Den sociala utvecklingen enligt Benjamin Kidd

Den sociala utvecklingen enligt Benjamin Kidd.

1 Mr Kidds bok Social Evolution*, hvilken utkom på engelska för tre år sedan, har hos den stora allmänheten både i Europa och Amerika vakt en uppmärksamhet, som icke ofta kommit ett arbete med vetenskapliga pretensioner till del. Äfven hos oss har den, i svensk öfversättning, försedd med lofordande företal af Viktor Rydberg, vunnit en icke obetydande läsarkrets och blifvit ifrigt diskuterad man och man emellan. Det kan därför måhända vara på sin plats att något närmare granska dess ledande idéer.

2 Det entusiastiska mottagande, som Mr Kidds arbete på många håll rönt, erbjuder i och för sig ett visst intresse. Det betingas helt säkert icke af dess vetenskapliga värde, utan fastmer af andra faktorer, som äro att söka dels hos författaren, dels hos tidsandan. Kidd har förmågan att hypnotisera okritiska läsare. Han skrifver icke med den vetenskapliga forskarens skeptiska besinningsfullhet; han påminner fastmer om predikanten, som söker vinna sin publik genom kraften af sin egen dogmatiska öfvertygelse och genom en retorik som är fullkryddad med superlativer och effektfulla öfverdrifter. Huru storartade klinga icke redan de första meningarna! ”Historien kan icke erbjuda ett motstycke” till den utsikt som vid det nittonde århundradets slut öppnar sig för det tänkande sinnet. ”De problem, som framskymta på det nya århundradets tröskel, öfvergå i storhet alt hvad civilisationen hittils haft att erbjuda.” Och huru ynklig ter sig icke samhällsläran inför dessa problem! Vetenskapen har påtagligen ingen klar uppfattning af naturen hos den samhällsevolution vi undergå. Hon har icke ||gjort något allvarligt försök att förklara vår västerländska civilisation eller att upptäcka de principer som ligga till grund för densamma. Hon har förgätit att vi i samhället ”endast skåda de högsta företeelserna i lifvets historia, och att följaktligen alla kunskapsområden, hvilka sysselsätta sig med samhällsföreteelser, ha sin sanna och egentliga grund i de biologiska vetenskaperna.” Hon har gentemot ett af de högsta problemen i lifvets historia, religionslärorna, intagit en hållning, hvaröfver hon troligen i en snar framtid skall blygas. Ännu i våra dagar nöjer hon sig helt enkelt med att förklara, ofta med en partimans hetta och bitterhet, att de icke ha någon grund i förnuftet. Kortligen: ”för närvarande finnes ingen vetenskap om mänskligt samhälle.”

3 Det kan icke nekas att en sådan inledning måste göra ett visst intryck på en publik hvilken icke känner till alt det trägna och aktningsbjudande arbete som, delvis just i anslutning till biologins läror, under de senaste decennierna utförts både inom sociologin och den jämförande religionsvetenskapen. Där intet är gjordt, återstår alt att göra. Efter författarens kategoriska försäkran, att någon samhällsvetenskap ännu icke existerar, väcker det knappast förvåning att höra en entusiastisk kritiker förklara, att år 1894 framdeles skall gälla som år 1 i samhällsvetenskapens kronologi och att Mr Kidds bok skall utgöra första bandet i dess bibliografi.

4 Hans påståenden hade väl dock icke mottagits med sådan lättrogenhet, ifall de icke stått i sympatiskt samband med en tendens som gör sig ganska allmänt gällande i våra dagar. Hans arbete är nära befryndadt med en tidsriktning som vill vara religiös och som icke kan underlåta att vara darsvinistisk. En reaktion mot naturalismen har numera inträffat både inom konsten och literaturen och populärvetenskapen. Den sanna vetenskapens resultat förblifva orubbade; de kunna icke blåsas bort af dagsopinionernas vindkast. Men man söker i stället få till stånd en kompromiss mellan naturvetenskap och idealism – en kompromiss hvars möjlighet och berättigande vetenskapen är den första att erkänna, för så vidt som den icke gör något obehörigt intrång på det område som ligger inom vetandets gränser. ||Den kompromiss, som Mr Kidd söker åstadkomma, är visserligen i och för sig hvarken af idealistisk eller religiös natur; han vill icke framställa en världsåskådning, utan en vetenskaplig teori. Men kärnsatsen i denna teori lyder: den väsentliga faktorn i den sociala utvecklingen, hvilken liksom all utveckling följer det naturliga urvalets lag, utgöres af religionen. Darwinism och religion – se där de slagord som möta oss från den första sidan till den sista och som lockat så många beundrare, både naturforskare sådana som Weismann och idealister sådana som Viktor Rydberg.

5 ”Ingen företeelse”, säger Mr Kidd på sitt vanliga svamlande sätt, ”är så häpnadsväckande, så förvirrande och på samma gång så intressant för människan, som hennes egen utveckling till samhälle.” Huru skola vi förklara att denna djuriska varelse, som länge smugit omkring i skogarna och bland klipporna, efter alt utseende knapt af så stor betydelse som de högre rofdjuren, med hvilka hon stred om en mager näring, har organiserat sig i stora samhällen och förvärfvat sig herravälde öfver hela världen? Hvad har varit orsaken till denna ombildning, ”som icke har något motstycke i lifvets pågående historia?” Svaret lyder: orsaken har varit det naturliga urvalet.

6 Selektionsteorin torde få förutsättas som bekant för alla bildade människor i våra dagar, men då Kidd ansluter sig till en särskild riktning inom darwinismen, skall jag med några ord precisera det väsentliga innehållet af denna teori, för att differenserna mellan dess olika riktningar må träda klart i dagen. Den baserar sig i hufvudsak på följande fem grupper af fakta. Det är för det första ett alldagligt rön att individer af en och samma art aldrig äro absolut lika hvarandra. Det gifves icke två människor som äro precis lika med hänsyn till statur och storlek, ansiktsbildning och hudfärg, intelligens, temperament, karaktär, o. s. v. Differenserna kunna vara större eller mindre, men de finnas alltid; organismerna röja en ständig tendens att variera. Det är för det andra ett konstateradt faktum, att antalet af de ägg eller frön, som organismerna frambringa och ur hvart och ett af hvilka under gynnsamma förhållanden en ny individ kunde uppstå, är mycket större än antalet individer ||som värkligen uppstå ur dessa frön, komma till lif och fortplanta sig. Antalet af dessa senare betingas framför alt af de växelförhållanden, i hvilka organismen befinner sig till sin organiska så väl som till sin oorganiska omgifning. Ty det är, för det tredje, fallet att hvarje organism från början af sin tillvaro kämpar mot en mängd fientliga inflytelser. Han kämpar mot oorganiska inflytelser af flere slag, mot köld eller värme, fukt eller torka eller andra förhållanden. Han kämpar mot de djur, hvilka lefva af denna organism och för hvilka han tjänar till naturlig näring. Han kämpar eller ”konkurrerar” slutligen och framför alt med de med honom närmast besläktade, likartade organismerna, som lefva på samma ort. Det är för det fjärde att märka, att då alla individer af en art aldrig äro precis lika hvarandra, en del af dem har större framgång i denna kamp för tillvaron än andra, att de bäst gynnade individerna vinna segern, blifva vid lif och fortplanta sig, medan de sämre lottade förr eller senare duka under utan att efterlämna någon afkomma. Detta är hvad Darwin kallade det naturliga urvalet, i motsats till det artificiella urval, som människan utöfvar vid uppdragandet af husdjur och odlade växter. Och för det femte ha vi ärftlighetens betydelsefulla lag. Att lika alstrar lika är en gammal sanning, om ock afkomlingarna af en organism aldrig äro fullt trogna af bilder af densamma. Enligt denna lag öfverlämna de för kampen om tillvaron gynnsammast utrustade individerna, som blifva vid lif och fortplanta sig, i regeln sina företräden åt sin afkomma, och härigenom skola redan individerna af denna andra generation, eller åtminstone en del af dem, genom arf ha erhållit de individuella företräden, genom hvilka deras föräldrar behöllo segern öfver sina medtäflare. Fortgår så denna process under flere generationer, befästa sig nyttiga egenskaper inom släktet, hvarigenom afvikelserna från stamformen kunna blifva så betydande, att de hänföras till en ny art.

7 Att ett naturligt urval försiggått och spelat en högst betydande roll vid uppkomsten af de olika formerna inom den organiska världen, står utom alt tvifvel. Till sin grundbeståndsdel är läran om det naturliga urvalet icke en hypotes, utan en fullt bevisad teori, och det är endast antagandena om den utsträckning i hvilken detsamma varit ||värksamt som äro hypotetiska. Men om ock dess värkningskrets dag för dag visat sig vara alt vidsträktare, må ingen tro att genom selektionsteorin den stora frågan om arternas och de olika lifsfenomenens uppkomst vore i grund och botten löst. Det naturliga urvalet är endast en indirekt orsak; det innebär blott och bart den starkares seger och den svagares undergång. Men hvad är det som gör att den ena individen af en art är starkare, den andra svagare, den ena bättre lämpad för vissa existensvilkor, den andra sämre, eller, med andra ord, att det icke finnes två individer som äro hvarandra fullkomligt lika? Det naturliga urvalet värkar under förutsättningen, att organismerna variera, men hvarför variera organismerna? På denna fråga lämnar selektionsteorin i och för sig intet svar, men den sammanhänger dock på det närmaste därmed. Det är just denna fråga som delat våra dagars darwinister i två olika läger, i det en del ansluter sig till fransmannen Lamarck, en annan del till tysken Weismann.

8 Ett halft sekel äldre än Darwins lära om det naturliga urvalet är Lamarcks descendensteori, enligt hvilken alla de olika arter af djur och växter, som vid någon tid lefvat eller ännu lefva på jorden, äro de småningom förändrade afkomlingarna af en enda eller några få, ursprungligen högst enkla, spontant uppkomna urformer. Lamarck antog, att den närmaste orsaken till denna ombildning af de organiska formerna varit afpassningen, som består däri, att den ständiga, långsamma förändringen i den yttre världen värkar en motsvarande förändring i organismernas värksamhetsarter och därigenom äfven i deras former. Den största vikten lade han härvid på vanans inflytande, på organernas bruk och icke-bruk. Han påstod t. ex. att giraffens långa hals uppkommit genom det ständiga utsträckandet af densamma till de höga träden och sträfvandet att plocka bladen af dessas grenar, och då giraffen för det mesta lefver i torra trakter, där endast trädens löf gifva honom näring, var han tvungen att sålunda sträcka på halsen. Denna vana befästes genom att gå i arf till efterkommande, hvarjämte de giraffer, som bäst sträkt på sina halsar, efterlämnade den mest långhalsade afkomman; och på sådant sätt har enligt Lamarck giraffen slutligen kommit sig till denna vidunder||ligt långa hals. Darwin kombinerade denna lära om den direkta afpassningen med selektionsteorin och antog, att organernas bruk eller icke-bruk visserligen icke varit den enda, men i alla fall en af de viktigaste orsakerna till formernas förändring och variation. Det finnes onekligen äfven ett ofantligt antal medfödda variationer, som icke bero på förärfning af genom afpassning förvärfvade egenskaper. Om t. ex. ett barn födes med sex fingrar på ena handen, kan ingen afpassning under föregående generationer vara orsaken härtill. Dylika, åtminstone tils vidare alldeles oförklarliga variationer, som äro medfödda och dock icke ärfda, kallade Darwin, i brist på bättre benämning, spontana.

9 Emellertid riktade professor Weismann, i början af 80-talet, uppmärksamheten därpå, att den Lamarckska afpassningsteorin, som synes så antaglig, i själfva värket hvilar på en hypotes som är obevisad. Det är obestridligt, att om giraffen altjämt sträcker på sin hals, densamma småningom blir litet längre och att om en människa uppöfvar sina muskler, de blifva större och starkare, men det är icke säkert att dessa företräden, vunna genom öfning, kunna gå i arf till afkomman. Att medfödda egenskaper äro ärftliga, därpå kan ingen tvifla, men frågan gäller, huruvida äfven sådana egenskaper som en varelse förvärfvat under sin lifstid kunna gå i arf.

10 Weismann besvarar denna fråga nekande. Han förklarar, att det tils vidare icke uppvisats ett enda väl konstateradt fall af förvärfvade egenskaper, som värkligen skulle ha gått i arf, utan att erfarenheten fastmer pekar i en rakt motsatt riktning. Barn af högt civiliserade föräldrar, hvilka uppvuxit i fullkomlig isolering från alt mänskligt umgänge, ha icke visat spår af ett artikuleradt språk. Vilda och civiliserade folk ha sedan urminnes tider utfört allehanda stympningar på sin kropp, utrykt tänder, afhuggit finger, genomstuckit sina öron m. m., men ännu aldrig ha dessa stympningar gått i arf till deras efterkommande. Barnen af en solbränd bonde eller en väderbiten sjöman födas precis lika hvita som barnen af en blek stadsbo, emedan förändringar i hudens färg, som bero på solens eller luftens invärkan, icke äro ärftliga. Kortligen: en lefvande varelse kan ärfva från sina föräldrar endast sådana egenskaper, som de själfva äga ||såsom medfödda anlag, hvaremot alt som de själfva förvärfvat, alt som tillkommit genom yttre inflytelser under deras egen lifstid, dör med dem. Jag kan icke här inlåta mig på den fysiologiska teori, med hvars tillhjälp Weismann söker förklara detta af honom antagna sakförhållande, utan måste nöja mig med att antyda hans svar på den viktiga frågan, hvaraf det kommer sig att denna mångfald af medfödda variationer uppträder, ifall den till ingen del har sin grund i föregående generationers afpassning. ”Weismann antager att alla dessa variationer bero därpå, att fortplantningen är sexuell eller amfigon, d. v. s. att individen har uppkommit genom en förening af tvänne element, ett han- och honelement, och sålunda är ett resultat af två olika förärfningstendenser, hvilkas olika kombinationer med hvarandra äro orsaken till variationerna.

11 Mr Kidd ansluter sig till weismannismen, hvilken han anser nödvändigtvis framkalla en fullständig ombildning på den sociala och politiska filosofins hela område. ”Om”, fortsätter han, ”den gamla åsikten är riktig, att värkningarna af vana och uppfostran öfverflyttas genom arf, då aro den äldre filosofins utopistiska drömmar utan tvifvel möjliga och kunna förvärkligas. Om vi i våra personer ha benägenhet att ärfva resultatet af föregående generationers uppfostran och andliga och moraliska bildning, då kunna vi hoppas på ett framtida samhälle, som icke löper fara att försämras, utan fortfarande skall göra framsteg, äfven om kampen för tillvaron upphäfves, befolkningsmängden regleras efter existensmedlen och motsatsen mellan den individuella och sociala organismen utsläckes, såsom tillochmed Herbert Spencer hoppas. Men om, såsom författaren tror, de åsikter, hvilka omfattas af professor Weismanns parti, hufvudsakligen äro riktiga; om intet framsteg kan ske utan genom anhopning af medfödda variationer, som stå öfver genomsnittet och utesluta de personer, som stå under medelnivån; om utan den ständiga sträfvan efter urval, hvilken detta innebär, tendensen hos hvarje högre lefnadsform i själfva värket är att gå tillbaka – då är hela mänskligheten fången i denna kamps mödor och fjättrad vid den täflan, som fortgått ända från lifvets början. Då måste denna täflan om tillvaron fortgå, visserligen humaniserad, så vidt omständigheterna ||det tillåta, men evigt oföränderlig och oundviklig. Då måste också alla människolifvets företeelser, politiska, sociala, religiösa, betraktas såsom olika sidor af denna kosmiska process, hvilka i sitt förhållande till densamma endast kunna studeras och förstås af vetenskapen.”

12 Striden mellan weismannismen och den äldre ärftlighetsteorin pågår som bäst i full fart, och jag åtager mig icke att säga åt hvilket håll segern lutar, eller om den öfverhufvud redan lutar åt det ena eller andra hållet. Så mycket är säkert, att en teori om den sociala utvecklingen, som är grundad på Weismanns uppfattning, icke kan göra anspråk på ett mer än hypotetiskt värde och icke tillåter den tvärsäkerhet, som är ett så utmärkande drag för Mr Kidds hela arbete. Men detta är icke den hufvudsakliga anmärkningen jag har att göra mot hans biologiskt-sociologiska spekulationer. Det värsta är att han, så vidt jag kan se, alldeles missuppfattat selektionens och ärftlighetens betydelse för den sociala utvecklingen. Han antager, att om förvärfvade egenskaper kunna gå i arf en utveckling är möjlig äfven för den händelsen, att kampen för tillvaron upphäfdes och ett naturligt urval sålunda icke kunde ifrågakomma; och han förutsätter förvärfvade egenskapers ickeärftlighet för att det naturliga urvalet skall erfordras som utvecklingens drifkraft. Men om detta räsonemang är riktigt, är ju selektionsteorin af noll och intet värde, för den händelsen att förvärfvade egenskaper, såsom ju också Darwin själf antog, kunna gå i arf. Hvarför gjorde sig Darwin als den mödan att upptäcka det naturliga urvalet i kampen för tillvaron i stället för att helt enkelt ansluta sig till Lamarck? Huru kom det sig, att selektionsteorin vann så allmän anslutning inom den vetenskapliga världen redan innan professor Weismann framstälde sin ärftlighetshypotes, ifall selektionsteorin vann någon betydelse för utvecklingsläran först genom förvärfvade egenskapers icke-ärftlighet? Svaret på dessa frågor måste blifva ungefär följande. För det första erfordrar afpassningen i alla händelser det naturliga urvalets kontrollerande medvärkan för att de olika, efter existensvilkoren så ytterst noggrant lämpade lifsformernas uppkomst skall kunna förkla||ras. För det andra gifves det en stor myckenhet egenskaper som omöjligt kunna förklaras enligt den direkta afpassningens princip. Till dessa höra utan tvifvel människans så väl som djurens drifter. Alla darwinister, de må tillhöra Weismanns skola eller vara dess motståndare, äro ense om att den sociala driften icke har uppkommit genom direkt afpassning, icke är en ”förvärfvad” egenskap, utan är resultatet af ett naturligt urval af ”spontana” variationer. Och själfva Herbert Spencer, som lärt mera af Lamarck än af Darwin, säger uttryckligt, att det naturliga urvalet äfven sedermera altjämt bidragit till att bevara och utveckla denna drift, ehuru han antager att vanan att lefva i samhällen, genom att gå i arf, ytterligare medvärkat i samma riktning. Det naturliga urvalet blir således ingalunda betydelselöst för samhällsutvecklingen, äfven om förvärfvade egenskaper äro ärftliga, låt vara att dess betydelse inskränkes. Men framför alt: ärftligheten eller icke-ärftligheten af förvärfvade egenskaper spelar på långt när icke samma roll inom den mänskliga utvecklingen som på lägre lifsstadier. Ärftlighetens betydelse förringas här till stor del af uppfostran, hvarigenom den ena generationen öfverlämnar åt den andra sin erfarenhet, sina bruk, sina tänkesätt. Mr Kidd anmärker själf mycket riktigt att öfverlägsenheten af vår intellektuella kultur icke utgör någon måttstock på öfverlägsenheten af vår intelligens, att den moderna civilisationens skapelser äro resultaten af kunskaper, ”som samlats långsamt och med möda och till hvilka många andar under en lång rad af förgångna generationer bidragit med sin skärf, medan hvarje ökning af detta kunskapsförråd underlättar dess ytterligare ökande.” Men detta gäller icke endast för den intellektuella kulturen, utan i väl lika hög grad för den moraliska. Ingenting kan bättre öfvertyga en om hvilket ofantligt inflytande uppfostran – fattad i ordets vidsträktaste bemärkelse – utöfvat på moralens utveckling, d. v. s. huru mycket är förvärfvadt och huru litet medfödt hos människan såsom sedligt väsen, än dessa högst intressanta fall af barn at civiliserade föräldrar, som uppvuxit fullständigt afskilda från alt mänskligt umgänge. Om vi jämföra de vilda folkens altruistiska drifter med kulturfolkens, kunna vi icke häller undgå att märka, att skilnaden dem emellan hänför sig mycket mer till omfånget än till intensiteten. De känslor af sympati som vilden hyser för medlemmarna af sin egen stam äro till sin styrka icke altför mycket underlägsna den välvilja hvarmed den civiliserade människan omfattar långt vidsträktare grupper af sitt släkte. Att denna omfattning af den altruistiska driften, som beror på omständigheter altför vidlyftiga för att här kunna beröras, är förvärfvad och icke medfödd, kan väl svårligen bestridas. Och jag kommer sålunda till en slutsats, som fullständigt öfverensstämmer med Darwins i The Descent of Man uttalade åsikt, att det naturliga urvalet haft endast ringa inflytande på moralens utveckling bland civiliserade folk, ”ehuru de fundamentala sällskapsdrifterna ursprungligen så förvärfvades.” Naturens urval af spontana variationer har med andra ord framkallat den sociala instinkten och äfven utvecklat densamma till en viss höjd, men sedan denna gräns uppnåtts, ha andra faktorer företrädesvis varit värksamma vid dess fortsatta utveckling. Mr Kidds påstående att ”intet framsteg kan ske utan genom anhopning af medfödda variationer”, är således icke blott ogrundadt, utan står, så vidt jag kan finna, i strid med klara fakta.

13 Jag måste ännu tillägga några ord rörande Mr Kidds biologiska metod, som hotar att reducera hela samhällsutvecklingen till en enda naturlig selektionsprocess. Huru betydligt det naturliga urvalets inflytande än må vara, kan forskaren genom att vädja till detsamma icke förklara en enda lifsföreteelse fullständigt, emedan det naturliga urvalet, som sagdt, är endast en indirekt orsak. Hvarje vetenskaps mål är naturligtvis att så fullständigt som möjligt förklara de företeelser som falla inom hennes område. För historikern har det sedan lång tid tillbaka kommit an på att utfinna de direkta orsakerna till den mänskliga utvecklingens gång. I detta hänseende står samhällsvetenskapen ett trappsteg högre än biologin, för hvilken dessa direkta orsaker äro åtminstone till stor del oåtkomliga och som därför måste nöja sig med att vädja till det naturliga urvalet, utan att kunna uppvisa hvilka faktorer framkallat det material bland hvilket naturen har att välja. Tag t. ex. dessa intressanta företeelser inom djurvärlden som kallas skyddande färger. Mr Wallace har i detalj påvisat hvilken märklig harmoni råder mellan färgen på ett djur och färgen på dess omgif||ning. Det gäller nästan som regel att arktiska djur äro hvita, ökendjur sandfärgade, djur som lefva bland gräs och blad gröna, nattdjur mörka. Alla dessa fakta kunna lätt förklaras enligt det naturliga urvalets princip, alldenstund det är nyttigt, ja nödvändigt för flere djur att vara färgade i öfverensstämmelse med sin omgifning, både därför att de härigenom lättare undgå sina fiender och därför att de mera oförmärkt kunna anfalla andra djur, som tjäna dem till föda. De individer, hvilkas färg erbjuder det bästa skyddet, ha den största framgången i kampen för tillvaron, blifva vid lif och fortplanta sig, medan deras mindre lämpligt färgade kamrater småningon duka under i lifvets strid. Riktigheten af denna förklaring kan knappast ifrågasättas, men den förklarar ingalunda hela problemet. Den lämnar oss i fullkomlig ovisshet om de direkta eller värkliga orsakerna till djurens färgteckning. Hvarför uppträda till först så eller sä färgade individer inom en art? Hvad framkallar alla dessa variationer, bland hvilka naturen gör sitt urval? Vi veta det icke. Det naturliga urvalet är den enda förklaringsgrund som vi känna, och dock förutsätter detta val tillvaron, den för oss absolut gåtlika tillvaron af det som utväljes. Isynnerhet försättes en biolog tillhörande den Weismannska skolan i förlägenhet, om han tillfrågas hvarför den ena eller den andra organismen vid sitt inträde i lifvet har just denna form och ingen annan. Lamarckianen tror sig då känna åtminstone en betydande klass af orsaker, nämligen kroppsdelarnas användande eller icke-användande inom föregående generationer, men weismannianen kan gifva intet annat svar än detta, att företeelsen i fråga har sin grund i en viss kombination af föräldraorganismernas könselement, hvars natur är för honom fullkomligt obekant. Annorlunda förhåller det sig med samhällsforskaren. Frågar man honom hvarför vissa folk äro polygamiska, andra monogamiska, står han icke svarslös. Frågar man honom hvilka orsakerna voro till Roms storhet och fall, kan han uppräkna åtminstone några af dessa orsaker. Tror då Mr Kidd värkligen, att sociologin ville uppgifva sitt sökande efter positiva orsaker för att adoptera biologins vida ofullkomligare metod med dess idkeliga, nödtvungna vädjande till det naturliga urvalet?

14 Altså: den sociala utvecklingen har enligt Mr Kidd sin grund i ett naturligt urval af sådana individer och folk, hvilka från födelsen råkat vara bäst utrustade med sociala drifter. Men de sociala drifterna i och för sig äro ännu icke tillräckliga; de måste hafva en religiös sanktion. Altså, ett naturligt urval af religiositeten. Vår författare utför denna tanke på följande sätt: –

15 Jämte människan uppträdde två nya krafter af utomordentlig betydelse: hennes förnuft och hennes samhällsdrift, hvilka alltid varit hvarandras fiender. ”Förnuftets lärdom för individen måste alltid vara den, att den innevarande tiden och hans egna intressen i denna äro af uteslutande betydelse för honom. De krafter hvilka bedrifva vår utveckling äro emellertid ursprungligen icke förknippade med dessa individens intressen, utan med de vida vägnar olika intressena hos en samhällsorganism, som är underkastad helt andra förhållanden och i besittning af oändligt mycket längre lif ... . Det hufvudfaktum, inför hvilket vi stå i våra framåtskridande samhällen, är för den skull, att samhällsorganismens intressen och de intressen, hvilka omfattas af de individer, hvilka utgöra densamma, alltid äro hvarandra motsatta; de kunna aldrig förenas; de äro af naturen och till hela sitt väsen oförenliga.” Och ändock, trots alla förnuftets protester, är samhället stadt i en ständig utveckling. Hvadan detta sällsamma faktum? Borde icke det mäktiga människoförnuftet kunna tygla samhällsdriften och göra ett slut på alt detta oförnuftiga samhällslif, eller fastmer, borde icke förnuftet hafva kunnat förhindra dess uppkomst? Nej, ty det äger en ännu högre sanktion än förnuftets; dess giltighet är ”öfver och utom förnuftet stående.” ”Åt den stora rad förhållanden i individens lif, i hvilka hans intressen strida mot samhällsorganismens intressen och genom hvilka den förra underordnas den senare i den evolutions allmänna intressen som rasen undergår,” – åt dessa förhållanden förlänar religionen en suprarationell giltighet. Häri består de religiösa troslärornas förrättning i människans sociala utveckling, hvilken sålunda är till sitt väsen icke intellektuell, utan religiös. ”Det vill synas, som om den i samhället värksamma processen utvecklade den religiösa karaktären såsom en första produkt och den intellektuella förmågan endast ||så vidt som den kan förbindas med denna egenskap. Med andra ord, den mänskliga evolutionens mest utmärkande drag såsom ett helt är, att rasen måste bli alt mer och mer religiös till följd af värksamheten hos det naturliga urvalets lag.” Segrarna i täflingskampen äro de raser och folk, hos hvilka, under för öfrigt lika förhållanden, religiositeten är fullständigast utvecklad. Häri ligger då förklaringsgrunden till detta ”absolut enastående” samhällssystem som kallas den västerländska civilisationen, denna ”ständigt växande bildning, begåfvad med en bestämd lifsprincip, underkastad lag och, liksom hvarje annan organism, genomgående vissa ordnade utvecklingsskeden.” Den västerländska samhällsevolutionen är icke en produkt af intelligensen, ”utan rörelsekraften bakom densamma har sitt säte och ursprung i den fond af altruistisk känsla, med hvilken vår civilisation utrustats.” ”Denna altruistiska utveckling och den förädling och mildring af karaktären, som åtföljt densamma”, äro ”den omedelbara och särskilda produkten af det religionssystem, på hvilket vår civilisation grundas.” ”De folk, som påvärkats af denna process, ha genom densamma kommit till en ståndpunkt af samhällsstyrka, på hvilken deras fördelar öfverväga i kampen för tillvaron med andra delar af rasen.”

16 Detta är nu det sätt, hvarpå Mr Kidd sökt tillämpa den biologiska metoden på samhällsläran. Jag har vid återgifvandet af hans grundtankar så troget som möjligt följt hans egen framställning – i hufvudsak enligt herr Dumraths visserligen altför slafviska och icke sällan osvenska öfversättning – emedan denna framställning är altför oklar för att kunna transskriberas. Om man sammanställer Kidds uttalanden om troslärornas betydelse för den sociala utvecklingen med hans myckna tal om Weismann och ärftlighet och framför alt hans uttryckliga påstående att ”intet framsteg kan ske utan genom anhopning af medfödda variationer”, så måste man ovilkorligen komma till den slutsatsen, att han anser religionen, äfven kristendomen, och det religiösa sinnelaget, äfven det kristna, vara medfödda variationer hos samhällsorganismen, hvilka blifvit bestående i kampen, för tillvaron och sedan fortsättningsvis utvecklat sig genom naturligt urval. Till en så befängd uppfattning har ||hans oförmåga att skilja mellan sociala och biologiska företeelser ledt honom. Huru mycket ofog än bedrifvits med den af många forskare omhuldade satsen, att samhället är en organism, har jag ännu aldrig sett denna biologisk-sociologiska analogi blifva till den grad missbrukad som i förevarande fall. Mr Kidds intellekt saknar framför alt klarhet; men jag misstänker att tillochmed denna brist medvärkat till hans populära framgång, emedan många människor icke kunna göra skilnad mellan djup och grummel.

17 Hvad beträffar hans framställning af den sociala utvecklingen för öfrigt, är den altigenom vilseledande, delvis absurd. Det är rent nonsens att uppställa förnuftet och samhällsdriften som hvarandras antagonister och att betrakta ”samhällsorganismens” intressen och deras intressen, hvilka tillsammantagna just bilda denna organism, såsom ”till hela sitt väsen oförenliga.” Det är åter uppenbart oriktigt att sammanblanda den sociala eller altruistiska driften med religionen. Å ena sidan anträffas den förra hos alla i samhällen lefvande djur – hvilka man det oaktadt icke plägar bevärdiga med epitetet religiösa – och å andra sidan utmärka sig ingalunda alla religioner genom altruistiska tendenser. Jag föreställer mig att ingen samvetsgrann forskare i våra dagar vill förneka, att religionerna spelat en viktig roll i den sociala utvecklingen och att åtminstone den kristna religionen bidragit till altruismens vidgande; men att betrakta religionen såsom den enda själfständiga faktorn i samhällsevolutionen och att, såsom Mr Kidd påstår, ”den västerländska civilisationen i själfva värket ingenting annat är än den kristna religionens naturalhistoria”, detta är öfverdrifter, som icke anstå en författare med vetenskapliga anspråk.

18 Det finnes onekligen få frågor af djupare betydelse än den om kristendomens invärkan på framåtskridandet, och hvarje bidrag till denna frågas lösning är förtjänt af erkännande. Men något sådant kan åtminstone icke från min sida komma Mr Kidd till del. Hans två kapitel om den västerländska civilisationen innehålla endast värdelösa panegyriker öfver kristendomen, utan hvarje spår af allvarlig forskning. För att bilden skall framstå så mycket ljusare, målas bakgrunden I de svartaste färger. ”Hos de gamla ||grekerna och romarena bemöttes personer, hvilka stodo utanför de förbindelser, som bildade släktskap eller beroende, med den yttersta hårdhet och brutalitet. Vi kunna knapt föreställa oss den råa själfviskhet, som härskade tillochmed inom dessa band.” Barnamord voro ”universella.” Äfven ålderdomen aktades i regeln icke hos grekerna. Kvinnorna voro männens slafvinnor, barnen voro föräldrarnas egendom. Männen voro höfdingens eller statens krigare. Individen innehade sin egendom och tillochmed sitt lif ”af en despotisms nåd”, som endast dämpades af religiösa former och sedvänjor. ”Någon föreställning om plikt eller ansvar mot andra, utom kommunen stående, fans icke. Moralen var af det inskränktaste och mest själfviska slag. Den omfattade aldrig hos grekerna någon föreställning om mänskligheten.” Så såg det ut inom antiken, enligt denna samhällsskildrare, som Den siste athenarens författare inneslutit i svenska läsares bevågenhet. Men med kristendomens framträdande växlar allting färg. Författaren kan icke lägga band på sin exstas. På tjugotre efter hvarandra följande rader finna vi följande uttryck hopade: ”sällsamt skådespel”, ”väldig företeelse,” ”våldsamt sjudande lif”, ”utomordentliga och föga förstådda period af världens historia”, ”omätlig social betydelse”, ”ofantlig”, ”från första början var dess värksamhet alldeles ovanlig,” ”människorna tyktes vara ombildade”, ”den individuella andens vanliga bevekelsegrunder syntes ha utslocknat”, ”utan motstycke i världen.” En alldeles ny civilisation tager nu sin början. ”Alt hvad grekisk och romersk ande ernått och skapat”, säger Mr Kidd, ”är begrafvet och synes icke mera. De gamla civilisationernas triumfer äro som om de aldrig funnits till: de äro icke allenast förgätna; det finnes helt enkelt intet organiskt samband mellan det gamla lifvet och det, som kommit i dess ställe.” Striden mot förnuftet har framgång ”till en grad, som aldrig förr haft sitt motstycke i världens historia”, och den suprarationella normen för människans lefnadsvandel uppnår en styrka och en omfattning som förut varit okända. Förnuftet användes endast ”för att utveckla den mark, som andra krafter ha vunnit åt detsamma”, medan kyrkan sträfvar att upphöja den lefnadsvandel, som föreskrifves af det altruistiska idea||let1), ”till den högsta ståndpunkt lör mänsklig vördnad den nägonsin uppnått.” Denna utvecklingsprocess, som ”är absolut enastående i rasens historia”, sönderfaller i två tydligt bestämda skeden med reformationen som gränsmärke. Den reformatoriska rörelsen, hvars betydelse är ”i sanning mycket större än historieskrifvaren med de metoder, som stå honom till buds, hittils velat tillerkänna den, . . . befriade, så att säga, i de folks praktiska lif, som grepos af densamma, den ofantliga massa af altruistisk känsla, som från början varit den kristna religionens utmärkande samhällsprodukt, men som dittils under en period af omogenhet och intensiv lifaktighet varit ledd i andra kanaler”, – hvarmed författaren väl helt enkelt menar att reformationen uppträdde mot medeltidskristendomens askesideal och betonade människans plikter som samhällsmedlem. Den förra perioden hann emellertid utföra ”ett af de största steg framåt, som rasen någonsin tagit,” nämligen slafveriets utplånande, hvilket skedde i Europa ”omkring det fjortonde århundradet.” Dess afskaffande måste nämligen tvifvelsutan betraktas såsom ”en af de första egendomliga frukterna af den etiska rörelse, på hvilken vår civilisation grundar sig”. Slafveriet är ”en af de naturligaste och ur många synpunkter en af de förnuftigaste samhällsinstitutioner.” Dess utplånande har sålunda icke sin grund i förnuftet, utan i den kristna religionen, särskildt i dess frälsningslära och i dess lära om alla människors likhet inför gudomen. Den oberäkneliga vikt, som äfven den svagaste varelses välfärd erhöll för hans själs skull, sträfvade från första stund att försvaga klassåtskilnaderna och ”höjde omedelbart äfven slafven till en ställning af medfödd rättighet”, medan den oböjliga läran om alla människors medfödda jämlikhet långsamt frambragte ”den innehållsrikaste och märkvärdigaste förändring, som någonsin försiggått i sinnena hos en stor del af mänskligheten.” Slafveriets afskaffande var emellertid endast det första steget i utvecklingsprocessen. Vi kunna iakttaga hurusom ”de maktägande klasserna ständigt dragit sig tillbaka och utsträkt sin egen ställnings privilegier i alt större mått ||till alt flere af de klasser, som stått utanför dem.” Denna rörelse har sina rötter uteslutande i en enda orsak, nämligen i ”den stora fond af altruistisk känsla, som alstrats af det etiska system på hvilket vår civilisation är grundad.” Den är ”till sitt väsen förnuftsvidrig. Den gillas hvarken af förnuftet eller erfarenheten.”

19 Sällan har vår västerländska civilisation råkat ut för en tarfligare behandling än Mr Kidds. För den som inlåter sig på det stora problemet om kristendomens invärkan på samhällsordningen, gifves det få perioder som påkalla noggrannare beaktande än den senare antiken. Vi finna nämligen att redan inom den hedniska civilisationen en humanitär rörelse gjorde sig gällande, hvilken fortsattes i samma riktning sedan kristendomen införts i det romerska riket. Fadersmakten, patria potestas, blef en skugga af hvad den varit. Vi veta icke med säkerhet när barnamord lagligen förbjödos i Rom, men de uppgifter som meddelas oss af Julius Paulus, Tertullianus och Lactantius, göra det sannolikt att detta skett redan under de hedniska kejsarenas tid; otvifvelaktigt däremot är att barns aflifvande och utsättande betraktades som omoraliska handlingar, äfven om de icke uppväkte samma afsky hos hedningarna som hos de kristna. Kristendomen med dess odödlighetslära skärpte nämligen betydligt den skuld som hvilar öfver enhvar som tager en annans lif och gör i detta hänseende ingen skilnad mellan aflifvandet af barn och fullvuxna. Hvad kvinnans ställning beträffar är Mr Kidds påstående, att hon var mannens slafvinna, löjeväckande absurdt, då hänsyn tages till den senare antiken, under hvilken hon åtnjöt en större frihet än måhända någonsin förr eller senare. Äktenskap utan manus blef den vanliga formen af äktenskap, d. v. s. hon förblef äfven efter giftermålet under sin faders förmynderskap i stället för att blifva beroende af sin man, och detta innebar så godt som fullständig frihet på en tid då fadersmakten förlorat all betydelse. Till slafvarnas skydd utfärdade de hedniska kejsarena den ena förordningen efter den andra, och enligt Seneca brännmärkte den allmänna opinionen dem som misshandlade sina slafvar. Det lider intet tvifvel att antikens slafveri var en ojämförligt mycket humanare institution än det negerslafveri, som ännu i senare hälften af detta år||hundrade existerade hos folk tillhörande den anglo-saxiska rasen, som dock af Mr Kidd prisas som den i socialt hänseende högst stående, d. v. s. religiösaste af alla. Föreställningen om alla människors naturliga jämlikhet, som Kidd kallar ”till sitt väsen förnuftsvidrig” och betraktar som kristendomens specifika tillhörighet, uppdyker redan i fjärde eller tredje århundradet före Kristus hos Zeno, den stoiska skolans grundläggare, som lärde att ”alla människor äro af naturen jämlika och att endast dygden inför en skilnad mellan dem.” Men stoicismen torde vara fullkomligt obekant för Mr Kidd, ty eljes hade han näppeligen djärfts påstå att ingen grek någonsin haft en föreställning om mänskligheten.

20 Hvad kristendomens ställning till slafveriet angår, så är det en känd sak att den betraktade det såsom fullkomligt tillåtligt. Paulus’ uppmaning till slafvarna att vara lydiga sina herrar gaf det tillochmed en religiös sanktion, som ännu på 1860-talet ifrigt åberopades från prediksstolarna i de amerikanska slafstaterna. Samma uppmaning återfinnes hos Thomas ab Aquino, den katolska kyrkans största auktoritet i alla etiska och sociala frågor, och han tillägger ytterligare, att slafvarna böra själfva föredraga slafveri framför frihet, äfven om friheten erbjödes dem, ”emedan slafveri är en orsak till ödmjukhet.” Den jämlikhet kristendomen predikade var icke jämlikhet i denna världen, utan en jämlikhet inför Gud; och inför Guds domstol äro frihet och makt och rikedom af intet värde. Den katolska kyrkan handlade också i öfverensstämmelse med dessa principer. Hon var själf medeltidens största slafägare; det fans abbotsstift som ägde ända till tvåtusen slafvar. Och så mån var hon om denna sin egendom, att ett par kyrkomöten uttryckligen ålade hvarje biskop, som frigaf en af kyrkans slafvar, att köpa två i stället. Den gamla satsen, att kristendomen afskaffade slafveriet, har sitt hufvudsakliga stöd i de uppmaningar som kyrkans tjänare riktade till de världsliga herrarna att frigifva sina slafvar, samt däri, att frigifningen plägade ske i religiös form, ”i Guds namn” eller ”för själens salighet.” Men intetdera af dessa argument kan tillmätas någon afgörande betydelse. För det första passade nu kyrkan en gång för alla på hvarje tillfälle att inskränka ||de världsligas makt, medan de världsliga å sin sida knappast kunde taga på allvar uppmaningar som stodo i fullkomlig strid med kyrkans eget förfaringssätt. För det andra var det tidens sed att gifva en religiös anstrykning åt handlingar af hvarjehanda slag: sålunda finner man i medeltidsliteraturen äfven formulär för försäljning af slafvar, affattade i ord sådana som ”jag säljer den och den slafven i Guds namn.” Vi ha intet bevis för att kyrkans föregifna ansträngningar i denna punkt haft några vidtgående följder. Slafveriets upphörande i Europa är ett af historiens dunklaste problem. Det försiggick småningom på en tid som vi icke med noggrannhet känna, i en del länder förr, i andra senare, och såsom resultatet af orsaker hvilka icke kunna exakt bestämmas. Man vet att de stora farsoter som härjade i Europa mot slutet af medeltiden betydligt decimerade slafvarnas antal, medan tillgången på nya slafvar minskades därigenom att det gamla bruket att göra krigsfångar till slafvar upphörde omkring det trettonde seklet. Man vet också att de fria städerna voro slafveriets motståndare och lämnade skydd åt förrymda slafvar. En synnerligen viktig orsak till slafveriets upphörande synes hafva varit slafägarens eget ekonomiska intresse, som dref honom att fästa sina åkerbrukande slafvar vid den jord de odlade och gifva dem en andel i arbetsförtjänsten – ett intresse som ökades jämsides med odlingsmarkernas tillväxt. Slafven blef sålunda lifegen, och slafveriet aflöstes af bundenheten vid torfvan, som förefans redan i romarriket vid sidan af det egentliga slafveriet och som först under detta sekels senare hälft upphörde att finnas till i det kristna Europa. Om denna modererade form af ofrihet har Mr Kidd icke ett ord att förtälja, utan ordar i stället vidt och bredt om det kristna jämlikhetsidealet, som vann en så storartad seger genom slafveriets afskaffande. Det är ingalunda min mening att förneka den betydelse som människornas altruistiska drifter haft i utvecklingen till större likställighet mellan individerna, jag är tvärtom öfvertygad om att denna betydelse varit ofantlig; och lika litet förnekar jag det stärkande inflytande, som den kristna religionen haft på de altruistiska drifterna. Men jag protestetar mot Mr Kidds ohistoriska och altigenom dogmatiska försök att ur den kristna tros||läran som enda orsak härleda alla de humanitets- och jämlikhetssträfvanden, som kunna spåras inom den västerländska civilisationen. Vet han då icke att det tidehvarf, som var det ”förnuftigaste” och irreligiösaste af alla, upplysningstidehvarfvet, outplånligt inristat sig i mänsklighetsidealets häfdaböcker och att samma segrare, som skref på sin fana orden ”liberté, egalité, fraternité”, äfven proklamerade förnuftets religion?

21 Mycket vore ännu att säga om denna besynnerliga bok. På nästan hvarje sida möter man exempel på dess författares okunnighet, lättvindighet, orediga tankegång och ovetenskapliga sätt att generalisera. Mr Kidd är synbarligen dilettant i sitt fack; han har läst allehanda tidskriftsartiklar och populära arbeten, dem han gärna citerar, men han har aldrig bedrifvit allvarlig vetenskaplig forskning. Det tyckes icke ha fallit honom in, att icke det ena eller det andra af hans kategoriskt uttalade påståenden vore tillfylles bevisadt genom någon lösrykt fras från Lewes eller Lecky. Långt ifrån att kunna instämma i Rydbergs omdöme att Kidds arbete ”tillhör bokvärldens aristokrati”, erfar jag däraf ett intryck som kommer mig att tänka på le bourgeois gentilhomme. Dess författare saknar ingalunda naturlig begåfning, men denna begåfning är oskolad, och laterna äro icke gentlemannens. Det kläder honom icke att spela rollen af grand-seigneur inom vetenskapens värld. I sin kompletterande artikel i The Nineteenth Century tager han på sig ||minen af en tänkare som kan förstås och uppskattas först långt efter sin tid. Han anser det därför onödigt att söka gendrifva de invändningar som i så rikt mått gjorts mot hans arbete af ”vetandets professionella representanter.” Han känner att han har rätt; en författare, säger han, som egnat tio år åt studiet af sitt ämne så som han det gjort, måste själf hafva en tämligen klar insikt i ”det förhållande hvari hans eget arbete står till andras.” Han vänder sig icke till den äldre skolans tänkare: ”världens framåtskridande beror icke därpå att den äldre generationen omvändes, utan därpå att den yngre uppfostras.” Själf lefver han i den förtröstan, att hans arbete icke skall lämna oberördt ”något enda område af den vetenskap, som befattar sig med människan såsom samhällsmedlem.” Härmed kunna vi säga vår författare farväl.