Från de norska högfjällen II

1 Af allt hvad Norge har att uppvisa mäktigt och vildt, intaga Jotunfällen bestritt första rummet. Jag tror att icke hela Europa, icke ens Schweitz har att erbjuda något liknande. Det är ett alpland af ungefär trettio quadratmils storlek utan nästan hvarje spår af lif. Från en platå af tre eller fyra tusen fots höjd resa sig öfver ett hundratal snöhvita spetsar, hvassa som sockertoppar och mellan dem: inga bebodda nejder, inga leende dalar, inga grönskande fält eller skogar, utan endast kolossala isbräer och snöfält, stenrös och myrar, iskalla elevar och sjöar i oändlighet, af hvilka de största kunna mätas i mil. Jotunheimens tinder äro visserligen låga i jemförelse med de högsta bland Alperna: endast några af dem nå öfver åtta tusen finska fot. Men detta är en höjd, som betyder ganska mycket i Norge, der snögränsen befinner sig fem à sex tusen fot öfver havet.

2 Endast i en obetydlig del af Jotunheimen, i utkanterna, finnas sätrar, som äro bebodda om sommarn. Ännu for en kort tid sedan, då fäkarlar och renjägare nästan voro de ende som funno vägen till dessa ismarker, gåvos icke heller några andra herbergen, der man drägligt kunde tillbringa natten. Men nu är det annorunda. Nu är Jotunheimen de norska turisternes förnämsta valfartsort, och turistföreningen har gjort storartade ansträngningar för att förbättra förhållandena. Några anspråkslösa turisthyddor ha blifvit uppförda i de inre, förut nästan otillgängliga delana, stockar hablifvit kastade öfver de stridaste och djupaste elfvarne, som förr måste vadas ofta med lifsfara, båtar finnas att tilligå på de större sjöarna och roddare och förare kunna erhållas för bestämda taxor. Det er inga stora beqvämligheter, gunås, som här bjudes på, men det är så pass mycket, att en menniska med något så när god konstitution numera trygt kan våga sig in i Jotunheimen.

3 Från första stunden jag såg dessa nejder, utöfvade de på mig en trollkraft, som icke kan beskrifvas. De gigantiska massorna med sina abrupta formationer, det underbara färgspelet, den härliga luften — allt detta inger vandraren ett välbehag, som han aldrig glömmer. Det finnes också i Norge en skara fanatiske älskare af dessa fjäll, de s. k. ”jotunologerna”. En af de ifrigste af dem är professor Sars, historieskrifvaren, som sista sommaren firade sitt tjugufem-års jubilem häruppe, sitt silfverbröllop med dessa vildmarker.

4 Det första ja ville göra var att bestiga Galdhöpiggen, Norges högsta topp. Det är alls inte något sådant storverk, som det möjligen kan låta: det hör numera nästan till allmän bildning i Norge att ha varit der uppe. En smula uthållighet är i regeln alldeles tillräckligt, och man behöfver ingalunda vara ”tinderbestigare” ex professo for at bestiga Nord-Europas Mont-Blanc.

5 Det förgår knappten en dag under saisonen, d. v. s. från andra veckan i juli till slutet af augusti, som det icke är folk på Galdhöpiggen, och det är menniskor af allehanda nationer: skandinaver, tyskar, engelsmän, fransmän, schweitzare eller amerikanare, och allehanda åldrar: fjorton-femtonåriga skolgossar eller gamla feta herrar, som rida så långt de kunna komma fram sch sedan låta sig halas upp af föraren. De flesta gå för att njuta af den storartade utsigten på toppen, men många gå också i fult väder, bara för att hafva varit der uppe. Det er ju alltid smickrande för den menskiga fåfängan att komma så högt som möjligt, det må nu sedan gälla rangskalans trappsteg, eller höjder, som helt simpelt kunna mätas i fot. Hvarför skulle menniskorna eljes klifva så förskräckligt?

6 Sådana spekulationer bemäktigade sig mig, då jag utsträckt på en af bondgården Rödsteins sängar i allsköns ro låg och njöt af min middagssiesta. Men jag gjorde menniskorna mycket orätt. Jag tänkte icke på, att man kan göra mycket bara för sportens skull. Numera finner jag det också mycket naturligt, hvarför så mången har en böjelse för att klifva upp för samhällets trappor. Det är också en sport.

7 Men mina spekulationer hunno icke högt till väders den gången. Det knackade på dörren: ”stig in! Nej se god dag, doktor, det kallar jag att vara precis!” Vi hade stämt möte här på Rödsheim, han och jag. Han hade rest kring halfva Norge, sedan vi sist träffades på Dovre, och nu kom han accurat på dagen. Återseendets glädje var för öfverväldigande. Mor Brita fick ro ut med sin bästa vara, och ni kan aldrig tänka er, min kära läsare, huru gemytligt vi hade det, då vi på qvällsqvisten sutto vid våra rykande glas och småpratade om de senaste dagarnes händelser.

8 Andra eftermiddagen voro vi på väg up till piggen. Rödseheim och den skogbevuxna Bövradalen forsvunno bakom oss, träden blefvo allt mindre och mindre till dess de aldeles upphörde, den ena snötinden efter den andra steg fram bakom fjällen. Vi gjorde en kort rast i en liten säter. ”Hvarifrån är du?” frågade mig budejan. När hon hörde jag var fra Finland, utbrast hon: ”nej, är du från Nordlanden!” och så började hon tala om renar och renskötsel. Ty för den norska allmogen er finne och lappen en och samma sak. Några af de mera upplysta ha väl hört talas om ett ”Stor-Finland”, men vanligen får man höre ett utrop af stilla förvåning: ”kors, fins det så fint folk i Finland!”

9 Från sätern finge vi följe af Knut Vole.

10 Det er en vida beryktad man. Liksom det hör till allmän bildning i Norge att ha varit pa Galdhöpiggen, hör det också till allmän bildning att känna Knut Vole.

11 Han är en fattig torpare, som om vintern gör arbete åt Rödsheim för 80 öre om dagen och om sommarn för folk upp på Galdhöpiggen. Han anses som raskaste karlen och dugtigaste föraren i hela Jotunheimen. Om hans beslutsamhet, djerfhet och styrka finnas månge historier att förtälja. Han är den präktigste typen för dessa hurtiga fjällbönder, som, vana att umgås med faran, alltid äro på sin vakt och aldrig förlora sin besinning. I mina fjällvandringars annaler spelar Knut Vole, som vi snart skola se, en oförgätlig roll.

12 På 6,000 fots höjd har han bygt en liten stenhydda, från hvilken man på ett par timmar kan komma upp på Galdhöpiggen. Sjelf har han släpat dit upp hvarenda stock till taket, och på sin egen rygg har han burit den lilla jernugn, som gör hans hydda till en riktig oas i öknen. Och det är ändå mellan fyra och fem tusen fots stigning från Rödsheim!

13 Efter fyra timmars vandring voro vi framme vid Juvasvattet, den högst belägna af alla nordeuropeiska sjöar, vid hvars isiga stränder Knut Voles hydda reser sig lik en stor sten, som knapt kan skiljas från de andra. Man skulle icke tro, att ett följe af fem personer i nödfall kunde finna nattherberge derinne. Men då är det också ansenligt trångt, och Knut sjelf får ligga på det nakna jordgolfvet och elda på hela natten.

14 Knut Vole är en forträfflig värd, som bjuder sina gäster på det bästa huset förmår. Supén var efter omständigheterna nästan lucullisk: smörgåsbord med rökt svinflott, kaffe och öl, som icke var surare än att man kunde dricka det. Och hvad aptiten beträffar, så var den så strykande, som den endast kan vara uppe vid snögränsen.

15 Sedan svepte enhvar en filt omkring sig och kröp upp på et bolster af renmossa. Knuts äldsta son Ola, som hade följt med som assistent, lade sig i en säck på golfvet och tillhölls strängeligen att icke låta elden slockna. Vid soluppgången skulle vi gå upp på piggen.

16 Hu, hvad var det? Jag spratt till och vaknade. I skymningen kunde jag urskilja de dunkla konturerna af en fot, som hastigt drog sig tilbaka. Jag kände djupt olyckan af att föreställa en en rät linie, mot hvilken min vän doktorn var fäld som perpendikel, hvars fotpunkt var min hufvudpunkt. Jag såg honom våldsamt sätta sig upp i sängen, speja ut genom fönstergluggen, göra en grimas, draga filten öfver örat och somna in på nytt. Det der retade obeskrifligt min nyfikenhet. Ja svepte in mig så godt ja kunde, halade mig upp längs hans ben — hvilket till min stora förargelse icke tycktes bekomma honom det ringste — och lät mina blickar irra ut i rymden. Men min Gud, hvilken syn! Snö och ingenting annat an snö. Snö öfver stenarna och snö i luften. Med en suck på mina läppar sjönk jag tillbaka och föll i en blytung sömn.

17 Den dagen blef det ingen färd af; snövädret fortfor utan afbrott. Men då Knut menade att det ännu kunde klarna upp, om ej förr så åtminstone om natten, så beslöto vi att dröja öfver till följande morgon.

18 Det första vi företogo oss var en exkursion en corps til sjön, för att der anställa en gemensam tvagning. Knut gick i spetsen och trallade på ”Ja vi elsker dette landet”, medan den nedfallande snön hopade sig till en stor drifva i hans bara hufvud. Då jag invände, att ”detta landet” emellertid ofta lämnade ett och annat öfrigt att önska, menade han, at vi kunde vara glada att ha det så pass hyggligt.

19 Någon vänlig själ hade grundat ett bibliotek der uppe, tillsvidare bestående af en fransk sensationsroman öfversatt till tyska under den ståtlige titeln ”Der Mord in Nebenzimmer.” På Knuts enträgna uppmaningar beslöto doktorn och jag att efter förmåga bidraga till den norske folkbildningens höjande och turvis öfversätta boken till svenska. Ett sådant sammelsurium af de mest raffinerade pariserknet, kärleksintriger, brottmålshistorier, dueller och lönmord har jag ännu aldrig läst. Knut och den sextonåriga Ola sutto på sängkanten med öronen spända, munnarna på vid gavel och ögonen bländande än på oss, än på hvarandra. Om aftonen hade vi hunnit boken til slut. ”Hvad tycker du om den Knut?” frågade jag i hopp om at han skulle uttala vissa betänkligheter om dess moraliska halt. Men Knut menade bara att den var ”uhyre morsom”, och Ola förklarade, att han aldrig i lifvet hade hört någonting så trefligt.

20 Andra morgonen hade snön hopat sig i sådana massor, att vi knapt fingo upp dörren. Och mera kom det för hvarje ögonblick. Provianten var slut och veden likaså, och det fanns intet annat råd än att gå ned igen. Men det var en ledsam marsch öfver väldiga stenrös, som försåtligt lurade under det nyfallna snötäcket. Då och då sjönko vi in till magen mellan stenarna eller snafvade mot deras hvassa kanter. Från snöns region kommo vi till snösörjans, och från snösörjans till regnets, och då våra skaror omsider i oordnad flykt nådde Rödsheim, hade ingen af oss en torr tråd på hela kroppen.

21 ”Och hvad skola vi nu göra, doktor?” frågade jag melankoliskt, då vi klädde af oss de våta paltorna. Doktor gjorde en betydelsefull börd och suckade. Vi hade sändt ränslarna med alla våra kläder i förväg till en säter, dit vi ämnade taga vägen direkte från Galdhöpiggen. Knut hadde gått efter dem, men det dröjde flere timmar, innan han kunde vara tillbaka. Och så hade vi då intet annat råd än att klä oss som Gud hade skapat oss och krypa till sängs midt på blanka förmiddagen. Men aldrig har någon dag varit mig så lång som denna, och aldrig har en expedition tagit en mera snöplig ändalykt än vår.