Reading text
Från de norska högfjällen.
Turistminnen af Edv. V–ck.
X.
Det sista afgörande slaget skall stå: det gäller om jag skall lemna Jotunheimen som en segervinnare eller som en flykting.
Man sofver som om man hade en gammal fårskinsfäll öfver sig natten före en sådan dag. Man svänger sig af och an och vill inte få en blund i ögonen.
Ändtligen morgon! Upp ur sängen och en bäfvande blick ut genom fönstret. Allt godt och väl! Sedan kläderna på i hast och så till stenboden der Knut och Lars redan hålla på att göra sig i ordning till striden. Vi skola gå tre man starka i dag. Knut menar att Veotinden ser för svår ut för två och har proponerat att Lars skall följa med som den tredje. Det är ett ädelmodigt förslag: hela verlden vet ju att Knut och Lars äro rivaler.
De äro kontraster i mångt och mycket de båda. Lars en riktig kämpagestalt, stor, groflemmad och axelbred, trygg och stillsam för resten med ett fryntligt smålöje spelande öfver det fylliga, solbrända, genomhederliga ansigtet; Knut mera slankig, spänstig, häftig i vändningarna och kolerisk, med en blick som röjer stolthet och energi, stundom till och med hårdhet, alltid vaksam och alltid redo och rädd för ingenting.
Vi ha ingen tid att förlora, ty Veotinden ligger långt borta. Den här gången skola vi ta en annan väg än sist: först norr om Leirhön och så öfver Skantflyn och Veobrän. Den vägen är längre men mindre besvärlig.
Hvilken härlig septembermorgon! Ej en vindfläkt rör sig, och bergen förtona sig klara i den friska, blåaktiga underbart genom skinliga höstluften. Fjället står iklädt sin grannaste drägt. De röda dvärgbjörkarna, som skifta i alla schatteringar från karmosinrödt till svartbrunt, de gröna mossorna, de blekgula lafvarna, de blågrå urerna, de hvita snötinderna – hvilket spel af färger, hvilket lif för ögat! Den frusna daggen tinar upp som bäst och hänger i stora droppar på grässtråna. En frisk doft strömmar emot oss från fjäll och lid. En hejlo piper i ljungen, en fjällripa flaxar i enrisspåret, ett halft dussin vildrenar leka der borta på Skantflyn vid foten af den fagra Glittretind sina graciösa lekar i morgonstunden.
Vi gå backe upp och backe ned och Knuts muntra visor ljuda öfver fjällen. En glad segerstämning råder redan på förhand: lyckas vi inte i dag, så lyckas vi aldrig.
Vi komma till en liten fjällsjö med rinnande vatten. Vi bygga oss en bro öfver genom att kasta ut stenar här och der och nå andra stranden utan att vattnet ens stigit oss till knäna. Sedan en halftimmes marsch öfver hvassa stenar och ett fruset fjälltjärn och så uppför Veobrän. Samma lugn som förut, samma tystnad, samma morgonandakt. Det blir en härlig dag!
Men Knut ser inte glad ut mera: han riktar oroligt gång på gång sina blickar uppåt. ”Ser ni hur molnen ha börjat flyga der uppe, vi få blåst i rappet!”
Vi binda repet kring lifvet och bege oss ut på brän. I ett nu höra vi ett brak på afstånd, det gnisslar i fjällknutarna och snö hvirflar dansa hvinande fram öfver brän. Vi streta emot af alla krafter: vinden beröfvar oss nästan andan. En storm på fjällen är alltid hemsk, men dubbelt, då den så här plötsligt, oanadt med ett ryck bryter vildmarkernas sublima dödstystnad.
Nu kommer en stormil starkare än alla de andra. Den fattar tag i oss alla tre och rycker oss med sig utför den glatta, hårdt frusna brän. Jag tror att i det ögonblicket hjertat hoppar till hos litet hvar af oss: ett stycke nedanför lura nästan bottenlösa sprickor emot oss. Rask som alltid kastar sig Knut på knä och hugger yxen i brän, medan Lars och jag spjärna emot med våra alpstafvar. Stopp, här stanna vi och komma inte längre. Isyxen håller oss qvar och här är ingenting mer att frukta.
Orkanen går öfver, försigtigt resa vi oss åter och fortsätta vandringen tveksamma, modlösa, halft mekaniskt kämpande mot stormen. Gudarna vete hur vi ska’ reda oss med Veotinden i detta förskräckliga väder!
Efter en timmes mödosam kamp ha vi brän bakom oss och stå vid foten af sjelfva tinden. På tre sidor reser den sig lodrät i höjden, så att till och med en stenget finge ge tapt här. Vi ha alltså intet annat råd än att undersöka hur den ser ut på baksidan. Men för att komma dit måste vi öfver en brant stupande bergskam, som är betäckt med väldiga klippblock, af hvilka flere äro alldeles lösa.
Stormen tjuter i blocken så vi inte kunna höra hvarandras röster på par stegs afstånd. Det är någonting fruktansvärdt, någonting fanatiskt i detta raseri. Två gånger kastar stormen omkull mig och formligen trycker mig mot stenarna. Vi gå i zig-zag för att inte stöta ner stenar på hvarandra. För hvarje il som kommer gömma vi oss bakom något stort klippblock och vänta tills det värsta är öfver. Högre upp binda vi repet kring lifvet för att inte möjligen ryckas med och slungas ner på andra sidan. Lars och Knut försäkra med en mun högt och heligt att de aldrig i sitt lif i Jotunheimen varit vittnen till en sådan orkan.
Nu äro vi uppe på toppen af kammen och få strax en smula ro för stormen. Det bär af nedåt igen på andra sidan och så på tvären öfver ett hörn af Styggebrän.
Brän är frusen och stenhård och stupar brant ned. Några fot nedanför oss ha vi en stor spricka. Jag har ännu aldrig så ögonskenligen gått på branten af en afgrund.
Knut hugger djupa trappsteg i isen. Försigtigt framåt! Ett par steg och Lars protesterar att gå vidare. Det är ingen lek det här. Slinter foten för någon af oss, så är det inte sagdt att vi få farten hejdad innan vi alla tre ligga nere i sprickan. En stormil kommer i detsamma. Vi huka oss ned och slå stafvarna fast i brän. Kanske Lars har rätt och det är bäst att vända. Men nej! Hvarföre skulle just foten slinta? Framåt bara utan fruktan! Knut hugger djupare steg i isen och vi ge noga akt på hvarje il som kommer. Lyckligt och väl öfver brän. Den sista afgörande attacken förestår.
Men huru förvånade och glada bli vi inte då vi finna att Veotinden nu helt och hållet ändrat gestalt. Från denna sidan sedd är den inte mera lodrät och afskräckande som från de öfriga. Uran är visserligen mycket brant men i stället ganska bred. Och der ha vi ju den högsta spetsen redan! ”Nej prat, menar Knut, den ligger mycket högre upp.”
I lä för vinden klättra vi uppåt. Det ljusnar framför oss. Jag tror Knut har orätt. Min sann, det är verkligen högsta spetsen!
Stämningen är jublande öfver all måtta. Trots alla mödor och vedervärdigheter ha vi dock till slut gått som segrare ur striden. Huru många gånger hade vi inte redan så när’ kastat hoppet öfver bord under vår förtviflade kamp mot stormen! Och hvad mig beträffar, huru många stunder af harmfull grämelse och blodtörstigt hat hade inte denna nedriga Veotinden, denna min värsta dödsfiende vållat mig! Och nu står jag här lifslefvande och trampar honom triumferande undar mina fötter! Så måtte Akilles ha känt sig då han rasade mot Hektors lik eller Fulvia, då hon stack glödande nålar genom Ciceros tunga.
Ett kolossalt stenkummel reses på toppen till minnet af vår seger. Sedan klifva vi ned igen, sätta oss att sitta på Styggebrän och skurra utföre så det hviner kring öronen, klättra för andra gången öfver den branta bergskammen och styra sedan ut på Veobrän. Stormen har redan lagt sig betydligt och vi besluta att göra en liten afstickare åt sidan för att på nära håll betrakta de djupa sprickorna, som tidigare lurat på oss. Här förvilla vi oss och äro i ett nu omgifna af sprickor på alla håll och kanter. Knut proponerar, att vi genom ett hopp öfver en af de bredaste skola rädda oss undan genaste vägen. Lars inlägger sin bestämdaste reservation. Men innan vi veta ordet af står Knut redan på andra sidan, och då vi alla äro förenade med ett långt tåg, ha Lars och jag intet annat råd än att följa efter.
Solen har ännu inte gått ner, då vi åter äro tillbaka på Spiterstulen. Endast med största möda kunna vi öfvertyga Marit och Liva om att vi verkligen varit uppe på Veotinden i detta välsignade väder.
Utom all fråga var också dagens seger den största vi hittills vunnit. Vi hade inte hållit på i mer än elfva timmar, men det hade också varit en stormmarsch från början till slut.
Då vi om aftonen efter vanligheten firade brasa i stugan, kastade sig Knut raklång på sängen och menade, att han inte många gånger i sitt lif varit så uttröttad som efter den här betan. Jag öfverraskades sedermera af att i Kristianiabladen finna en skildring af vår färd, meddelad af Knut i privat bref till en bekant, som publicerat brefvet. Att han kallar bestigningen ”besværlig” och ”vansklig” må ingen förtycka honom.
Äran är räddad. Alla mina närmaste fiender ligga slagna omkring mig och jag kan utan vanära vända Jotunheimen ryggen. Knutshulstinden leker mig ännu i hågen, Stora Skagastölstinden likaså. Men det är för sent på hösten redan. Veotinden är jemt min tionde tind i Jotunheimen; nittio återstå ännu. Hade jag bara haft tid så hade jag slagit dem allesamman!
Andra dagen tar jag farväl af Spiterstulen och går med Knut ned till Rödsheim. Här skiljas vi åt med ett halft aftal att nästa sommar mötas vid Skagastölstinderne. Han går tillbaka till sin hustru och sina sju barn, som han skall försörja hela vintern om med 80 öre om dagen; jag sätter mig upp i en karrjol och kör längs Bævra-dalen till Vaage.
Eftermiddagen är solljus och klar. Här är sommar och grönska och värme ännu i dalen. Kråkorna hoppa på gärdsgårdsstörarna och småfoglarna sjunga i skogssluttningen. Bondfolket är ute på åkrarna och bergar det gulnade kornet och nicka vänligt emot mig under sina röda kalotter och dukar. Men jag har intet öga för allt det der. Jag sitter bara med hufvudet snedvridet och ser hur Jotunheimen försvinner bakom mig. Nu synas endast Goldhöernes snöfält i aftonsolens förgyllande skimmer. Nu äro också de borta. Jag känner huru någonting liksom snör ihop sig i hjertgropen. I ett ögonblick förstår jag hvarför gamle Petter Tronhus inte på femton år satt sin fot i dalen.
Gud ske lof på fjället åter! Man höll redan på att qväfvas i dalens tunga hetta. Söndagsförmiddag. Spegellugn öfver den lilla fjällsjöns vatten. Klock-klang från kyrkan der nere i Vaage. En skara bondbarn, som plocka lingon bland enrisbuskarna. Vidare, vidare öfver den grå renmossan och de rodnande dvärgbjörkssnåren! En gubbe i granna skjortärmar och med psalmbok under armen. En flock ostyriga killingar vid stranden af bäcken. En ko med andäktig min och bjellra om halsen. En liten säterhydda och i hyddan en gammal, gammal gumma.
Så ner till Gudbrandsdalen igen. En natt öfver hos gubben Tofte och sedan uppför Dovre fjäll. På Jerkin bref och tidningar, flera veckor gamla. Alexander af Bulgarien afsatt, mörka moln vid den politiska horisonten, der hemma ett och annat värdt att tänka på. Jag ögnar flyktigt genom brefven och bläddrar likgiltigt genom tidningarna. Hvad har jag att göra med allt det der?
Automatiskt packar jag ihop min kappsäck och kastar mig i en karriol. Jag skall i dag ner till Lill Elvedalens jernvägsstation och så raka vägen hem öfver Kristiania och Stockholm. Farväl mina kära fjäll! Nu bär det af neråt för sista gången, ohjälpligen.
I tre timmars tid skumpar jag likgiltig och halfsofvande backe upp och ned, då ser jag plötsligt till höger om mig på ett par mils afstånd Rondane som genom ett trollslag dyka fram ur molnen. De äro inte så höga, så majestätiska, så jättelika som Jotunheimen, men de äro förtjusande med sina drömmande, fantastiska former och sina mystiska skuggor och dagrar. Och där ligga de nu framför mig blånande, bekransade af en ram af lätta skyar och badande i ett haf af sol. Jag spritter till i alla lemmar lik en gammal stridshäst, som åter hör larmtrummans ljud.
Tänk om jag skulle ... tänk ... Men jag har inte tid: arbetet väntar der hemma på mig Åh, mina medmenniskor må förlåta mig! ... Men jag har inga pengar ... Bagatell, jag kan ju låta bli att äta en middag eller två; man svälter inte ihjäl för det. Och dessutom har jag min rock, som alltid må inbringa mig någonting; jag kan ju godt gå i skjortärmarna, om det så skall vara. Och så har jag ju ett par strumpor och en ylleskjorta till öfverlopps. Åh Herre Gud, med en fyld ränsel och ett friskt mod kan man komma jorden rundt. Hör hit, pojke, nu för du min kappsäck raka vägen till Lill-Elvedalen och skickar den derifrån till Atna. Jag går till Rondane.
Och så drar jag på mig min gamla fjällvandrarkostym och kastar ränseln på ryggen och ilar ensam med kartan i hand åstad öfver de nakna mossbackarna. Än en gång skall jag få fylla mina lungor med högfjällsluften, än en gång skall jag få se Jotunheimens snötinder glänsa, än en gång skall jag få kräla uppför på armar och ben som en fyrfoting. Hurra!
Vid nattens inbrott då fullmånen går upp bakom Rondeslottet hamnar jag i en liten säter vid Högrondens fot.
Ni skall inte bli skrämd, käre läsare, jag skall inte plåga er med långa historier mera. Min expedition lider ett värre skeppsbrott än sjelfva Zefyr vid svenska kusten. Det blir naturligtvis blåst och oväder under natten. Utsvulten och våt irrar jag andra dagen omkring lik ett förolyckadt vrak på mossbedarna. Sedan flyr jag som en hind genom milslånga, obebodda skogar, sätter med båt i kolmörker öfver Glommea och klappar omsider en regnig höstafton på dörrarna af en af Österdalens gårdar.
Man synar mig från topp till tå, som om jag hade minst ett halft dussin lif på mitt unga samvete, och ber mig slutligen med snätig ton stiga in.
”Hvad skall det här betyda?” tänker jag, då allting med ens står klart för mig. Ja, Herre Gud, jag ser sannerligen inte för rar ut! Min virkade yllemössa skiftar i alla regnbågens färger, mina byxor äro tillräckligt trasiga för att försvara sin plats i hvilket historiskt museum som hälst, och min rock, ja min rock, den kan jag dra på mig rättfram eller bakfram, på längden eller på tvären, allt hur det skall vara – hål fins det öfver allt att sticka armarna igenom. Gamla, hederliga vadmalsrock, som troget följt mig i alla öden, nu gör du mig den sista, oförlikneliga tjensten, och stannar qvar som byte i Österdalens gästfria nejder, medan din herre åter en gång får äta sin mage mätt och sofva sin natt i ro.
Då min kappsäck har den vänligheten att möta mig vid Åtna, behöfver jag följaktligen inte komma i skjortärmarna till Kristiania. Och så känner jag mig åter sem en man af börd och ilar söderut, dragen af civilisationens stora vildren.
Då jag sedan går och sprättas på Kristiania-gatorna i mina nya kläder och tycker mig vara en rasande fin herre, få mina tio norska väninnor syn på mitt orakade, solbrända ansigte och ropa alla med en mun: ”Herre Gud, ni ser alldeles ut som en mormon!” – Usch, mulatt ville de åtminstone säga!
SLUT.