanken på det kapital af helsa och lefnadsmod, som nationen skall samla sig, om intresset länge håller sig lika lifligt.
Det der är allt något annat än hos oss i Finland. Här hör det till regeln att tillbringa sommarn i ro och maklighet och man kan tryggt påstå, att det icke är mången bland vår ungdom, som någonsin fallit på den idén att göra en ordentlig fotvandring. Som bekant är vårt land mycket mindre egnadt för ett högt utveckladt turistlif än Norge, men – i förbigående sagdt – vore också hos oss i den vägen åtskilligt att göra. Jag kan i alla fall försäkra, att de tre somrar jag till större eller mindre del tillbragt som turist här hemma, mest på obanade stigar i landets mellersta och nordöstra ödemarker, lemnat efter sig flere af de angenämaste minnen. Redan det att ryckas bort från de förhållanden, af hvilka man vanligen omges, att komma i nära beröring med andra människor från andra samhällsklasser, som hafva vanor så olika våra, att lefva deras lif, att äta deras mat, att ligga i deras stugor, att slita ondt en smula och få se hur fattigt man har det, och slutligen att under allt detta känna sig som en fri vandringsman, som på sin egen rygg bär allt hvad han behöfver – allt det där gör icke blott sinnet gladt, utan är också i hög grad bildande, och man får ögonen öppna för en hel del saker, som man förut alls icke kommit att tänka på. Och dessutom göra våra stora ödemarker ett intryck, så mäktigt, att man icke snart skall glömma det.
Men det var ju icke nu de finska skogarne jag ville tala om, utan om de norska fjällen. Och de båda äro i mångt och mycket hvarandras motsatser. De förra verka i längden tryckande och tyngande på sinnet, de senare göra hågen så fri och lätt. Ödemarksbon är till sin natur kontemplativ, fjällbon deremot är handlingskraftig, är en viljans man. Han står så ofta öga mot öga med naturens stormakter och måste ständigt vara på vakt mot sina arffiender: skred och oveder. Han får pröfva mången het dust mot storm och snö, och det härdar hans sinne. ”Weltsehmerzs” och sentimentalitet äro bannlysta från fjellet, likasom snufvor och bakterier. Man skall i sanning stå under en nog så stark invärkan af en romantisk tidsriktning, för att som Björnson i sina bondnoveller kunna uppspåra känslopjunk i denna kärnfriska luft. Under den icke så alldeles korta tid jag lefvat tillsammans med de norska fjällbönderna ha ännu aldrig hans folktyper fallit mig i hågen. Då vet jag en, som bättre lyckats aflocka de norska fjällen deras innersta hemligheter, ehuru i toner och det är Edvard Grieg.
Den, som en gång stigit upp på högfjället glömmer aldrig den underbara, friska stämning som där bemäktigat sig honom och han längtar dit tillbaka. Så gick det också med mig. Jag hade under en föregående sommar sett mycket af det vackraste, Norge har att bjuda på; men icke ”det underdejlige Hardanger”, icke Romsdalen, icke Sognefjorden lockade mig mera, utan uteslutande Jotunheimen, Norges största och vildaste fjälltrakt.
Man har icke i mannaminne på de norska fjällen haft en så kall, ruskig och våt juli månad som i sommar. Gammalt folk säga, att det icke på trettio år legat så mycket snö qvar från vintern, och solen gjorde knapt ett enda försök att bringa snömassorna att smälta. Den ena dagen var lika omöjlig som den andra. Att under sådana förhållanden draga till Jotunheimen var icke inbjudande och derför låg jag på Dovre fjäll och väntade.
En och annan af Dagbladets läsare har säkert någon gång gjort jernvägsresan mellan Trondhjem och Kristiania och erinrar sig måhända den trefliga stationen Lille-Elvedalen, tjugu mil söderut från Trondhjem. Derifrån går en körväg, som på en dag för en upp till Jerkins skjutsstation på Dovre fjäll.
Om jag undantager en bestigning af Snöhättan, spelar Dovre ingen anmärkningsvärd roll i mina fjällvandringars annaler. Men jag omnämner det på grund, att det har blifvit allt mera bruk att resa till de norska fjällen för att restituera sina nerver eller lungor. Och till en sådan rekreationsort lämpar sig Dovre alldeles förträffligt. Det utgör en kolossal högfjällsplatå, från hvilken Snöhättan och några andra toppar höja sina snötäckta hjessor. Vid landsvägen, som går häröfver, ligga på halfannan eller två mils distans från hvarandra några s. k. fjällstugor, som understödas af norska staten mot skyldighet att ombesörja skjutshållningen. Dessa fjällstugor egna sig ypperligt för ett längre uppehåll och öfverträffa i många hänseenden de norska sanatorierna. De ligga vid trädgränsen, på tre tusen fots höjd öfver hafvet – alltså högre än något af dessa – och hafva rum, som kunna eldas, hvilket är en icke alldeles vanlig lyx i de norska sommarbostäderna. Här kan man lefva godt för 2 kronor 29 öre i dygnet och kan alltid räkna på ett trefligt sällskapslif. Ty hvarje sommar ligger här åtminstone ett tjugutal fasta gäster, som komma hit upp för att andas fjälluft och lefva landtlif.
Ändtligen bröt augusti in med några varma, vackra solskensdagar. Då sade jag farväl åt det hemtrefliga Jerkin, drog på mig min gamla, kära vadmalsjacka, som troget tjenat mig i tvenne somrar och som leder sitt ursprung från en Sotkamoskräddares verkstad, kastade ränseln på ryggen, tog vandringsstafven i hand och steg ned för Dovre fjäll. Om jag någonsin i mitt lif nedkallat himmelns förbannelser öfver en medmenniska, så var det sannerligen på den färden. Jag hade låtit min skomakare göra mig ett par pjeksor med diverse moderniseringar i fri stil, men karlen var en gammal räf, som hade lagt en hel här af pluggar på lur i klackar och hälar. Ni kan sjelf döma, kära läsare, hur man blir till mods, när sedan den ena spiken efter den andra kryper fram ur sitt gömsle och med blodtörstig ifver gnagar sig in i ens stackars fötter. Än haltande, än krypande, än hoppande på ett ben, än under stum resignation och än under ett dämpadt vrål, gjorde jag vid solnedgången mitt ståtliga intåg i Gudbrandsdalen och hamnade på en gammal, ärevördig bondgård.
I Gudbrandsdalen blef jag bekant med gubben Tofte. Nu är han gicktbruten och grå och påminner om ett gammalt bergstroll i sagorna, men han har en gång haft stoltare dagar. Han räknar sig som en ättling i rätt nedstigande led af Harald Hårfager. Det var hos honom Karl XV en gång tog in för att äta middag. Tofte dukade fram sin bästa mat och sina bästa viner, men då kungen och hans följeslagare ville gå till bords trädde Tofte emot dem och sade: ”här äta inga andra än kungar”, och så satte han sig sjelf vid ena ändan af bordet och bad kungen sätta sig vid den andra, men följet fick taga plats i rummet bredvid.
Det lider intet tvifvel att gubben Tofte öfverdrifver sina anors glans, men han hör i alla fall till en af dessa gamla dölaätter, som härstamma från adelsslägter från fjortonde århundradet eller ännu tidigare och som bilda en aristokrati lika stolt öfver sin börd och sina traditioner som någon annan. Ett norskt stadsråd berättade för mig, att han en gång på en embetsresa i Gudbrandsdalen hade med sig som skjutskarl en adertonårig gosse af samma Tofteslägt. Det fans ett par grindar på vägen. Vid den första hoppade gossen ned och öppnade, men då de kommo till den andra satt han qvar på kärran. ”Hvarför öppnar du icke?” frågade statsrådet. ”Det är din tur nu”, svarade gossen; ”du är icke bättre än jag”.
Under de senaste åren ha emellertid gudbarndsdölerne ändrat mycket i sitt förra väsen. Sederna ha blifvit moderniserade och de gamla nationaldrägterna aflagda. Jag vandrade några timmar i sällskap med en ung bonde, som jag på grund af hans klädsel och sätt att föra sig tog för en herreman, ända tills hans bygdemål och tilltalsord röjde honom. Ty de norska bönderne kalla alla menniskor till du. Från Gudbrandsdalen gick jag öfver fjället till den vackra Vaagebygden, följde stränderna af den flere mil långa Otta-sjön med dess gröna vatten, och klappade ändtligen en mörk augustiafton på bondgården Rödsheims dörrar. Jag hade härmed nått mitt närmaste mål, utgångspunkten för mina fjällvandringar i Jotunheimen.