De irländske patrioternes mottagande i London

1 I går eftermiddag var London vittne till den förebådade politiska demonstrationen, som egde rum med anledning af de irländske patrioterne och parlamentsledamöterne Sullivans, O’ Briens och Harringtons frigifvande från fängelset och ankomst till London. Den antog enorma dimensioner och blef den mest eklatanta protest, som tils dato blifvit gifven mot den nuvarande styrelsens irländska politik.

2 Från alla delar af London strömmade folk tillsamman för att deltaga i den stora processionen, som skulle aftåga från Euston station strax efter bantågets ankomst kl. 1 på dagen. Alla liberala och radikala klubbar voro talrikt representerade och de oräkneliga, brokiga standaren och de uniformklädda musikkårerna erbjödo en nästan militärisk anblick. På hvarje standar var en inskrift målad med stora bokstäfver: ”rättvisa åt Irland”, ”en välkomshälsning till offren för Balfours tyranni” ”Irland en syster och ej en slaf” eller någonting dylikt. På ett såg man tvänne händer trofast tryckande hvarandra och därunder stod att läsas: ”Gladstones union,” men strax bredvid voro målade två andra händer, bundna tillsamman med ett rep och visande naglarna åt hvarandra: det var ”Balfours union”. Mycket uppseende väkte några trasiga fanor som uppgåfvos vara reliker från det beryktade mötet på Trafalgar Square för tre månader sedan, där en allvarsam batalj egde rum mellan polisen och de radikala och på en stång såg man svaja en gammal, illa tilltygad hatt, som fått sitta hårdt emellan vid något irländskt folkupplopp.

3 Ehuru altsamman sålunda hade en så demonstrativ karaktär som möjligt, förblef ordningen fullkomligt ostörd. Polisen hade ingenting annat att göra än att hålla en väg öppen för trafiken. Ock det var vackert så. Redan långt före bantågets ankomst voro de angränsande gatorna så öfverfylda af människor, att man knappast kunde förstå huru processionen skulle kunna bana sig en väg genom mängden. Mellan Euston station och Oxford street uppgick antalet människor till flere tiotusental, och handelsmännen försäkrade att de aldrig förut i sitt lif varit vittne till en sådan folkskockning längs denna äfven eljes mycket trafikerade linje.

4 Och så godt som hvarannan man i denna omätliga folkmassa bar ett grönt klöfverblad, Irlands nationella sinnebild, instucket i knapphålet därmed läggande i dagen sina sympatier för det irländska folket och dess martyrer. Den gröna färgen syntes öfveralt. Till och med hästarne hade man smyckat med blad och kvistar, och jag såg en rotfruktshandlare, som fallit på den luminösa idén att linda gröna band kring sina potäter. Ingenting kunde i själfva värket gifva en bättre föreställning om den häpnadsväckande utbredning sympatierna för Irland under de senaste, få åren vunnit hos det engelska folket, än dessa tiotusentals London-bor, prydda med grönt och sjungande ”God save Ireland”, med fanor med den irländska harpan svajande öfver sina hufvuden.

5 Strax efter 1 anlände tåget med irländarene. O’ Brien, som ännu ej är återstäld efter en svår sjukdom hade af sin läkare blifvit afrådd att utsätta sig för hvarje politisk demonstration. Han syntes därför alls icke till och det var på den grund som Sullivan företrädesvis blef dagens hjälte.

6 Sullivan har redan i fyratio år varit beundrad och älskad af det irlänska folket såsom patriot och nationalskald. Han har nyligen varit lord-major af Dublin. För kort tid sedan blef han häktad på grund af ett tal som af regeringen ansågs förgripligt. Han är nu sextio år och alldeles hvithårig, men hans utseende är icke desto mindre ungdomligt, och hans åtbörder då han talade gjorde intryck af en liflig, passionerad natur.

7 Med utomordentligt jubel mottogos han och hans vänner af folket. De fördes till ett närbeläget privat hus, från hvars balkong de sågo de olika klubberna defilera förbi med sina fanor. Sedan slöt sig äfven Sullivan med de öfriga irländarene till den öfver en engelsk mil långa processionen, som åtföljd af en utomordentlig människomassa, aftågade till Hyde Park.

8 Här skulle dagens meeting hållas. Under the Reformers tree var en stor estrad upprest, där det liberala och radikala Londons adress skulle öfverräckas åt de frigifne irländske patrioterne. Den liberala prässen påstår att ehuru det gamla frihetsträet varit vittne till mången betydelsefull episod i Englands historia, skulle det dock i dag få upplefva något i sitt slag fullkomligt ensamt stående. Under musikens toner intågade processionen i den rymliga parken och man såg grant färgade standar i oräknelig mängd planterade ut här och där i folkvimlet. Antalet människor som i detta ögonblick voro församlade i Hyde Park har uppskattats till åtminstone sjuttio tusen personer.

9 Då Sullivan anlände omgafs han genast af en tätt packad hop som trängdes omkring honom för att få skaka hans hand. Och då slutligen hans hvita, bara hufvud syntes på estraden utbrast ett jubel som själfva Balfour måtte hafva hört där han satt på sitt rum i Westminster. Professor Stuart öfverlämnade nu i Londons alla liberala och radikala föreningars namn en adress stäld till de irländske parlamentsledamöterne som blifvit fängslade i stöd af tvångsakten och nu frigifna: Sullivan, O’ Brien och Harrington. ”Vi erkänna i Eder, heter det i adressen, förkämpar för medborgares främsta rättigheter – det fria ordet, en fri präss, frihet att hålla sammmankomster och bilda föreningar – alt detta som blifvit kränkt af den nuvarande tory regeringen, antingen utan ursäkt af lag eller under föregifvande af förhatliga och tyranniska stadganden. De ha fängslat Edra personer, men de ha icke varit i stånd att tillfoga någon skada åt den heliga sak, för hvilken I han lidit ... Vi hembära genom Eder uttrycken af vår medkänsla äfven till alla de andra som hafva lidit eller fortfarande lida för samma rättfärdiga sak”.

10 Därefter bestego mr Seager, mr Aeneas Smith och mr Pickersgill estraden och höllo hvar i sin tur kortare tal såsom deputerade för diverse föreningar. Toryregeringen hade hoppats att undertrycka ett folk genom att fängsla dess ledare. Men den hade misstagit sig ända till ytterlighet. Den hade endast knutit så mycket fastare det band som förenar Englands och Irlande demokrater och utsått tvedräkt inom det engelska folket. Man hade samlats i dag icke blott för att hedra de irländska patrioterna som lidit för sitt land, utan äfven för att uttrycka sin afsky för den grymma och konstitutionsfientliga lag, i stöd af hvilken dessa blifvit fängslade (Hör, hör!) och för att såsom engelska medborgare förklara att det måste göras slut på en sådan sakernas ordning. Den irländska och den engelska demokratin skola stå skuldra vid skuldra i kamp mot tyrannerna för frihet och rättvisa.

11 Under högljudda och ihållande bifallsrop tog därefter Sullivan själf till ordet. Han tackade för det ärofulla och underbara skådespel han i dag varit vittne till i Englands hufvudstad. Denna storartade välkomsthälsning, denna mäktiga procession, denna entusiasm hos engelska män och kvinnor skulle genljuda öfver hela den civiliserade världen och hvarje irländares bröst, hvarhälst han än må lefva på jordklotet, väkka varma och tacksamma känslor för den hjälp hans fosterland funnit hos det stora engelska folket. Han kunde försäkra att irländarene icke önskade skilja sig från England, de voro separatister endast så till vida som de ville skilja både sig själfva och engelsmännen från den nuvarande toryregeringen. Han tackade för det ärofulla svar de i dag hade gifvit mr Balfour på hans erbarmliga skymfliga och alt i genom lumpna tvångsakt. Den har undertrykt intet och väkt ingen fruktan i Irland. Han trodde att denna dag var en betydelsefull dag i det förenade konungarikets historia. Han viste hvilken uppoffring de engelska arbetarene hade gjort då de i dag frivilligt hade gått miste om sin dagslön för att förtälja det irländska folket att de äro dess vänner. Den nuvarande styrelsen kunde måhända ännu en liten tid hålla sig uppe, men domens dag är i annalkande. Den har kommit till makten genom falskhet och har behållit densamma emedan den varit en bedragare och en förrädare. Men det britiska folket skall skipa rättvisa då tillfället gifves det, det skall störta sina förtrykkare och ställa så till att det icke skall hafva en tory styrelse för många och långa år.

12 Äfven en engelsman, mr Blunt, var som bäst lidande för Irlands skull. Han hade i dag blifvit klädd i fångdräkt och lefde nu på fångkost. Så mykket bättre. Desto fastare skulle förbundet blifva då engelsmän och irländare ledo för samma sak och så mycket fortare skulle befrielsens timme slå. Han slutade med hvad han börjat: att tacka de engelska demokraterna å egna vägnar, å hans kamraters både i parlamentet och fängelset, och å det irländska folkets, som lidit så länge, men för hvilket ändtligen i en snar framtid frihetens dag skall randas.

13 Jag stod litet för långt från estraden för att ord för ord kunna uppfatta Sullivans tal, men jag kunde tydligt urskilja den hvithåriga mannens passionerade rörelser och följa modulationerna i hans än af hat darrande, än af frihetskärlek inspirerade stämma.

14 Sedan Sullivan slutat sitt med jubel hälsade och af bifallsrop ofta afbrutna tal, uppträdde mr Harrington och försäkrade att hvarje irländare, ung eller gammal, vore beredd att med glädje offra sig för sitt land såsom Sullivan gjort. För ett sådant folk kunde framtiden icke vara oviss.

15 Därefter skingrade sig mängden och mötet var upplöst.