Reading text
Från de norska högfjällen.
Turistminnen af Edv. V–ck.
III.
Hvilka vackra föreställningar gör man sig icke om en norsk säter! Den som sett Tidemans taflor eller läst Björnsons bondnoveller tänker genast på svärmiska säterjäntor och sentimentala unggutter, som icke kunna se hvarandra i ögonen utan att rodna, och på små ”killebukker”, som lägga sina hufvuden i jäntans knä, och hon sjunger: ”Killebukken, lammet mit, killebukken, killebukken!” Det är så nätt och prydligt alltihop: stugan är så snygg och ren, och menniskorna äro så fina och rara och få alltjemnt tårar i ögonvrårna, och gutterna vandra omkring i älskogstankar och dikta likavackra visor som sjelfva Björnson.
Ni tänker säkert, käre läsare, att man i verkligheten blir grymt bedragen. Åh ja, på sätt och vis. Särdeles romantiska äro de norska sätrarna just icke. Derinne stå bytta vid bytta, fat vid fat och ost vid ost. Hela stugan är insvept i en atmosfer, som ständigt påminner om en ko och get. I det lilla smutsiga fönstret äro ofta en eller par rutor sönderslagna och tillstoppade med gamla strumpor, så att vinden har fritt spel. I hörnet af stugan står en bred tvåmanssäng med en uråldrig fårskinsfäll, som påminner om det goda rådet Nielsen ger i sin Reisehaandbog, att man ”efter ett nattropheld paa tviolsomme steder maa vaske hovedet med saebe.” Golfvet är än af jord, än af trä, allt efter omständigheterna, och hela stugan är ofta bygd af stora stenar med några stockar till tak. I trakter der mycket turister färdas fram finner man nu mera här och der på sätrarna skilda rum för resande, och då har man det bra nog. Men en sådan lyx bestås endast i östra Jotunheimen, på Gudbrandsdalssätrarna; Sogne-sätrarna äro merendels rent af förfärliga.
Och menniskorna sedan? De motsvara om möjligt ännu mindre de der gamla föreställningarna man får från novellböckerna. Ja, många resande påstå till och med, att den norska bonden helt och hållet saknar känsla. Men deremot protesterar jag på det bestämdaste. Han är ofta barsk och tvär i början. Man kan alltid räkna på hans gästfrihet, men icke på hans förtrolighet. Han är stolt och misstänksam till lynnet. ”Hvarifrån kommer du?” är vanligen hans första fråga, och det gömmes ofta mer än blott nyfikenhet under de orden. Men när man närmare lär känna honom, när man strax från början ställer sig på förtrolig fot med honom och aktar sig för att på något sätt såra hans stolthet, som aldrig tämjts af några handklofvar, då skall det snart visa sig huru mycken hjertlighet och själsadel döljer sig bakom den sträfva ytan. Och är det nöd å färde, har en menniska gått vilse på fjällen eller eljes löper någon fara, då skulle ni se huru den norska fjällbonden eger djupare känslor än mången af oss. Men han för dem icke i tid och otid till torgs, han pjunkar icke och han ljuger aldrig. Det trifves ingenting smånätt på de norska fjällen: både naturen och menniskan äro tillhuggna i stora, tunga former, som i början kunna verka afskräckande men som vi snart måste älska och beundra. Och det är säkert: hundra gånger mera tycker jag om dessa grofva, oborstade karlar och dessa rödblommiga, klumpiga säterjäntor, som kunde taga mången man i kragen, än alla de der smäktande ungersvennerna och fina fröken-jäntorna med sina små killebukker.
Allt det der rann mig helt naturligt i hågen, då vi vandrade från säter till säter längs den fem mil långa körvägen, som från Vaage i Guldbrandsdalen går upp åt Gjendin till.
Det var dagen efter det stora nederlaget vid Goldhöpiggen. Det häftiga snöfallet hade tvungit oss att uppgöra en ny anfallsplan och på en omväg söka tränga in i de ogästvänliga Jotanheimen. Nu hade ovädret upphört och riktigt för att reta oss gassade solen dagen lång öfver fjällen. Tänk en dag sådan som denna på Goldhöpiggen!
Då jag föregående sommar vandrat samma väg, träffade jag nu gamla bekanta öfver allt på sätrarna. Uppe vid skogens slut på Hindsäter, der vi dröjde öfver natten, väntade jag att finna Ola Östrem, hos hvilken jag tillbragt tre ruskiga snövädersdagar med att spela kort och kannstöpa i vensterpolitik, men han var inte hemma nu. Han hade haft lyckan med sig och fått vind i seglen: i vintras blef han förvaltare hos Björnstjerne-Björnson i Gausdal.
Litet högre upp, vid Sjödalsvattnet ligger Bessesätern, der Petter Tronhus residerar. Hans dotter, den vackra blomstrande Pauline, fick syn på mig redan då jag var på fjällkanten, och kom ett stycke emot mig på vägen. ”Välkommen tillbaka, jag kände strax igen dig!” Och så förde hon mig in i stugan, der gamle Petter låg på sängen. ”God dag, Petter, men hvad i all verlden går åt dig?” — ”Åh, jag har stött mig en smula, men är på bättringen redan. Det var då trefligt att träffa gamla bekanta.” — ”Och hvarför har du inte skrifvit till mig, som du sade att du ämnade?” — ”Ja, dessvärre, jag miste adressen din och tänkte att Finland är stort.” Och så satt jag en timme i stugan och pratade med Petter. Jag kunde helsa honom från hans son Jens på Randsverk, der allt stod väl till. Och sedan talade vi om vädret och fisket och renjagten, medan Pauline bjöd oss på en butelj hembygdt enbärsöl.
Petter Tronhus är en gammal fjällbjörn. Om sommaren lefver han här uppe på sätern, om vintern litet lägre ned på Randsverk. Under femton år har han inte satt sin fot i dalen: han säger att han blir sjuk der nere. I sina yngre dagar var han en af Norges förnämsta renjägare, nu på ålderdomen tecknar han upp jagthistorier ur minnet och skrifver små berättelser på byggdemål till ”Skillingsbiblioteket”.
”Adjö Petter, adjö Pauline.” — ”Lycksam resa, helsa Anders på Gjendesheim!”
Uppe i Jotunheimer på 3,200 fots höjd öfver hafvet ligger Gjendin-sjön lik ett smalt grönt band mellan fjällen, som från skyn stupa ned i dess bölja. Några buskartade björkar ha lyckats klänga sig fast vid dess stränder, såsom lifvets sista utposter, för resten ser man endast gråa, mossbelupna klippor och spetsiga snötoppar i fantastiska former. Gjendin är hemsk att skåda i oväder, då stormen kilar sig in mellan fjellen och bringar dess vågor att fräsa, men den kan också vara leende, mild, förtjusande, då solstrålarna en vacker sommardag spela öfver dess smaragdfärgade yta, och snötopparna gnistra och fjellen der borta förtona sig i den klara luften.
Förr låg Gjendin öde och glömd, besökt endast af några fiskare och renjägare. Nu är den en af de stora centralhärdarna för det norska turistlifvet.
På dess östra strand reser sig en liten tvåvånings träbyggnad, turisthotellet Gjendesheim, som eges af ett aktiesällskap och om sommaren förestås af bonden Anders från Vaage. Här finner vandraren en förtjusande fristad mellan fjällen. Den feta laxöringen och det hembryggda ölet förtjena verldsrykte, cherryvinet på hvilket Anders för gammal bekantskaps skull bjöd oss gratis, leder sitt ursprung ända från Kristiania, och längtar turisten efter en smula andlig spis så kan han fördjupa sig i det lilla biblioteket, som är en ovärderlig skatt, då man blir väderfast och får ligga en eller par dagar öfver. Och det händer allt som oftast, ty föraren Anton, som tillika fungerar som roddare, är en miserabel sjöman, som för intet i verlden kan förmås att riskera sitt lif på vågor som gå en fot höga.
”I morgon skola vi intet upp för tidigt, doktor. Betänk: det är sista natten på länge som vi få sofva på verkliga lakan!”
Klockan var redan nio då vi stego i båten som skulle föra oss öfver Gjendin. Molnen lågo ännu öfver fjelltopparna det var en smula ruskigt och kallt i början. Men plötsligt bröt solen fram, dimmorna skingrades och Gjendin visade sig för oss i all sin fägring. Anton och jag skötte årarna, medan doktorn satt i aktern och skämtade med jäntan från Gjendesheim, som var ute på en liten söndags tripp. Och så gledo vi sakta framåt, medan den ena snötinden efter den andra kröp fram bakom fjällväggen, och efter fyra timmars rodd hamnade vi omsider vid Gjendins vestra strand.
Här ligger Gjendeboden, den mest besökta af de fyra turisthyddorna i Jotunheimen. Den tillhör den norska turistföreningen och består af en liten envånings träbyggning, som kanske är enklare inredd än Gjendesheim men för resten icke mindre hemtreflig.
Att vi genast satte oss att äta torde icke väcka förvåning hos någon, och var i alla fall det förnuftigaste vi kunde göra. Vi hade ju god tid på oss. Eidsbugarden låg så nära. Fem å sex timmars väg heter det i Nielsen och han hugger ändå alltid till för mycket. Altså, ingen brådska med middagen och efter middagen en liten treflig siesta. Sen först kastade vi ränslarna på ryggen och satte benen i rörelse.
”Stopp, menar du inte att vi skola taga en förare”, sade doktorn. Detta gaf mig anledning till att hålla en liten föreläsning.
”Kära vän, det finnes ingenting så både i fysiskt och moraliskt afseende deproverande som att gå med förare. Dessa klenoder vilja alltid spela rollen af en försyn och alla andra sjunka ned till maskiner. Tänk dig en lång rad af vandrande menniskor. I spetsen går en förare: stiger han på en sten så stiga alla de andra på samma sten, hoppar han upp på en tufva så hoppa alla de andra på samma tufva, vänder han på hufvudet så vända alla de andra på hufvudet. Ingen tänker någonting, ingen ser någonting: allt går mekaniskt. Nej, hundra gånger bättre då att gå vilse ibland och elf få leta sig till rätta, än att så der förlora sin individualitet, sitt sjelfmedvetande, sitt egna jag. Godt mod alltså! För resten sörjer jag”.
Trallande på glada visstumpar klättrade vi uppför den femtonhundra fot höga bergsslutningen der Vesleån kastar sig ned. Gjendin försvan bakom oss och ett vidsträckt panorama af snötinder öppnade sig för våra blickar. Vi kunde ju godt sitta ett ögopblick, vi hade ju ingen brådska i verlden.
Vesleån var icke någon farlig fiende: vattnet gick oss knapt till fotknölarna. Men sedan kommo vi till en annan å, som hade svällt till omenskligt efter sista snöfallet. Här låg vårt Watterloo.
Med mig var det ingen fara, ty jag hade stöflar med skaft. Men doktorn hade låtit lura sig i Kristiania och lagt sig till ett par patenterade turistskor, som enkom äro gjorda för att man skall bli våt om fötterna. ”Kanske fins det bättre vadställe högre upp; låt oss försöka!” Men nej, elfven blir allt stridare och stridare ju högre vi komma. Då får jag en idé. ”Ska’ vi inte sätta här rakt öfver snöfjället, och sedan på andra sidan gå ned till Eidsbugarden; på det viset går det fortast?” ”Vill du ta lifvet af oss” utropar doktorn. ”Att så här till natten börja försöka nya vägar! Jag protesterar!” Och doktors ord få ett sken af berättigande då vi begge två i detsamma plumsa in ända till magen i det luckra, af rännilar underminerade snölagret.
Himlen förlåte mig derför att jag i ett svagt ögonblick ger vika. Helskinnade ehuru genomblöta kommo vi nu öfver elfven här uppe och traska sedan nedåt igen för att söka kringgå snöfjället. Men härvid förlora vi dyrbara timmar. Innan vi veta ordet af har skymningen öfvergått till stickmörker och Eidsbngarden ligger ännu långt, mycket långt borta.
Fram med tändstickor, karta och kompass! Fördömda duggregn som skall släcka alla tändstickor för oss. Godt, nu har jag fått se hvad jag behöfver. Framåt alltså med friskt mod! Gå försiktigt öfver stenblocken, vi ska’ känna för oss med stafvarna. Plums, jag trodde jag steg på en sten och så var det i en vattputt.
”Nej, nu orkar jag inte mera”, ropar doktorn och kastar sig ned. ”Jag vill sofva till dagbräckningen; det är ett vansinne att söka komma till Eidsbugarden i detta välsignade mörker”. — ”Jo, den sömnen kunde allt lätt bli den sista, vi måste framl!”
Men hvad vill detta säga? En sjö! Den fins inte på kartan. Tänk om vi gått vilse; vi ha kanske hållit för mycket åt nordvest? ”Låt oss lägga oss”, suckar doktorn. — ”Vänta, håll god utkik åt venster! Om vi icke efter en qvart timme eller half se en dal öppna sig, då må du lägga dig, i kärret, i bäcken, i sjön, hvarhelst du vill; då vet jag icke hvar vi äro”.
En tjugu minuters marsch under andlös spänning. ”Ser du ingenting, doktor, ser du icke liksom en ljusning der borta i söder? Nu tycker jag att strimman blir större, fjällen måste vika tillbaka. Riktigt; det är Bygdin! Talatta.
Det skallar ett åndlöst jubel öfver fjällen. Vi äro på rätt väg, vi ha icke gått vilse, vi behöfva icke hopplöst irra omkring i natten!
Men vi jublade i förtid, ty det värsta stod oss åter. Vi måste i kolmörker stiga ned för Bygdins tusen fot höga strandsluttning, som var full af snår, kärr och stenblock och sedan en half mil följa dess sumpiga stränder. Då och då snafvade vi och störtade med utan att veta hvart det bar. Vi plaskade i kärr, hoppade öfvar bäckar, kröpo längs stenar. Doktorn var till den grad uppgifven af trötthet, att jag måste taga han jättelika sjal och surra den fast vid min ränsel, hvarigenom min packning blef oproportionerligt tung. Han kastade sig gång på gång ned och hade ögonblickligen somnat in, om jag icke drifvit honom upp igen. Ty han befann sig i detta olycksaliga tillstånd, om hvilket alpvandringarnas historia har så många dystra saker att förtälja, då tanken slappas och man endast vill sofva, sofva, lika godt hvar och när eller om man vaknar åter. Men ingen, som icke försökt det, vet också hvad det vill säga att med ränslar på ryggen en kolmörk natt irra omkring på fjället. Och hvad mig beträffar, så har jag sedan dess varit med om färder, om hvilka en sådan karl som Knut Vole förklarat att de hört till hans mest ansträngande, men jag kan försäkra att jag aldrig känt mig så ordentligt trött som den gången, då vi half fyra om morgonen knackade på Eidsbugardens dörrar.
Alla sofplatser voro för tillfället upptagna, men derom brydde vi oss föga. Vi gingo in i matsalen, svepte in oss i våra sjalar, kröpo upp på den väggfasta träbenken, som var så smal att vi icke ens kunde ligga på rygg, stucko ränslarna under våra hufvuden och föllo i en blytung sömn utan drömmar.