Bref från England [I]

1 Då jag afsände min senaste korrespondens, hade jag sinnet uppfyldt af intryck af de för oss främmande sederna här och ärnade omedelbart sätta mig ned för att servera en skildring af det engelska hemlifvet. Men vid närmare besinning faller detta sig icke så lätt. Ju mera man lyckas tränga förhållandena här på lifvet, desto svårare blir det att på rak arm bilda sig ett omdöme om, hvad som i dem är berömvärdt och hvad icke. Jag vill därför spara detta ämne och i stället nu gifva en bild af det politiska lif, hvarmed jag tills dato här kommit i beröring.

2 Vid den första dinér jag här deltog uti, blef det tal om politik. Då mina ögon händelsevis på motsatta väggen i rummet upptäkte ett stort porträtt, hvilket på afstånd och vid eldsljus är förvillande likt Gladstone, uttrykte jag mitt nöje att se ”the great old man” hafva erhållit en så framstående plats. Men ni skulle hafva hört den indignation, hvarmed detta mitt yttrande upptogs! Summan af saken var, att den ”projektmakarens och väderflöjelns” bild aldrig skulle få finnas i det huset. Värden kunde icke nog förundra sig öfver, huru vi i Finland hyste så mycken beundran för honom. ”Läsa ni då inga hyggliga tidningar där? tror ni att all den entusiasm för honom, som enligt ”Daily News” existerar i England, värkeligen numera finnes till? Kunnen I kalla en man, som tanklöst lämnade vår hjälte Gordon i sticket, då det stått i hans makt att rädda honom och som nu, lika tanklöst, vill stycka det britiska riket, för en stor man?”

3 Oaktadt alt detta, drog jag ej i betänkande, att följande dag i en konsthandel lägga mig till med 3 byster – Gladstone, Gordon och Beaconsfield. Vid hemkomsten omtalade jag min handel, hvarvid värdinnan i huset helt upprörd anmärkte, att jag således sammanstälde ”mördaren och hans offer!” Det konservativa partiet här anser sålunda Gladstone vara den, som genom sina handlingar, figurligt taladt, tagit lifvet af dessa två stormän!

4 Denna animositet emot honom har jag funnit vara rådande öfveralt inom det konservativa partiet här. Därom blef jag öfvertygad bland annat senaste tisdag, då här försiggick ett storartadt ”meeting”, hållet, på föranstaltande af det konservativa partiet, i Corn-Exchange, den samlingssal, som här användes för konserter, möten o. d. – Väldiga plakat på väggar och plank hade långt förut uppmanat allmänheten att infinna sig till detta möte, vid hvilket den konservativa parlamentskandidaten för Bedford, mr Guy-Pym, skulle framlägga sina åsikter och föreslå en adress. Som president eller hederstalare skulle till mötet infinna sig the Rigth Hon Cecil Raikes, hennes m:ts minister för post- och telegrafväsendet i det Britiska riket. Såsom chairman eller ledare af mötet skulle fungera m:r H. Green, ordförande i den konservativa komitén.

5 Vid vårt inträde i salen höll denna på att fyllas af publiken, som strömmade till från tre ingångar. Tack vare vår ledsagare, erhöll vi en fördelaktig plats framför den ännu toma tribunen för talarene och komitén. Till vänster om denna var en läktare anordnad, uteslutande för damer, hvilka insläptes genom en särskild ingång och till ett i ortens blad uppgifvet antal af 300 fylde denna. (Som bekant, hafva kvinnorna i England likasom hos oss ännu intet att skaffa med ledningen af landets angelägenheter, men tyckas dock vara vida mera intresserade af politik än våra damer därhemma.) Vid min sida hade jag en högst fashionabel gentleman; stolen på andra sidan om honom upptogs af en målaregesäll, som infunnit sig i sin nedfläckade arbetsdräkt. Under en af läktarene vid ingången hade skockat sig en rörlig hop af svartmuskiga figurer, hvilka min följeslagare uppgaf utgöras af irländska arbetare, som säkert komme att utgöra mötets bullersamma del. Polismän, i den vackra engelska polisuniformen, rörde sig i stort antal bland allmänheten, beredde att förekomma sådana oordningar, som de hvilka par dagar förut förefallit vid Trafalgarsquare i Londen. En stor del af den till par tusen uppgående menigheten utgjordes nämligen af liberale gladstonianer och home-rulers, hvilka infunnit sig för att demonstrera.

6 Då uret i salen visade åtta, blef publiken otålig och gaf genom stampningar och hvissling sitt misshag med alt dröjsmål tillkänna. Men efter några minuter, då m:r Raikes, ledd af m:r Pym och chairmannen samt åtföljd af ett femtiotal gentlemen inträdde, antogo bravoropen, stampningarna och hvisslingarna sådana dimensioner att det ett ögonblick såg ut, som om mötet skulle slutas på samma sätt som fredsvännernas sammankomster i Schweitz, hvilka ibland lära börjas med slagsmål.

7 Mr Green fick dock slutligen ljud och öppnade mötet med ett tal, framsagdt med en röst, som skallade genom salen. Hufvudintrycket af talet, som tydligen var beräknadt på att göra effekt, var dess genomgående bitterhet emot Gladstone, hvars namn förekom i hvarje mening. Så snart en period afslutats, stannade talaren lugnt och låt vänner och fiender hålla på med bravorop och hvisslingar; hvarpå han framslungade följande mening. Särskildt pointerade talaren omöjligheten för de konservative att öfverlämna de två miljonerna lojala engelsmän i Ulster i händerna på mr Parnell och hans satelliter samt sade sig icke kunna begripa, huru mr Gladstone skulle kunna hysa önskan att ånyo blifva premierminister och lämna sin nuvarande lukrativa och lugna ställning såsom ”utminuterare af spånor från träna i Havarden.”(!)

8 I det därpåföljande talet af mr Guy Pym gjorde denna en vidlyftig utläggning af den brännande frågan för dagen – home rule. Han ville fråga de närvarande och specielt försvararene af home rule, hvad därmed egentligen menades samt till hvilket slag däraf de anslöte sig. Enligt honom gafs det 6 olika former af home rule. Farligast för de förenade konungarikena var den home rule, som bedrefs af nationalligan i Amerika, ”hvilken satte marionetterna här hemma i rörelse och för närvarande likasom förut betalade kostnaderna för agitationen i Irland.”

9 Nu var, enligt hans åsikt, Gladstones största fel det att han aldrig bestämdt uttalat sig för, hvilken form af Homerule han egentligen aksepterade. Gång på gång därom tillfrågad, har han icke framlagt något bestämdt program för sin politik i Irland, utan antingen undvikit frågan genom skenfagert tal, eller genom en fras, såsom nyligen i Nottingham, där nan sade sig ”icke vilja själfmant sticka hufvudet i en fälla” (genom att precisera sin ståndpunkt i frågan). I stället har Gladstone motsatt sig alla den nuvarande regeringens åtgärder på det mest lidelsefulla och inkonstitutionella sätt och det enda skäl härför han framlagt, är att det är hans plikt att stå fast vid sitt arbete att befria en del af de förenade konungarikenas bebyggare från våldsåtgärder (coercion). Afsikten med hans irländska politik kunde möjligen vara endast att bereda Irland administrativ själfständighet i inre angelägenheter, men icke en af hans irländska anhängare skulle vara tillfreds härmed. Mr Sexton har redan på ett meeting förklarat att det irländska parlamentariska partiets syftemål var ”nationell själfständighet för Irland” och att intet annat kunde tilifredsställa det. Mr Redmond af samma parti har dragit konsekvensen ändå längre, då han förklarade att partiet vill fullfölja sitt verk tils det gjort Irland till en själfständig nation och gifvit det en egen suverän.

10 Är icke detta mera än Gladstone vill gifva?

11 Detta var i yttersta korthet tankegången i Pyms med liflighet framsagda tal, hvilket slutade med framläggandet af en adress af innehåll att ”mötet önskade uttrycka sitt fortfarande förtroende till den nuvarande regeringen och sitt fulla bifall till den af regeringen följda politik för återställande af lag och ordning i Irland”.

12 Adressen antogs med stormande bravorop. Endast något hundratal liberale räkte vid omröstningen upp händerna för att uttrycka sitt ogillande.

13 Uppsteg så mr Raikes, som före sitt tal hälsades af ljudligt bifall, hvarpå det blef så tyst i det stora rummet att man kunnat höra en fluga surra, om där funnits någon.

14 Innan jag dock går att skildra det intryck hans tal gjorde på mig, vill jag förutskicka den anmärkning att jag sällan sett en man med ett mera distingueradt, men på samma gång lefnadstrött utseende. Ett vackert hufvud, omgifvet af grånadt hår och helskägg, trött nedsjunket mot bröstet. I de stora vackra ögonen kunde man knappast ens vid de föregående talarenes haranger till honon märka att bravoropen gälde honom. Mr Raikes har ett långt och hedrande förflutet bakom sig såsom medlem af underhuset och från 1874 till 1880 innehafvare af den näst speakern viktigaste förtroendeposten, den såsom vice talman och ordförande i komitéerna. Under sin tvååriga bana som minister skall han hafva infört en årlig besparing på omkr. 150 000 pund i sitt departement samt framlagt och genomdrifvit en lag beträffande sparbanksväsendet i England, hvarigenom stora fördelar beredts de arbetande klasserna.

15 Börjande sitt tal med en ironisk komplimang till de närvarande liberale för det bevis på takt och god ordning de lämna under mötet, öfvergick han till en utläggning af sin och sina kollegers politik. Orden kommo till en början likasom med tvång öfver hans läppar, blicken var för det mesta riktad nedåt och öfver hela personligheten hvilade ett obeskrifligt uttryck af någonting vacklande och oharmoniskt, så att det ett ögonblick föreföll mig som om mannen glömt sig för länge kvar vid likörerna efter en stark diner. Men under det han talade lifvades de trötta dragen altmera och gestalten rätade upp sig. Orden slungades ut med kraften af en strom, som icke låter sig hindras af vare sig bifallsrop eller hyssningar. Det förunderligaste var dock mannens blick. Den var som en elektrisk ström, hvilken sprider ljus öfver meningheten. Liknelsen är utsliten, men så förhöll det sig i själfva värket. Det var som enhvar hade känt sig träffad och värmd.

16 Hvilket parti mina åhörare än tillhöra, sade han, är jag öfvertygad om, att en hvar måste erkänna att den nuvarande, af så många svårigheter omgifna regeringen, existerande genom parlamentets majoritet, gjort sin plikt och jag tror att resultaten af dess politik redan visat sig begynna bära god frukt. – Efter en lång, intressant relation af de lagar den nuvarande regeringen genomfört, omnämde han såsom ett hevis på regeringens förmåga att opartiskt begagna sig äfven af motståndares kapacitet, det faktum att regeringen åt radikalen, mr Chamberlain, lämnat förnämsta platsen i den stora komission, som nyligen nedsatts för att bilägga förvecklingarna mellan Kanada och Förenta staterna i fiskerifrågan.

17 Därefter öfvergick han till den brännande frågan för dagen – den irländska. Han hade icke befunnit sig i London senaste vecka och därför icke kunnat bevittna oordningarna som timat vid Trafalgarsquare, men han måste säga, att ansvaret för det tvång, det våld, som där utöfvades mot den upproriska folk massan för betryggande af Londons fred och dess inbyggares säkerhet, helt och hållet hvilar på deras skuldror, hvilka genom dåligt föredöme och upproriska tal hotar att införa en sådan tingens ordning i metropolen, som skulle vara skamlig i hufvudstaden i Zanzibar. Det som gjordes – så plågsamt det än var – var enda utvägen att återställa lag och ordning i rikets hufvudstad. Han var glad att höra det äfven ”den store kämpen för laglöshet och oordning på andra sidan kanalen” (Gladstone) erkände detta. Låt oss då öfverskrida irländska kanalen. Alla hafva under de senasten åren åter och åter hört upprepas i sammanhang med regeringens politik ordet våld (coercion). Men jag förmodar att en stor mängd folk nyttja ordet utan att förstå hvad därmed menas, alldeles som den ryktbara gamla ladyn, hvilken skröt, med den utmärkta predikan hon hört, men, närmare tillfrågad om dess innehåll, ej kunde anföra annat än att däri talats mycket om ”Mesopotamien” (Skrattsalvor). Folk sammanställer värkställigheten af brottmålslagen på Irland, (the Crimes bill) med någonting förskräckligt, som de kalla ”coercion” Hvad är då coercion? – Då Gladstone var premierminister för omkring 6 år tillbaka var tillståndet på Irland, ehuru ej så organiseradt som nu, dock kanhända mera oroande genom den rad af brott och oordningar, som då förekommo. M:r Gladstone utvärkade sig då en bill, som bemyndigade styrelsen att fängsla hvarje irländare på grund af blotta misstankar och att hålla honom inspärrad i sex månader utan laga ransakning under det den af nuvarande regering i år utvärkade tvångsbill endast tillstädjer fängslande för en månad samt efter laga förhör. Dessutom kan den fängslade om han dömts till mera än en månads arrest ställas på fri fot emot borgen. – Detta är skilnaden och alldenstund, som ni själfva se, tvånget nu är vida mindre än då, kan jag omöjligen begripe inkonsekvenserna i m:r Gladstones uppträdande. Han inser själf att Irland nu behandlas vida mildare än under hans tid, men gör dock alt hvad han kan för att hindra och nedsätta den nuvarande styrelsen. Han säger sig i hög grad ogilla excesserna i London och gilla regeringens tvångsåtgärder där, men uppmanar i samma andedrag invånarne i en annan del af riket att motsätta sig samma lagars tillämpning. Han vill således att samma förbrytelse skall straffas på en, men icke beifras på en annan plats i de förenade konungarikena! Eller rättare, fortsatte talaren, törstar han efter makten och vill till hvarje pris undergräfva och störta den nuvarande lojala regeringen. Och dock tilllämpas strafflagarna nu med yttersta mildhet och undfallenhet. Kan detta förnekas, då vi se en man (O’Brien) vid utträdet från domsalen i Dublin, efter en splendid middag, från det förnämsta hotellets balkong hålla ett brandtal till folkmassan och i parad färdas genom staden, omstrålad af en martyrs gloria, då vi se honom inför rätta neka att svara i egen sak eller då vi höra denne martyr för friheten berätta att han ”sväfvade i fara att blifva mördad i fängelset” därför att dess reglemente emellanåt tvingar honom byta om skjorta (skratt). ”Jag tänker de mesta med mig måste erkänna att vi icke kunnat gå längre i höflighet emot desse irländske teaterhjältar än vi gjort. Förhållandet är i själfva varket det att vi varit så undfallande mot denne irländske agitator att han, som påstod sig icke hafva god hälsa, tilläts vistas i sjukhusafdelningen af fängelset och icke tvangs att bära den obligatoriska, men honom så förhatliga fångdräkten, utan erhöll en vacker blå yllekostym, liknande den jag nu bär på mig. En betjänt, som stälts till denne ”arme fånges” disposition, kom om morgonen in till detta ”offer för tyranniet”, gjorde, medan han ännu låg i bädden, upp eld i hans kamin och satte fram en ren skjorta åt honom! – Jag tror ej en hvar af oss har det så bra och jag är öfvertygad om att vi med mera manlighet än han skulle lida vårt straff, om vi råkade i fängelse. Jag tror vi skulle skämmas för att ropa ut kring världen, som O’Brien gjort, att våra tyranner velat ”mörda” oss, därför att de beredt oss så mycken bekvämlighet som fängelse reglementet möjligen kan medgifva. – Vi hafva läst den värkligen hårresande beskrifningen om huru man i Chicago hängde anarkister, hvilka sökte spränga denna stad i luften medels dynamit, liksom de irländske fenierna gång på gång sökt göra med London. Om vi anträffade anstiftarene, skulle vi ej hängt en enda utan sändt dem i fängelse, ty detta är, kantänka, ett tyranniskt land, men i det fria Amerika blefvo de hängda och det med kallt blod, eftersom nitton månader hade förflutit sedan attentatet begicks. – Till och med den man, som under senaste liberala styrelse var ansvarig för fred och ordning i Irland, erkänner opartiskt att strafflagarna nu äro mildare än då och hans erkännande är vida mera värdt än de ord, ledaren af Hennes Majestäts opposition (Gladstone) nyttjar, då han på meetings landet rundt i sin vilda ifver att åter komma till makten gör sig skyldig till den ena inkonsekvensen efter den andra; förgäter sina egna landsman deras intressen, traditioner och religion för att skörda bifall och vinna understöd af en hop folk, som banat sig väg till främsta platserna bland Irlands politiker genom att associera sig med lönnmördare, dynamitarder och röfvare.

18 Då mr Chamberlain nyligen kom till Ulster, anslog han en sträng, som vibrerade från den ena ändan af riket till den andra, när han förklarade, att engelska folket aldrig skulle prisgifva sina landsmän i Irland åt nationalligan eller lämna dem skyddlösa under ett sakernas tillstånd, där boycotterande gillades af lagens och ordningsmaktens tjänare samt stympande af kreatur och förstörande af annans egendom komme att godkännas genom en regeringsakt. Vi vilja ej underhandla med folk, som trampar våra lagar och författningar under fötterna. Vi vilja bevara unionen, emedan den är absolut nödvändig för de båda ölandens fred och lycka likasom för Irlands välgång. Om Irland skulle separeras, skulle våra bördor ökas, vår armé måste ökas och vi vara tvungna att hålla en extra flotta i den fientliga sjön utanför Holyhead. Våra själar skulle marteras af underrättelser om fruktansvärda missgärningar mot protestanterna i Ulster och vi skulle försvagas i förhållande till andra nationer, som alltid i Irland skulle ega en plats, från hvilken de kunde anfalla oss. Det är en befallande nödvändighet att Irland skall förblifva en gyllene länk i den herskarinnas krona, för hvars välgång dess folk nu ej viil dricka och hvars namn strukits ut ur dess bönböcker. – Så slöt talaren den politiska afdelningen af sitt tal. En storm af bifall brusade genom salen och gång på gång nödgades man stiga upp för att tacka.

19 Äfven på mig hade talet gjort ett starkt intryck, om jag också icke kunde taga åt mig ens följande talares skämtsamma ord, då han sade sig vara öfvertygad därom, att de liberala, som kommit för att höra talet, genom sitt ovanligt hyggliga uppträdande vid mötet visade att de blifvit omvända och vid nästa val skulle rösta med de konservative. Ty jag var icke omvänd. Jag längtade nämligen efter svar på frågan huruvida Irland behandlats och behandlades rättvist af moderlandet; huruvida dess söners sträfvan efter själfständighet för sitt land icke hade sitt stora berättigande och om icke det upproriska tillståndet framkallats af och hade sin rot i det sekellånga förtryck England utöfvat emot det fordom så blomstrande landet. Men denna sida af saken berördes icke af någon talare. – Alla fördömde medlen, som det irländska partiet begagnar, för uppnående af målet, men ingen utlät sig om detta mål i och för sig var rättvist eller icke. – Jag vill spara alla vidare refexioner till en annan gång. Tillägger endast såsom bevis på den engelska prässens utomordentliga snabbhet att mr Raikes’ tal, som slöts efter 10 på aftonen, följande morgon fans trykt i Londons dagliga tidningar. Åtta timmar hade sålunda varit nog för det tre spalter långa talets aftelegraferande, sättning, tryckning och distribution kring landet!

20 I morgon och öfvermorgon försiggår ett konservativt meeting af storartade dimensioner i Oxford. Öfver 1 000 deputerade från konservativa föreningar i alla delar af landet hafva anmält sig. Lord Salisbury skall hålla två tal om onsdag, det ena i den stora samlingssalen, som rymmer 2 500 personer och det andra i en för get stora tilloppet af åhörare upphyrd skild lokal, rymmande 1 500 personer. En stor mängd folk, som velat vara med, har ej kunnat få biljetter. Dessa såldes för 1 ½ à 2 guineer stycket. Jag hoppas nästa gång knnna meddela ett och annat af intresse från detta möte.