Bref från England [II]

1 Det var engång för mera än trehundra år tillbaka en gosse i Bedford i England, som vandrade åstad till London för att förtjäna sitt uppehälle. Hans föräldrar voro fattiga och af så oansenligt stånd, att det icke lyckats arkeologiska kommissionen i England finna rätt på några dato om deras lif, eller fadrens yrke. Sonens födelseår kan räknas ut, ty man vet, att han afled den 27 februari 1573 vid 77 års ålder. Denne son kom i skräddarlära i London och blef till slut mästare i skrået. Men icke nog med det. Han var en intelligent och ihärdig man, som svungade sig upp till en prydnad för sitt tidehvarf; blef först alderman, sedermera Lord Mayor i London samt riddare, Knight, hvilket då betydde något mera än nu. – All denna framgång och den rikedom som han förvärfvat, vore dock i denna dag så fullkomligt förgätna att icke ens någon lärd forskare i arkivens skräpgömmer skulle bry sig om att lägga hans namn, – William Harpur – på minnet, om han ej på annat sätt sörjt för att det gått till eftervärlden.

2 Han var mycket välgörande och glömde icke, som så mången annan, det fattiga hem och den ort, från hvilken han utgått. Han insåg nyttan af den bildning, han själf i sin ungdom ej kunnat inhämta och utvärkade af konung Edvard den sjette år 1552 privilegium på inrättandet af en skola i Bedford. Vid besök på orten lät han uppbygga ett hus för skolan och anskaffade till den ett par lärare från Oxford, som han aflönade. I förening med sin första hustru lät han uppbygga ett slags fattighus, om hvilka mera nedan, samt skänkte alla dessa byggnader jämte mark och grund till staden Bedford, med villkor att de skulle evärdeligen upprätthållas. För att säkerställa sina skapelser donerade han yttermera 1566 omkring tretton (13) acres land, som han nyligen köpt nära London för den, som det nu tyckes, obetydliga summan af 180 pund. Tillika förskref han att inkomsten af detta jordstycke, till den del den icke behöfdes för skolan, skulle få användas för välgörande ändamål i Bedford.

3 Detta jordstycke, som då för tiden inbragte omkring 40 pund per år, lämnar nu i årlig ränta något öfver 15 000 pund! Det vill säga omkring 400 000 finska mark i årlig afkastning! – Detta låter ju som en saga, men faktum stod fast och förklaringen är enkel. Jättestaden London har bredt sig ut och på sirs Harpurs forna jordagods reser sig nu en stadsdel med ända till elfva våningar höga hus. Och den årliga räntan för denna fläck jord stiger som sagdt nu till 400 000 mk! Med hjälp af detta tal kunna vi räkna ut, hvad Harpurs 180 pund nu äro värda. – Svårare blir det att tänka sig, hvad en liten kommun kan åstadkomma med denna årliga gåfva. Jag har lyckats erhålla ett i bokhandeln icke mera förekommande värk*)och skall med ledning af det samt hvad jag personligen inhämtat gifva en kort skildring häraf.

4 Först vill jag dock egna några ord åt sir Williams minne. Hans bildstod är upprest i en kornisch på yttre sidan af en skola, som uppgifves vara bygd af lämningarna från den af honom själf uppförda, äldsta skolan, hvilken endast utgjordes af två salar ofvan hvarandra. Bilden, huggen i sten och upprest 1767, är illa medfaren af väder och vind. Den visar oss en späd gestalt med ett skarpt utprägladt hufvud, kroppen sirligt vriden på sned och iklädd i sitt tidehvarfs prydliga dräkt med spetsar, spännen och skor. Under bilden läses en latinsk inskrift af följande innehåll: ”Vandrare! skåda de yttre dragen af sir William Harpur, den frikostige grundläggaren af dessa rymliga och prydliga skolor. Vill du skåda en bild af hans själ, skall du finna den i förtäckningen öfver hans välgärningar.”

5 I sanning ett vacker eftermäle! Att stå, omgifven af sina värk, hvilka årligen breda sig ut öfver vidsträktare fält! I S:t Pauls kyrka, där Harpur och hans senare hustru påstås vara begrafna, har komitén för förvaltandet af hans donationer jämväl upprest ett monument för att föreviga hans minne. – Men, det är icke genom dessa monument hans namn skall gå till den senaste eftervärld. Ty då konungariken störtat samman och mången stor mans namn plånats ut ur människornas minne, skall namnet William Harpur lefva och klinga från tusental läppar, hvilkas egare genom honom lyftats från fattigdom och okunnighet till välstånd och bildning.

6 Omkring fyratusen (4 000) barn åtnjuta nämligen årligen undervisning i Harpurs skolor, hvarjämte något hundratal fattige genom samma fond äro satta i tillfälle att njuta af en sorgfri ålderdom! – Att icke ändå mera kunnat utföras med dessa inkomster beror af tvänne omständigheter: den första att fondens inkomster först under senaste tider vuxit till nämda oerhörda belopp och den andra att vissa oregelbundenheter vid fondens förvaltning under århundradenas lopp insmugit sig och för endast några tiotal år tillbaka aflägsnats. Komitén, som förvaltade fonden, strödde nämligen ut inkomsterna utan urskilning. Icke nog med att undervisningen i skolorna blef nära nog kostnadsfri samt eleverna gratis erhöllo böcker, papper, pennor – med ett ord – alt. Men äfven de fattiges pretensioner på fonden ökades ju mera de fingo. Det gick enligt hvad en gammal gentleman här berättat mig, till slut så långt att Bedford började öfversvämmas af hjälpbehöfvande. Skolhusen försummades, hvad som fanns underhölls, men intet nytt tillgjordes. Men om en fattig flicka i Bedford skulle träda i äktenskap, bekom hon från fonden 20 pund i hemgift! Ville en person ej arbeta, så kastade han trygt omsorgen om sitt försörjande på fonden, som fick underhålla honom, begrafva honom, då han dog och uppfostra de barn han lämnade efter sig. Till slut gick det så långt att den allmänna meningen i landet insåg att detta missförhållande skulle invärka menligt på nationalkaraktären. Och som den allmänna meningen här är en makt, dröjde det icke länge innan saken kom till tals i parlamentet. En kommission sändes 1852 ned till Bedford och resultatet af dess undersökningar är en bill som i hufvudsak bestämmer att endast ett begränsadt antal understöd få utgifvas och endast de nuvarande fattighusen underhållas; men för öfrigt skall fondens tillgångar uteslutande användas till skolornas befrämjande. Resultaten af den nya ordningen hafva redan begynt visa sig. En ny, väldig byggnadskomplex, utgörande skolrum med mera för en, eller rättare två fruntimmersskolor har för sex år sedan uppförts vid Bromham road och de älsta skolorna för gossar skola snart erhålla en tidsenligare lokal. Fruntimmersskolorna anses vara da bästa i England. Historien om deras tillkomst är ganska egendomlig. Ända till detta årtionde ansågs Harpurfonden uteslutande böra användas för gosskolor, men knotet häröfver var stort inom familjerna, som måste sända sina döttrar till andra orter för att uppfostras. Till slut fann ett ljushufvud, vid granskning af Harpurs originala donationsbref att det var försedt med att sigill, innehållande bilderna af en gosse och en flicka. Härmed var frågan löst och det förklarades att Harpur antagligen afsett skolor för hvartdera könet!

7 För att gifva en föreställning om omfånget af detta privata skolföretag vill jag anföra några siffror. Vi hafva då först elementarskolorna, eller, som vi i Finland skulle kalla dem, folkskolorna, med något öfver 2 000 elever. Vidare finna vi vid Harpurstreet en lång sträkka palatsliknande byggnader, som innesluta Grammar- och modernschool, tvänne skilda lärovärk för gossar. Grammarschool, som vi skulle benämna klassiskt lyceum, besökes af öfver 700 elever, har 33 lärare och 6 klasser, afdelade i tre paralellafdelningar. Modernschool eller reallyceet har 340 elever, är lika indeladt som grammarschool och har omkr. 20 lärare. Fruntimmersskolorna är enligt samma princip, afdelad i High- och modernschool, hvardera med 6 klasser och underafdelningar samt tillsammans omkring 50 lärarinnor och lärare. Elevantalet torde tillsammans i båda skolorna stiga till c:a 750. I spetsen för hvarje läroanstalt står en föreståndare eller föreståndarinna (headmaster eller mistriss). Denna utses af Harpurfondens direktion och är utrustad med en nära nog diktatorisk myndighet inom sin skola; till- och afsätter lärarepersonalen, uppgör läroplanerna och bestämmer, hvilka lärare få inrätta de mycket inbringande pensionaten samt fördelar pensionärerna emellan de af honom gynnade o. s. v. En sådan föreståndare kan ej på sig tillämpa det ofta använda ordspråket: den Jupiter hatar, gör han till pedagog, ty dessa beställningar medföra en aflöning, hvilken t. ex. för rektorn vid det klassiska lyceet enligt trovärdig uppgift f. n. uppgår till den nätta summan af 2 000 pund! (omkring 50 000 mk) för året. Utom sin ordinarie lön erhåller han nämligen ett salarium för hvarje elev som inskrifves i skolan.

8 Skolafgiften är enligt våra begrepp höga, men anses här ovanligt billiga. I de klassiska skolorna erlägges nu för hvarje elev 12 pund, i realskolorna endast 4 pund per år; i elementarskolorna endast 1 à 2 pence i veckan. Tillströmningen till Bedford af föräldrar med barn i skolåldern har därför de sista tiderna varit ofantlig. Ända från Englands kolonier i andra världsdelar kom ma föräldrar hit för att slå sig till ro och bereda sina barn en god uppfostran: Så t. ex. finnes här en ny stadsdel, hvilken för det mesta bebos af afskedade militärer och tjänstemän från Indien samt i dagligt tal bär namnet ”India Jungle” (indiska småskoeng.)

9 Tillträde till skolan under lektionstimmarna har icke medgifvits mig, men under fritimmarna har jag med lärarne besökt gosskolorna vid Harpurs street. De stora, välventilerade salarne förefalla något mörka och inredningen är mykket anspråkslös, men man hoppas som sagdt snart få inflytta i nya lokaler. Morgonbönen i den stora samlingssalen lick jag en dag öfvervara, placerad på en läktare ofvan rektorskatedern. Det var en egen anblick att se lärarne, iklädde de gradnerades dräkt, bestående af en vid svart talår samt på hufvudet en hatt, närmast liknande en polsk fruntimmersmössa, fyrkantig och med silkestofs. De stodo som flygelmän vid ändan af bänkarna och gossarna i långa rader med skolböckerna och väskorna för fot”. Alla gossarna bära på den blåa mössan Bedfords vapen, en hvit örn i blått eller rödt fält.

10 Angående undervisningsämnena har jag tilsvidare endast inhämtat att i de klassiska skolorna jämte de moderna språken, tyska och franska, särskild vikt lägges på studiet af de gamla språken och religion. Äfven flickorna arbeta med grammatica latina, som anses grundläggande för studiet af alla andra’språk! Ett ämne här, som åtminstone icke på min tid fans upptaget i våra skolor, är vältalighet. Här lär sig ynglingen redan i skolan att uppträda och fritt utlägga sina tankar, diskutera dagens frågor o. s. v. inför ett auditorium, bestående af kamrater och anhöriga, som mot en ringa afgift få bevista dessa, minst en gång i veckan förekommande öfningar. Två ämnen, i hvilka jag kan se att våra skolor därhemma stå framom dessa, äro handslöjd och gymnastik. Här finnas små handslöjdvärkstäder, smedjor och gymnastikrum, men litet anlitade och med få apparater. Då jag anmärkte härom, förde mig en lärare ut på den stora gårdsplanen, slät som ett golf, och visade mig ett slags spiltor med mycket höga väggar, där ungdomen bedref ett bollspel, som jag förut icke sett, hvar jämte han förklarade att den engelska ungdomen har så mycken gymnastik i fria luften, att man icke fäste synnerlig vikt vid apparat gymnastik. Och i sanning: – ett härdadt, icke af sittning på skolbänkarna och läxpluggning öfveransträngdt släkte synes mig denna uppväxande ungdom vara. Jag har aldrig sett friskare och mera rödkindade flickor, än eleverna i högskolan här. Det är en ögonfägnad att möta dessa skaror af mestendels vackra, sprittande glada unga kvinnor, som under muntert glam stimma ut från fruntimmersskolorna mildagstiden då det egentliga dagsarbetet är slut och endast öfningarna eller praktisk undervisning på eftermiddager återstår.

11 Och gossarne sedan! Roddsport, simsport, gångsport, velocipedåkning, men framföralt ”fotboll”, ett spel ute i det fria, som tager både härdighet och krafter i anspråk; äfvensom krigslek eller excercis på allvar. Onsdag och lördagseftermiddagarna hafva eleverna alltid lof och därutöfver oftast en eftermiddag i veckan. Då viralar det vidsträkta gröna fältet i stadens utkant af fotbollspelare. De yngre öfva sig särskildt i smärre grupper, ansträngande sig för att en gång blifva värdiga att upptagas i skolans elittrupp. Lärare öfvervaka spelens gång, men utan att ungdomen goneras af dem. De uppträda som äldre kamrater och synas själfve vara lika intresserade af spelet som ungdomen. Senaste onsdag försiggick en täflan emellan Bedfords elittrupp och en liknande från ett studentcollegium i det närbelägna Cambridge, hvilket hitsändit 15 af sina bästa spelare. En bitande kall nordan blåste öfver fältet och min termometer visade endast 7° C. Mera i paviljongen därute befriade sig de täflande från medhafda ytterkläder och utträdde, iklädda en ylleskjorta, korta trikotbyxor, strumpor och skor; Bedfordianernas dräkt röd, Cambridgegossarnas blå. Och så begynte täflingen. Bollen, stor som ett karlhufvud, flög ofta långt utom den utstakade arenan och upphämtades af de yngre gossarne, som skockat sig omkring för att med spändt intresse följa leken. Stundom liknade de stridandes hop en röra af lemmar, slingrade om hvarandra. Väldiga hurrarop genomskuro luften hvar gång det lyckades någondera partiet att slunga bollen öfver motståndarnes barrier. Äfven de närvarande damerna följde med uppmärksamhet spelets gång. Under det leken pågick, såg man en velocipedryttare närma sig fältet. Det var grammarskolans grånade rektor, som kom för att bevittna täflingen. Vig som en gosse hoppade han ned från sin tri cycle och sprang in bland de täflande, här i förbifarten uppmuntrande en med några skämtsamma ord, där klappande en flåsande kämpe på axeln. Äfven vid roddtäflingen på floden Ouse sågs han på samma åkdon längs stranden följa de täflande båtarna i deras ilande fart nedför strömmen. Att fotbollstäflingen utföll till Cambridges förmån betydde ingenting. ”Vi skola göra det bättre nästa gång”, sade en af kämparne.

12 Af största intresse för mig var dock ett besök i den redutt, som skolkompanierna uppfört strax utanför staden. Jag är icke militär och förstår mig således ej på att i detalj bedöma arbetet. Men prydligt såg det ut. Löpgrafvar, vallar med faschiner och sandsäckar, alf, som jag tror, enligt krigskonstens regler. Endast en prydnad tror jag ej häller att arbetet afsågs vara, ty redutten var uppförd så att man därifrån kunde bestryka landsvägen, som leder in till staden samt framför järnvägsstationen.

13 Vid skolan äro namligen organiserade två kompanier frivillige – Volunteers som de kallas – hvilka särskildt utbildas till sappörer och räknas till Bedfordshire regementet, men endast i händelse af hotande fara i eget land kallas under fanorna. Litet ammunition ätvensom vapen erhålla de unge af styrelsen, men få bestå sig uniform och öfriga persedlar själfve. Åtagandet är, som sagdt, fullkomligt frivilligt och det oaktadt har patriotismen drifvit omkring 60 ynglingar att egna sina lediga stunder åt krigsöfningar. Sextio andra äro inskrifne såsom kadetter vid kåren. I sina röda rockar med hvita dekorationer, fältkappan virad öfver axeln, geväret i hand och bajonett vid sidan sågo kompanierna helt ståtliga ut, då de härom dagen bildade hennörsvakt i St. Pauls kyrka, där en af Bedfordregementets förslitna fanor med öfliga ceremonier och under stort tillopp af människor upphängdes i koret.

14 Ännu intressantare var truppens afmarsch en mörk afton till en nattlig manöver utanför staden. En afdelning af krigarene hade fattat posto i ett hus och skulle nu utdrifvas. (Jag har glömt att nämna att kompanierna kommenderas af hvar sin kapten och en löjtnant, samtlige lärare vid skolan.) Detta lykkades äfven förträffligt, ty försvararene blefvo lurade genom en liten afdelning som kom smygande mot huset från det öppna fältet. De antogo i mörkret att fiendens hufvudstyrka befann sig där och slösade med ammunitionen så att de, då de anfallandes hufvudstyrka rusade till storms, icke hade mer än nitton skott kvar och efter ett förtvifladt handgemäng måste erkänna sig besegrade. – Vid niotiden återvände segrare och besegrade i bästa ordning till staden. Då trumhvirflarna tillkännagåfvo deras ankomst, öppnades mången dörr och i ramen af det klara ljusskenet från rummen kunde man se kn vacker tafla: föräldrar och syskon, hvilka med glänsande blickar följde sina raska gossars marsch.

15 Jag skulle tro att upptagandet af denna idé i skolorna – det frivilliga inlärandet af vapens bruk för att i nödfall kunna värna fosterlandet – mycket bidrage till uppammandet af den kända engelska nationalandan. De unges för intryck mottagliga sinnen erhålla en impuls till patriotism. De taga med sig ut i lifvet medvetandet att i nödens stund kunna värja det land, som varit deras fäders och som är dem kärt. – Med nöje underskrifver jag det motto, som i silfverskrift stod på volontärernes kaskar under Englands stolta vapen; ”peritia potius gram vi” (skicklighet är bättre än rå styrka.) Och jag blir varm vid tanken på att engång i mitt land få möta en sådan, frivilligt värnepliktig trupp. Skulle realiserandet af denna tanke stöta på oöfverstiglige svårigheter? – Jag hoppas åtminstone att någon finsk sir William Harpur en gång, då han gör en våra förhållanden motsvarande donation till en eller annan skola, ihågkommer denna tanke och i programmet för skolan inrycker bildandet af frivilliga skolkompanier bland ungdomen.

16 Återstår att nämna några ord om Harpusfondens fattighus. – England är beryktadt för mängden af privata välgörenhetsinrättningar och föreningar för bispringande af nödstälda likar. Staten blandar sig, så vidt jag erfarit, mycket litet in i detta och kommunen endast i det fall att den enskilda hjäpsamheten icke räcker till. Äfven i Bedford finnas privata understödsföreningar af allahanda slag, och främst bland de af dem underhållna anstalterna ställer jag ofvannämda fattighus. De afvika betydligt från vanliga fattighus och det jag lyckats inhämta om dem är följande. De små husen äro till antalet 46, alla belägna vid samma gata, kallad ”Dame Alicestreet” till minne af Harpus’ hustru. Alla äro uppförda i samma stil och lika hvarandra, så att det hela mot gatan gifver en anblick af en enda lång kasern. Men i värkligheten har hvarje person sin egen boning för sig, där han kan inrätta det åt sig huru han eller hon behagar. Ett besök i en af dessa små boningar lönar värkligen mödan. Vi bulta på portklappen ofvanför hvilken nuvarande innehafvarens namn är anbragt, och inkomma i en liten korridor, som erhåller sitt ljus genom ett fönster ifrån rummet bredvid. Detta är ett litet fyrkantigt rum med en väldig kamin och här finna vi husets herre, en kry nittiotreåring, gemytligt sittande i sin länstol framför brasan. Blommor i fönstret som vetter åt gatan samt rena gardiner kring den åldriges säng gifva rummet en anstrykning af hemtrefnad. Vi förstå så väl det förnöjda småleende, som leker på gubbens läppar, då vi betyga henom vår fägnad öfver att se honom må godt i detta trefliga rum. I slutet af korridoren år skafferiet och köket, också det ett litet rum, men försedt med flere bekvämligheter än mången husmor hos oss kan skryta med i sitt hus, (murgryta, vattenledning och badkar). Slå vi upp dörren från köket, där gubbens vänliga dotter sysslar med klädtvätt, befinna vi oss i husets trägård – en liten fyrkant, tjugu steg i längd och femton i bredd, men skild från grannarnas genom par alnar höga tegelmurar. Här i dessa täppor, som man kan öfverskåda från trappan, har enhvar possessionat utvecklat sin egen smak. Den ena odlar endast matnyttiga grönsaker, den andre har offrat hälften för prydnadsväxter och den tredje nöjer sig med gräsmattor och ett äppelträ, under hvars grenar han placerat ett säte, på hvilket han, ostörd af den öfriga världen, kan sitta och njuta af en smula himmel och fågelsång, under det tankarna gå tillbaka till längesedan svunna tider. Ty gammal skall man vara för att vinna inträde i denna fristad. Man bör nämligen hafva fylt sjuttio år samt hafva vistats trettio år i Bedford. Är man då oförmögen att försörja sig på annat sätt erhåller man hyresfritt detta lilla hus att bebo till dödedagar samt 7 shilling (omkr. 9 mark) i veckan. Är det man och hustru, som flytta in, erhålla de 11 shilling tillsammans. Detta få de använda till uppehälle och kläder m. m. efter eget behag. De kunna för någon tid resa bort till anhöriga om de behaga och sticka då nykkeln till sitt hus i fickan, utan att någon frågar efter dem. Förhålla de sig ordentligt, blandar sig ingen i deras görande och låtande, utan de hafva samma frihet som andra hyresgäster. Men de äro lyckligare lottade än vanliga hyresgäster, ty de behöfva ej oroa sig för hyran. Och huru mycket angenämare är icke deras lif än de i vanliga fattighus inhysta åldringars? Och för detta hafva de skräddaren Harpur att tacka.