Reading text
Thiodolf Rein
Genom Thiodolf Reins nyligen timade död afslutades ett långt lif i ljusa makters tjänst. Om man öfverblickar detta lefnadslopp, sådant det skildrats af honom själf och sådant det framglimtar i minnet af personliga upplefvelser, framstår bilden af en sällsynt ideellt anlagd, helgjuten och harmonisk personlighet, som alltid sökte det bästa, som aldrig handlade mot sin öfvertygelse, och i hvars sinne tanke och känsla bildade den jämvikt som utgör den vises särmärke. Det var icke genom egen traktan som han kom att intaga sin framskjutna ställning vid universitetet och i det medborgerliga lifvet, och ej heller genom egenskaper som glänsa. Men att han nådde denna ställning trots sin anspråkslöshet och sitt något tillbakadragna väsen, bär vittne om styrkan af de karaktärsdrag som framom andra väckte allas förtroende och vördnad: hans rättrådighet, opartiskhet, humanitet och fosterlandskärlek.
Hans karaktärsfasthet sattes på prof då han under ofärdsåren såsom vicekansler stod i spetsen för universitetet; den bestod profvet, och han afskedades från sin befattning. Hans samvetsgranna försök att i språkfrågan iakttaga opartiskhet förskaffade honom erkännande äfven från deras sida som icke i allo kunde dela hans åsikter. Han skrifver i sina ”Lefnadsminnen”, att han från början anslöt sig till det finska partiet, emedan han ansåg det för en orättvisa och en skada för vårt land att det stora flertalets språk ”var|352| så godt som uteslutet från användning vid skolor, ämbetsverk och såsom vehikel för en högre kultur”, men att han aldrig hyst någon afvoghet mot sitt svenska modersmål; att ”hvardera språkgruppen i vårt land bör hafva rätt att använda sitt språk ej blott enskildt utan äfven i det offentliga medborgerliga lifvet”; och att ”en öfvergång till enspråkighet, om en sådan verkligen sker, hvilket dock var och är föga troligt, bör få bero af den naturliga utvecklingen och de svensktalandes fria vilja att utbyta sitt språk mot det finska.” Hans humanitet visade sig i den ifver med hvilken han egnade sig åt företag af olika slag för afhjälpandet af sociala orättvisor eller missförhållanden. Och det var säkert mer af fosterlandskärlek och pliktkänsla än af naturlig böjelse som han kom att i så stor utsträckning befatta sig med politiken. Han klagar själf öfver svårigheten att komma till tillfredsställande resultat i filosofiens grundfrågor, då hans tid och krafter så mycket togos i anspråk på andra håll. ”Än”, skrifver han, ”kräfdes af mig deltagande i publicistiskt skriftställeri, än i landtdagsarbete.” Han var en tänkandets snarare än en handlingens man. Men svårigheten att intaga en bestämd ställning till många af filosofiens problem hade nog äfven andra grunder än bristen på tid och splittringen af arbetskraften. Den hängde samman med den bottenärlighet som utgjorde grunddraget i hans väsen, och som visade sig äfven däri, att han icke kunde bedraga sig själf genom att antaga för sann en sats som han icke fann till fyllest bevisad.
Han började sin filosofiska bana som hegelian, såsom naturligt var för en Snellmans hängifne lärjunge. Men småningom vaknade hos honom tviflet. Hans sunda förstånd sade honom att det dock är otänkbart att tillvaron i hela dess sammanhang skulle kunna fullständigt begripas och förklaras blott genom en dialektisk utveckling af det ena begreppet ur det andra, börjande från de allra mest abstrakta. Filosofien vill ju komma till kunskap om verkligheten, och huru skall detta mål kunna uppnås utan omsorgsfullt anlitande af erfarenheten? Han mottog intryck af böcker så|353|dana som Darwins om ”Människans härstamning”, men anslogs framför allt af Lotze, som förband beaktande af erfarenhetens fakta med en idealistisk uppfattning af tillvaron i dess helhet. Däremot kunde han icke ansluta sig till den rena positivismens åsikt att filosofien bör nöja sig med att endast taga reda på det som ligger inom vår erfarenhets gränser. Den måste söka förklara det erfarna och därför bilda sig begrepp äfven om sådant som icke kan direkt erfaras, men som måste tänkas såsom orsak och förklaringsgrund till det i erfarenheten gifna. Och så kommer den slutligen till frågan om hela tillvarons sammanhang, om den högsta orsak som ligger till grund för detta sammanhang och utgör förklaringen till att det råder en världsordning och icke ett världskaos, ja till frågan om tillvarons mening och ändamål. Men han ville icke påstå att filosofien skulle lyckas finna det slutliga svaret på dessa frågor. Han nöjde sig med tanken att redan mer eller mindre sannolika hypoteser ha sitt värde för den sanningssökande människan, emedan de kunde bilda ett stöd för hennes lifsåskådning och lifsföring.
Hur kunde en sadan åsikt om filosofiens uppgift leda till definitiva resultat? Idealisten ställde frågor, som den ärlige sanningssökaren icke kunde besvara. Hans filosofi blef ett sökande utan hopp om att komma till visshet. Men den hade den stora förtjänsten att den icke klafband tanken vid vissa filosofiska dogmer. Han utslungade en gång vid ett af Filosofiska föreningens möten det förbluffande påståendet: ”Alla filosofiska system ha rätt”; men bröt strax därpå udden af sin paradox genom tillägget: ”d. v. s. delvis rätt”. Han kunde nog med största energi förfäkta en viss åsikt om ett filosofiskt grundproblem och lika häftigt bekämpa en annan. Men han väntade opposition; och om den uteblef kunde det hända att han själf åter tog till ordet och framhöll, hurusom saken också kunde ses från en annan sida.
Filosofiska föreningen var hans skötebarn. Han grundade den några år efter det han blifvit professor, förblef den trogen både som rektor och vicekansler och senare, och höll där föredrag ännu öfver femtio år efter dess stiftande. Diskus|354|sionen fördes ofta i dialogform, hvarvid den ena parten utgjordes af ordföranden och den andra kanske af någon ung magister. Rang och ålder glömdes. Det var inte den lärde professorn som talade, det var en äldre kamrat – så tyckte man – som ville locka en ut till ett nappatag. Det var tydligt att han njöt af dispyten; han sparade ej på skämtsamma anmärkningar, men skämtet var aldrig bitande eller förkrossande. När allt var öfver, kunde eleven förebrå sig att han måhända inte behandlat sin vördade lärare med tillbörlig aktning. Men det märktes aldrig att professorn skulle ha känt sig kränkt i sin värdighet. Han skrifver själf med älskvärd anspråkslöshet om sin förening: ”Jag vågar tro, att de tankeutbyten öfver mångahanda betydelsefulla ämnen som förekommit vid dessa möten, hvilka varit besökta af både lärare och studenter, stundom äfven af personer utom universitetet, ej varit utan gagn för väckandet af eftertanken och redandet af begreppen hos deltagarne, framför allt hos medlemmar af den akademiska ungdomen.” Om de varit väckande! En som regelbundet deltog i dessa sammankomster fick under en diskussion om frågan, huruvida en dålig människa bör behandlas med välvilja, väckelsen till ett arbete om moralens uppkomst och utveckling som skulle sysselsätta hans tankar i nära två decennier.
Det är naturligt att ungdomen skulle älska och vörda en dylik lärare – som aldrig sökte imponera genom yttre ståt eller känslan af egen värdighet, som visade förståelse för allt och alla, som icke ville påtvinga andra några orakelspråk utan endast väcka eftertanke och gifva en hjälpsam handräckning under den gemensamma vandringen på sanningssökandets svåra stig. Och härtill kom en hjärtevarm personlig välvilja, som den som haft erfarenhet däraf icke någonsin kan glömma.
Må dessa rader tjäna som ett enkelt uttryck af den djupa känslan af vördnad och tacksamhet hos en af dem som haft lyckan att vara Thiodolf Reins lärjungar.