Reading text
Från de norska högfjällen.
Turistminnen af Edv. V–ck.
V.
Det fins tre ting i Norge som jag inte kan tåla: spækekjöd (= rökt svinflott), gamla fårskinnstäcken och resande engelsmän. Men jag föredrager hundra gånger att bringa min digestion i oordning genom n:o 1 och att tillbringa en sömnlös natt under n:o 2 framför att råka ut för de resande engelsmännen. Ni skall få höra.
Samma segerstolta afton som jag kom tillbaka från Uranostind träffade jag på Eidsbugarden en ung man vid namn Nils Vetti, som har rykte om sig att vara en af de raskaste förarne i Jotunheimen. Jag försökte strax få honom med på en expedition mot Skagastölstinderne och menade att vi gerna kunde nöja oss med någon af de lättare. Men Nils anade oråd och tänkte, icke utan skäl, att jag ändå i grunden spekulerade på sjelfva ”Storen”, den högsta och svåraste af dem alla. På den hade han en gång varit, men ville aldrig gå dit mera; det var ett under, sade han, att han kommit med lifvet derifrån. Han vägrade derför bestämdt att följa mig och så ramlade mina skönaste framtidsplaner
Modstulen slog jag upp Emanuel Mohns beskrifning öfver Jotunheimen. Mitt öga föll på följande rader: ”Store Knutshulstind vid Gjendin, en af de farefulleste Toppe i Jotunhejmen.” Det var nog: jag beslöt att andra dagen gå till Gjendeboden och bestiga Knutshulstind. Men då fick jag ett halft dussin engelsmän och en förare med i släptåg.
I en lång karavan drogo vi en vacker solskensdag fram genom den härliga Svartdalen. Förgäfves hade naturen strött sina skönaste skatter i vår väg: det bar af med en fart, som måtte hafva påmint engelsmännen om bantågen i deras hemland. Under dödstystnad ilade de framåt med stela, allvarliga ansigten, som om de grubblat öfver en kris på börsen eller en ministérförändring. De vände icke på hufvudet, de rörde icke ett drag, de hejdade icke farten för ett ögonblick: orubbligt höllo de sina stirrande blickar i timtal fästa på marken framför dem, medan den ena snötinden efter den andra trädde fram och åter försvann.
Vi kommo till det beryktade stället, der Svartdalen nästan lodrätt sänker sig ned mot Gjendio. ”Här snafvade en dansk student i förra veckan, störtade utför och slog sig förderfvad, sade föraren och pekade på en stor spetsig sten som låg i vår väg framför oss.
Verkan af hans ord var oberäknelig. Med ens fingo de engelska mumierna lif, som om de blifvit rörda af en gud. ”Oh yes, yes, yes” hördes det från alla håll och kanter. Och så skockade de sig, hela halfva dussinet, om hvarandra kring stenen och synade den från höger till venster och från venster till höger och knackade på den och vände den upp och ned och höggo flisor af den och togo sist och slutligen fram sina annotationsböcker. ”Om inte förr så slipper jag dem väl åtminstone på Gjendeboden”, tänkte jag.
Men på Gjendeborden fingo engelsmännen nys om, att jag andra dagen ville upp på Knutshulstind.
”Ni har väl ingenting emot, att vi följa med?” sade de.
”Åh för all del det vore mig bara ett stort nöje”, menade jag.
Men den gången blef det ingen färd af, det sörjde jag för. Andra dagen var vacker och klar – gör ingenting.
”Mina herrar, vädret är alltför ostadigt för att tillåta en bestigning af så lifsfarlig beskaffenhet som den ifrågavarande. Jag ämnar i dag gå till Rödsheim för att pröfva på Galdhöpiggen.”
”Ni har rätt”, sade engelsmännen, ”det är säkert bäst att vi göra er sällskap.”
”Fra Gjendeboden till Rödsheim, 14–15 Timmer, tung Dagsmarsch”, hette det i Reisehandbogen. Vi skulle först uppför Storaadalen, sedan öfver urer, snöfält och frusna sjöar, och så genom Ula- och Visdalen ned till Rödsheim. Vägen är beryktad för sin skönhet och har en fet stjerna i Baedeker, men engelsmännen voro oroliga att inte hinna fram före mörkret och farten blef följaktligen stormande.
Sedan vi sprungit i kapp ett par timmar gjorde jag halt.
”Vänten icke på mig, mina herrar, jag tager mig gerna en rast ibland för att njuta af utsigten”.
”Åh förträffligt, det göra vi också”, svarade engelsmännen. Och så satte de sig ned och stjelpte vattnet ur sina stöflar.
En stund derpå sågo vi Semmeltind resa sin snöhvita spets mot den klarblå himmeln. Jag tog ett pappersblad ur min ficka.
”Mina herrar, jag är en passjonerad tecknare, och skulle icke gerna gå miste om denna förtjusande vy.”
Engelsmännen gjorde min af att vänta.
”För all del, det lönar sig inte ... jag tecknar mycket långsamt”.
Och knapt voro de borta förrän jag stack pappret och pennan tillbaka i fickan och tände min pipa och sträckte mig rak lång på rygg och drog en så ljudelig suck af lättnad att det ekade kring fjällen. O hur tråkiga, hur tråkiga! Hvarför har Gud skapat dessa menniskor! Hvarför springa de så här omkring och förderfva fjällen!
På Spiterstulen, en säter i Visdalen, träffades vi åter. Men tack vare stormarschen voro engelsmännen nu så uttröttade att de inte orkade gå vidare den dagen, och jag var den enda som, i lugn och ro fortsatte färden till Rödsheim.
Det var ju inte mitt fel, att det sedan blef storm och oväder på vägen, att jag med tändstickor, karta och kompass måste lotsa mig fram i mörkret och först midt i natten och genomblöt nådde mitt mål. Engelsmännen såg jag emellertid aldrig mera.
Det var en förskräcklig natt. Jag fick icke en blund i mina ögon, ty jag frös så att jag skakade. Skall inte morgonen snart gry?
Scenen föreställer, såsom förut en gång, Knut Voles stenhydda under Galdhöpiggen uppe vid snögränsen. Personerna äro: en schweizisk urmakare, en engelsk affärsman, en finsk magister och två norska bondpojkar. Knut sjelf är på en tur till Gjendin och hans begge gossar, Stor-Ola, 16 år och Vessle-Ola, 12 år, göra tjenst för far sin.
Klockan är tre då jag ser den första ljusningen genom det dragiga fönstret. Jag sträcker min arm bakut, der de begge Olorna ha sina hufvuden, trefvar en stund af och an med fingrarna, får slutligen tag i Stor Olas näsa och ruskar den så eftertryckligt, att Ola vaknar, springer upp, tänder eld i ugnen och sätter kaffe att koka. Det blir småningom lif och rörelse. Engelsmannen sträcker på sig och gäspar, schweizaren gnolar på en glad hemlands melodi, och Vessle-Ola hoppar kråka på golfvet för att få värme i sina små knubbiga lemmar.
Om en timme äro vi alla i ordning att draga i väg. Just som vi träda ut ur dörren går solen upp, röd och klotrund och skjutande framför sig ett haf af dimmor. Fjälltopparna ligga alldeles klara, men förskräckligt kallt är det och en isande vind blåser. Vi draga vantarna på oss och springa ett stycke: munterheten stiger med värmen. För hi och hej, hvad det är friskt här uppe! kan man tänka sig en härligare morgonstund?
Vi komma till Styggebrän. Det är i allmänhet bäst att gå öfver bräer om morgonen då snön är frusen, men i dag är den hård som is. Tillsvidare är det ingen nöd: brän är ju nästan jemn. Men ju högre vi komma dess brantare blir den, dess härdare blir snön, dess starkare blir blåsten. Jag stampar mot brän med mina jernskodda klackar, men får knappt ett märke i den. ”Om snön är lika frusen närmare toppen, så vet jag inte hur det skall gå”, säger Stor-Ola.
Munterheten börjar försvinna och stämningen blir mig tryckande. Schweizarn slutar upp att tralla på sina glada visor och samtalet stannar af.
Med Styggebrän klara vi oss emellertid nog så bra. Då och då slinta någon af oss, men de andra hålla emot: det är ingen fara å färde ty vi gå bundna i tåg och brän är inte så brant.
Vi klifva öfver några isiga stenblock och äro framme vid Piggebrän. Den är glatt och stenhård och sluttar starkt. Vi måste passera den på tvären, men nedanför gapa väldiga spriskor, nästan bottenlösa. Blåsten har förvandlats till storm och drifver rakt ned mot sprickorna.
Hade vi ändå en isyxa med oss, hvad vore det då för en nöd! Men vi söka reda oss så godt vi kunna: med en skarp sten hugga vi spår i isen för att ge fäste åt fötterna. För hvarje stormby som kommer huka vi oss ned och spjärna emot med alpstafvarna. På det sättet avancera vi långsamt fram till midten af brän. Stor-Ola visar sig under hela tiden som änru till en stor förare, men Vessle-Ola, som går sist i tåget, börjar gråta och förklarar att han inte vill vara med om slikt,
Halt, det här är icke en färd för ett barn! Till hälften stående, till hälften liggande öfver isen hålla vi krigsråd. Att tvinga en gråtande gosse att följa med på sådana vägar vore ett brott. Men hvad skola vi sjelfva göra? Vi äro ju blott några steg från toppen. Det är sant; men de stegen kunna föra oss in i evigheten. Hur lätt kan icke någon af oss slinta! Och mer behöfves ju inte för att vi allesamman skola dragas med mot ett okändt något der nere. Ty brån är brant och glatt som en spegel och vi ha ingen isyxa att i nödfall baka oss fast med. Tänk om Galdhöpiggen skulle blifva vittne till samma ohyggliga skådespel som en gång Matterhorn!
I detsamma kommer en stormil och rycker i ett obevakadt ögonblick stafven ur min hand. Vi se hur den i ilande fart dansar ned för brän många hundrade fot och sedan slukas upp af en remna och försvinner. Vi skola icke dröja längre; låt oss gå med stor försigtighet. Det är farligare att gå ned än upp.
Beslutet fattas enhälligt. Långsamt krypa vi ned för Piggebrän och rutsja sedan med god fart utför Styggebrän. Inom ett par timmar sitta vi åter i Knut Voles hydda.
Och hvad är nu att göra? Skola vi gifva tapt och draga ner till Rödsheim igen; eller skola vi vänta tills Knut kommer tillbaka med isyxan? Schweizaren, som är pionröd af förargelse, röstar för det första; engelsmannen menar at han i sin långa och ärofulla förteckning öfver de alper han bestigit icke gerna vill sakna namnet på Norges högsta tind; jag förklarar att jag skall dit upp äfven om jag får vänta här uppe i tio nätter. Galdhöpiggen, denna ”dametind”, som ur tinderbestigarsynpunkt endast är värd det djupaste förakt, skall så här trotsa mig gång på gång! Det duger inte. Den har inpräglat hos mig alpvetenskapens stora fundamental-sanning, att äfven den lättaste topp kan vara lifsfarlig att bestiga, om vädret är ogynsamt och utrustningen dålig, men när Knut Vole kommer med sin isyxa, vänta bara!
Resultatet blir att vi stanna qvar alla tre. Stor-Ola skickas till Spiterstulen för att möta Knut och hemta honem hit upp, Vessle-Ola skickas till Rödsheim efter proviant. Det internationella triumviratet riktar under tiden sin stridslust mot kaffepannan.
Jag har jemt hunnit till tolfte koppen, då Knut Vole träder in vid skymningstiden. ”I elfva år har jag fört folk på Galdhöpiggen säger han, men icke mer än en gång förut har brän varit så starkt frusen som i dag. Att utan isyxe söka gå upp i sådant väder är att fresta Gud”. Och Knut hör ändå inte till de rädda.