Reading text
Från de norska högfjällen.
Turistminnen af Edv. V–ck.
IX.
Det var ett hårresande ögonblick! Gud vare min arma själ nådig!
Jag befinner mig som bäst midt i den skummande Visa elfven, dinglande på en kantig hästrygg, medan kallsvetten stiger mig i pannan. Bakom mig sitter en tio års pojke och omkring oss frusta och väsnas de iskalla strömhvirflarna, nappa då och då tag i mina fötter, hoppa upp längs benen likt argsinta hundraekor och tyckas ha god lust att resa af med mig hel och hållen.
Elfbottnen är ett helt Jotunheim i miniatyr: höga, spetsiga tinder och djupa dalar om hvarandra i kaotiskt virrvarr. Polle är en jätte, som med sjumila stöflar klifver fram från tind till tind, på må-få utan att se hvart det bär, ty det grådaskiga brävattnet bildar ex ogenomtränglig dimma öfver det hela.
Plums, nu sjunka framfötterna ner i en djup dal, medan bakfötterna ännu trona på toppen af en tind. Jag känner redan hur han darrar i knäväcken: han tycks digna under sin tunga börda. Hu, det går en kall kåre genom hela kroppen från tåspetsarna ända till hårfästet!
Men nej, han stupar inte! Nästa sekund står han der lika styf och kapprak som förut. Stolt öfver sin seger kafvar han sig sedan uppför en ännu högre tind så att hans sluttande rygg ofrivilligt kommer en att tänka på det lutande tornet i Pisa.
”För Guds skull, håll i dig Ola”, ropar jag åt pojken bakom mig. (Alla norska bondpojkar heta Ola, det är min erfarenhet.)
Krampaktigt trassla sig mina händer in i den yfviga manen, medan Ola hakar sig fast vid mitt rockskört.
Gud ske lof, nu är Polle hel och hållen uppe på tinden! Nu ha vi bara ett litet stycke qvar till stranden, men här ligger den djupaste dalen.
Det stackars kräket står och funderar en stund och viftar med svansen och svänger hufvudet hit och dit. Han önskar oss visst dit pepparn växer, begge två! Tänk om han skulle få det infallet att skaka litet på ryggen, så att vi flöge omkring som ägnar för himmelens vindar! För tusan plåtar!
Men Polle är antingen mycket from eller mycket dum, han bekymrar sig inte det ringaste om oss. Innan vi veta ordet af, tar han ett långt skutt, så Ola och jag flyga högt i vädret, och när vi komma ner igen, befinna vi oss alla tre välbehållna på landbacken.
Min Gud hvad jag lidit! Jag torkar kallsvetten från pannan och sträcker mig rak lång ut i renmossan. Ingenting i verlden hade kunnat förmå mig att följa Ola, der han för andra gången rider ut i elfven för att hemta Lars.
Och hvad voro ändå mina lidanden i jemförelse med den stakars Lars! Han styr öfver på ett så djupt ställe, att Polle får det geniala infallet att lägga sig att simma. Polle frustar och fnyser, Lars’ begge ben försvinna i vattnet, man hör honom stånka och väsnas meden den ena iskalla vågen efter den andra sköljer honom om magen. Det är en syn som hade kunnat aflocka sjelfva den lidande Laokovn ett jovialiskt smålöje, midt under det den fatala ormen båller på att bita henom i låret.
Så, nu är han åter lyckligt och väl på det torra. ”Vet du Lars, jag skulle hellre rida gränsle uppför Stora Skogastölstinden än härnäst fara barbacka öfver Visa”.
Med ett hjältemod, som söker sin like, styr Ola för fjerde gången ut i den skummande älfven för att föra Polle tillbaka, medan Lars och jag göra oss i ordning till strid.
Korståget gäller den här gången den 7 500 fot höga Styggehön, som, äfven den, ännu ligger försänkt i hedendomens och barbariets mörker. I början ha vi bara att gå uppför en simpel gräsbacke, men högre upp stöta vi på ur med lösa stenar, som bara behöfva en liten knuff för att sätta sig i rörelse och rasa utföre.
Jag känner af gammalt hvilka förargelseklippor sådana der lösa stenar äro för en rättskaffens tinderbestigare. Det hände mig kort förut vid bestigningen af en liten bergstopp att min närmaste man sparkade lös en stor sten, som med god fart dansade utföre och behagade styra kosan rakt mot min utsträckta högra arm. Jag märkte ingenting förrän den rasslade just bredvid mig. Men i stället för att knäcka af armen på mig, som synbarligen hade varit dess egentliga afsigt, besinnade den sig i det afgörande ögonblicket och tog ett stort skutt, så att den jemt och nätt snuddade vid rockärmen – en älskvärdhet, som jag var den uppriktigt tacksam för.
Vi hålla derför noga reda på respektive armar och ben, så att de inte ska’ begå några dumheter. Våra bemödanden krönas också med en så lysande framgång, att det bara en enda gång håller på att hända oss en liten malör. Ett väldigt klippblock, som ser ut att i orubbligt majestät hafva tronat här uppe allt sedan tidens begynnelse, finner sig plötsligt föranlåtet att röra på sig just i det ögonblick min högra fot anförtror sitt öde i dess händer, och rusar med ett sataniskt tjut utföre. Hjertat hoppar till i halsgropen på mig, foten retirerar som träffad af en elektrisk gnista och jag ser till min förtjusning att jag slipper att göra gunstig herrn sällskap på hans bångstyriga och bullersamma färd utför Styggehöns branter.
Efter fyra och en half timmars trägen strid äro vi herrar öfver den högsta af Styggehöns tre toppar. Ofrivilligt studsar jag plötsligt tillbaka och orden fastna mig i halsen. Den syn som här öppnar sig för våra blickar öfverträffar i ryslig vildhet allt hvad jag hittils skådat.
Blåsten är stark så det fräser i fjällknutarna. I vild flykt jaga molnen fram öfver Jotunheimens tinder och bräer. Än nappa de tag i hvarandra, än slita de sig åter lösa. Snötoppar dyka upp och försvinna, afgrunder öppna sig och fyllas åter. Ett kolsvart åskmoln bar klängt sig fast vid Skogastölstinderne, brister plötsligt sönder i stycken och slungar mörka, sargade flikar ut öfver tinderna. En solstråle borrar sig till hälften fram genom dimmassorna, kastar omkring sig ett bländande eldrödt skimmer, uppslukas åter i samma minut och försvinner.
En gulbrun töckenslöja ligger utbredd öfver det hela. Man ser icke hvad är fjäll, hvad är moln. Jord och himmel smälta samman till ett enda omätligt kaos och man väntar blott att höra ett ”Varde ljus!” dåna genom rymden.
Vi stå bägge liksom slagna af förfäran. Omotståndligt rinna mig Hamlets ord i hågen: ”Gräsligt, öfvermåttan gräsligt!”
Det lönar sig inte att dröja längres, utbrister Lars. ”Åskmolnet kommer närmare; låt oss gå ned!”
Om aftonen har jag det nöjet att i dagboken på Spiterstulen inregistrera en ny seger. Krigsrapporten antar efter en kort diskussion följande lydelse: ”Styggehön, första gången bestigen; ur af värsta slag; kan möjligen med iakttagande af mycket stor oförsigtighet blifva lifstarlig.”
”Nå nu är du väl nöjd redan?” menade Lars, då jag efter vanligheten satt och rökte min aftonpipa i stugan.
Men nej, det var jag då visst inte! Veotinden reste ju ännu hånande sin hjessa mot skyn. De måste slås i grand och betten allihopa, det duger inte att ge pardon åt en enda!
Men Lars var inte alldeles med om saken; han tycktes ha en viss respekt för Hans Excellens. I alla fall måste vädret bli riktigt vackert.
Och det blef det inte. Andra dagen var disig och gråkall. Det duggade smått och molnen lågo öfver fjälltopparna. Lars har rätt: i sådant väder duger det inte att pröfva på Veotinden.
Händelsevis falla mina blickar på en almanack, som ligger fram på bordet. Hvad ser jag, den första september redan! och jag som tänkte att vi ännu lefde midt in i augusti! Ja, då är här ingenting mer att göra. Det är inte sagdt att vädret är vackrare i morgon, och det är inte heller sagdt att vi ska’ lyckas bättre nu än sist. Det kan godt hända att vi ännu få försöka två, tre, fyra gånger och inte se’n heller komma upp. Veotinden måste bli till nästa år; det är tid att draga sig undan redan. I dag går jag ned till Gjendin och är vädret i morgon vackert, så kan jag ju i förbifarten trösta mig med Knutshulstinden.
Farväl Lars, farväl Marit och Liva, tack för godt kompaniskap!
Så slänger jag ränseln på ryggen och sätter benen i gång. Marit och Liva vifta efter mig med sina rödrutiga bomullsdukar och Lars svänger sin käpp några hvarf i luften till salut. Det var ändå ena präktiga menniskor!
Jag vandrar den gamla välkända vägen förbi Heilstugubrän och blir riktigt rörd till sinnes, då jag än en gång skådar alla dessa kära ställen, der mina bekanta strider stått. Ack, hur många lyckliga stunder har jag icke tillbragt i dessa nejder! Spitarstulen hade ju redan blifvit för mig så godt som ett andra hem.
Men för tusan, det passar inte att här gå och hänga hufvudet och so sentimental ut, medan regnet piskar mot ansigtet och blåsten tufflar om kläderna. Det duggar inte mera, det regnar som om himmelen vore öppen. Efter två timmars march kan jag med approximativ visshet konstatera att jag inte har en enda torr tråd på hela kroppen.
Det är ännu sex timmars väg till Gjendis. Att vara våt betyder i och för sig inte så mycket – det har jag varit hundra gånger förut –, men den der välsignade blåsten som silar genom kläderna och jagar rysningar öfver hela kroppen och regnet sedan som slår mot ögonen, så jag inte kan hålla dem öppna! Tänk om man skulle vända om –, men kanske Lars skulle tycka man vore en stackare.
Några steg ännu, men så blir det rakt omöjligt. Nej pass, bättre fly än illa fäkta!
Och det är också hög tid att vända redan. Heilstugnån bar på ett par timmar svält så omenskligt till af regnet, att jag får bråka en god halftimme innan jag kommer öfver den. Jag talar naturligtvis inte om att komma torrskodd. Torra fötter äro en lyxartikel som inte bestås i Jotunheimen. Ämnar ni er dit någon gång, kära läsare, så har jag i den vägen bara ett råd att gifva er: gör tillräckligt stora hål i stöfvelsulorna så att vattnet lättare rinner ut!
Der ha vi Spiterstulen igen. Lars tycks ha märkt mig, eftersom han kommer der springande som en galning med hatten svängande i sin hand. – Men nej, det är ja Knut Vole! ”Hurra!” ropar är into Lars. Herre Gud, det jag så det ekar kring fjällen.
”Hura!” ropar Knut tillbaka.
”Det var då religt att se dig igen. hederliga själ!
”Och det var för väl att du vände i tid, innan jag hann gå tillbaka. Jag var inte glad den aftonen då vi skildes sist. I dag har jag kommit hit från Rödsheim och nu är jag ledig”.
Knut plirar belåtet med sina grå ögon. Jag förstår: Lars’ segrar, ha inte lemnat honom någon nattro – Nu är jag ledig, det betyder så mycket som: ”nu ska’ vi upp på Veotinden.”
Jag hoppar högt i vädret af förtjusning: ”Hurra för Veotinden, hurra! I morgon ska’ vi dit upp om också alla himmelens makter svära sig samman emot oss!”