Reading text
Magi och ornamentik i Marocko
Ändamålet med förevarande uppsats är att visa hurusom de ledande mönstren i den marockanska ornamentiken härröra ur föreställningar, som sammanhänga med tron på ”onda ögon”. Trots sin speciella beskaffenhet torde ämnet icke sakna ett allmännare intresse både på grund af sin principiella betydelse, och emedan mönstren och de föreställningar, som ligga till grund för dem, ingalunda äro inskränkta till Marocko. De flesta här afbildade ornament befinna sig på föremål tillhörande de Antellska samlingarna i Helsingfors.
Liksom många andra folk tro marockanerna att i den mänskliga blicken ofta gömmas hemliga skadekrafter. En ond önskan, vare sig hemlig eller uttryckt i ord, antages kunna med ögat öfverföras på den person eller sak, mot hvilken blicken riktas, för att där omsättas i verklighet. Men ehuru det onda ögats olycksbringande inverkan i regeln beror på betraktarens illvilja eller afundsjuka, finnes det äfven ögon som utstråla ofärd ofrivilligt. Man berättar om fäder och söner, som af misstag dödat hvarandra genom ett oförsiktigt ögonkast. Vissa personer och hela familjer ha dåligt rykte om sig för sina ögons skull. Den djupögde och den hvars ögonbryn äro förenade öfver näsroten äro särskildt farliga. Blå eller grå ögon injaga också mycken fruktan hos de nomadiserande araberna och bärgsborna i norra Marocko, bland hvilka sådana ögon äro sällsynta och därför göra ett hemskt intryck,|412| men icke hos berberna i Stora Atlas, där ljusletta personer förekomma mer allmänt.
Den förödelse, som det onda ögat anstiftar, är ofantlig. Man påstår att det ”äger två tredjedelar af begrafningsplatsen” – för att icke tala om all den skada det åstadkommer bland husdjur, fruktträd och annan egendom. Mot en sådan fiende söker man naturligtvis skydda sig på allt upptänkligt vis.
Vid den dagliga sammanlefnaden måste man iakttaga åtskilliga försiktighetsregler. Faran är störst då man äter. Att intaga sin måltid medan en annan person står hungrig och ser på, är detsamma som att äta gift; olyckskraften, l-bäs, intränger ju då i själfva inälfvorna. Hvarje person, som är närvarande, måste antingen deltaga i måltiden eller gå sin väg.
Om någon person visar stor lust att köpa min bössa eller häst, gör jag klokast i att sälja den; eljes händer det lätt att bössan snart går sönder eller hästen dör. På inga villkor må man prisa en sak, som tillhör en annan, utan att bifoga ett välsignande ord – tsbark Alláh.
I många trakter af Marocko bjuder seden att kvinnan – föremålet för så mycken åtrå – skall skyla sitt ansigte då hon rör sig ute. Det har ofta antagits att detta bruk härrör ur männens svartsjuka, men den hufvudsakliga anledningen ligger i fruktan för onda ögon. Särskildt är den unga bruden ytterst ömtålig för alla yttre inflytelser. I norra Marocko föres hon därför till brudgummens hem i en låda på ryggen af en mulåsna, och ingen af gästerna får se en skymt af henne under hela bröllopet. Å andra sidan är äfven kvinnoögat mycket farligt för mannen. Vid fester hållna till aflidna helgons ära, då många människor äro församlade, få kvinnorna alltid äta först, emedan männen icke vilja riskera att intaga sin måltid i hungriga kvinnors åsyn. Här om dagen, då jag satt vid mitt skrifbord, rusade en af mina tjänare in i mitt rum och stängde hastigt fönsterluckorna. På min förvånade fråga, hvarför han oombedd utestängde ljuset för mig, svarade han att några kvinnor kommit för att hämta vatten från trädgården utan- |413||414|för, och att han inte kunde låta mig utsättas för deras onda ögon, medan jag höll på att skrifva.
Men oaktadt all försiktighet är det icke möjligt i det dagliga lifvet att undgå den farliga blicken. Man tillgriper därför allehanda medel att göra den oskadlig. Då den unge mannen, iklädd sin bästa dräkt, med bössa på axeln går ut till fest och på vägen möter någon som antagligen afundas honom hans skatter, lägger han händerna på ryggen, sträcker ut högra handens längfinger i riktning mot vänstra handens insida, vänder tungan bakut i munnen, och hviskar sakta: ”Må Gud låta din blick flyga sin kos! Han afleder sålunda den mötandes afundsjuka blickar. Då träden stå fulla med frukt, hänges på något i ögonen fallande ställe af trädgården ett ben af en åsna eller en stor kruka, svärtad med sot, för att genast draga till sig förbigåendes uppmärksamhet och sålunda från fruktträden afvända det första ögonkastet, hvari den hufvudsakliga faran alltid ligger. För samma ändamål lägges under tröskningstiden efter slutadt dagsarbete en stor jordklimp på toppen af sädeshögen. Dessutom användas många preventiv, hvilka på grund af materialets beskaffenhet eller färg antagas äga en magisk förmåga att skydda mot onda ögon, såsom alun, blåning, henna (ett rödt färgämne förfärdigadt af bladen af Lawsonia inermis), oleanderblad, o. s. v. Bärgsbon i norra Marocko försäkrar sin plog mot medmänniskors missundsamhet genom att göra någon del däraf af lagerträ. Atlasberbern skyddar sina husdjur genom att hänga vid deras hals en bit hyenaskinn med håret på. Beduinen på slätten förser för samma ändamål sina hästar med en liten flik af ett vildsvinsskinn. Men de allmännaste skyddsmedlen mot onda ögon äro handen och dess fem fingrar, eller afbildningar af dessa, samt amuletter som innehålla talet fem, äfvensom bilden af ett öga eller ett ögonpar.
Då marockanaren befarar, att någon håller på att skada honom med sin onda blick, och icke anser sig behöfva iakttaga någon artighetshänsyn, sträcker han ut högra handens fingrar i riktning mot den andras öga och säger,|415| om han talar arabiska, chamsa ʾala ʾainek,1Ch uttalas som det i tyska auch. eller, om han är en berber från Stora Atlas, det därmed lika betydande semmus ghualnenik –2Med gh betecknas enligt häfdvunnet bruk ett ljud, som liknar det franska r. ”fem i ditt öga”. Eller också utför han samma gest först med högra och sedan med vänstra handen, bifogande orden chamsa u chmîsa ʾala ʾainek, hvarvid diminutivet chmîsa, ”lilla fem”, representerar vänstra handens fingrar. Med denna åtbörd afser han icke, såsom man möjligen kunde tro, att blott och bart skyla sig för den farliga blicken, utan han afser uttryckligen att på personen själf återkasta den skadekraft, l-bäs, som utstrålat ur dennes ögon. Häri ligger enligt folkets egen utsago den (hittills oförklarade) betydelsen af handen såsom ett skyddsmedel mot onda ögon.
Då sålunda handens fem fingrar erbjuda skydd mot den farliga blicken, måste detta äfven vara fallet med hvarje afbild af dessa. Inom magien försvinner skillnaden mellan verklighet och bild, och vid bildens naturtrohet fästes icke heller någon vikt. I vissa städer t. ex. Marráksh torde det knappt finnas ett hus och allra minst en handelsbod, på hvars vägg de fem fingrarna icke skulle vara återgifna på ett eller annat sätt. Än finner man där en klumpigt målad hand med utspärrade fingrar; än endast främre delen af en hand, starkt stiliserad, än fem ”fingrar förbundna genom en horisontal linje; men vanligast endast fem fristående streck, längre eller kortare, hvilka stundom reducera sig till fem nästan punktlika fläckar. Fig. 1 framställer dessa olika typer i en följd. Icke sällan äro de|416| fem ”fingrarna” försedda med ett skaft, från hvilka de utgå, såsom synes af fig. 2 (se också nedan, fig. 26).
Af dessa väggmålningar framgår, att man hufvudsakligen kommit att fästa sig vid fingrarnas antal. I själfva formeln, som beledsagar den skyddande åtbörden med handen – ”fem i ditt öga” – nämnes ju icke heller ordet ”finger”, utan i dess ställe endast talet fem. Femtalet har sålunda i och för sig blifvit ett preventiv mot onda ögon. På en resa, som räcker i fem dagar eller fem år, anser man sig vara i någon mån skyddad genom dagarnas eller årens antal. Orden nhar l-chamîs, som betyda torsdag, veckans femte dag, antagas likaledes äga en skyddande kraft. Misstänker man sig vara utsatt för onda ögons inverkan, kan man i stället för ”fem i ditt öga” säga t. ex. ”i dag är det torsdag”, hvilket icke är på långt när lika anstötligt. Till den grad har femtalet associerats med fóreställningen om onda ögon, att det anses opassande att nämna ordet ”fem” i samtal med en öfverordnad. I stället säger man ”fyra och en.”
Det är då helt naturligt att man velat göra bruk af det magiskt verkande femtalet i en eller annan form äfven som amulett.
Fig. 3 och 4 framställa två amuletter mot onda ögon, anträffade i beduinstammen I-Mnásara vid Atlantiska oceanens kust. Den ena består af fem snäckskal fästa vid en tyglapp, den andra af glaspärlor af fem olika färger, grupperade i två cirkelformiga serier.
Fig. 5 och 6 återge två amuletter af en mycket allmänt förekommande typ, den s. k. l-chamsa eller ”femman.” Föremålen äro förfärdigade af silfver, och deras|417| skyddande kraft beror på de i ögonen fallande upphöjningarna – dels bucklor i silfverplåten, dels färgade glasbitar, – hvilka bilda två femmor, en större och en mindre med glasbiten i midten gemensam för hvardera.
På dessa amuletter äro icke allenast upphöjningarna grupperade i kors, utan den inre gruppen är förenad medels ett korsformigt ornament. En kombination af femma och kors förefinnes äfven å fig. 7–9, föreställande delar af kvinnosmycken, som på samma gång äro amuletter mot onda ögon. A fig. 7 synes i midten en rundel, omgifven af fyra korsformigt ställda, droppformiga upphöjningar; å fig. 8 och 9 synes i midten en rundel, omgifven af ett dubbelkors. Å de två senare figurerna representera dubbelkorset och rundeln uppenbarligen de två femmorna, hvilka å fig. 5 och 6 äro framställda genom runda bucklor eller glasbitar. Men äfven det enkla korset, bestående af två hvarandra vinkelrätt skärande linier utan särskildt markerad midtelpunkt, förekommer såsom skyddsmärke mot|418| onda ögon. Sålunda ha ofta personer af hvartdera könet ett litet kors tatueradt på högra handens långfinger, och i vissa trakter af Marocko ha kvinnorna små kors tatuerade i sina ansikten. Fig. 10 föreställer ett skyddsmärke mot onda ögon, som jag sett måladt med henna på hufvudet af en vindthund.
Ehuru korset själft uppfattas som en femma, återstår det dock att afgöra, hvarför femman så allmänt framställes i form af ett kors. Den hufvudsakliga anledningen härtill synes vara den, att korset antages tjäna som en afledare af den från det onda ögat utgående ofärdskraften. I stället för att skada den person eller sak, mot hvilken blicken riktas, skingras denna kraft af korset i de fyra olika väderstrecken.
Femtalet användes för att skydda icke endast människor och husdjur, utan äfven liflösa ting mot onda ögons inverkan. Figurer innehållande detta tal anbringas allmänt på bössor, lerkärl, brickor, väskor, väfnader o. s. v. Sådana figurer förlora härvid ofta med tiden sin magiska karaktär och öfvergå till rena ornament. Men att de ursprungligen haft en praktisk uppgift att fylla framgår tydligt icke allenast af deras likhet med amuletter och skyddsmärken, utan framför allt däraf att de alltjämt betraktas såsom sådana på samma gång de tillfredsställa prydnadsbegäret. Några afbildningar af prydnader och mönster på olika slag af föremål skola gifva läsaren en föreställning om i huru hög grad den skyddande åtbörden med handen, ”fem i ditt öga”, ligger till grund för marockanernas dekorativa konst.
Den i Antellska samlingarna befintliga kollektionen af lerkärl från Rif-provinsen har att uppvisa talrika målningar föreställande par af händer (se fig. 11 och 12). I många fall har den klumpigt målade öfverkroppen af en människa kommit med på köpet (fig. 11), ehuru muhamedanismen förbjuder hvarje afbildande af lefvande varelser. På fig. 12 synas jämte ett dubbelpar af händer två par utsträckta fingrar. Att i dessa målningar uppdraga gränsen mellan magi och dekorativ konst låter sig icke göra. De utföras af kvinnorna, hvilka framom andra känna magiens hemligheter.
Amuletter och prydnader på samma gång äro de å helsidsplanschen, n:o 2 och 3, afbildade mässingshänderna. De höra till taklampor, förfärdigade af judar i södra Marocko. Åtskilliga sådana händer, på ett eller annat sätt utsirade, finnas i de Antellska samlingarna.
N:o 4 och 10 å helsidsplanschen föreställa två dolkar. De både skyddas och prydas af fem dels på slidan, dels på skaftet anbragta figurer. I det ena fallet (n:o 4, föreställande en dolk från Rif-provinsen) bestå dessa af tre kvadratformiga och två runda ”ögon” i slidans plan. På den andra dolken (n:o 10) utgöras de af fem starkt framträdande upphöjningar. Af denna senare typ, som allmänt förekommer bland berberna i östra delen af Stora Atlas, har jag sett flere exemplar, och upphöjningarnas antal har utan undantag varit fem. Jag har af infödingarna själfva uttryckligen gjorts uppmärksam på att de tjäna till att skydda dolken mot onda ögon.
Fig. 13 framställer ett handmönster, som befinner sig vid kanten af det å helsidsplanschen afbildade drape|420|riet (n:o 1). Dess likhet med skyddsmärket fig. 2 b är påfallande.
Fig. 14 framställer ett ornament, som är broderadt på ett sadel- eller hästtäcke från Glawi i Stora Atlas, afbildadt å helsidsplanschen, n:o 8. Originalet till fig. 15 befinner sig på en berberbössa. Fig. 16 återger samma mönster fördubbladt. Att detta på metallsaker allmänt förekommande ornament representerar två femmor med gemensamt centrum, bevisas däraf att hvarannan af sidofigurerna är matt-tecknad, hvarannan glatt. Man har sålunda kommit till den åttabladiga rosetten, hvilken vare sig med eller utan centralfigur, med ”bladen” framställda i olika färger, mycket ofta anträffas som broderi på väskor. De på helsidsplanschen, n:o 5 och 6, afbildade väskorna lämna typiska exempel härpå.
På en annan läderväska (helsidsplanschen, n:o 7) förekommer det å fig. 17 återgifna ornamentet – ett mellanting mellan åttabladig rosett och dubbelkors med markerad midtelpunkt. Fig. 18 framställer dekorationer eller rättare skyddsmärken målade på läderpungar. De gifva tydligt vid handen att punkter eller rundlar af den å fig. 5 och 6 förekommande typen och i kors ställda streck äro uttryck för en och samma idé – femtalet.
Om läsaren nu jämför fig. 14–18 med fig. 5–10, måste likheten befinnas slående. De figurer med hvilka marockanaren dekorerar sina föremål äro till stor del identiska eller nästan identiska med de femtalet representerande figurer, genom hvilka han söker skydda sig och sina husdjur mot sin nästas onda ögon. Och i de flesta eller alla här anförda fall afser ornamentet icke endast|421| att pryda, utan äfven att skydda föremålet hvarpå det anbringas. Detta är fallet både med de enklare figurerna och med den åttabladiga rosetten. Den sistnämnda anträffas som skyddsmärke på ömse sidor om ingångsportar.
Från dubbelkorset och den åttabladiga rosetten ha emellertid nya figurer utvecklat sig. Genom att sammanbinda ändpunkterna af de hvarandra vinkelrätt skärande linjer, som bilda de bägge enkelkorsen, har man erhållit de tvä inom hvarandra ställda kvadraterna, ett ornament som har stor utbredning inom metall- och träslöjden samt broderiet. Fig. 19 och 20 äro tagna från ett och samma broderi (helsidsplanschen, n:o 1), där de stå sida vid sida af hvarandra. Att fig. 19 uppfattas som ett dubbelkors synes däraf, att de båda enkelkorsen äro utförda i olika färger; och många omständigheter tyda på att de inom hvarandra ställda kvadraterna uppkommit ur dubbelkorset. Då handtverkaren skall måla dubbelkvadraten på en träskifva, uppdrager han dessförinnan ett dubbelkors, som han sedan öfvermålar. Å fig. 20 finna vi också, att det ena korset delvis bibehållits inom kvadraterna, hvarjämte de punkter i hvilka de bägge korsen skulle skära kvadraternas sidor äro tydligt markerade. Att kvadraternas sidor endast äro att betraktas som sammanbindningslinjer mellan vissa, genom en cirkel bestämda punkter på ett dubbelkors synes vidare däraf, att samma punkter stundom sammanbindas icke med räta linjer, utan med båglinjer,|422| hvilket naturligtvis ger figuren ett från dubbelkvadraten afvikande utseende. Fig. 21 och 22 framställa ornament, som befinna sig i midten af två metallbrickor. Hvartdera låter osökt härleda sig ur samma grundidé, dubbelkorset. Endast sammanbindningslinjerna variera. Å fig. 21 äro de räta, å fig. 22 buktiga.
Man frågar sig hvarför en sammanbindning öfverhufvud ägt rum. Måhända är begäret efter omväxling, sträfvan att åstadkomma nya former en tillräcklig förklaringsgrund, men en annan orsak låter också lätt tänka sig. Vi skola i det följande se, att icke endast handen och femtalet, utan äfven bilden af ett öga eller ögonpar användes som skydd mot den farliga blicken, och att dessa skyddsmedel med stor förkärlek kombineras med hvarandra. Såsom framgår af ”ögonen” å dolken från Rif-provinsen (helsidsplanschen, n:o 4) samt af vissa amuletter mot onda ögon (se fig. 6), afbildas ögat äfven kvadratformigt. Det antagandet ligger då ganska nära till hands, att dubbelkvadraten representerar ett ögonpar. Det är att märka att dubbelkvadraten, uppritad på ett papper tillsammans|423| med några magiska ord och tecken, tjänar som amulett mot onda ögon. Och den förekommer som hufvudfigur på ett af de amulettartade handornament, hvarom redan tidigare varit fråga (helsidsplanschen, n:o 2), medan på andra liknande amuletter anträffas de två inom hvarandra ställda trianglarna (se helsidsplanschen, n:o 3), en figur som med än större sannolikhet förefaller att vara ett stiliseradt ögonpar.
Af dubbelkvadraten har inom träornamentiken erhållits den rena, på allt innehåll blottade åttahörningen, dels därigenom att alla inom figuren fallande linjer öfvermålats, dels därigenom att af figurens hela inre gjorts ett hål. Träskifvor försedda med ett större antal sådana åttahörniga hål, användas såsom fönster.
I dubbelkvadraten äro de sammanbundna punkterna åttahörningens hörnpunkter – på lika afstånd från medelpunkten; m. a. o. det till grund för figuren liggande dubbelkorset bildar radier i en cirkel. Men det kan också inträffa, att de båda korsens ändpunkter befinna sig på olika afstånd från medelpunkten. Fig. 23 föreställer en amulett mot onda ögon, förfärdigad af silfver och innehållande tre femmor med gemensamt centrum, grupperade i form af kors af växlande längd. Om de fyra sidorundlarna i hvarje femma sammanbindas med räta linier, erhållas de tre kvadraterna å fig. 24, som likaledes afbildar en amulett mot onda ögon. Att dessa kvadrater genom|424| sina hörnpunkter i förening med den gemensamma medelpunkten representera femtalet är så mycket påtagligare som den största femman är tydligt utmärkt genom särskilda ornament. Samma antagande bestyrkes äfven af fig. 25, som uppvisar ett i brokiga tyglappar utfördt mönster, bestående af en större och en mindre kvadrat, den ena ställd inom den andra alldeles på samma sätt som de två inre kvadraterna å fig. 24, men med alla åtta hörnen markerade genom en färgad rundel – alltså en tydlig dubbelfemma.
Såsom synes framställes femtalet både på amuletter, skyddsmärken och ornament med stor förkärlek i dubbel form: genom en dubbelfemma, ett dubbelkors, en dubbelkvadrat, eller en åttabladig rosett med gemensam medelpunkt. Anledningen härtill får troligen sökas däri, att den afvärjande gesten, som ligger till grund för femtalets skyddande kraft, för att vara mera effektiv utföres både med högra och vänstra handen. Detta antagande stöder sig därpå, att den inre femman på amuletterna af den å fig. 5 och 6 angifna typen benämnes med samma namn som vänstra handens fingrar i formeln hvilken åtföljer gesten med handen, nämligen l-chmîsa, ”lilla femman”. Men såsom fig. 23 utvisar, händer det att femtalet på amuletter representeras icke endast dubbelt utan tredubbelt, och samma mångdubblingsbegär återfinna vi inom den egentliga ornamentiken. Sålunda har af den åttabladiga rosetten bildats den sexton-bladiga, ett mycket allmänt före|425|kommande mönster, hvarpå midtelornamenten å fig. 21 och 22 tjäna som exempel. Särskildt fig. 22 visar mycket tydligt hurusom två blad bildats af hvart och ett af de ursprungliga åtta.
Jämte handens fingrar finnes ett annat medel att återkasta onda ögons ofärdskraft, nämligen ögat själft eller rättare dess afbild. Om l-bäs, ofärdskraften, kan öfverföras med blicken, kan den naturligtvis också kastas tillbaka med blicken. Bilden af ett öga eller ögonpar användes därför allmänt som amulett eller skyddsmärke.
Fig. 26 återger två väggmålningar, som jag anträffat i ett litet moriskt kafé. De äro skyddsmärken föreställande händer och ögon. På det senare är det ena ögat afbildadt kvadratiskt och stäldt inom det andra – en omständighet som synes gifva ökad styrka åt mitt tidigare antagande att äfven dubbelkvadraten möjligen skall föreställa ett ögonpar. Fig. 27 återger ett broderimönster (från draperiet, helsidsplanschen n:o 1), bestående af ett ögonpar och en hand, den senare af samma typ som fig. 2 b. Fig. 2 b och c innehålla likaledes en kombination af hand och öga: de runda fläckarna föreställa nämligen ögon. De äro här placerade så, att man nästan kunde förmoda afsikten vara snarare att illustrera gesten ”fem i ditt öga” än att framställa ögon som återkasta l-bäs.
Fig. 28 föreställer midtelpartiet af en amulett utförd af glaspärlor i olika färger. I sin helhet innehåller amuletten fem ögonpar, af hvilka endast de två midtersta synas på bilden. Beduinflickorna i stammen l-Mnásara, af|426| hvilka jag erhöll föremålet, riktade särskildt min uppmärksamhet på ögonparen och deras magiska verkan. Det är troligt att äfven glasbiten i midten skall föreställa ett öga.
Fig. 29 är tagen från en målning på yttre sidan af en liten ask, hvari man förvarar guld. Målningen har helt säkert i främsta rummet till uppgift att skydda asken och dess innehåll mot onda ögon. Ögon af en liknande typ återfinnas på lerkärlen från Rif-provinsen (fig. 11 och 12).
Ett af de vackraste mönster, hvartill tron på onda ögon gifvit upphof, finnes på Atlasberbernas kappor (fig. 30). Hela baksidan af kappan upptages af ett kollosalt öga, vanligen brandgult, med ett synnerligen väl utarbetadt broderi i midten, representerande pupillen. Mönstret varierar något – såsom kan ses af de exemplar som befinna sig i de Antellska samlingarna, – men grundidén förblir densamma. Det är utan tvifvel en förträfflig tanke att sålunda skydda sig mot fiender, som hota en i ryggen.
Fig. 31 framställer flere ögonpar af olika typer. Originalen, utförda i benmosaik, befinna sig på berberbössor från södra Marocko, och äro uppenbarligen afsedda att tjäna som skyddsmärken. Af särskildt intresse är det stiliserade människohufvudet, som kommit med för ögonens skull.
Fig. 32 föreställer ett ornament måladt på en liten messingsask, hvari marockanarn förvarar sin bönbok. Rundeln i midten utgöres af en ljusblå glasbit; blå ögon äro, som sagdt, särskildt ägnade att öfverföra och därför äfven att återkasta l-bäs. Mönstret utgör en kombination|427| af ögon och dubbelfemma. Kring ögat i midten äro grupperade fyra ögonpar (”femman”) och dessutom fyra enkla ögon (”lilla femman”). Och alla dessa figurer äro inneslutna i ett stort öga. Flere af de figurer, om hvilka det tidigare varit fråga, uppvisa en kombination af femman och ögat. Å fig. 5 och 6 är dubbelfemman framställd i form af ögon af hvilka den blå glasbiten i midten ådrager sig särskild uppmärksamhet. Fig. 7, 8, 9, 15, 17, 21, 22 och 24 ha ett öga som centrum. Fig. 4, 15, 17 och 18 föreställa ett öga. Den å helsidsplanschen, n:o 7, afbildade väskan skyddas af flere sådana ögon, af hvilka hvart och ett innehåller en dubbelfemma (se fig. 17). De fem snäckskalen å fig. 3 äro preventiv mot onda ögon icke blott på grund af antalet; snäckskal användas som amuletter uppenbarligen äfven på grund af sin ögonliknande form. Liksom femtalet kommit att representera handens fem fingrar såsom skyddsmedel mot den farliga blicken har det runda blifvit ett skyddsmedel däremot till följd däraf att ögat är rundt. Den krökta vildsvinsbeten är en eftersökt amulett|428| (se fig. 24), och judarna i Marocko förfärdiga silfveramuletter föreställande en halfmåne. Måhända beror äfven hästskons användande som amulett mot onda ögon på dess runda form.
Ögat framställes äfven som en triangel. Fig. 33 återger ett skyddsmärke som befinner sig på ett bössfodral af läder, och föga tvifvel kan råda därom, att det skall föreställa ett öga. Detsamma gäller om de stora triangelformiga figurerna på en viss bland bärgsborna i norra Marocko allmänt förekommande typ af läderväskor. Men om ögat afbildas som en triangel, är det en nära liggande förmodan att de två inom hvarandra ställda trianglarna med en liten rundel i midten representera ett ögonpar med gemensam pupill. Denna figur har en mycket vidsträckt användning. Den förekommer t. ex. på marockanska mynt (fig. 34) och, uppritad på papper och försedd med allehanda inskriptioner, tjänar den som amulett mot onda ögon. Den på helsidsplanschen, n:o 3, afbildade messingshanden innehåller samma figur med ett intressant ögonornament inom den af trianglarna bildade sexhörningen.
Fig. 35 uppvisar en annan ögontyp: en rundel, föreställande själfva ögat, jämte ett stiliseradt ögonbryn. Jag fann den tatuerad på armen af en af mina tjänare, en arab från stammen Shawîa; och han uppgaf att liknande skyddsmärken äro i allmänt bruk i hans stam. Anledningen till att ögonbrynet här framställes i form af två vinkelben är tydligen den, att det är lättare att i huden|429| inrista två räta linjer än en båglinje. En påfallande likhet råder mellan detta tatueringsmärke och fig. 36, som är tagen från ett sadel- eller hästtäcke från Glawi i Stora Atlas (helsidsplanschen, n:o 8), hvarpå originalet är broderadt i brokiga färger. Ögat är här triangelformigt, medan ögonbrynet är återgifvet på samma sätt som å tatueringsmärket. Skall nu denna figur väfvas i stället för broderas, måste den naturligtvis afpassas efter väfnadsteknikens fordringar. Jag vågar förmoda att fig. 37 och 38 återge rader af sålunda modifierade ögon och ögonbryn. Dessa och liknande mönster förekomma ytterst allmänt på berbernas mattväfnader (se helsidsplanschen, n:o 9). De undergå också hvarjehanda både kombinationer och förenklingar. Sålunda har man genom att ställa två ögonrader emot hvarandra erhållit ett mönster där kvadraten, icke triangeln, är den förherskande figuren (se helsidsplanschen, n:o 9); medan en annan kombination af de två ögonraderna, i förening med en fördubblingsprocess – vanlig inom ornamentiken – gifvit ett mönster hvarpå helsidsplanschen, n:o 8, lemnar oss tvenne prof (se fig. 39). Å andra sidan förefaller det som om den enkla zigzaglinien (fig. 40 och 41; se också helsidsplanschen, n:o 8, vänstra kanten) vore en rad af stiliserade ögonbryn.
Flere af de mönster, som här afbildats, äro helt säkert för läsaren gamla bekanta. De anträffas litet här och hvar, på mattor och tapeter, på brickor och porsliner. Hvad jag här sagt om deras betydelse och uppkomst, hänför sig uteslutande till Marocko. Ett och samma mön|430|ster kan i olika fall ha en olika utvecklingshistoria. Men å andra sidan böra vi besinna att tron på det onda ögat är utbredd öfver hela Medelhafsgebitet, Indien, Persien och sannolikt äfven många andra trakter af Asien; att handen och ögat äro vanliga skyddsmedel mot det onda ögat; att många orientaliska mönster förråda ett starkt släkttycke eller äro identiska med de marockanska; och att flere europeiska mönster leda sitt ursprung från orienten. Det förefaller rätt sannolikt att tron på onda ögon utöfvat ett vidsträckt inflytande på den dekorativa konsten, ehuru detta inflytande, så vidt jag känner, nästan helt och hållet undgått konsthistorikerns uppmärksamhet. Ingenting är naturligare än att människorna försöka så godt de kunna skydda sina egodelar mot den fara, som enligt deras förmenande hotar från missundsamma människors blickar. Men, som sagdt, vidtgående generaliseringar falla icke inom ramen för denna uppsats. Det enda faktum af allmännare bärvidd, som jag önskade här inskärpa, är nödvändigheten att vid studiet af ett folks ornamentik taga kännedom om dess vidskepelse.
Edv. Westermarck.